Det här är Purre igen, jag ska inte göra det till en vana att skriva inlägg är, jag lovar. Tänkte bara meddela att backupen är återställd och bloggen fungerar som vanligt igen. Jag har även flyttat över de 2 inlägg som låg på den tillfälliga sidan så det inte blir förvirring över det, ni som kommenterade där kan fortfarande hitta det inlägget om ni går tillbaka i arkivet lite, eller klickar här.

Jag har inte rökt ut fulkoden än, jag måste bestämma en tid sent på någon natt jag ska göra det, eftersom alla sidor jag hostar kommer ligga nere en stund då, men det ska inte ta så lång tid, sedan kommer bloggen vara helt ren!
När dammet lagt sig kan du ta bort mina 2 teknikinlägg, Hannah, tänkte bara informera besökare om att sidan är tillbaka nu.

Och nu ska jag sova! Godnatt!

Jag fick ett exemplar av ”Jämställdhetsbluffen” i min brevlåda för några veckor sedan. Dagarna innan hade jag precis fått hem Ströms bok ”Mansförbjudet” och redan börjat läsa i den, så Pelles bok blev liggande på skrivbordet någon vecka mer än den förtjänade. Och när jag precis hade läst ut den meddelade Pelle att han nu lämnade jämställdhetsdebatten, varpå jag helt ärligt blev så ledsen att jag inte kunde komma mig för att recensera hans bok – helt enkelt för att jag inte kunde uppbåda någon vilja att skriva något negativt om den. Och dålig recension vore det väl om det enbart var en hyllning till författarens samlade gärning och inget mer. 

Nu har jag dock hämtat mig en smula, så nu blir det äntligen:

Recension: Jämställdhetsbluffen av Pelle Billing.

Eftersom jag just spenderat ett halvår med att skriva en akademisk examensuppsats som dessutom var en textanalys, känner jag ett starkt behov av att upplysa om min metod innan jag går vidare med själva recensionen.

Jag har läst Pelle noggrant i minst ett års tid, på bloggen och i de dokument som där finns länkade. Jag är dessutom gruvligt insnöad i den här debatten sedan innan och ni som läst mig ett tag vet att jag inte alls är oemottaglig för resonemang från meningsmotståndare. Således förväntade jag mig inte att bli upplyst när jag läste Pelles bok. Och det blev jag inte heller. Vilket på intet vis innebär att det är någon låg nivå på innehållet, absolut inte. Jag kände bara till resonemangen och argumentationen sedan tidigare.

Det jag istället fokuserade på var 1. hur är retoriken uppbyggd, 2. hur väl argumenteras det i förhållande till de källor som det hänvisas till och 3. hur ensidigt är resonemanget?

Punkt 2 och 3 har jag förhållit mig till analytiskt. Punkt 1 är en känslofråga. Jag har helt enkelt medvetet gått in i en feministroll (ej att förknippas med feminist-troll), och läst med sådana ögon, för att se hur upprörd jag blir, hur anklagad jag känner mig, hur exkluderad jag känner mig, och så vidare. Och givetvis klottrat i marginalerna å det grövsta, som sig bör.

Och således:

Låt mig börja med att ge mitt slutgiltiga betyg. Om ni fortfarande tror att Pelle Billing resonerar på samma vis som Pär Ström ska ni genast tänka om, köpa denna bok, läsa den noga, och komma ut på andra sidan pärmen med ett nytt förhållningssätt gentemot mansfrågor.

Om ni redan visste att Pelle Billing har en bättre förmåga att uttrycka sig i skrift men ändå tror att utgångspunkten för resonemangen är samma som random halmdocke-antifeminist uttrycker – samma rekommendation som ovan.

Det här är en väldigt bra bok. Och liksom alla andra böcker finns det vissa stycken som skiner ljusare än andra. Och det finns de som är mörkare.

