Hannah
Det bästa jag läst gällande #Husby
…var inte någon debattartikel eller något reportage eller något annat som kan få stor spridning via media. Det var en privatpersons statusuppdatering. Han har nu gjort denna text tillgänglig för offentlig delning, och jag tänker ta detta som ett tecken på att det är okey att sprida den även här på bloggen.
Författaren heter Mattias Edlund.
___________________________________________________________
Har de senaste dagarna blivit upprörd över vad som skrivs på FB kring upploppen i Stockholm, var därför tvungen att lätta på mitt hjärta.
För att det inte skall bli några missförstånd så vill jag först poängtera att det som skett i Malmö, Göteborg och andra orter och som nu sker i Stockholms ytterförorter är oförsvarbart, att utsätta medmänniskor för livsfara, förstöra allmän egendom är aldrig ett alternativ. Att dessutom ge sig på polis och räddningstjänst som gör sitt jobb är för mig oförståligt, detta oavsett vad några få rötägg i dessa yrkesgrupper gjort eller sagt, vi lever i ett rättssamhälle och dessa individer får förhoppningsvis stå till svars för sina fel och brister.
Men jag vill också försöka få människor att tänka själva, ta reda på fakta, inte jämföra nu och då, och försöka slå hål på en del myter. Det är allt för många på Fb som skriver; kommer hit och får massa pengar, släng ut dom, sånt här hände aldrig förr, det är inte samhällets fel, man kan inte skylla på samhället utan alla har eget ansvar mm.mm.
Vi kan väl börja med den ekonomiska biten för svenska medborgare som får s.k. försörjningsstöd, eller som det tidigare hette socialbidrag.
För att få försörjningsstöd får du inte ha några som helst tillgångar, detta innebär alltså inte äga några fastigheter, inte ha pengar på banken eller värdepapper, du kan tvingas sälja din bil och du kan även bli tvingad till att flytta till en billigare hyresrätt. Försörjningsstöd räknas ut från en s.k. riksnorm vilket regeringen fastställer och detta skall täcka mat, kläder och hygienartiklar. Ni som vill kan gå in på länken -Nu har regeringen fastställt riksnormen för 2013- som finns längst ner och bilda er en uppfattning, dock ser man ganska snabbt att man inte blir rik på att leva på försörjningsstöd. Återigen, för er som antar att människor suger ut samhället och gör stora pengar på att inte göra något, gå in och läs vidare på socialstyrelsen och ekonomiskt bistånd.
http://www.socialstyrelsen.se/
När det kommer till nästa ämne att slänga ut alla som beter sig som svin och är invandrare så gör vi redan det (ex. mannen som rånade personen som föll ner på spåret i Stockholm kommer eller har redan utvisats), förutsatt att du INTE är svensk medborgare och har blivit dömd i tingsrätten eller någon av de högre instanserna. Har du fått svenskt medborgarskap eller är född i Sverige av invandrade föräldrar där minst en av dessa fått svenskt medborgarskap så är du svensk, mycket enkelt.
För er som är av annan uppfattning gå in och läs i länken nedan, där står också hur man kan bli av med sitt svenska medborgarskap (där ingår INTE att bete sig som ett svin).
Nästa ämne som är romantiseringen om förr så får jag säga att det som vi ser hända nu med upplopp kanske inte skedde på samma sätt, men det fanns liknande händelser som dessa i Stockholm ytterförorter. Jag är född -77 och uppvuxen i Trollhättan som under nittiotalet var en stad synonymt med nazism. AFA och nassar rök ihop titt som tätt och man gjorde klokt i att hålla sig undan, dessutom brändes moskén ner och olika attentat mot flyktingförläggningar var vardag (naturligtvis inte bara i Trollhättan).
Vart jag vill komma med detta är att frustration och missnöje hos ungdomar (det är främst ungdomar av manlig sort som tar till våld) inte har något med etnicitet att göra (vissa vill eller verkar tro att vissa etniska grupper har någon slags våldsgen som andra etniska grupper saknar) utan verkar vara något högst mänskligt, det är inte heller något som enligt forskare verkar ske när ett samhälle blomstrar utan i större grad sker när det är en lågkonjunktur, precis som under början av nittiotalet och nu.
När min far i början av 70-talet kom från Ghana till Sverige så fick han jobb samma dag, han ville arbeta och fick det, han tvingades lära sig språket, han skaffade sig svenska vänner, han kunde tillsammans med min mor försörja mig och min syster, han kunde betala skatt, min far fick ett egenvärde. Samma sak med dåtidens ungdomar, ville man arbeta så fick man ett jobb.
Idag ser det annorlunda ut och man kan inte jämföra dåtidens samhälle med dagens, idag är det mycket tuffare och t.o.m. människor med eftergymnasial utbildning står utan jobb.
Jag är övertygad om att majoriteten av alla infödda eller invandrade vill göra rätt för sig, känna sig behövda, bidra till samhället och betala tillbaka för det Sverige gett men vad händer när man blir exkluderad ur den gemenskap vi kallar samhälle, man blir frustrerade. Vissa av oss människor klarar frustration bättre, vissa av oss är mer kreativa och kan använda frustrationen till något kreativ, andra har svårare för det.
Till sist, alla har vi ett eget ansvar men samhället har också ett ansvar gentemot individen. Vi är alla en del av samhället och har således ansvar för varandra, eller som det heter med ett finare ord, solidaritet. Dra inte alla över en kam, var förbannad men nyanserad, se till helheten och inte till enskilda grupper, ta för vana att ta reda på fakta innan vi dömer och låt rättssamhället ha sin gång. Lämna gärna synpunkter och rätta mig gärna om det finns faktafel men var konstruktiva.
Swedish Smorgasbord – så nytt men ändå så gammalt
(Text som skulle publicerats som krönika men due to diverse kommunikationsmissar inte blev det – tur man har en blogg som kan agera slasktratt. Här är den något förlängda bloggversionen.)
Det uppstod en sorts märklig tystnad på mina väl valda internetforum och plattformar efter pausunderhållningen i ESC. Ambivalensen var tydlig, något var märkligt här – men vad?
Kanske hade diskussionen om ”Swedish Smorgasbord”-numret tagit sig ändå till sist om det inte vore för att Eric Saades #milf-fadäs några minuter senare svepte in som en stormvind och tog över.
