Reklam reklam, överallt kvinnokroppar, förlåt jag menar reklam
Åh gud jag har så många viktiga saker att blogga om men jag hinner fan inte och mitt tåg går om 15 minuter men jag ville bara säga det att jag hittade uppföljaren på den här skoreklamen jag skrev om för nån vecka sedan! Vad tror ni, tror ni jag hittade bilden där mannen liksom kvinnan ligger med ypperligt lite kläder på sig och försöker visa röv och pattar samtidigt?
I wish.
Vad tror ni, har de valt att låta henne ligga topless för att skorna inte skulle passa till bikinitoppen?
Ännu mer (och mer) absurd reklam kan ni läsa om HