”Tjejer får man, killar gör man”
Så Foppa ska ha barn och det blir en pöjk. De va la roligt.
Och det är säkert fler än jag som försöker lista ut vad han menar när han säger ”Jag vet inte vad man brukar säga. Tjejer får man, killar gör man. Så det blir en kille.”
Okey. Jag tolkar detta som att det var ett planerat barn. Och anledningen till att jag gör det är för att jag har en rätt suspekt hypotes, som ni gärna får vara med att slå hål på nu.
För saken är den att jag läste om en teori som gick ut på att ”flickspermier” är ”långdistansare”, det vill säga att de kan hålla sig i liv en längre period än vad ”pojkspermier” kan men är långsammare, medan pojkspermier är snabbare än flickspermier och därmed kan komma först i mål om det finns ett ägg redo att befruktas inom rimligt kort tidsperiod, men däremot dör rätt fort (lite som i verkliga livet?).
The X sperm (which are the sperm that make females) live longer than the Y sperm (which are the sperm that make males). However, the Y sperm swim faster, so the chances are equally good that you will get a girl or a boy. If the Y sperm swim fast enough before they die to fertilize the egg, then you’ll have a boy. If the Y sperm don’t reach the egg before they die, chances are an X sperm will get there shortly, and then you’ll have a girl.
Detta torde i så fall innebära, tänker jag, att om ett par är inställda på att bli gravida, så kommer de försöka pricka in ägglossningen så säkert som möjligt för att öka chanserna för befruktning så mycket som möjligt. Detta borde ge pojkspermierna en fördel, om antagandet om att könskromosomer påverkar överlevnaden hos spermier stämmer.
Dessutom satt jag och snackade med Pelle Billing härom veckan, där han sa att han hade läst något om att välbärgade människor har en liten men ändå tydlig övervikt att få söner snarare än döttrar. Jag har ingen källa till detta (Pelle, hjälp!) men menar att välbärgade människor generellt har en större möjlighet att själva välja när de ska bli gravida, och att detta skulle kunna vara anledningen till en marginell men ändock större andel söner i de övre klasserna (i förhållande till de lägre).
Så. Min tes är alltså, om vi helt okritiskt utgår ifrån att allt ovanstående är korrekt, att med några ynka få procentenheters marginal är pojkar resultatet av planerade barn mer än oplanerade barn. Vilket alltså skulle kunna ge något slags poäng till Foppas uttalande – flickor får man (oplanerat), pojkar gör man (planerat). Och oavsett om det eller sant eller ej, så kanske det ändå är så Foppa resonerar?
Jamen så skjut mig då för att jag typ säger att flickor är konsekvensen av dåligt inplanerade samlag. Gör det bara.
Dock att jag inte förstår hur det här skulle kunna förklaras evolutionsbiologiskt. Någon som har några förslag på ”det naturliga syftet” med detta?
Fri Vilja och Kognitiv Psykologi
Jag läser och jag läser och jag läser.
[...] antagandet att människor strävar efter konsistens i sitt tänkande. En av teorierna var den teori om kognitiv dissonans som formulerades av Louis Festinger (1957). Genom en rad experiment kom Festinger fram till att om någon upplever dissonans – alltså inkonsistens mellan två eller flera av sina kognitioner – kommer hon hamna i ett obehagligt tillstånd av psykologisk spänning och motiveras till att reducera spänningen genom att ändra sina attityder så att de blir konsistenta igen. Om man till exempel får dåligt betalt för att utföra en uppgift kan man efterrationalisera det genom att beskriva själva arbetet med uppgiften som en mycket värdefull upplevelse. Detta kommer reducera dissonansen (Winther Jørgensen & Phillips 2000:99).
Och så tänker jag på de där undersökningarna som dyker upp ibland, de där om att kvinnor inte vill vara chefer. Hur formuleras de frågorna egentligen? Och tas det hänsyn till hur kvinnornas liv i övrigt ser ut? Är de exempelvis småbarnsföräldrar och inte har någon rimlig möjlighet att arbeta fulltid så tänker jag mig att chansen är stor att de kommer svara att de inte vill trots att de eventuellt menar att de inte ser hur det skulle kunna gå till.