Men om vi ska försöka oss på en recension ändå, så här i efterhand, skulle den kanske kunna låta såhär:
Pausnumret ska visa något av och från och om landet där finalen hålls. Detta kan göras med allvar, med andakt, eller för den delen med avväpnande självironisk humor. Men för att humor ska bli riktigt lyckad krävs det tajming, balans och inte minst en konsekvent linje.
Om vi i ena stunden driver med stereotyper om svenskar – så som vi utgår ifrån att andra länder ser på oss, växlar till att driva med fördomar vi har om oss själva – så kallad intern igenkänningshumor, och sedan, med samma ton och samma takt, försöker lyfta perspektiv som vi är stolta över… så är det inte säkert att resultatet blir varken så roligt eller lyckat som det kunde ha blivit.
Det är inte säkert att det vi ville lyfta som positivt uppfattas som det – när vi just har drivit med saker vi generellt uppfattar som negativa. Och kanske blir det jämställdhetspolitiska budskapet än mer luddigt när någon samtidigt valt att krydda hela spektaklet med för mycket omotiverad kvinnlig sexighet.
För bakom varje produktion sitter människor som tagit val, mycket medvetna val kring utformningen, kring att lyfta den svenska jämställdheten, pappaledighet, homoäktenskap – och uppmana andra länder att följa vårt exempel. Politiska, övervägda, genomtänkta val.
Men ändå har det någonstans i skapandeprocessen evigt återkommande och ack så slentrianmässiga användandet av sexigt klädda kvinnokroppar även i denna annars så jämställdhetspolitiskt smarta uppvisning vunnit över frågan om varför. Vad fyller dessa läckra damer för funktion i detta stycke? Och detta? Och detta?
För visst kan det fylla funktioner. De blonda Ingorna är allt för ingrodda för att undgå och vadå, det är faktiskt rätt roligt i rätt kontext. Det anspelar på något vi alla känner till och kopplar till Sverige, även om det är gammalt. Och visst, det var tämligen vitsigt att insinuera poledance runt midsommarstången, jag köper det.
Men jag önskar så att jag hade kunnat glädjas helt och hållet åt det faktum att Sverige tog ställning, för jämställdhet, för rättvisa (även om det var cisnormativt utformat) gentemot ett allt mer konservativt Europa.
Istället är det stereotypt och framför allt dammigt och återanvänt smolk i min glädjebägare, illustrerat av exempelvis en malplacerad sexig dansös i ett cocktailglas fyllt av mjölk i settings som påminner om en strippklubb.
Vad hon skulle anspela på för svensk kontext gick i alla fall mig rakt förbi.
Och att de hotta älgarna inte var gestaltade av sexigt stiliga män, skogens konung liksom, det är faktiskt bara dåligt manusförfattande.
Inte skogens konungar direkt
Det är synd när genomförandet faller på målsnöret.
Speciellt när det kunde ha blivit så fruktansvärt bra om det fått bara ett enda extra varv i idéfasen.
Män som använder frun som ursäkt för sundare leverne – och de som inte gör det
När vi hade grillhyggefesten i lördags utspelade sig detta lilla scenario, som jag ska försöka anonymisera så gott jag kan för alla inblandades skull:
Vi grillar. Det finns en massa olika sorters köttprodukter som diverse människor har tagit med sig enligt knytkalasprincipen. Jag har citronmarinerat ett knippe färsk och fin sparris, som jag lägger upp på grillen.
En av de manliga gästerna, den mest skojfriska av dem, vänder sig till en annan av de manliga gästerna och säger ”Skulle du kunna komma på idéen att lägga sparris på grillen?” med mycket menande ”höhö”-aktig stämma. Bakom min rygg. Alltså direkt bakom. Den andra mannen svarade att nej, det skulle han inte. Men hans FRU däremot skulle kunna finna på något sådant. Gemensamt skrock.
Och där stod jag med min sparris och kände mig rätt dum. Och det blev liksom inte ens läge att säga något om det för hey, jag var ju inte ens med i samtalet och jag har ärligt talat ingen lust att börja bråka med människor som jag knappt känner och faktiskt gärna vill ha en oproblematisk relation med och de menade förstås inget illa MEN JAG TYCKTE DET VAR SKITJOBBIGT ÄNDÅ!
När jag senare en smula bistert berättade om den incidenten för en släkting svarade hen med en annan historia, bara några veckor färsk, om en hantverkare som stod i huset och skulle laga ett eller annat medan släktingen plus sällskap satt och åt riktigt onyttigt danskt bröd till frukost.
”Kom och ta en bulle!” lockade de, men hantverkaren nekade. ”Min fru vill gärna gå ner 15 kilo efter vårt andra barn här nu så jag har lovat att inte äta sånt jag heller”. Detta trots att han själv inte behövde gå ner ett enda kilo, enligt ögonvittnena.
Och så funderar jag över detta med manlighet och mat. Eller kanske manlighet och hälsa. För i min första upplevelse uppfattade jag jargongen som ett tydligt manligt ställningstagande kring att män grillar kött och kött alena och vilket typiskt kvinnohittepå att komma och lägga grönsaker på grillen. Kött = manligt, grönsaker = kvinnligt. Kodat, alltså.
Den andra historien däremot skulle givetvis kunna vara enbart ett uttryck för en man som är så lojal mot sin livspartner att han inte ens vill fuska med något så litet som att äta en bulle i hennes frånvaro. Eller så skulle det kunna vara ett uttryck för en man som faktiskt gärna skulle vilja äta lite sundare men som tycker att det känns mer… bekvämt (? I brist på bättre ord) att helt enkelt hänvisa till frugan, hon som redan, på grund av sitt kön, innehar ett kulturellt kapital att spendera på sundhet (ofta kopplat till vikt), än att själv säga att ”nej tack, jag försöker äta lite nyttigare nu för tiden så jag tror jag skippar den där bullen”.
Jag vet inte om jag någonsin hört en man säga så faktiskt.
[Som ett sidospår kan jag, bara för kuriosans skull, tillägga att jag just var inne på Facebook och läste ett inlägg i en tämligen sluten grupp, där jag i förbifarten noterade att en av gruppens andra medlemmar har en profilbild som består av texten "Jag stöttar bacon". Ja, det var en man, och nej, ni är inte förvånade.]
