Vetenskap

Genussystemet (en gång för alla)

I kommentarerna till inlägget om skillnaderna mellan feminister och antifeminister dök som vanligt frågan om könsmaktordningen upp, eller genussystemet/genuskontraktet som det egentligen heter, och kommentatorn Chade ställde några helt välformulerade frågor kring det hela vilket gav mig en anledning att rumstera runt i min gamla kurslitteratur från Genusvetenskapen för att hitta lite mer akademiskt förankrade svar.

För diskussionens skull kan jag lika gärna publicera ett stycke ur en av dessa böcker här också (och inte bara gömt bland över 200 kommentarer), för det visade sig vara ett tämligen bra underlag för samtal ändå. Chade, du kan väl återformulera dina eventuella uppföljningsfrågor här nedan så fortsätter vi (den särdeles trevliga) diskussionen här?

 

”I Sverige introducerades begreppet genussystem av historikern Yvonne Hirdman i slutet på 1980-talet och hennes formulering av begreppet har blivit känd även utanför den vetenskapliga världen. Hirdman (1988) menar att genussystemet kan beskrivas med hjälp av två principer: isärhållningens princip och det hon kallar den manliga normens primat.

De båda könen hålls isär genom skilda aktivitetssfärer och genom att de tillskrivs skilda egenskaper. De ordnas också hierarkiskt på så vis att det manliga ges ett högre värde och en överordnad maktposition. I svensk forskning har den Hirdmanska betydelsen av idén om ett genussystem blivit allmänt etablerad och även i internationell forskning används ofta begreppet genussystem på liknande sätt.

Hirdmans begrepp genussystemet har givetvis inte undgått kritik. I ”Kvinnovetenskaplig tidskrift” har en debatt pågått om begreppet sedan slutet av 1980-talet fram till dagens datum om vilket eller vilka begrepp som bäst passar det feministiska kunskapsprojektet. Kritiken mot idén om genussystem har bland annat gällt följande punkter:

Hirdmans begrepp bygger in hierarkin mellan könen i begreppet. Det vore bättre med ett neutralt begrepp som lämnade möjligheten öppen för att det finns variationer i hur ordningen mellan könen ser ut, både historiskt och mellan kulturer. det skulle då vara möjligt att beskriva även ett genussystem där könen var jämlika (Gemzöe, Holmqvist, Kulick, Thurén, Woodford-Berger 1989).

Begreppet beskriver genusordningen som entydig och statisk. I själva verket finns stora variationer i praktiken. Det går inte att förstå hur Hirdmans system förändras. Hirdman har svarat att hon i den artikel där hon lanserar begreppet endast avsett att peka på mönster som framstår som tydliga i den empiri som feminismen samlat in, och inte presenterat någon färdig teori. Hon presenterar också idén om ”könskontrakt” som de lokala, historiskt specifika arrangemang som upprättas mellan könen och där de två överordnade principerna delvis kan omförhandlas. Med hjälp av det begreppet kan man beskriva variationer i genussystemet, menar hon.

Socialantropologen Britt-Marie Thurén (1996) har föreslagit en utveckling av genussystemet som gör det möjligt att jämföra olika genussystem. Med hjälp av begreppen styrka, räckvidd och hierarki kan en rad variationer, över tid och mellan kulturer, preciseras.

Thurén påpekar att genusordningen genomsyrar hela samhället, men att den kan göra det på olika sätt och med olika styrka. Saker och ting kan vara mer eller mindre genusbestämda.

Med begreppet styrka kan man beskriva den vikt som läggs vid genus. Det varierar mellan samhällen hur viktigt genus är och hur kraftiga sanktionerna är mot överträdelser. Exempel: många i den äldre generationen är fortfarande ovana vid att se unga män byta blöjor medan de yngre börjat se det som en självklarhet. Styrkan i hur genusbestämd denna syssla är har minskat.

Räckvidden av genus rör de områden som påverkas av genusuppdelningen. I vårt samhälle är till exempel fotboll och stickning genuskodade. Det är däremot könsneutralt att gå på skogspromenad. Räckvidden av genus omfattar alltså inte skogspromenader.

Slutligen kan hierarki beskriva graden av ojämlikhet mellan genuskategorierna. Ett mått på hierarki är löneskillnader mellan könen. De finns i alla länder men hur stora de är varierar. I till exempel Sverige är skillnaderna mindre än på Cypern. Hierarkin gäller inte bara pengar. Andra centrala områden för att mäta hierarkin är: hälsa, prestige, tillgång till viktiga resurser.

Om man vill förstå genushierarkin är det också viktigt att se hur den hänger ihop med andra hierarkier, som klass eller etnicitet eller merit, samt vad som händer när olika hierarkier krockar med varandra.”


Ur ”Feminism” av Lena Gemzöe (2006)

Kvinnor och deras hormoner

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går över huvud taget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer ikapp killarna.”

ÅH vem är det som uttrycker sig så himla dumt? Jo, det är förstås en manlig professor som förklarar varför det finns så få professorer av kvinnligt kön på Naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, trots att antalet manliga och kvinnliga doktorander är 50/50-fördelade. KÄLLA.

Ursäkta min sura ton, men det verkar inte krävas speciellt mycket för att komma ikapp den här professorn precis. Han verkar ju ha tappat en hel del nånstans på 50-talet. Till exempel verklighetsuppfattningen.

Uttalandet av professorn strider mot forskning på området och mot betygsstatistiken från högstadiet och gymnasiet där flickor är överlägsna pojkar, även i naturvetenskapliga programmet.

Åh det är så gammalt, det är en så gammal 1700-talsreproduktion det här, att kvinnor mycket mer än män påverkas av sina hormoner och är mer ”ociviliserade” och symboliserar ”natur” medan mannen är ”kultur” och yadda yadda orkar inte ens gå in i detta igen. Jag trodde vi var över detta. Men skit i det bara, snart säger väl någon att kvinnor har mindre hjärnor än män och därför inte kan bli professorer också, när vi nu ändå ska vara så fruktansvärt ouppdaterade.