Jag saknar exempelvis en del hänvisningar till siffror och kunde ha varit utan en del ”det är rimligt att tänka sig” och ”risken är att”-argument utan förankring i något handgripligt. Jag ifrågasätter också om ”makten att bli beskyddad” (s. 37) som kvinnor skulle ha verkligen är en makt – måste inte makt vara något man själv utövar? Har barn samma makt över sina föräldrar? Och givetvis, och som alltid, ifrågasätter jag utgångspunkten ”man kan inte ha kakan och äta den” gällande barn och karriär – eftersom detta är en slutsats baserad på att det samhällssystem vi byggt upp, där en bör jobba och en bör vara med barnen, är oföränderligt.

Sedan har vi det där med den liberalistiska attityden gällande människors fria val, som jag givetvis måste problematisera. Ett utmärkt exempel till det ges här, där Pelle skriver:

Bland landets knappt 4 miljoner anställda visar det sig dock att de flesta kvinnor som jobbar deltid gör det frivilligt. I LO:s rapport är det endast var fjärde deltidsarbetande kvinna som anger att heltidsarbete saknas, och att hennes deltid därmed är ofrivillig. Övriga kvinnor förklarar sin deltid med att man inte vill arbeta heltid, att det är för krävande med heltid, att man vill vara hemma med barn eller att man har studier eller egen sjukdom som hindrar. Ett lagstadgande om rätten till heltid skulle således påverka en begränsad andel av deltidsarbetande kvinnor. (s. 66)

Jag tycker nu inte att 200 000 kvinnor, som jag räknade ut att det handlar om, som arbetar deltid fast de vill arbeta heltid, är en summa man kan skaka av sig när det ändå handlar om RÄTTEN till heltid och inte KRAV på heltid. Speciellt inte eftersom Pelle 30 sidor senare tänker sig fram till ett scenario där ett par med barn går isär och vad det kan få för konsekvenser om de tidigare valt att låta pappan arbeta heltid och mamman 75%:

När det gäller månadsinkomst efter en eventuell separation får lösningen för Camilla troligen bli att hon går upp och arbetar heltid, eftersom deltid endast var realistiskt så länge hon var gift. (s. 94)

Ja precis. Men om hon inte FÅR heltid då eftersom rätten till heltid saknas? Jävligt surt för Camilla.

Om vi dessutom ser på hur Genusfolket delat upp samma siffror så ger det genast en annan bild:

Som förklaring till deltidsarbetet uppger drygt 120 000 kvinnor att de inte vill heltidsarbeta (s. 56). Det är den tredje största gruppen. Den näst största gruppen på drygt 140 000 kvinnor uppger vård av barn som skäl, och den allra största gruppen, ca 200 000 kvinnor, uppger att de söker heltid eller att heltidsarbete inte finns. Bland övriga förklaringar uppges bland annat sjukdom eller att arbetet är fysiskt/psykiskt påfrestande. Bland de som arbetar på vikariat och timanställningar är också kvinnorna betydligt fler än männen (s. 58).

Så man kan antingen välja att säga att bara en fjärdedel av kvinnorna VILL arbeta mer än de gör, eller säga att den största gruppen av de som uppgett olika skäl till att arbeta deltid är just desamma. Ni är välkomna att välja vilken version ni vill. Oavsett är det 200 000 kvinnor det handlar om som jag tycker ska ha RÄTT till heltid.

Jag gillar inte heller att Pelle skriver att genusdagiset ”Egalia” förbjudit ”han” och ”hon” när det mig veterligen iallafall inte är värre än att de försöker undvika att använda dessa epitet speciellt när det kommer till att läsa historier osv (för att alla könlösa karaktärer alltid blir ”han” annars) och att han gör detta med enbart en referens till en artikel i Aftonbladet, som säger något helt annat.

I den samma intervju med förskolan säger de rakt av att

”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.

– Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”. ”Han” blev ”hen”, säger Gabriella Martinson.

Pelle däremot skriver att

Mer extrema genuspedagogiska varianter är de förskolor som försöker sudda ut barnens kön så långt det är möjligt, genom att förbjuda orden ”han och ”hon” samt ersätta dem med ”hen”. Så har man gjort på förskolan Egalia i Stockholm. Det kanske mest anmärkningsvärda med förskolan Egalia är  att när Aftonbladet intervjuar en av föräldrarna, framgår det att föräldrarna själva inte gått över till att använda ”hen”. Barnen ska alltså drillas i något som föräldrarna själva är ointresserade av att anamma i sin vardag. Hörde jag någon säga dubbelmoral?