Jag läser också om så kallad Bortträngning och Projicering. Michael Billig kombinerar psykoanalys och diskursanalys med utgångspunkt i freudiansk teori (då han menar att lacansk teori ”arbetar med en språkuppfattning som ligger långt ifrån dagens språkbruk”), och använder sig av begreppet det dialogiska omedvetna, vilket skulle innebära att det omedvetna skapas genom dialog med och i den sociala världen.
Idén är att det är genom deltagande i en dialog som man tränger bort och mer generellt internaliserar bortträngningsförmågan. [...] Billig drar som exempel fram en tidigare undersökning som han gjort av engelska familjers tal om kungafamiljen (1992). Informanterna diskuterar huruvida en brittisk kronprins skulle få lov att gifta sig med en icke-vit kvinna. De säger själva att de inte är rasister och därför inte skulle ha något emot det, och de menar inte heller att det skulle vara något problem i kungafamiljen. Ändå anser de att en kronprins inte kan välja en färgad hustru eftersom ”allmänheten” är rasistisk – den skulle aldrig acceptera det. Billig menar att talarna härvid projicerar sin egen bortträngda rasism på andra: de ogillar förbindelsen mellan kronprinsen och en färgad kvinna, men de gör det genom att tillskriva allmänheten synpunkten (Ibid 2000:109-110).
Men om vi rakt av accepterar bortträngningsteorin och teorin om kognitiv dissonans för ett ögonblick och ser på den där undersökningen som visade att 93% av de 1087 tillfrågade kvinnorna i en undersökning ansåg att de lever i ganska eller helt jämställda relationer, och 73% anser att de är ganska eller helt jämställda med män i samhället i stort, och om vi tänker på undersökningen ovan kring bilkörning… Vad kan vi då spekulera kring för slutsatser? Att människor inte är benägna att se sin egen ojämställdhet? Att de inte ser hur det skulle kunna vara annorlunda i praktiken och därför helt ärligt tycker att de är så jämställda som de har möjlighet att vara? Eller att kvinnornas svar ska läsas som deras uppriktiga mening med alla variabler inräknade?
Den uppenbara nackdelen med teorier kring att människor faktiskt inte uttrycker det de verkligen vill eller det de egentligen menar är förstås att det alltid kan komma någon och säga att det är elitistiska teorier som fråntar människan rätten till att uttrycka sin autonoma fria vilja. Hur kan någon våga påstå att kvinnorna i undersökningen ovan inte lever jämställt, om det nu är det de säger att de gör?
Så för att fucka upp resonemanget ännu mer här då: LO har gjort en undersökning som visar att svenska hushåll vill vara mer jämställda, att de tycker att det är bäst om båda föräldrarna arbetar och delar på vården om barnen (4 av 10 tycker att papporna ska ta ut minst hälften av föräldradagarna, enbart 2 av 10 tycker att papporna ska vara hemma kortare tid). Men de lever inte upp till sina egna önskemål i den här frågan.
Varför? För att de vill men inte ser hur det ska gå till rent praktiskt, eller för att de hävdar att de vill för att det verkar PK men egentligen är de inte intresserade av att leva jämställt? Ska vi här lita på deras uttryckta vilja, eller på deras praktiska handlingar?
Det kan vi ju diskutera en stund, för jag utgår ifrån att inte alla skriver under på följande uttalande från LO, även om jag själv tycker att det låter fullständigt rimligt:
Problemet är att traditioner och normer, skillnader i anställningsvillkor och brister i barnomsorgen gör det svårt för föräldrarna att välja som de skulle önska. Man vill, men upplever inte att det är möjligt att dela lika.
[...]En progressiv familjepolitik som stärker föräldrarnas möjlighet att välja den jämna fördelning de själva önskar kräver en politisk vilja. Att som regeringen gör, lägga ansvaret för förändring på köksbordsnivå är att svika föräldrarna, både moraliskt och ekonomiskt.