Det kan ni ju diskutera medan jag är på mitt jobb borta i ”verkligheten” här under eftermiddagen/kvällen och försöker undvika så mycket vardagsrasism som bara möjligt.

 

Graviditetsrapport: Fortfarande gravid. Uppskattar sura smaker mer än annars. Lätt illamående och trött. Annars ungefär som vanligt. Slut på rapport.

Tjejforska eller nåt

Men åh ironin i att läsa det här blogginlägget om ”The Female Effect”:

”Kvinnor står för 70 till 80 procent av alla köpbeslut och är världens just nu snabbast växande marknad. Vad baseras deras köpbeslut på och vilka faktorer är avgörande? Behöver du tänka eller göra annorlunda för att öka din marknadsandel?”

Och sedan direkt efteråt råka se den här förbannade reklamfilmen som EU-kommissionen gjorde i somras (ja, jag är ett halvår efter här) för att locka tjejer till att intressera sig för naturvetenskap:

 

…jag vet inte om det bara är jag, men jag har nog aldrig varit så opeppad på forskning som jag är nu efter att ha sett den här.
För att inte tala om att jag glömde vad det handlade om mitt i videon och för ett ögonblick trodde att jag såg på reklam för nästa säsong av Americas Next Top Model.

Jeez.

Jag vet faktiskt inte ens vad jag ska säga. Förutom att det kan vara en bra idé att faktiskt kolla upp vad som lockar en viss kategori människor istället för att utgå ifrån det som den blonda killen i Fucking Åmål säger att tjejer gillar och är bra på.

 

…tjejforskning, anyone?

Skolmat, ADHD och kriminalitet.

Jag såg ett program på dansk TV igår. Fedt, Fup og Flæskesteg, heter det. Och undertiteln för detta avsnitt (8:8) var på ett ungefär ”Kan dålig mat göra människor kriminella?” och svaret var väl ett kort och gott ”Jodå”.

Det var verkligen extremt intressant. Nu talar de inte om klass på ett uttalat vis, men det är en självklar indikation programmet igenom. Det finns ett klart samband mellan klass och kriminalitet, och ett lika klart samband mellan klass och mat, och nu uppenbarligen också mellan mat och kriminalitet.

Programmet tar upp ett  antal undersökningar, rehabiliteringsförsök och ADHD-forskning, och vi blir först presenterade en gård för ungdomar, dömda för grov kriminalitet, där fokus ligger på god och hälsosam kost. Föreståndaren på gården talar om vitamin- och mineralbrist hos de intagna, om extremt instabilt blodsocker, om förmåga till inlärning. Om hur dessa saker påverkar människor till att ändra beteende, kan göra dem våldsamma och agressiva.

Ungdomarna själva berättar om sina matvanor innan de åkte fast. De berättar om snabbmat, om läsk, om överkonsumtion av socker i alla dess former. De berättar hur de har det nu. Kan koncentrera sig på skolan, lära sig saker, är inte lika arga… en av dem har börjat växa på längden igen(!).

”Det negativa sociala arvet handlar om vad vi stoppar i munnen” säger föreståndaren allvarligt. 47% av de ungdomar som rehabiliteras på den här matfokuserade gården återfaller i kriminalitet. I övriga Danmark är samma siffra 82%.

 

Vidare får vi träffa en Bernard Gesch, seniorforskare på Oxford University, specialiserad på kostens påverkan på vårt beteende. Han är i full gång med vad som presenteras som den största undersökningen hittills gällande just detta, och det försiggår på ett fängelse. Ett fängelse där 700 unga män sitter inne på grund av våldsbrott. Och där det sker ungefär ett ytterligare våldsbrott per dag – bland de intagna.

Med så många våldsamma personer under konstant bevakning utgör fängelset ett fantastiskt underlag för undersökningen, som går ut på att ge hälften av fångarna vitamin- och mineraltillskott samt fiskolja, och den andra hälften får placebotillskott.

Ett tidigare försök på ett fängelse visade att mängden allvarliga våldsbrott utförda av gruppen som hade fått kosttillskott föll med 37% efter fem månader. I ett fängelse i Holland utfördes samma försök och där föll de grova våldsbrotten med 34%.

Fångarna liksom ungdomarna på gården berättar om sina tidigare matvanor: snabbmat, fett, socker. Vad resultatet av detta försök blir får vi inte veta, då det inte var färdigt under inspelningen av programmet.

 

Vi får också höra ett föräldrapar berätta om sina tvillingsöner, som 3 år gamla fick konstaterat ADHD efter upprepat våldsamt beteende som eskalerade tills de tillsammans attackerade ett annat barn på dagis så hen fick åka till akuten. Och eftersom barnen var för små för att få medicin fanns ingenting att göra. Eller?

Forskaren Lidy Pelsser utförde en undersökning på 100 barn med konstaterad ADHD, där hälften fick fortsätta äta som de brukar, och den andra hälften under fem veckor enbart fick äta en extremt strikt diet bestående av ungefär vatten, ris, vissa frukter, några grönsaker och kalkon. Efter fem veckor blev barnens beteende bedömt av barnens föräldrar, doktorer och barnspecialiter.

Mer än hälften av barnen på diet hade efter fem veckor INGEN beteendeproblematik längre. ”Jag är inte arg längre. Och jag har inte ont i huvudet mer” skrev ett av barnen i en pratbubbla vid ett leende självporträtt.

Föräldrarna till tvillingpojkarna började också experimentera med barnens kost. De uteslöt mjölkprodukter, socker och gluten. Efter 14 dagar hade pojkarnas våldsamma beteende förändrats avsevärt till det mildare. När de dessutom lade till fiskolja till barnens kost blev de plötsligt kapabla att ha sociala relationer – också fysiskt nära och kärleksfulla med sin familj, något de inte velat ha tidigare.

Över 50% av de som sitter i fängelse har ADHD.