Det är ju lite en allmän ”sanning” att RiktigaMän™ gillar bacon och kött och blod (till skillnad från kvinnor och sallad) och är allmänt vårdslösa med sin hälsa och sundhet och preventiv överlevnad överlag (om den inte är kopplad till en fysisk förmåga till konkurrens) – och det finns mig veterligen undersökningar som fastslår att det är så också (även om min googlemagi tydligen inte fungerar så bra idag, men någon av er läsare/wizkids kan säkert rota fram lite källor illa kvickt).
Frågan är vad vi kan göra åt det. För det är ju faktiskt riktigt hemskt om det nu är så att män går runt och väljer bort – eller känner sig exkluderade ifrån – sundare livsstilar, som kan förlänga deras liv med många år, på grund av att de helt enkelt inte känner att det skulle passa dem, eftersom de är män. Och kanske speciellt arbetarklassmän.
Varför är det omanligt med sallad?
P.S. Skulle gärna vilja höra lite transpersoners upplevelser kring förändrade reaktioner/förväntningar/egna föreställningar gällande mat och hälsa pre- och post förändrat könsuttryck, om det finns några skillnader. D.S.
Födelsedagshelg
Födelsedagsbarnet
Så. Då har vi avklarat den här födelsedagshelgen också. Med barnkalas, för första gången!
De har en så konstigt policy nere på Vildes dagis, att antingen ska man bjuda alla pojkar eller alla flickor eller alla 24 barnen. Vilket för mig låter helt tokigt.
Jag menar, Vilde leker ändå okey könsblandat, det brukar inte vara de största problemen precis, och han räknar trots allt in en flicka som en av sina bästa vänner – det är åldersblandat han inte leker.
Så hade vi fått lov att bjuda exempelvis alla födda -08 så hade vi kunnat ha ett ”ordentligt” barnkalas.
Rainbow Cupcakes
Men det fick vi nu inte, och Vilde är inte intresserad av att ha kalas med 3-åringarna (tänk er stora förskräckta ögon och orden ”De kanske har sönder alla mina leksaker!”), så vi snävade ner det hela och gjorde en helt annan grej (för att undvika systemet), nämligen bjöd in hans tre bästa vänner plus de barnens familjer på ”grillhygge”.
Med tema: pirat. Vilde var mycket bestämd med att det skulle vara ett piratkalas.
Ända tills födelsedagens morgon när han fick en sedan länge efterlängtad clowndräkt. Då var det visst inte så noga med den där piratgrejjen längre, och när hans kompisar således dök upp utrustade till tänderna med pirathattar och guldpengar, tja, då stod Vilde där och gjorde clowntrix med en liten strut på huvudet.
Pirattårta á la Nijas (med kanon och allt)
Så kan det gå.
Men det blev ett väldigt bra kalas med skattjakt och lek och bus och skratt, och efter att vännerna åkt hem kom resten av Vildes danska familj och så hade vi ett grillhyggekalas till. Ingen idé att sluta med vinnande koncept, liksom.
Och givetvis stod jag, som den o-er-hört goda mor jag är, till långt ut på natten dagen innan och bakade rainbow cupcakes (enligt Bambi’s recept) (+mandelessens, inspirerat av Natashja) och gjorde tårtbottnar i olika färger till pirat-tårtan (recept hämtat hos Amys Piece of Cake).
Och ja, det är kanske bladguld som dekoration på kakorna eftersom hans favoritfärger är ”regnbåge och guld”. Och ja, han fick kanske en iPad i 5-årspresent. Och ja, det kan väl hända att vi skämmer bort honom en smula.
Men vafan. Det tänker jag strunta i.
Älskade, älskade unge.
Note to self: Kom ihåg att blogga om 1. män, grillning och att använda frun som ursäkt för en sundare livvstil, och 2. detta att jag är tämligen säker på att jag har max 10% manliga läsare men mina kommentarsfält totaldomineras av dessa 10% ändå – utforma enkät för att kartlägga ursprung och konsekvens. End note.
Kåt, Glad & Tacksam eller ”Jävlar vilken röv du har” (Om komplimanger och hot, här som där)
För ett tag sedan (detta inlägg har legat halvskrivet i närmare en vecka nu) läste jag ett inlägg skrivet av en kvinna som heter Emelie, på bloggen PK-femhenisterna. Inlägget hette ”Men lilla gubben, mitt långfinger var menat som ett tack”, och den raljanta rubriken till trots delar Emelie en erfarenhet som jag misstänker att riktigt många kvinnor har gemensamt: den att få sin fysik kommenterad på av främmande män på offentliga platser.
När jag kommer ut ur centrum står två män och en kvinna, några år äldre än mig, vid entrén. Den ena mannen är lite större och pekar på min pizza.
”Har du köpt pizza till mig? Fan vad sjysst!”
Jag ler och skrattar, säger att det tyvärr inte är så.
Han klappar sig på sin ölmage och skämtar: ”Jag skulle behöva en pizza!”
Jag ler artigt och går därifrån. Fem meter bort hör jag:
”Jävlar vilken röv du har!”
Senare samma kväll läste jag ett helt annat inlägg, skrivet av Caroline Bach, bosatt i Nicaragua, som beskriver samma fenomen. Nästan exakt samma, faktiskt.
I walk towards a man, trying to get as far away from him as possible on a narrow sidewalk while ignoring his stares and creepy smirk, hoping that he will keep his mouth shut. He keeps smiling and staring, but stays quiet. I pass, nothing happens, and I relax. And then, just the second I have him in that uncomfortable place behind me, just outside of the periphery of my vision but still close enough to be grabbed, he whispers:
“I will do it all night long with you baby. All. Night. Long.”
Båda dessa kvinnor, den ena i Sverige, den andra i Nicaragua, har den senaste veckan författat inlägg om detta, om sina upplevelser, och hur detta känns.
Caroline beskriver det på följande vis:
It’s kind of like a sudden punch in the stomach that makes your mind freeze in disgust for a moment, as if he had just grabbed me from behind with his obnoxious hands and rubbed himself against me, as if the sweat dripping from his forehead just ended up on my neck, as if he mentally took the liberty to rip my clothes off and rape me right there, on the dirty sidewalk.