Myten om ”kvinnor och barn först”
Det här är ju väldigt intressant alltså.
Sedan RMS Titanic förliste har det funnits en allmän uppfattning om att kvinnor och barn räddas först vid katastrofer. Baserat på en analys av 18 av de mest uppmärksammade fartygskatastroferna från 1800-talet fram till i dag dras slutsatsen att detta är en myt. Kvinnor och barn dör i mycket större utsträckning än män. Till skillnad mot vad som kan förväntas, givet att besättningen ska undsätta passagerarna, så överlever kaptener och besättningsmän i betydligt större utsträckning än passagerare. Dessa resultat indikerar att var och en försöker rädda sig själv snarare än att hjälpa andra.
Se där ja.
Jag har tidigare skrivit om hur fingervisningen ”hjälp de svaga först” kommit att formuleras som ”kvinnor och barn först” och konsekvenserna detta kan ha för vår uppfattning om människor utifrån kön. Det inlägget behöver inte revideras på grund av den här nya undersökningen, men vi kan ju ställa oss frågan om hur vi ska definiera begreppet ”överlevnadskapital” egentligen.
Vem har mest överlevnadskapital? Den som fysiskt sett har större möjligheter att överleva en paniksituation, eller den som enligt sociala regler bör beskyddas på grund av sin fysiska svaghet?
Mer på ämnet:
Andreas Bergh var eventuellt först ut att skriva om detta, och Hanna Lager på feministbiblioteket var snabb att haka på.
Även DN skriver om detta idag.
Bloggkärlek
Jag har hittat en ny blogg. Om den inte är ny för er andra så förstår jag inte varför ni inte påpekat att den saknats i min blogroll tidigare (fy på er!) för den är av den sorten som gör att jag får små orgasmer i hjärnan när jag läser. Och det gäller alla inlägg, de allvarliga likväl som de av mer lättsam vardaglig art.
Jag talar om Hit och dit och tillbaka igen.
Bara senaste veckan har det exempelvis bjudits på följande:
1. Pojkar, våldlekar och det där med socialisering
Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.
Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor.
Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status.
2. Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer
Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen “jämställt”).
Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett “primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.
Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka.
Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.
4. Kritiska män
Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit.
Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor.
Herregud, jag älskar den här personen. Jag vill vara precis som hon.
Mvh Fangirl.
Ethos, retorik och trovärdighet
Sitter här och pluggar retorik. Läser om en undersökning kring ethos som fick mig att tänka på mitt inlägg om trovärdighet som jag skrev för ett tag sedan:
Betydelsen av avsändarens ethos eller trovärdighet understryks av studier utförda av den så kallade Hovlandgruppen. I en av studierna från 1951 presenterade Carl I. Hovland och Walter Weiss samma artikel för två representativa grupper. Artikeln handlade om huruvida det vid denna tidpunkt var möjligt att bygga en atomdriven ubåt.
Den ena gruppen fick beskedet att källan till artikeln var den erkände amerikanske forskaren J. Robert Oppenheimer. Han var mannen som ledde gruppen som utvecklade atombomben och därför en källa med hög trovärdighet. Den andra gruppen fick beskedet att källan var den ryska tidningen Pravda, i sakens och tidens sammanhang en källa med låg trovärdighet.
Av de som fick upplysningen att Oppenheim var källan ändrade 36 procent uppfattning i riktning mot vad som påstods i artikeln. Av de som fick upplysningen att Pravda var källan ändrade inte en enda procent uppfattning. Texten var den samma, men avsändarens ethos var annorlunda. Det fick avgörande betydelse för textens möjlighet att övertyga.
Gudars vad det är spännande med retorikteori.
Lite bloggkärlek såhär på en måndag
Jahapp. Årsmötet avklarat. Jag blev vald till ordförande ett år till. Tur, jag håller ju just på att förstå vad det handlar om.