 

Jag vet inte hur vinklat det här programmet är. Förmodligen mycket. Förmodligen har det en agenda – att få den danska befolkningen att äta bättre. Speciellt mer fet fisk.

Men oavsett – det är ju ganska enkel matematik att räkna ut att barn som växer upp i hem med föräldrar som dels har pengar till det och dels överskott till det (och för den delen, intelligens och kunskap till det) kommer få bättre mat, mat de kan stå sig på, växa på, utvecklas på. Och att dessa barn har en klar fördel i samhället – och utgör en klart större resurs för samhället dessutom.

Så visst, visa sådana här program. Speciellt kanske i förhållande till den här ADHD-epidemin som lett till att medicinen emot den ökat med över 1000% bara de sista åren. Det KAN vara en idé att se över sina matvanor innan man börjar gå efter medicin. Det kan det verkligen.

Men. Se också till att lägga lite press på politikerna i det här landet. Det faktum att min egen son just nu går på ett dagis där alla barn får med sin egen matlåda till lunch varje dag. Och att han är uppskriven till ytterligare en skola där han kommer behöva förlita sig på att vi, hans föräldrar, har vett nog att ge honom mat som är bra för hans kropp och själ och hjärna. Vad är detta? Det är ju lika absurt som det där med att föräldrar ska förväntas läsa läxor med barnen. Way to go att döma ut barn från sämre ställda familjer omedelbart.

Är det något jag alltid varit extremt stolt över när det gäller Sverige är det just skolmaten. Att alla barn, oavsett hemförhållanden, blir serverade ett mål riktig mat varje dag. En sådan grundläggande sak, en sådan basal liten åtgärd för att iallafall på ett vis låta bli att ytterligare fördjupa skillnaden mellan de sociala och ekonomiska hemförhållanden som barn kommer ifrån.

Det gör mig stolt. Och det höll mig också på benen rent fysiskt under gymnasietiden, när budgeten för hyra, mat och allt annat låg på ledsna 4-5000 kronor i månaden (inklusive lön från kvällsarbetet på posten).

Håll fast i skolmaten, Sverige. Så ska jag försöka lobba lite för den idéen här på andra sidan sundet.

Jag ser fram emot mer forskning på det här.

Tänk om det vore så enkelt.

 

(Undrar vad det perspektivet skulle heta om det fick vara med i intersaktionaliteten? Dietperspektivet? ”Nu har jag sett på det här problemet ur ett klassperspektiv och ett genusperspektiv, dags att gå vidare med ett dietperspektiv!”. Hm. Jag gillar’t.)

Könsdiskriminering på arbetsmarknaden – recap

Som ett paket på posten läser jag idag på Genusfolket om en studie kring sexism och könsdiskriminering i rekryteringen inom den akademiska världen:

Forskare vid Yale har presenterat en studie där de har undersökt vad som bara kan kallas ren och skär sexism inom den akademiska världen. De lät ett antal forskare få utvärdera ansökningar från en student till en position som lab manager. Ansökningarna var exakt likadana, men på hälften var studentens namn ”John och på hälften var det ”Jennifer”.

Det visade sig att ”John” värderades högre när det gällde kompetens, anställningsbarhet och huruvida forskaren kunde tänka sig vara mentor åt studenten. ”Johns” ingångslön bedömdes att den borde vara runt 30 000 i månaden, ”Jennifers” ingångslön bedömdes till runt 27 000. Kom ihåg att enda skillnaden på ansökningarna var studentens kön.

Nu har jag inte läst studien själv än, vilket jag ska, men det kommer inte som någon direkt överraskning för mig detta. Jag skrev om något liknande för ungefär ett år sedan, gällande diskriminering i arbetslivet:

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering sammanfattar en rapport från just 2007 på det här viset:

Nyare forskning visar på ett övertygande sätt att kvinnor och personer med utländsk bakgrund tenderar att diskrimineras när arbetsgivare väljer vilka sökande som ska kallas till jobbintervjuer. I ljuset av detta hävdas ofta att rekryteringsprocesser med avidentifierade (anonyma) jobbansökningar är ett bra sätt att minska diskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden. Mycket lite är dock känt om hur metoden fungerar i praktiken. Denna rapport utvärderar ett försök med avidentifiering i Göteborgs kommun. Analysen bygger på detaljerade uppgifter från 3 500 ansökningar till över 100 tjänster. Resultaten visar att en rekryteringsordning med anonyma ansökningar ökade chansen att komma till intervju för både kvinnor och personer med bakgrund utanför västvärlden. För kvinnor finns även en ökad chans att bli erbjuden anställning, men vi ser ingen sådan effekt för personer med utländsk bakgrund.

Hela rapporten kan ni läsa här: RAPPORT.

Vidare står följande kring tidigare forskning i en artikel i Ekonomisk Debatt skriven av de samma personerna som skrivit ovanstående rapport:

I tidigare forskning finns även ett fåtal studier som ger direkt evidens för att ”ögonbindlar” på rekryteringsansvariga kan påverka utfallet. Det mest kända exemplet är Goldin och Rouse (2000) som visar att kvinnor har större chans att komma vidare vid uttagningar till symfoniorkestrar i USA om uppspelningen sker bakom en ridå jämfört med om juryn ser musikerna. Visst svenskt stöd för avidentifieringstanken ges också av Edin och Lagerström (2006) som visar att kvinnor har 15 procent lägre chans att kontaktas av arbetsgivare om de uppger namn (eller kön) när de registrerar sig i Arbetsförmedlingarnas sökandedatabas på Internet.

Sedan har vi också den här, en artikel rörande en undersökning från Frankrike, involverande tusen arbetsgivare under ett års tid:

NÄR REKRYTERAREN VAR MAN hade en namngiven kvinna en chans på 27 att bli kallad till intervju, medan en manlig kandidat av fem kallades. När CV:n var anonym kallades en av sex kvinnor, och bara en av 13 män.
Dessa positiva effekter stannade inte vid intervjun. Betydligt fler kvinnor fick också det utannonserade jobbet.