Emelie säger ungefär samma sak:
Men jag var upptagen med att runda en husknut och vänta på att porten ska öppnas, hela tiden med ett öga bakåt och vara beredd att springa för mitt liv ifall han kommer runt hörnet. [...] Redan när den här mannen skämtade om att jag köpt pizza till honom visste jag att han kan våldta mig. Han skulle kunna hålla båda mina händer i ett enda grepp utan att ens anstränga sig. Det är något jag frågar mig själv varje gång en främmande man börjar prata med mig: Är jag säker?
Det är, skulle jag mena, bland annat den här saken som hänsyftas vid de tillfällen någon talar om att kvinnors levnadsutrymme begränsas på grund av att några få män våldtar, detta att alla män måste betraktas som potentiella våldtäktsmän. Kanske speciellt när de reagerar som när Emelie gav honom fingret:
Jag vänder mig om, pekar finger. ”Fuck off.”
Kvinnan ropar på mig: ”Men lilla gumman, det var menat som en komplimang.”
Mannen skriker efter mig:
”Ja för fan, du har en nice röv! Kom hit så ska jag fuck off fuck off fuck off dig i röven så du får ont! FUCK OFF FUCK OFF FUCK OFF FUCK OFF…”
Hot om våldtäkt. Det funkar alltid.
Då reagerade männen i Nicaragua något trevligare när Caroline fräste ifrån på dem:
One day I stopped walking and looked at them. They shut up instantly, their smirks faded away. “What are you doing?” I asked. “Dollface!!” One of the men let the word slip out as if it was a tick he couldn’t control, he blushed as I kept looking and there was an awkward silence.
“I pass by here almost every day, and I wish I could explain to you how extremely uncomfortable you are making me feel with your disrespectful comments. I’m not a piece of meat, I’m not a doll, nor a skincolour, nor a pair of blue eyes. My name is Caroline, hello, how are you doing? Please feel free to say ‘Good day, how are you?’ to me when I pass by, I have no other choice but to keep walking by your shops so I ask you to stop acting rude and start treating me like a person so it can be a much nicer experience for all of us.”
They just looked at me, blushing. “Hello beautiful Caroline, how are you doing today?” one of them suddenly tried, breaking the silence, looking like he was making a huge effort.
Läs hela Emelies berättelse HÄR och hela Carolines HÄR. Gör det. Och notera att de båda lyfter samma poäng: det är meningen att de ska känna sig tacksamma över att få denna slags uppmärksamhet. Det var menat som en komplimang. De borde bli glada. Det förväntas av dem att de ska le, inte ge fuckfingret.
Jag vet inte om Carolines sätt att hantera detta på fungerar i Norden, dock. Jag tror inte att följande scenario skulle ske här, det tror jag verkligen inte. Tyvärr:
Sometimes I even get a response and once a young guy in Granada came running after me to say “I’m so sorry, I didn’t know this was how I make women feel. I will never say it again.” We walked together for twenty minutes talking about objectification and it was actually clear that it had gotten straight to his heart, I thanked and congratulated him on understanding.
För jag tror att nordiska män VET att det inte är oproblematiskt att ständigt och evigt bedöma kvinnor efter deras utseende och ännu mindre att ständigt påpeka just det samma utseendet.
Eller så är det bara jag som inte testat ordentligt. Jag kanske ska säga precis som Caroline nästa gång det händer mig.
”I promise you most people get happier if you wish them a good day
than if just you keep telling them they are beautiful.”
P.S. Har skrivit en peppig torsdagskrönika om att det är realistiskt att protestera, även mot stora multinationella företag. D.S.
Reklam reklam, överallt kvinnokroppar, förlåt jag menar reklam
Åh gud jag har så många viktiga saker att blogga om men jag hinner fan inte och mitt tåg går om 15 minuter men jag ville bara säga det att jag hittade uppföljaren på den här skoreklamen jag skrev om för nån vecka sedan! Vad tror ni, tror ni jag hittade bilden där mannen liksom kvinnan ligger med ypperligt lite kläder på sig och försöker visa röv och pattar samtidigt?
I wish.
Vad tror ni, har de valt att låta henne ligga topless för att skorna inte skulle passa till bikinitoppen?
Ännu mer (och mer) absurd reklam kan ni läsa om HÄR, från evigt och öppet sexistiska American Apparel.
Nu: farväl. Jag ska på teater.
What would Tank Girl do? – om könsidentitet och förebilder
Nijas och jag hade häromdagen ett synnerligen intressant samtal om köns- och sexualitetsidentitet samt om förebilder och hjältar som varit med och format ens stil, ens värderingar, ens intressen. För Nijas har det kanske främst handlat om diverse cowboys, riddare och en och annan rymdhjälte. Eller kanske inte hjälte förresten, kanske snarare Darth Vader. Överlag är det lite småsura antihjälteskapet genomgående, insåg jag idag när jag tänkte vidare i banor kring fiktionella förebilder. Både för hans favoritkaraktärer – och för mina.
Tank Girl – femininitet och attityd så det står härliga till (notera stubbet under armarna.)
Jag vill förtydliga att jag i detta inlägg enbart kommer syfta på just påhittade karaktärer (och till viss del kanske människor med stor mytbildning) och att jag inte heller vill överdriva effekten av att hitta lämpliga karaktärer att identifiera sig med – men jag tror att förebilder, kanske speciellt overkliga sådana, de som agerar i en överdriven värld där våra regler och världsliga konsekvenser inte är applicerbara, absolut kan, eller har potential att kunna, agera som ett starkt identitetsstöd i vår utveckling.
Nu är jag ingen psykolog precis, men jag tror ingen med sådana mer psykoanalytiska kunskaper skulle säga emot mig om jag vågar påstå att berättelser kan fungera som uppfostrande (eller kanske mer belärande), att det vi lär oss från sagor, myter, berättelser kan hjälpa oss (eller lura oss) att förstå hur vi kan agera i olika situationer. Allt vi ser på film, exempelvis, lär oss något om vilka beteenderamar vi har att röra oss inom, kulturellt, socialt, inför oss själva.
Men tillbaka till förebilderna.
”åh, det där, det är bara så jävla häftigt – det kunde vara jag!”
Jag antar att det ligger i vår natur på något vis, att vi efterhärmar dem vars attribut slår an något inom oss, en klang, en avund, en glädje. Där när vi tänker ”åh, det där, det är bara så jävla häftigt – det kunde vara jag!”. Eller ja, saker som är ”jävla häftiga” är förstås sånt som appellerar till just mitt sinne, andra kanske dras mer till det vackra, det starka, det goda, det mörka, vad det nu kan vara ni har för personligheter och egenheter.