Vad Pelle glömmer att påpeka är att dessa föräldrar inte själva valt detta dagis utan blivit erbjudna en plats där,  som sig bör när man skriver upp sitt barn till dagis i en kommun, och är mycket nöjda med det:

– Det är inte ett aktivt val. Men det känns bra för det är ett viktigt område för oss, säger pappa Klaes Thorsén, 33.

Hemma har de inga regler om att till exempel använda mer könsneutrala ord. Men diskussionerna om jämställdhet och genus i barnuppfostran kommer ofta.

– Att han går här känns naturligt, det är positivt och modernt. Jämställdhet är ett väldigt viktigt område för oss.

Men allt detta bleknar lite i förhållande till det som verkligen är viktigt i jämställdhetsdebatten just nu. Nämligen att skapa förståelse för varför människor kämpar för olika saker. Och detta lyckas Pelle med den äran framföra i kapitel fem, Mansfrågor och deras uppkomst, som är denna boks verkliga källa till behållning för oss som egentligen tillhör ”den andra sidan”.

Här lyckas nämligen Pelle med mästerstycket att föra fram sin poäng om mansfrågor utan att stöta sig med varken feminismen som ideologi, kvinnokampens historia, eller på något vis förminska den sammas betydning historiskt. Istället vävs mansfrågorna och kvinnofrågorna samman och så framstår det som så självklart, så naturligt – det ena hänger ihop med det andra och det är dödfött att försöka förneka det.

Jag närmast slickar i mig detta kapitel, som en törstig katt. Mångsidigheten som så ofta saknas i debtten finns här i överflöd – och inte en enda gång behöver jag känna mig provocerad, som kvinna och/eller med mina nu igen påtagna feministglasögon. Detta kapitel är fantastiskt på alla vis. Kanske speciellt för de/oss som fortfarande har svårt att se vad mansfrågor har för plats i dagens samhällsklimat egentligen.

Det blir så tydligt. Och just i respekten för kvinnofrågorna vinner han över mig. När han inte använder kvinnorörelsens eller feminismens framgångar som ett slagträ utan som en förebild – så här borde vi också se på mansfrågorna – så är jag såld.

Självklart är det så. Självklart måste mansfrågor också få plats.

Det är det där han skrev redan den första gången jag upptäckte honom, att baksidan av att vara ”normen” är att de negativa erfarenheterna av att vara man inte får synas, för de räknas som allmänmänskliga och inte som mansfrågor.

Köp denna bok, läs den, bli irriterade om ni vill (det blev jag emellanåt) men läs kapitel fem med den största vördnad, för däri ligger allt vi kvinnor och eventuellt feminister behöver veta om varför mansfrågorna är viktiga. Och varför vi måste börja ta dem på allvar -nu. Läs det – och försök sedan hävda att mansfrågor inte är viktiga.

I dare you.

Jag läser ”Mansförbjudet” av Pär Ström. Jag blir förvirrad. Av en massa saker.

Jag blir exempelvis förvirrad över detta:

Jämlikhet innebär i korthet att alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter.

Exempelvis hade den franska revolutionen, som inträffade 1789, slagordet ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Man kunde tro att det 223 år senare vore en fullständig självklarhet att idén om alla medborgares lika rättigheter vore genomförd i ett så progressivt land som Sverige. (s. 127)

Jag blir förvirrad över sådana där småsaker. Att han lyfter franska revolutionens slagord, som så tydligt exkluderar kvinnor genom ordet ”broderskap”, för att göra en poäng om jämlikhet och alla medborgares lika rättigheter. Lika förvirrad som jag blev när jag läste hans första bok, där han tar avstånd ifrån genussystemet (eller som han kallar det, könsmaktsordningen), men ändå skriver att kvinnor har ”valet mellan att klä sig kvinnligt eller neutralt (på manligt vis)” och inte verkar reflektera ens ett ögonblick över att han i just den meningen bekräftar en av genussystemets pelare: mannen som norm. Att klä sig som en kvinna är kvinnligt, att klä sig som en man är neutralt. Hur mycket tydligare kan det bli?