Jag skulle väl kanske inte formulerat det som att det per automatik är ”positiva effekter” att det plötsligt kallas fler kvinnor än män till intervju, med att det är en tydlig förändring gentemot när rekryteraren kände till könet på den ansökande kan vi knappast komma ifrån. Män verkar per automatik värderas högre i arbetslivet enbart på grund av sitt kön, och kvinnor värderas till en lägre lön trots exakt samma CV.

 

Det låter ju inte speciellt rättvist, väl?

Videoblogg: Det onaturliga med förspel

Eh. Ja. Mitt allra första försök med videoblogg, alltså. Och denna bloggpost kan också ha underrubriken Hur tyckte du att det där gick, Hannah?

Såatteeee. Intentionen var bra. Jag får eventuellt göra en uppföljare en annan dag. Till exempel när jag lärt mig att ställa om webcameran så den inte filmar spegelvänt.

 

(OBSERVERA: allt som sker i videon är autentiskt.)

(Och ja ja ja, jag vet att jag sitter i en jävla liten-tjej-vinkel, men vad fan ska jag göra då när stolen är ca 30 cm hög och datorn är en megastor mac?)
 

Vad kan man säga. Om inte annat får ni höra min röst. Se det som en romantiskt gest från mig till er.

Eller nåt.

Jag har ju trots allt en lite rolig dialekt, har jag fått höra.

 

Könsfientligheten och Vetenskapen

Eftersom jag skickade in mitt examensarbete i tisdags har jag givetvis firat detta genom att spendera dagen dels med att vara på diverse möten med arbetsförmedlingen, och dels med att läsa vetenskapliga artiklar om studier på mansfientlighet och jämställdhet.

 

Studien heter Bad but Bold: Ambivalent Attitudes Toward Men Predict Gender Inequality in 16 Nations, och är utförd av Peter Glick, professor i Psykologi vid Lawrence University i Appleton, Wisconsin, samt 15 andra forskare, och är mycket mycket intressant.

Jag ska försöka förklara vad den handlar om utan att göra det allt för komplicerat, vilket kommer innebära en förenkling av de vetenskapliga processerna, så ni som har lite större insyn i hur sociala studier utförs och tycker att det jag beskriver låter märkligt får gärna fråga om ytterligare detaljer, som exempelvis korrigering av siffror  i förhållande till den ena eller andra aspekten, eller liknande relevanta spörsmål.

 

Studien involverar 8360 medverkande i 16 länder, som via  enkäter fått svara på hur mycket eller hur lite de instämmer med uttalanden om kön, utformade enligt 4 kategorier:

1. Hostility towards Men (Min översättning: mansfientlighet)
2. Hostile sexism (towards women) (Kvinnofientlighet)
3. Benevolence towards Men (Mansvänlighet)
4. Benevolent sexism (towards women) (Kvinnovänlighet)

Jag antar att minst hälften av er läsare liksom jag redan nu har reagerat på att de använder ordet ”sexism” enbart när det är riktat mot kvinnor och inte mot män? Min tolkning efter att ha läst texten är att detta är en studie som bygger vidare på samband och resultat från ett stort antal tidigare studier, och att de första studierna handlade om just sexism mot kvinnor, vilket givit upphov till ett visst akademiskt begrepp som inte går att applicera lika lättvindigt på de resultat som senare framkommit å männens sida. Jag vet inte om det är så, jag uppskattar inte användningen av ordet, men jag tänker acceptera att det används i ett sammanhang där jag inte känner till hela kontexten och låta det stanna vid det. För nu.

 

För att förklara de ovan stående begreppen lite: Mansfientligheten och Mansvänligheten som undersöks är baserad på traditionella könsroller, det vill säga gamla stereotyper och fördomar om män som grupp, samt essentialistiska tankar om att dessa egenskaper är medfödda och biologiskt könsbundna.

I den mansfientliga kategorin karaktäriseras män till exempel som kontrollerande, nedlåtande, troliga att utföra sexuella ofredanden samt aggressiva. I den mansvänliga beskrivs de istället som exempelvis beskyddare och försörjare. Genom att komma med påståenden som ”Män är aggressiva” och låta människor svara på om de instämmer eller inte har forskarna således kunnat sammanställa hur mansfientliga olika nationer är.

För sakens skull ska nämnas att i den kvinnovänliga kategorin uppmuntras och uppskattas kvinnor som lever upp till den traditionella kvinnorollen, som exempelvis hemmafruar och goda mödrar, och i den kvinnofientliga uttrycks förbittring över kvinnor som inte lever upp till eller rakt av avvisar den traditionella kvinnorollen, som feminister eller förförerskor/gold diggers. Notera att det inte bara är mäns uppfattning om kvinnor och vice versa som undersökts, kvinnors förhållningssätt till kvinnor och mäns till män är också med.

(Anledningen till dessa kategoriers uppkomst finns beskriven utförligare i artikeln Hostility Towards Men and the Perceived Stability of Male Dominance, för den som kanske tror att det är godtyckliga kategoriseringar. Det är det inte, de är baserade på undersökningar och resultat de också.

Dock att jag saknar den kategori som undersöker människors inställning till män som bryter mot normerna. Jag har inte hittat någon förklaring till det än, men jag fortsätter läsa fler artiklar.)

Men vidare.

 

Resultatet från enkäterna har forskarna sedan jämfört med de olika nationernas GEM (Gender Empowerment Measure) och GDI (Gender Development Index), och funnit ett samband mellan låga värden på jämställdhetsskalan och höga värden i förhållande till hur mycket mansfientlighet både männen och kvinnorna i länderna uttrycker.

Länder med mindre jämställdhet – länder där båda könen uttrycker mer negativa åsikter om män. Och om kvinnor, för den delen, för ju högre mansfientlighet, ju högre kvinnofientlighet. Men mansfientligheten är alltid högre. Från båda håll. (Igen, kom ihåg att ”mansfientlighet” betyder ”tror att män essentiellt innehar egenskaper som är negativa”).