Och jag tror det är viktigt att se sådant. Att ha någon slags förebilder, något att efterlikna, några att känna igen oss själva i.
Men så har vi detta med kön, kön, detta eviga kön, så inlärt att det betyder så mycket att det inte gick speciellt bra att ens leka könsblandade rollspelslekar på dagis för det fanns aldrig några grupper av (skapade) karaktärer som innehöll tillräckligt många av bägge sorter (vi fick hitta på ett par extra tjejer när vi skulle leka Power Ranges, minns jag (jag var en vinröd tackar som frågar))
Det fanns ofta någon, men aldrig många nog.
Strategi 1: dissa att umgås med andra flickor i grupp och lek med killarna istället, för det finns ofta en (1!) tjejroll du kan få fylla och då slipper du konkurrens om vem som ska vara den (och kanske behöva hitta på en egen med nåt vapen/superkraft som inte alls hade samma trovärdighet). Nackdel med strategi: leken kommer ofta gå ut på att du ska räddas på ett eller annat vis – och iallafall nästan aldrig att du är hjälten som räddar dagen. För det är inte så ”historien är”.
Strategi 2: lek med dina tjejkompisar och paxa genast hjälterollen – manligt kön eller ej. Således tillbringade jag och Amanda många dagar med att leka Robin Hood (det var jag) och Marion (hon, hon hade ändå längst och finast hår) nere i Sherwoodskogen vid sidan av hyreshuset vi bodde i. Bättre för mig. Jag fick vara hjälten. Nackdel med strategi: Distansen som uppstår när en som cis-flicka som ska spela kille gjorde nog snarare identitetstillhörigheten ännu mer förvirrad.
Och det är väl ungefär där min känsla av verklig brist på karaktärer att identifiera mig med började skava ordentligt. För jag ville vara hjälten. Jag ville rädda situationen, hålla huvudet kallt, komma på något smart och utföra ett djärvt trick och besegra det onda. Och inte bara det – jag ville vara cool medan jag gjorde det. Inte lite småtramsig som Pippi Långstrump. ”Jävla häftig” ville jag vara.
Hopey – you rock.
Som killarna. Fast inte som en kille. Som en tjej. Jag saknade den feminina estetiken, de kvinnliga villkoren och dessutom en arbetarklassattityd som sällan var tjejkaraktärerna förunnad.
Och jag fann ingen. Och det fattades mig verkligen. (Närmast kom väl Mia från Madicken).
Så jag blev sur. Och så identifierade jag mig hellre med Sursmurfen än med Smurfan, med Butter snarare än Snövit, med Vargen snarare än Nalle-Maja – för även om hon kunde bli stark av dunderhonungen och få lov att rädda Bamse så skulle hon ändå straffas för det efteråt genom ont i magen och så slutar det med att Bamse ändå räddar henne genom att bära hem henne och stoppa henne i säng.
Ett nesligt slut för en hjältinna.
Allt detta har blivit bättre. Det finns många fler kvinnliga hjältar och huvudpersoner nu för tiden, som får vara både häftiga och tuffa och tjejiga, till glädje för den tjejgeneration som kom efter mig, som inte missade exempelvis Powerpuff Pinglorna med några ynkliga år och som kunde köpa W.I.T.C.H-tidningar på Konsum.
Men för oss som redan är vuxna och missade det där då? Vad ska vi göra?
Jag för min del tänker efterfrossa som fan i de två fiktionella karaktärer som jag identifierar mig allra allra mest med (men som inte hade varit till någon hjälp i barndomen ändå för de är för vuxna): Tank Girl samt Hopey från Love and Rockets. Jag tror att det kommer göra mig jävligt gott, och vara ett förbaskat bra identitetsstöd när jag funderar över vad jag egentligen trivs bäst med och hur jag föredrar att iscensätta mig själv och kanske speciellt min femininitet.
Och varje gång jag tvivlar över vad jag ska göra ska jag fråga mig själv:
What Would Tank Girl Do?
Vilka är era bästa fiktionella förebilder?
Att raka eller inte raka – att det ens är en svår fråga
Här sitter jag och våndas över mitt beslut att inte raka benen i sommar, ett beslut som faktiskt inte har att göra med fitthårsmanifestet från i morse (även om just det kanske intresserade mig extra mycket i förhållande till mina egna funderingar för tillfället) utan är ett som jag tagit sedan flera månader tillbaka.
Men om jag nu våndas så mycket, undrar ni, varför har jag då tagit ett sådant beslut? Kan man ju fråga sig. Om jag nu ogillar mina ben med hår på så mycket att jag blir helt stirrig av att tänka på att sitta med orakade ben på pendeltåget och liksom verkligen märka sekunden när passageraren bredvid/mittemot plötsligt inser att det är håriga kvinnoben hen sitter och vilar ögonen på… varför skulle jag då vilja göra en principiell poäng av att inte raka dem? (Förutom att jag uppenbarligen är masochist).
Och det hade ju kunnat vara en rimlig fråga. Om det inte var för att den är ställd helt och hållet åt fel håll. För saken är den att jag inte gillar mina ben när de är rakade heller. Överlag gillar jag inte hur mina ben ser ut och när jag rakar eller på annat sätt avlägsnar hår från dem har jag visserligen lärt mig att detta skulle se finare ut, men det enda det egentligen gör är att det drar uppmärksamheten bort från benen. Inget att se här folk, keep moving!
Fast det stämmer inte heller när jag tänker efter. För konsekvenserna hårborttagning ger på mitt fysiska välbefinnande och utseende dessutom är, helt ärligt, oproportionerligt stora.
Det dröjer exakt ett dygn och sedan börjar kliandet, de röda prickarna, håren som börjar växa inåt (och ja, jag har testat varenda trix i hela tjejboken, mina hårsäckar beter sig bara på det viset) och detta leder förstås till små sår som i sin tur leder till små ärr. Inte fasiken blir benen snyggare av det precis. Jag kan klia så mycket på benen i sömnen att jag vaknar med blåmärken. Jag tror ni fattar hur allvarligt detta är.