Så detta firar jag nu med ett glas vitt och tänker inte skriva om något som helst vettigt idag. Och som tur är behöver jag inte det heller, för det är så många andra som har gjort det, så varsågod och läs lite andra bra texter istället:
Hanna Fridén om att alienera grupper med Breivikjämförelser.
Visselpaj ger en sammanfattning av vetenskapliga begrepp som är väl värda att lära sig.
Forskarfeminist om biologiska könsskillnader och diskussionen som uppstår när vi erkänner dem.
A Sorta Mission om social ingenjörskonst.
Så! Det var det.
Och egentligen hade jag förstås tänkt skriva något om det här med att det uppenbarligen är fullständigt okey att håna och häckla människor om man själv tycker att man är på den ”goda” sidan i och med att Allt åt Alla Sthlm startade ett Facebookevent där de bjöd in människor att gå till Billings och Ströms jämställdistträff i Stockholm i nästa vecka med rubriken ”Kukmätning med Pär Ström”, men efter att Billing varit inne och skrivit i gruppen verkar den ha tagits ner.
Jag utgår ifrån att det inte är lika roligt att håna folk om de faktiskt är närvarande.
One Lonely Feminist
Eftersom jag känner mig rätt ensam i min feministiska definition för tillfället (till skillnad från Fanny, Fumiko och Blixa som gaddat ihop sig) (Hah, närå, skojade bara) så kändes det rätt gött att läsa följande i Seklernas sex – Bidrag till sexualitetens historia:
En annan förklaring till det konstruktivistiska perspektivets genomslagskraft var att det tycks ha sammanfallit med ett generationsskifte i könsforskningen. Dagens Foucault-inspirerade feminister är ofta kritiskt inställda till den typ av forskning kring makt och sexualitet som gjordes under 70-talet.
Det var feministiska undersökningar som – implicit eller explicit, hävdar kritikerna – byggde på en modell av patriarkatet som ett absolut och universellt fenomen. Det var forskning där könsrelationerna teoritiserades som relationer mellan förtryckare och förtryckta, mellan våldsutövare och offer. Det var teoretiska modeller där män, i kraft av sin könstillhörighet, alltid var de som hade makt medan kvinnor alltid var maktlösa.
Det var, menar kritikerna, ”betong-feministiska” texter, där forskningsresultaten nästan var givna på förhand och där det fanns alltför litet utrymme för alternativa perspektiv. För forskare som letade efter mindre essentialistiska förståelsemodeller var Foucaults analyser av sexualitet och makt något av en aha-upplevelse.
”Foucault-a-go-go – om konstruktivistisk könsforskning” av Margaretha Järvinen
Tack. Ja. Så har jag det. Precis så.
Exjobbet: en uppföljning på WTF
Nu har jag alltså påbörjat min examenskurs i MKV, och när den är klar och jag är godkänd (med bravur, givetvis) kommer jag kunna plocka ut en snygg dubbel kandidatexamen i Media- och Kommunikation samt Genusvetenskap. Det ni. Inte illa för en underklassunge från de Dalsländska skogarna.
Malmö Högskolas MKV-examen skiljer sig uppenbarligen lite åt från övriga högskolesätens. Vi ska nämligen integrera gestaltning i examensarbetet, och då menar jag inte som illustrerande av resultatet, utan som kunskapsproduktion. Vi ska arbeta vetenskapligt med att skapa kunskap genom vårt gestaltande arbete. I mitt fall alltså serieteckning.
Jag är nu i den mycket privilegierade situationen att jag redan vet vilken sorts kunskap serietecknandet kan ge mig. För jag upplevde det i allra högsta grad när jag illustrerade era berättelser i WTF-projektet.
Den kunskap jag fick genom att illustrera dessa historier, speciellt de som jag spontant och utifrån mitt feministiska perspektiv fann ogenomtänkta, överdramatiska eller bara oförståeliga, var av stort värde för mig. Genom att behöva gå in i berättarens perspektiv, för att överhuvudtaget kunna illustrera historien ur ett förstapersonsperspektiv, vann jag större förståelse för dessa människors upplevelser än jag hade kunnat drömma om. Plötsligt kunde jag förstå på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort.