Dessutom visar resultat från andra undersökningar att kvinnor värderas högre än män – överallt – i förhållande till hur trevliga de kvinnliga egenskaperna anses vara. Män värderas å andra sidan högre när det kommer till status och respekt – men de förlorar i trevlighetspoäng. Vi gillar kvinnor – och respekterar män. För att hårddra det en smula. Kvinnor tenderar dessutom att värdera kvinnor högre än män, vilket skulle kunna förklaras med in-group-preference, men män tenderar också att värdera kvinnor högre än sig själva, vilket är synnerligen intressant. Det verkar som att inte ens män gillar könstraditionella män? Det kanske är värt att dra ner på sina mer älskvärda egenskaper för att leva upp till de mer negativa mansrollsbeteendena – eftersom de trots negativa konnotationer ändå är sammankopplade med status och makt?

 

Enligt den andra studien jag refererade till ovan framstår det även som att just specifikt mansfientligheten kan ha en påverkan på samhällens vilja att förändras och bli mer jämställt. När ett samhälle gång på gång återupprepar att män är mer aggressiva, är mer konkurrensinriktade, är  mer våldsamma, och människor accepterar detta som ett biologiskt och essentialistiskt faktum, cementerar det samtidigt en attityd av att förändring är omöjlig, eftersom det är ”den naturliga ordningen”.

Samma attityd kring förändring verkar å andra sidan inte appliceras på liknande utsagor kring kvinnors ”naturliga” plats – eventuellt för att dessa attityder är främst funna i länder med låg jämställdhet. Varför skulle kvinnornas roll i samhället framstå som ett hot mot förändring om de inte innehar någon politisk makt?

 

Kontentan med allt detta är kanske egentligen bara såhär: i länder med konservativ syn på kön, i både negativ och positiv utsträckning, är jämställdheten låg. Om detta beror på att människor utvecklar och bibehåller negativa bilder av kön på grund av ett ojämställt system, eller om de behåller systemet på grund av de negativa bilderna, är ju givetvis svårt att säga. Speciellt som vi inte har undersökningar över tid, som kartlägger förändring i attityd i länder som genomgått en strukturell förändring. Än.

Det som jag tar mest fasta på är dock det där om att möjliggöra förändring genom hur vi talar om sakerna.

Jag menar att vi inte kommit så långt med jämställdhetstänket som vi inbillar oss här i Norden. Jag har haft mina genusglasögon på länge nog för att ha hunnit  putsa dem ett antal gånger. Mycket av det som skrivs om män och kvinnor i medier etcetera är inte ett uttryck för ett konstruktivt och produktivt förhållningssätt till kön. Att säga ”Det är män som våldtar” är måhända sant i de flesta fall – men hur relevant är det egentligen att påvisa det uppenbara gång på gång? Är det inte mer intressant att tala om förändringarna? Att säga ”Feminister tycker/är/tänker/säger [insert valfritt negativt ord]” är inte ett uttryck för en progressiv utveckling i jämställdhetsarbetet – det är att uttrycka Hostile Sexism (towards women who do not agree to the traditional gender roles). Det är att gå ett steg tillbaka.

Att påtala orättvisa förhållanden utan att prata om lösningarna, utan att diskutera hur vi kan komma vidare, utan att problematisera mer än att skylla på en eller annan, må det vara ”patriarkatet” eller ”statsfeminismen”, är i mina ögon kontraproduktivt. Då skapar vi inte förändring – då reproducerar vi bara världen som den (eventuellt) ser ut en gång till.

Visst måste vi kunna tala om orättvisor. Men vi måste göra det på rätt sätt. Utan att slå fast att den ena eller andra sortens människor är si eller så. Mansfientlighet (men are bad) och kvinnofientlighet (women refusing traditional genderroles (typ feminister) are bad) föder varandra. Ju högre värde på den ena skalan, ju högre på den andra. Sambanden är tydliga.

 

Vi måste börja producera mer positiva bilder. Det måste vara slut på de negativa någon gång. Ni vet det gamla uttrycket ”Har man inget gott att säga gör man bäst i att inte säga något alls”?

Det kanske kunna skulle vara en sak att tänka på. Eller iallafall ”Har man inte ens ett förslag på förändring så kanske man inte ska öppna munnen riktigt än”.

Detta var alltså mitt förslag på förändring. Vad föreslår ni?

 

Den sexuella evolutionen – del 1.

Jaha, mina damer och herrar och hennar. Nu har jag alltså läst ut den där boken, Den sexuella evolutionen. Dags för recension. Analys. Allmänt tyckande. Vad ni nu helst vill kalla det.

Låt mig börja med att erkänna detta: 5 av 6 kapitel är jätteintressanta, om en som läsare bara kommer ihåg att ta allt som presenteras som sanningar med en nypa salt. Vi kan ju faktiskt inte med säkerhet veta någonting om forntiden sexuella uttryck. Det är ju bara tolkningar av fynd. Hypoteser. Det är enbart i prologen och i kapitel sex samt efterordet, där Burenholt ger sig själv tillåtelse att tolka det moderna samhället i förhållande till den sexuella evolutionen som jag verkligen får svårt att acceptera den totala självklarhet och retoriskt extremt höga modalitet med vilken Burenholt levererar slutsatserna. Det finns annat som stör också, men utan dessa stycken hade den här boken fått tämligen höga poäng ändå, på grund av faktiskt mycket intressant ämne och tämligen saklig presentation. Och om man låter bli att läsa den som vore den akademiskt trovärdig.

(Parentes apropå det här med tolkningar, är det någon som vet hur i fridens namn de kommit fram till att människofiguren över båten på hällrisningar liknande den här:

…tolkas som en akrobat? För mig ser det ganska uppenbart ut som en skildring av en människa som föll överbord vid en resa, och det torde ju vara den absolut rimligaste förklaringen, så jag får ju nästan utgå ifrån att det suttit några fantastiskt smarta tydarforskare och haft riktigt mycket på fötterna innan de gjorde tolkningen ”Aha! Det är en akrobat!”. Någon som vet mer om detta? Upplys mig! Slut på parentes.)