Och visst kan jag vaxa eller använda epilator. Been there done that. Men det innebär då att jag först har helt rödprickig och knottrig hud i två dagar (yepp) och sedan dröjer det visserligen en vecka eller två innan hela klia-klösa-blöda-sår-ärr-blåmärken-processen drar igång igen… men det är inte värt det. Och dessutom måste man ju odla stubb i hälften av den tiden ändå innan man kan vaxa igen.
Så frågan som borde ställas mig är: varför i helvete rakar du benen när det enda det faktiskt ger dig är en känsla av att andra inte tittar på dig som att du vore ett missfoster på bekostnad av jävligt mycket obehag? Varför låter du inte bara bli, har det gött med dina ben och deras hår och skiter i vad andra eventuellt skulle tycka om dig? Vilka är de för övrigt wtf?
Men ni vet hur det är. Har man blivit itutad sedan innan man ens kommit i puberteten att de där jävla benen ska rakas så är det inte världens enklaste sak att bryta mot. Det är ju helt otroligt. Att man ska behöva programmera om hela sin hjärna att inte reagera med instinktivt obehag på sin egen kropp enbart för att en inte har modifierat den.
Herregud vad sjukt.
Så idag, för att hjälpa mig själv över den värsta perioden nu i början av sommaren när benen är kritvita och håren är kolsvarta, så har jag blonderat dem.
Yepp. Jag blonderade benhåren. Så gjorde jag. Nu känns det lite bättre faktiskt.
Jag passade på att blondera håret under armarna också. Inte för att det håret generar mig speciellt mycket, dock. Vilket kanske är lite underligt. Men jag tror att det har att göra med att jag känner mig snygg ”här uppe” på ett helt annat sätt. Jag tycker inte att det gör något som helst till eller från i mitt utseende om jag har hår under armarna heller. Men på ett positivt sätt.
Och nu kan man ärligt talat inte se det alls nästan, så det kan ju vara ett tips för de som inte pallar raka sig i armhålorna!
Väldigt snygg med blonderat armhår yeah
Men annars vill jag verkligen ha era bästa tips för att komma över den här ångesten över att gå i orakade ben. Typ i sandaletter. Hur kan man bära upp en kjol med spetsar och ett par finremmade sandaler med klack när man har hår på benen?
Kan man det?
Och om inte – vad är egentligen rimligast? Att modifiera sin garderob så den passar kroppen – eller sin kropp så den passar till garderoben?
Det moderna samhällets hönan och ägget.
*försvinner i ett moln av semifilosofisk överdramatik*
Den håriga fittans manifest
Bild hämtad på Politiken.dk
Jag tänkte fortsätta på mitt självutnämnda quest att lyfta upp både positivt och negativt från det danska samhället och kanske främst från könsdebatten på andra sidan sundet (er andra sida då, för mig är det ju tvärtom) – om inte annat så för att nyansera bilden av DK bara en smula (alla ÄR inte Blachman, jag lovar).
I förrgår senast skrev jag ju om ”liten penis”-skämtet på dansk TV, lite innan det om slutshamingreklamen, och nån tid dessförinnan översatte jag artiklar från några före detta prostituerade samt en annan om Mandfjols.
Idag har turen kommit till Sanne Søndergaard, 33-årig standupare och feminist, som visade könshåret på framsidan av Politiken (ja, samma tidning som eventuellt gjorde penis-skämtet) och som nu har skrivit ett blogginlägg om det hela, som jag egenhändigt kommer översätta här under.
Personligen tycker jag att hon har många goda poänger, även om jag verkligen inte uppskattar shamandet (varför har vi inte ett ord för det på svenska?) av de kvinnor och män som väljer att avlägsna sina könshår och/eller operera sig. Det låter för mig som debatter vi hade i Swe för ett antal år sedan, innan den allmänna feministiska övertygelsen landade i att vi inte kommer någon vart genom att ställa upp (främst) kvinnor i ”goda, äkta och naturliga” samt ”slätrakade, opererade och rövknullade av normerna” – eftersom det helt enkelt inte är en rättvis uppdelning, människors val aldrig är så svartvita och det var väl ändå stigmatisering av hur vi väljer att skapa kvinnlighet som vi ville komma ifrån?
Med det sagt är det dock fortfarande aktuellt, kanske speciellt såhär i ”bikinitider”, att ta ställning till varför en väljer att avlägsna sitt kroppshår – eller snarare varför man inte låter bli? För om det fanns ett reellt val, om inget av alternativen var stigmatiserande eller ansågs underliga… ja, då skulle det ju inte vara något problem?
Nåväl. Jag finner det oerhört intressant att följa den danska debatten för tillfället, för att se var den landar.
Originalinlägget på Sannes blogg, solosanne.dk, finner ni HÄR.
DEN HÅRIGA FITTANS MANIFEST
Min fitta har varit ett samtalsämne den senaste veckan. Den var nämligen på framsidan av Politiken i tisdags (det kan du se här – om du törs!) Alltså, det var ju inte hela fittan som var framme, det var bara toppen av venusberget, en smula könsbehåring. (Faktiskt var det så lite fitta att min väninnas käraste utbrast ”Var det allt?” Som därefter fick min väninna att fråga om han verkligen önskade se mer av hennes väninnas fitta.)
Men det var också nog för en del. Politiken fick arga läsarbrev. Den bästa hamnade på baksidan av tidningen dagen efter, och jag citerar den här för det är helt enkelt så vackert: ”Jag vill klaga över Politikens framsida den 30:e april. Jag förväntar mig inte att få könshår kastat i ansiktet till min frukostmacka när jag vecklar ut tidningen. Och så fick man inte ens se hennes bröst.”
Det var till och med folk som avslutade sin prenumeration på Politiken. Bara på grund av 28 pubeshår! (Det är ett uppskattat antal, jag har faktiskt inte räknat dem).
De alltid tillgängliga plastpattarna
Nu var det inte som att jag någonsin tvivlade på att den där bilden var en skitbra idé, och hade jag tvivlat bekräftade reaktionerna mig enbart i att det var det riktiga att göra. Seriöst; i år 2013 finns det alltså vuxna människor – människor som är födda och uppvuxna i det här fantastiska humoristiska, frisinnade landet – som blir uppriktigt förargade över att de ser något av det allra mest naturliga.
Vi snackar också om människor som lever i den extremt pornificerade kultur vi alla ofrivilligt blivit en del av; människor som är vana vid – oavsett om de önskar det eller ej – att se främmande människors private parts i alla tänkbara och otänkbara situationer. Och ändå kan toppen av min fitta få dem att bli rasande. För den slags könsdelar har de inte bett om.