För när jag satt där, och med varje streck med pennan skulle förmedla en känsla, var jag tvungen att känna den. Jag har så mycket respekt och känner så mycket ödmjukhet inför alla människor som delat med sig av sina upplevelser (även för er vars historier ännu inte kommit på papper), och jag ville så gärna göra deras utsagor rättvisa. Och om jag då inte kände med dem, skulle jag omedvetet teckna dem sämre. Och det var det ingen som förtjänade. Dessutom skulle min fragila konstnärssjäl aldrig tillåta det (höhö).
Genom att gå helt in i och med alla medel försöka förstå alla subjektiva historier, ökades min objektivitet. Jag gillar Haraway och Mouffe lite för mycket för att tro på att forskare någonsin kan stå helt objektiva inför sitt forskningsobjekt. Vi kan försöka, och vi kan vara så transparenta och reflexiva som överhuvudtaget möjligt i processen, men vi kan inte tänka oss in i perspektiv vi aldrig upplevt, mer än högst teoretiskt. Våra hjärnor fungerar helt enkelt inte så. Det måste finnas associationspunkter. Och dessa får vi främst genom upplevelser.
Så. Jag tänker använda mig av samma tillvägagångssätt även denna gång. Jag kommer be om era subjektiva upplevelser kring ett specifikt mediafenomen, och jag kommer gestalta dessa genom serieteckning. De blir en del av min empiri. Jag kommer försöka få några av er, mina bloggläsare från diverse läger i jämställdhetsdiskursen, att ställa upp som fokusgrupp, som jag kan återkomma till upprepade gånger och be om era reflektioner kring nya illustrationer, och alltihop kommer ingå i uppsatsen.
Utan att avslöja så mycket mer än det om upplägget, eftersom det kan påverka er i att svara på vis som ni tror att jag vill (eller inte vill) att ni ska, ska jag här presentera den preliminära utgångspunkten för min frågeställning, min hypotes, som ni nu kan vara med att avgöra om den har förankring i verkligheten eller ej:
Jag tycker mig se en diskrepans i uppfattningen om hur media presenterar (konstituerar) våldsbrott (misshandel, våld i relationer, vållande till annans död, dråp och mord) relaterat till offrets eller förövarens könstillhörighet, beroende på om mottagaren mestadels rör sig i den profeministiska eller den feminismkritiska diskursen.
Jag tycker mig se att människor från de profeministiska lägren anser att vi talar för lite om våld mot kvinnor, samtidigt som de feminismkritiska anser att det talas för mycket om våld mot kvinnor i förhållande till hur mycket våld som utförs mot män. Att det finns åsiktsskillnader kring ifall kvinnliga förövare framställs som offer, och manliga offer förlöjligas eller ignoreras, hur kvinnor uppmanas att vara försiktiga medan mäns våld räknas som naturligt beteende, och så vidare. Samt vad anledningarna till dessa (eventuella) skillnader i rapportering skulle vara.
Vad tycker ni? Hur anser ni att media (och notera att jag på grund av uppsatsen omfång varit tvungen att begränsa det till pappersmedia och då främst dagstidningar) rapporterar om (inrikes) våldsbrott i förhållande till könen på de inblandade?
Ni får hemskt gärna diskutera i kommentarerna, men om ni är intresserade av att deltaga mer aktivt i den kvalitativa undersökningen vill jag be er om att också skicka ett mail till hannah@onewaycommunication.co (eller använda er av kontaktformuläret högst upp till vänster på bloggen) och ange en mailadress jag kan nå er på, så kommer jag skicka ett utförligare formulär med frågor inom ett par dagar.
Tusen tack på förhand.