Men tillbaka till boken. Antropologi och etnografiska studier intresserar mig något väldigt, och därför tyckte jag givetvis att det var högst intressant att läsa om det som i boken genomgående kallas ”traditionella samhällen”, vilket är ett begrepp som jag visserligen inte uppskattar speciellt mycket eftersom det implicerar en autenticitet, en brist på modern och ”obiologisk” västerländsk kultur, som används som ett delvis uttalat bevis för att detta är sättet vi ”bör” leva på – även om berättelserna om de ”traditionella” samhällena skiljer sig från varandra fruktansvärt mycket i förhållande till just deras diverse kultur och religion.

Men, jag vet vad ni alla väntar på så jag ska inte hålla er på halster längre: Hur förklaras det där uttalandet egentligen?

Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.

Svar: det gör det inte. Vi får aldrig se det. Han återkommer aldrig till den diskussionen, om det inte är meningen att vi ska läsa in den implicit i det här stycket:

Barn måste ha förebilder, en mamma och en pappa – pojkar måste få bli män och flickor måste få bli kvinnor om de sexuella hjärnsignalerna är i linje med kroppens fysiologi (s. 213).

Det är ju trevligt att han tycker att transsexuella ska få lov att bli något annat om det är det de vill, men detta är som sagt det enda jag lyckats hitta som skulle kunna ligga som belägg för att det är problematiskt för barn… vänta, om vadå? Om vi lyfter upp icke-reproduktiv sexualitet som norm? Här saknar jag så sannerligen också någonting som kan ligga till grund för det uttalandet, för ingenstans i boken har jag kunnat hitta något om vilka som vill lyfta just icke-reproduktiv sexualitet (vilket i sig själv är en märklig formulering med tanke på att nästan alla samlag vi har nu för tiden, även de heterosexuella, faktiskt inte har reproduktion som syfte) som norm (i detta fallet homosexualitet då).

Eller det förstås. Det skrivs om en del ”traditionella” samhällen där homosexuella handlingar faktiskt är norm, som exempelvis i fallen med så kallade manshus där unga pojkar får bo och bli inseminerade med sperma oralt och analt av äldre män i flera år för att de ska bli ”riktiga män” – även bland de som sedan skaffar barn på heterosexuellt vis. Men det spelar uppenbarligen ingen roll, för eftersom homosexualitet, enligt Burenhult iallafall, absolut är medfödd och beror på hormonpåverkan i livmodern och inte kan alterneras i efterhand så gör det ingenting om unga män exempelvis onanerar i grupp:

Vi påminner oss söderhavsexemplet där traditionellt pojkarna under uppväxten onanerade tillsammans i grupp under många år och där vi också mötte en förhållandevis stor andel män med manliga preferenser. Att grupponani bland pojkar skulle leda till ökad andel homosexuella motsägs dock av studier som visar att pojkar som deltagit i sådan under uppväxten ytterst sällan blir homosexuella – homosexualitet kan däremot påvisas i många fall bland pojkar som aldrig deltagit (EBE-studien) (s. 200).

Så om nu homosexualitet är medfött och inget annat, vari ligger problematiken med att göra icke-reproduktiv sexualitet till norm? Det finns en extrem mängd saker som är norm utan att det för den sakens skull innebär att andra alternativa praktiker inte samtidigt kan vara det. Heterosexuella och monosexuella handlingar är exempelvis norm båda två. Det är ju ingen som hävdar att bara för att det är norm med onani så skulle det vara problematiskt för evolutionen? Dessutom, heterosexualitet är norm idag – och se, ändå finns det homosexuella! Så även OM vi skulle ha homosexualitet som norm skulle heterosexuella människor ändå ligga med varandra och skaffa barn. Jag ser helt enkelt inte problemet.

Och jag blir förvirrad. För samtidigt som Burenhult skarpt kritiserar den kristna missionsandan som förtryckte sexualiteten och fördömde alla sexuella handlingar som inte kunde leda till barn inom äktenskapet, så formulerar han sig ändå på ett sådant vis, att vi ska akta oss för att normalisera icke-reproducerande sexualitet, redan i förordet?

Vidare noterade jag att att när det i texten står ”homosexualitet” så betyder detta nästan enbart sex mellan män. Jag uppfattade inte riktigt den snärten innan det faktiskt explicit stod ”lesbiska och homosexuella handlingar”, men då trillade polletten ner. Senare står det också ”homosexualitet mellan kvinnor”, men det är uppenbart att det är, here it comes, mannen som är norm i Burenholts definition av homosexualitet.

Ytterligare en sak jag reagerade på var det ständiga beskrivandet av den manliga sexualiteten som den aktiva och kvinnans som passiv, i formuleringar som genomgående antyder att det är mannen som har sex med kvinnan, inte att  en kvinna har sex med en man och mer sällan, men det förekommer, att de har sex tillsammans, speciellt i de kapitel som rör just tolkningar av existerande illustrationer och historier från forna dagar:

Kungen hade då inför inför hela församlingen samlag med fruktbarhetsgudinnan, personifierad av höga prästinnor (s. 113).

Fig. 15. Hällristning från Ti-n-Lalan i Fezzan, Libyen, föreställande en antropomorf gestalt med en enorm penis, hund- eller schakalhuvud och svans, som har samlag med en kvinna (s. 75).

Den döde hövdingen beledsagades in i döden i sitt vikingaskepp av en av sina trälkvinnor, som frivilligt valt att följa honom. Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket hade sex män samlag med henne, varefter hon placerades vid sidan av sin döde härskare (s. 132).