Så strunt i att man inte kan sätta på TV’n eller gå förbi en kiosk utan att få slätrakade skrev och plastpattar kastade i ansiktet, kompletta med come hither-blickar och silikonpumpade suga-kuk-läppar. Det är vi ju så vana vid. Photoshoppad plastikkirurgisk porr har nästan blivit vår kulturs white noise – något som konstant ligger under allt det andra och som man vant sig vid så till den grad att man inte ens registrerar det längre.
En Don Draper-Wannabe
Många debattörer påpekar det absurda i att vi trots det är mer blyga gällande nakenhet nu än vi varit på 40-50 år. Vi är tillbaka i gamla tiders ”usch nej och fy”-attityd gällande det kroppsliga: unga flickor vill inte duscha ihop efter gymnastiken, ingen ligger längre med bara bröst på stranden, och kvinnor som ammar blir utslängda från caféer.
Men jag tror egentligen inte att det handlar om blyghet. Det är inte där vi har gått i retromode. Jag tror mer det handlar om ett uttryck för perfektionism. En perfektionism vi inte har sett sedan 50-talet, när inget fick vara naturligt, oregerligt eller rakt av fult.
Bara se en film från 50-talet. Det mesta är filmat i studie, för att gatbilderna skulle se så fina ut som möjligt. Ingen grafitti, inget kastat avfall, inga hemlösa. Och Marilyn Monroe är stylad som en diva även om hon bara har gått omkring där hemma, till och med språket är rensat från svordomar, öh-anden och äkthet. Den gången skapade de en idealvärld inne i filmen. (Och det får en ju till att spekulera kring om det inte också är därför den mest populära tv-serien i dessa år, Mad Men, just utspelar sig i denna uppstyltade, konstgjorda tidsålder).
Nypuritanismens burka
Och så klipp fram till vår tid; nu gär vi detsamma. Vi gör det bara överallt där vi har minsta lilla redigeringsmöjlighet. På bilder, i TV, på film, i alla former av konst, i reklamer, på facebook – ja, till och med på våra egna kroppar som ska trimmas, opereras och pressas till att passa in i en perfekt illusion. Och om illusionen inte lyckas ska kroppen täckas.
Photoshop och plastikkirurgi är nypuritanismens burka. För du får gärna visa fram din kropp, så länge du bara gör det innanför de predefinierade ramar för vad somanses vackert i vår kultur. Vilket vill säga; utan allt naturligt och äkta.
Vi är mer rädda för ett par bröst som används till deras egentliga syfte – babymatsäck – än vi är för alla de plastbröst vi bombarderas med i alla medier. Mina könshår på framsidan av Politiken är mer förargliga än de ultrarakade barbiedocke-utgåvor som finns på framsidan av alla manstidningar.
Mera mig, mindre photoshop
Jag vill gärna understryka att jag inte har det minsta emot nakenhet – inte heller i porrversion. Men jag har ett problem med att det inte är äkta nakenhet vi ser.
Intressant nog snackade jag om detta med fotografen som tog fitt-fotot. Jag bad honom nämligen använda så lite photoshop som överhuvudtaget möjlig på bilden (och bara fixa ljusa och mörka nivåer och sånt där de ska göra). Men jag ville gärna att han lät bli att redigera mig, så jag skulle komma till att se så äkta ut som möjligt. När jag sa det skrattade han. Det hade han aldrig hört förr. Tvärtom ber de flesta idag om att få fixat både det ena och det andra i efterredigeringen; ta bort en finne här, avlägsna en dubbelhaka där.
Och jaja, jag har ju smink på. Så jag säger alltså inte att man ska gå runt och visa hela världen sin oredigerade ”fulhet”. Liksom jag också absolut förstår att vissa får utfört plastikoperationer för det ena och det andra om de inte känner sig tillfreds med det. Vi vill ju alla gärna framstå som så attraktiva som möjligt, och det är helt okey. Men detta att se attraktiv ut är ju många fler saker än vi får lov att se idag. Rynkor och former och oregerliga kroppshår kan vara superattraktiva. De vackraste människorna är ju just precis de som har ett ”knäck”. Allt det symmetriska, korrigerade perfekta är ju dötråkigt och mainstream.
Och allt det ville jag säga med min flashade fitta.
It’s a jungle down there
Nu har det ju tack och lov inte enbart varit negativ respons på bilderna. Faktiskt har det mesta varit utpräglat positivt, eftersom de flesta är förmodligen är rätt eniga med mig i att vi har gått allt för långt i den nypuritanska perfektheten. Att vi saknar något naturligt och äkta i gatubilden.
Jag har fått mails från många män och kvinnor som saknar könshåren. En kvinna skrev till mig att hennes 16-åriga dotter har haft det riktigt svårt eftersom hon just precis vill vara naturlig, och pressen på att se ”rätt” ut är enorm i den åldersgruppen. Och ja, pressen är stor, och den blir visserligen en smula mindre när man blir äldre. Till gengäld dyker det upp på de märkligaste platser.
Faktiskt var en av anledningarna till att jag beslutade mig för att göra den bilden till Politiken en upplevelse min väninna hade hos sin gynekolog. Hon skulle kollas för en knöl i skrevet (som lyckligtvis visade sig vara en godartad talgknopp), och den 50-åriga gynekologen såg surt på min väninnas helt vanliga buske och muttrade ”Jamen man kan ju inte se något som helst här nere”.
Jag fick en seriös chock när jag hörde det. Den här damen tillhör alltså en generation som har sett buskar överallt under 70- och 80-talet, och som därutöver förmodligen spenderar det mesta av sina dagar på att fixa de problem som uppstår i samband med intimrakning (utslag, svamp, ingrodda hår osv). Ändå hade hon mage att låta som att min väninna hade något att skämmas över när hennes underliv gjorde undersökningen marginellt mer krävande än den skulle varit med någon av de patienter som ligger där med sina hårlösa kycklingfiléer.
Du föds, växer upp och så kommer det hår
Om min väninna hade varit lite mindre stark och inte hade varit trygg i sig själv och i sin kropp, skulle hon ju genast gått ner och beställt en tid för vaxning efter ett sådant påpekande. För det är en press att vara sig själv i en tid där det att vara sig själv blir ansett varande helt fel. Det vet jag från min egen fitta och mitt eget liv.