P.S. Låt mig också klargöra att jag faktiskt inte har några som helst förutfattade meningar kring hur rapporteringen egentligen ser ut (mycket tack vare WTF och alla konstruktiva samtal som följt i dess spår). Det här handlar inte om att sätta dit någon, eller bevisa att någon har rätt i sin upplevelse och någon annan har fel. Jag är intresserad av att förstå hur mediarapporteringen uppfattas i det här skedet av uppsatsarbetet. Inget annat. Även om jag givetvis också kommer göra en kvantitativ genomgång av inrikes brottsrapportering bara för sakens skull. Om inte annat så för att jag faktiskt blivit nyfiken nu. D.S.
Skriv så forskar vi
Har du någon gång önskat att du hade din helt egen Mediaforskare som du kunde ge olika uppdrag till? Har du en forskningsfråga som du gått och sugit på i ett par år utan att få tummen ur? Har du någon gång på senaste suttit på nätet och läst ett eller annat som fått dig att utbrista ”Varför är det ingen som forskar om DET HÄR!”?
Här är din chans! Här sitter nämligen ett stycke fruktansvärt smart MKV-studerande som bara längtar efter att få sätta tänderna i just din intressanta frågeställning! Ja okey, jag är inte forskare (än, men jag jobbar på det), och det är bara en kandidatuppsats som ska skrivas, men ni vet hur det är, det där som man skrev c-uppsatsen om går igen i Mastern och sedan i avhandlingen, som en rolling stone (har jag hört från riktiga forskare, alltså).
Ord som står på min mindmap för tillfället är:
Jämställdhet
Media
Gammelmedia
Sociala Medier
Blogg
Feminism
Statsfeminism
Mediafeminism
Jämställdhetsdiskurs
Tolkningsföreträde
Myter
Makt
Mansfrågor
Medial exponering
Kommunikation
Produktion
Reproduktion
Reception
Ja. Ni ser. Det är ju en del. Men som ni kanske noterat är det främst Internet som medial (social) plattform som jag är intresserad av, samt samtalen, vad händer med diskursen när vi alla kan vara producenter, vilka berättelser förändrar tolkningskontexten, ni vet, sånt där.
Först tänkte jag något i stil med att kolla hur stor medial exponering olika mans- och kvinnofrågor får i förhållande till hur stort problemet egentligen är, meeeeen. Jag är nog ändå mer intresserad av vad som händer på nätet alltså.
Så. Några uppslag, anyone?
Äntligen inlägget om aporna
Efter tusen år och en ostmacka, som det heter här i Danmark. (Obs, true story.) (Det om ostmackan alltså.) (Att de säger så alltså, inte att jag ätit en.) (Vilket jag iof har, men det är ju fullständigt irrelevant.)
Iallafall! Jag såg en dokumentär typ dagen efter att jag kom hem från Roskildefestivalen. Eller en halv dokumentär då om det ska vara så himla noga, jag kom in nånstans på mitten. Det var en serie som handlade om människans uppkomst och i just det här avsnittet kollade de således närmare på det sociala och sexuella beteendet hos våra närmaste släktingar: schimpansen och bonobon.
På wiki kan man läsa om några av de specifika skillnaderna mellan dessa två apor, som båda delar 99% av sina gener med oss och härstammar från samma ras från början, och det stämmer helt överens med vad dokumentären hävdade, så jag tar mig friheten att copypasta:
- Bonoboerna sover tillsammans medan schimpansen helst försöker hitta en egen sovplats.
- Vid fara flyr bonoboerna åt samma håll, en grupp schimpanser försvinner i olika riktningar.
- Bland schimpanserna händer det att om en hanne lyckas ta makten över en grupp så kommer han att döda ungarna i gruppen, infanticid. Detta beteende har aldrig observerats hos bonoboerna.
- Hos schimpanserna kan hanarna dra ut och jaga i grupp vilket bonoboerna aldrig gör.
- De aggressiva hanarna, de underkuvade honorna och krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna återfinns inte alls hos bonoboerna.
Vidare fick jag lära mig, både av wiki och av dokumentären, att schimpanserna lever i ett strikt patriarkat där hannarna dominerar och slår honorna och har ett aggressivt sexuellt beteende. Bonoboerna å sin sida har det förjävla gulligt, med heterosex och homosex och petting och onani och bara ungefär en femtedel av de sexuella handlingarna som sker kan överhuvudtaget leda till förökning. De gör det mest för att det är gött, liksom.