Alternativa sätt att tolka/beskriva dessa på skulle ju kunna vara ”Kungen och fruktbarhetsgudinnan hade därefter samlag inför hela församlingen”, ”Hällristning föreställande en kvinna som har samlag med en antropomorf” samt ”Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket fick hon sex män till sitt förfogande, att förlusta sig med innan hon placerades vid sidan av sin döde härskare”. I’m just saying.

Och detta skulle ju kunna tolkas som att jag enbart har något emot hur bristen på sexuell agens hos kvinnorna reproduceras åter en gång, men som vi alla vet har normer alltid en baksida, även de som vid första anblick verkar övervägande positiva (som exempelvis manlig sexuell agens på bekostnad av den kvinnliga), vilket vi kan se på beskrivningen av en illustration av en man som eventuellt blir våldtagen av en kvinna:

Men Taylor menar att kvisten faktiskt döljer mannens ansikte så att han inte kan se vem han har samlag med och det faktum att han är fullt påklädd, med endast penisen exponerad i kvinnans vulva, visar snarare att bilden föreställer en kvinnlig våldtäkt.

För det första: ”kvinnlig våldtäkt”? Verkligen? Hade det inte räckt att skriva ”våldtäkt”? Och fortfarande, trots att indikationen är att det kan handla om en våldtäkt, beskrivs scenen inte med orden ”så att han inte kan se vem som har samlag med honom”. Det är fortfarande han som har samlag, det är han som är aktiv. Och inte nog med detta: det fullständigt orealistiska i att en kvinna skulle kunna våldta en man visar sig ytterligare i tolkningarna kring vad detta motiv skulle kunna ha fyllt för syfte:

Taylors tolkning är att konstnären till scenen antingen vill åskådliggöra den manliga rädslan för kvinnlig makt, alternativt visar kvinnliga fantasier kring makt, dominans och kontroll (s. 123).

Ja, för det är ju fullkomligt orimligt att det faktiskt skulle kunna vara en illustration av något som faktiskt hänt, dvs att en kvinna har våldtagit en man? Kom och säg till mig att ett kritiskt genusperspektiv som kan hjälpa forskare att tänka outside sin lilla stereptypbox inte är relevant, gör det bara.

Ja just det, det säger han ju, Burenhult. Han kritiserar genusvetenskapen å det grövsta. Men nu är det här inlägget redan för långt, så jag får be att återkomma med del 2 senare och avslutar det här med en liten undran över det här uttalandet kring den kvinnliga fysiologin:

På motsvarande sätt kommer barnen, på grund av att ammande kvinnor inte är fertila, att i traditionella samhällen födas med 3-4 års mellanrum – precis som schimpanser och gorillor, vilket är det optimala för barnens överlevnad och det som vi är biologiskt anpassade till under evolutionen (s. 207).

Alltså, ursäkta mig, men bullshit. Jag helammade i sex månader och fick ägglossning efter 9 veckor post-förlossning. Att amning innebär ett skydd mot graviditet är helt enkelt inte sant. Det kan dröja innan ägglossningen återkommer, absolut, men att med den sortens säkerhet påstå att ammande kvinnor inte är fertila tyder enbart på okunskap. Jag är ledsen, men det gör det.

Dessutom är jag rätt säker på att jag sett en dokumentär om att kvinnor i ”traditionella” samhällen helt enkelt vägrar ha sex inom tre år efter förlossning just för att de vet att det är för besvärligt att bära runt på ett spädbarn medan de är gravida. Jag får googla det där lite och plocka upp det i nästa inlägg.

To be continued…

Vecka 6: porr och erotik

Tillbaka på Vecka 6-utmaningen! Denna vecka med tema: Porr och erotik.

Vilket kom fruktansvärt lägligt eftersom jag ändå hade tänkt skriva om det idag.

Så. Den där boken jag läser är hittills alltså inte uteslutande dum, om man bortser från väl hög modalitet gällande vissa tolkningar och rätt märklig attityd gentemot skillnaden mellan homosexualitet och homosexuella handlingar samt ett evigt beskrivande av den manliga sexualiteten som aktiv och kvinnans som passiv, men mer om detta senare, för jag lär mig nämligen något nytt av den också!

Bland annat läste jag just detta:

”Anmärkningsvärda är de myntliknande polletter, som påträffats på många platser i Romarriket, och som på ena sidan anger en siffra och på den andra avbildar en samlagsställning – exempelvis oral, vaginal framifrån alternativt bakifrån, eller anal.

Siffran anger alltså kostnaden i romerska denarer för en viss sexuell tjänst, men forskarna stod länge frågande inför valörerna – man kunde inte förstå varför ett oralt samlag var mycket billigare än ett vaginalt bakifrån.

En polsk numismatiker kunde lösa problemet med kostnaderna för olika sexuella tjänster genom intervjuer av moderna prostituerade i Warszawa – deras prisskala visade sig överensstämma exakt med de romerska sexsäljarnas. Alla var överens om att vaginala samlag bakifrån, som innebär djupt inträngande, var mest ansträngande vid upprepade samlag och därför betingade högt pris.”

Jag är nu inte helt säker på att forskarna var så förundrade över att oralsex kostade mindre än vaginalsex. Nu har jag visserligen bara hört priserna på diverse moderna sexuella tjänster via några få biografier av sexarbetare samt på film (och vi vet ju hur mycket vi kan lita på filmiska beskrivningar av verkligheten), men min uppfattning är att det är ganska standard: oralsex kostar mindre än vaginalsex. Rätta mig om jag har fel, ni som eventuellt vet något om detta. Jag tror ju att det var det billiga priset på analsex som förvirrade, men det är ju bara min tolkning.

Men men. Det var inte alls det jag skulle skriva om.

För egentligen ville jag bara lägga till en sak på min lista över minimumkrav på porrfilm som jag kan tänka mig att kolla på, dvs grundläggande tecken på lust. Det första på listan var det kvinnliga ståndet, och det senare är ”svankningen”.