Jag har beslutat att jag inte vill låta mig dikteras – varken min personlighet eller min kropp – kring hur jag ska passa in. Och jag tänker inte heller iscensätta mig själv efter en förutbestämd kulturell formel för kvinnlighet – som enligt mig dessutm inte har speciellt mycket med kvinnlighet att göra.
Helt ärligt: om allt vad som definierar detta att vara kvinna är att lägga till något – stilettklackar, plastbröst, trevliga leenden (även när man är skitsur) – eller ta bort något – hår, självständighet och operfektheter – vad är vi då i oss själva?
Simone de Beavoir sade sina berömda ord ”man föds inte till kvinna, man blir det”. och hon menade just precis att kvinnlighet är ett kulturellt paket som vi blir pålagda – både kroppen och sinnet. Det gäller lyckligtvis mindre idag på det inre, men dessvärre mer på det yttre. Som vi kvinnor idag kompenserar för att vara hela människor – och inte bara en stöpformsutgåva av ”kvinnan” – genom att plåstra oss in i fysiska kvinnliga signaler.
Och nånstans gick den planen helt åt skogen, för de fysiska signalerna handlar inte längre bara om rodnande läppar och djupare urringning, utan blir också parad med den generella kulturella ångesten för att bli gammal, så allting ska fixas så man genom hela livet liknar en 17-åring.
Som ju också för kvinnor har den oturliga (men kanske önskade!?) biverkning att när man ser ut som en liten flicka också signalerar att man är alldeles ofarlig.
Jag vet att de flesta kvinnor som tar bort sitt könshår säger att de gör det för sin egen skull och inte för mannens. Och de påstår att man inte blir mindre kvinna av den anledningen. Jag undrar bara om man verkligen kan likna en 5-åring i fittan, en 15-åring i BH’n, en 25-åring i ansiktet – och därefter gå ut och uppföra sig som en 35-åring!?
Om du runkar till Lara Croft – vad så med mig?
Men det beslutet – att vara mitt naturliga jag på alla nivåer, kroppsliga såväl som själsliga – är ett beslut jag hela tiden måste leva med konsekvenserna av. Och jag förstår absolut om någon – särskilt unga kvinnor och flickor – har svårt för det ch bara anpassar sig.
Jag har då haft min portion män som ”diskret” har frågat mig om jag aldrig rakar mig. Och sett något slokörade ut över mitt ”nej aldrig”. För själva har de stått där med rakningsprickar runt hela snoppen – som jag personligen tycker är något av det mest osexiga som finns; allt näst efter det faktum att det saknas alla härliga, manliga hår!
Men det här måste vara ännu värre för kvinnor som är yngre än mig. Jag menar, alla män under 30 har väl fått hela sin sexualitet grundlagd på det här slätrakade plasticfantastic-universumet. Om att pojkar, när de börjar onanera, enbart gör det till de här retuscherade, semi-animerade kvinnorna, hur ska de någonsin kunna få den att stå ihop med en tvättäkta naturlig kvinna?
Och så blir jag bekymrad. Helt ner i min håriga fitta. Hur ska det mest naturliga i världen – sex – någonsin kunna fungera mellan människor som vägrar vara naturliga? Är vi oundvikligen på väg mot virtuellt reality-sex? Kommer vi framöver enbart kunna bli visuellt stimulerade av varandras avatarer? Och kommer våra fysiska utlösningar överlämnas till lite mer avancerade robotdammsugare?
Home of the brave, land of the free bush
Det är tur för mig och min rödhåriga fitta att män i min ålder (och särskilt de äldre) trots allt blev introducerade till nakna damer genom 80-talets Rapport-tidningar – fulla av stora naturliga buskar. Så kanske finns det fortfarande en del män i 30- och 40-års ålder som har bevarat den lusten och inte fullständigt låtit sig invaggas i vår kulturs absurda pubeshårskräck.
I vilket fall har jag bett Politikens fotograf att skriva ut en stor plansch till mig med bilden på min håriga fitta som ska hänga i min hall. Så de slätrakade killarna hädanefter direkt kan se vad de går in till. Och resten av mina besökande kan veta att här i huset är det alltså okey att bara vara den man är; naturliga oregerliga hår och känslor och alltihop.
Två fel gör inte sexism roligare
Jag kan inte hitta den online, men på danska TV2 går det för tillfället en reklam för en tidning som eventuellt skulle kunna vara Politiken.dk men jag är inte helt säker så jag tänker inte länka (det är noga med länkningarna har jag förstått nu).
Grejjen med reklamen är att den är dubbelsexistisk. Eller jag vet inte hur jag ska benämna den ens.
För det första är det ju uppenbart att den driver med traditionella könsgräl och stereotyper kring hur män och kvinnor brukar använda varandras kön och dess egenskaper emot varandra, och att den försöker ta hämndpoäng på det gamla skämtet om att kvinnor inte skulle vara lika intelligenta som män.
Men jag sätter ändå ett eventuellt skratt i halsen för jag råkar veta att det som den driver med, slutpoängen, är något som är många (speciellt unga) mäns stora ångest – storlek på penis och prestation i sängen.
Låt mig översätta storyn från minnet från här:
En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
- Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
- Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.
Slut på reklam.
Första gången jag såg den höll jag på att trilla ur soffan, helt ärligt. Ursäkta? Ursäkta men gjorde ni just ett ”du har en liten penis”-skämt i er reklam? HUR kan detta anses okey? Hur kan det inte anses vara en dålig sak att reproducera en av manlighetens största komplex, och dessutom driva med det och på så vis samtidigt klargöra att det faktiskt är rätt roligt, det där, att skämta om kukstorlek, för vi vet ju alla att storleken HAR betydelse och så vidare.
Väldigt fina lärdomar för både män och kvinnor att hämta här.
Förihelvete.
Jag försöker tänka mig att de gjorde något omvänt, något som petar på många kvinnors, och kanske speciellt ungas, rädsla för att inte ha tillräckligt stora bröst. En reklam där en man gör en lustig poäng kring hur små pattar hans tjej har.
Jag har jävligt svårt att se det framför mig, det måste jag säga.
Sexism. It’s a two way street. Och ingen av hållen är speciellt roliga att gå nedför.