En evolutionsforskare (tror jag nog att han var) som kanske hette Miller, eller Millet, eller liknande (mitt minne är ju som ett såll alltså), hävdade i dokumentären att anledningen till att schimpanserna utvecklat sitt samhälle till det rådande patriarkatet med våld och aggressivitet är för att de, till skillnad från bonobon, är hänvisade till träden för att få sin mat (eftersom de lever i områden där Gorillor vandrar omkring på marken och inte vill bli störda). Schimpanshonorna, som per genetik är något svagare och av naturliga skäl ofta tyngda av ammande barn, halkar därmed efter när det gäller att hämta föda, eftersom hannarna snabbare kan förflytta sig i träden till det ställe där det finns mest mat och hinner äta alltihop innan honorna kommer dit, och honorna är därför tvungna att söka sig utanför gruppen med sina ungar för att hitta mat som hannarna inte ätit upp. En och en, liksom.
Vad kan det då ha med patriarkatet att göra (förutom att hannarna rör sig i en hierarkisk grupp som lämnar honorna och ungarna utanför)?
Jo, hävdade Miller/Millet/whatever, det innebar att honorna blev separerade från varandra och inte byggde upp någon gemenskap sig emellan. Aha, tänker ni, radikalfeministiska tendenser om systraskap hos apor, är det det som är min poäng?
Ja, lite faktiskt.
Bonoboerna å sin sida är nämligen främst marklevande. Det innebär att de inte behöver ha fysisk styrka eller snabbhet för att kunna hitta föda uppe i träden, och tävlingsmomentet i matjakten utgår. Ammande eller havande honor kan äta sig mätta tillsammans med de övriga honorna och hannarna nere på marken, och gemenskapen som gruppen därmed bygger upp gör att om någon hanne försöker sig på att dominera en hona, står där genast andra honor och försvarar henne. Monkey-posse. Hell yeah.
En annan särdeles smart sak är att eftersom bonoboerna inte lever i monogama par eller i mansdominerade harem kan hannarna aldrig veta vilka ungar som är deras, och därför dödar de heller inte några barn för att ”ta över” en grupp honor, som schimpanserna gör. Det vore nämligen kontraproduktivt ur överlevnadssynpunkt.
Så. Min poäng då.
Aporna i fråga har utvecklats utifrån sin miljö (om vi nu ska tro på evolutionen överhuvudtaget liksom). De härstammar från samma apa från början, och har anpassat sig efter de regler som gäller för överlevnad.
Det är inte heeeelt orimligt att tänka sig att det är likadant för människor. Eftersom vi ändå delar 99% av våra gener med båda dessa apor.
Vilket alltså innebär att jag genast tänker såhär: Om vi nu bara bygger ett samhälle där män och kvinnor har lika stora möjligheter att försörja sig själva och där en solidarisk gemenskap uppmuntras till skillnad från den ensamma tvåsamheten och den extrema individualismen så att ingen människa behöver stå ensam emot våld och förtryck (oavsett kön, märk väl), så kommer kanske hela vår ras (alltså människorasen, jag tror inte riktigt på det här med raser inom människogruppen) att bli liiite göttigare mot varandra. Så kanske vi inte behöver känna oss rädda mer, inte känna att vi måste utöva makt mot varandra mer, inte skapa hierarkier där vissa av oss är värda mer än andra.
Det är kanske miljön vi måste ändra först, för att kunna ändra oss själva? Det kanske inte handlar om att vi ska anpassa oss till rådande regler, utan om att eftersom vi själva byggt vår miljö (oh I’m sorry, tusentals år av manlig dominans har byggt vår miljö) så är det vi själva som kan ändra den samma miljön så vi utvecklas likt bonoboerna istället för likt schimpanserna?
Det tycker iallafall jag verkar vara ett bättre alternativ.