Eller kanske snarare tvärtom, bristen på svankning är ett no-no: Om jag ser en porrfilm där en kvinna är vaginalt omslutande bakifrån och hon krummar ryggen uppåt – då stänger jag av. För då vet jag att det där helt enkelt inte var speciellt skönt. Det finns helt säkert en anledning till att just svankandet anses sexigt: det är ett tecken på att kvinnan i fråga är ordentligt kåt och vill penetreras djupt, något som kan vara mycket trevligt vid stor upphetsning men minst lika otrevligt om vaginan inte är svullen och av kåthet större (eller för den delen om penisen är för lång i förhållande till vaginans maxlängd).

En kvinna som krummar med ryggen under bakifrånpenetrering (speciellt i porrfilm) är helt enkelt en kvinna som försöker undvika något som är obehagligt eller rakt av gör ont.

Förstår jag det, att kvinnorna i antikens Rom och uppenbarligen i nutida Warzawa tog/tar extra betalt för att få sin livmodertapp bultad i icke-erigerat tillstånd. Det gör ju skitont.

Så hittills på min porr-krav-lista: Jag ser helst porrfilm inkluderande tydliga kvinnliga stånd, och jag vägrar se porrfilm där kvinnan (eller mannen för den delen, givetvis) uppvisar tecken på att den sexuella handlingen är obehaglig (på ett icke-lustfyllt sätt), exempelvis genom att krumma med ryggen för att undgå smärta vid bakifrånsamlag.

Det är ju egentligen inte några speciellt höga eller orimliga krav, kan jag tycka. Det handlar ju bara om att jag går igång på kåthet mycket mer än på knullandet i sig själv.

 

Och apropå det (nåja, ungefär) skrev The Pervocracy ett himla bra inlägg om hur sexigt det är med verbalt samtycke som jag tycker alla borde läsa. Gör det.

Uppdatering: Svanka och krumma är alltså motsatser. Bara för förtydligandets skull.

Genusperspektiv = forskning

Häromdagen på Twitter blev jag uppmärksammad på den här lilla konversationen:

Jag tänker mig, när människor skriver så här, att de inte riktigt förstår vad ”genusperspektiv” egentligen innebär. Jag tänker mig, eftersom jag nu tycker att jag börjar få iallafall relativt bra koll på hur människor resonerar kring de här frågorna, att de utgår ifrån att forskning med genusperspektiv enbart går ut på att exempelvis räkna antal män och kvinnor på diverse positioner och sedan skuldbelägga patriarkatet för hur det ser ut.

Jojo, jag ska inte hävda att det inte finns forskning som är uppbyggd på det viset. Det finns ju människor till allt, liksom.

Men det är så sannerligen inte den enda slags forskning som genomförs med ett genusperspektiv.

Benskörhet drabbar flest kvinnor, och därför blir mäns sjukdomsförlopp, som ser annorlunda ut, förbisett; och även om säkerhetsbälten är bra så kan de ha en design som skadar foster hos gravida om de enbart testas med crash test dummies med manliga magar.

Londa Schiebinger är professor på Stanford Universitet och ledare för The EU/US Gendered Innovations in Science Health & Medicine, and Engineering Project. På Excellence 2012 [konferensen] gav hon sitt bud på varför könsaspekten bör få mer utrymme i framtidens forskning.

- När man tänker in könsaspekten i sin forskning uppkommer nya idéer som gör forskningen i stånd till att leverera mer kvalificerade svar på samhällets behov, poängterar hon.

Ovanstående är taget ur en artikeln från Århus Universitet. Jag vill poängtera att ordet ”genus” inte används i det danska språket, och att ”genusvetenskap” helt enkelt heter ”kønsforskning” här i DK. Jag vill därför mena, men någon dansk får gärna rätta mig om jag har fel (en dansk har nu sagt att jag har rätt), att när det står ”könsaspekten” i den här texten så skulle detta i en svensk översättning kallas ”genusperspektivet”. Jag låter det dock stå som ”könsaspekt” för att inte förvirra mer än nödvändigt.

Det är en tämligen kort text och för att underlätta för mina svenska läsare översätter jag alltihop fritt:

Forskningens könsaspekt kan enligt Londa Schiebinger användas på flera sätt. Man kan se till antalet kvinnliga och manliga forskare och generellt undersöka orsakerna till de könsskillnader som finns i samhället och på universiteten. Det är dock inte det hon är intresserad av. För hennes forskarenhet handlar det om att man inom flera forskningsfält implementerar könsanalys som metod i forskningsupplägget. Enligt Schiebinger resulterar det i bättre forskning.

 

På Konferensen visade hon exempel på forskning där könsdimensionen har spelat en väsentlig roll, bland annat i utvecklingen av ett säkerhetsbälte för gravida. I många år använde man bara en manlig modell när man utförde crash tests på bilar. Mot den bakgrunden utvecklade man trepunktsbältet. Men eftersom man inte hade övervägt könsaspekten missade man att trepunktsbältet gärna kryper upp omkring gravida kvinnors magar, vilket ofta leder till skador på fostret när gravida är inblandade i trafikolyckor.

 

När forskarna blev uppmärksamma på denna aspekt utvecklade man en gravid crash test dummy och efterföljande också ett bälte som bättre skyddar gravida kvinnors magar och därmed fostren.

- Om man inte tar med könsaspekten i beräkningen uppnår man inte god forskning, eftersom man går miste om värdefulla insikter. Genom att innefatta könsaspekten uppstår däremot möjlighet för nya idéer, kreativitet och excellence.

Kort och koncist: att låtsas som att genusperspektivet inte är ”forskning” och att könsanalys inte kan ge oss någon vetenskaplig kunskap, är att låtsas som att vi inte ens har några kön. Och rätta mig om jag har fel, men brukar inte det vara just genusbekämparnas ”bästa” argument, att vi visst det är män och kvinnor och har kön och så är det bannemej?

Jo just det. Och på grund av olika kön: genusvetenskap.

Det var väl inte så svårt?


SÖK

ARKIV


KATEGORIER

HANNAH-CHATT