Det glädjande i detta är att tonåringar gång på gång bevisas ha så fruktansvärt fel i sina analyser kring hur livet är. Liksom.

Sitter på ett café och läser Susan Faludi i senaste Arena. Hon skriver om konflikten mellan den äldre och den yngre generationen feminister, där den yngre pratar om bloggande, det frigörande i striptease och kroppsuppfattning och den äldre inte känner sig respekterad för det arbete de utförde back in the days och inte alls delar de yngres uppfattning om aktivism.

Jag skriver ett blogginlägg om det på min telefon. Tar en klunk mineralvatten och skjuter undan den tallrik som för ett ögonblick sedan innehöll en fasligt nyttig chevrésallad. Kliar mig försiktigt i ögonvrån för att inte förstöra sminket och tänker att de har nog rätt båda generationerna. Kan det finnas frigörelse i att spela kvinnospelet? Kan det finnas frihet i att låta bli att göra något man vill?

Känner inga äldre kvinnosakskvinnor, vad jag vet. Skulle vilja ha en mentor.

Vid bordet bredvid sitter tre invandrarpappor med sina barn. De pratar om sina förhållanden, ger varandra kärleksråd.

Det är en ny tid, så sannerligen.

Det gläder mig.

Jag applicerar lite nytt läppglans, betalar, och går.

Papporna köper en kopp kaffe till.

Eh ja. Jag sitter i baksätet på en bil som kör i förnuftiga 110 på motorvägen upp till Göteborg – för nu ska här bevistas bokmässa!

Och jag har varken tid eller dator för att blogga om saken, så ni får ursäkta bloggtystnaden tills vidare.

Om jag inte lyckas lista ut hur man publicerar bilder från telefonen, vill säga.

…är jag jävligt intresserad av att höra om det finns någon som nu har jublat över att DN har avsagt sig pronomenet ”hen” i sin tidning, och som samtidigt tyckte att det var för jävligt att ett visst företag drog in sina publikationer av pysselböckerna?

Någon som jublar? Någon som tycker att det här var ett bra drag av DN men som inte tyckte att jag borde jubla över att könsstereotyp skit slutar reproduceras till våra barn?

Anyone?

 

För i så fall kallar jag er hycklare.

Jag antar att ni alla är lite upprörda över vad Todd Akin, Republican Senate nominee from Missouri, sa om kvinnor, graviditet och våldtäkt häromdagen? 

“It seems to me, from what I understand from doctors, that’s really rare,” Mr. Akin said of pregnancies from rape. “If it’s a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down.

Jag är förstås, precis som alla andra, mycket intresserad av att få veta vad det är för doktorer som Todd har snackat med för att få den här informationen. Jag är också intresserad i att höra hur mycket sexualkunskap Todd har haft i skolan, samt hur mycket han intresserar sig, egentligen, för hur den kvinnliga kroppen fungerar.

Vet han vad mens är? Vet han något om ägglossning? Vet han hur ett ägg blir befruktat över huvud taget? Hur själva befruktningen går till?

Men detta är inte det värsta. Det värsta är inte att Akin ger uttryck för en fullständigt verklighetsfrånkopplad idé om hur kvinnokroppen fungerar, det värsta är att detta är en reproduktion av en myt kring kvinnokroppen som trots att den blir emotsagd gång på gång fortsätter leva i ett land där grundläggande sexualundervisning inte är garanterad i många stater och när det förekommer ändå är med förbehållet att ge ungdomarna rådet att ”avhållsamhet är ändå det bästa”.

Första gången, mig veterligen, som en republikansk politiker gav uttryck för den här sortens felinformation kring kvinnokroppen var 1989. Det var Stephen Freind, state representative i Pennsylvania, som sa följande:

The odds that a woman who is raped will get pregnant are ”one in millions and millions and millions,” said state Rep. Stephen Freind, R-Delaware County, the Legislature’s leading abortion foe.

The reason, Freind said, is that the traumatic experience of rape causes a woman to ”secrete a certain secretion” that tends to kill sperm.

Se där ja. Kvinnor är helt magiska, vi kan utsöndra spermiedödande medel om vi upplever något traumatiskt. I fucking wish, säger jag. Det är en skitbra idé, evolutionen, du kanske skulle fixa så den möjligheten finns. Men faktum är att det inte är så. Kvinnor kan inte utsöndra spermiedödande medel hur mycket stress de än utsätts för.

Så det var år 1989.

Men sedan, 1995, kommer nästa biologiskt oupplysta politiker (hur kommer det sig att de alltid är republikaner och abortmotståndare?):

”The facts show that people who are raped — who are truly raped — the juices don’t flow, the body functions don’t work and they don’t get pregnant,” said Aldridge, a 71-year-old periodontist. ”Medical authorities agree that this is a rarity, if ever.”

Detta är alltså sagt av republikanske abortmotståndaren Henry Aldridge. Och jag måste älska den här teorin, för den går hand i hand med något man trodde tillbaka på 1700-talet (tror jag), det vill säga att det var sperman + kvinnans lubrikation som skapade ett barn. En torr kvinna kan således inte bli gravid. Logik! Detta var alltså innan man fattade att det fanns ett ägg där inne nånstans. Något som jag misstänker att Henry inte heller har koll på. 71 år eller ej.

1998 var det dags igen, och den här gången var det en minsann inte bara en republikan men också en doktor som uttalade sig, närmare bestämt Fay Boozman:

His reasoning: Pregnancy rarely occurs after rape because the stress of the assault triggers a biochemical reaction in the victim that makes conception unlikely. The Senator, who also is an ophthalmologist, said he knew this to be the case from anecdotal information he had picked up over the years and from his own medical residency in the 1970’s at the University of Arkansas Medical Center.

Och nu, 14 år senare, har vi alltså en republikan som fortsätter att reproducera det här bullshitet, det som de tidigare nämnda har varit tvungna att dra tillbaka eftersom de faktiskt inte har något belägg för det. Ja, varenda en av dem har varit tvungna att ta det tillbaka, för när de kollade sina källor så visade det sig att, tadaa, det var ju förstås inte sant.

 

Men det är det här som är problemet – trots att de har tagit det tillbaka, trots att de har sagt att de inte hade på fötterna, trots att de faktiskt erkänner att det de sa var lögn – så kommer folk tro på det. För de hör bara det första, de kanske läser det i förbifarten, de kanske tror på det själva och är mer benägna att fortsätta tro det om de hör en politiker säga det, och så fortsätter det bara.

Kunskap är makt. Det är sant. Men kunskap är också makten att kunna ifrågasätta makten. Att inte köpa det som sägs rakt av utan att bemöda sig med att kolla upp om det faktiskt stämmer.

Faktum är att vetskapen om att kunskap är makt kan göra att vi kommer ifrån den här auktoritetstron många av oss går runt och bär på. Mig själv inklusive. Vissa vill vi tro på, andra inte, och vi väljer att tro på dem vi vill ska ha rätt. Det är logiskt, och mänskligt. Men det är inte smart.

För då missar vi att ge vårt eget bidrag till världen.

Men snälla snälla ni som faktiskt sitter på konkret politisk makt. Kolla era källor en gång till innan ni gör politik av ert tyckande.

Oavsett falang.

Tack.

Ni kan bara läsa i den här kommentaren men annars är poängen att jag nu har bannat Medborgare X från bloggen tills 1 september samt har gett restriktioner till Aktivarum kring hur långa inlägg han egentligen får lov att skriva här.

Min Intention med stort I är alltså att ni andra ska våga er fram igen och slippa maila mig privat med åsikter som gör sig alldeles utmärkta i ett kommentarsfält av rädsla för att bli aggressivt bemötta.

Bevisa för mig att det fungerar att göra såhär.

Tack på förhand.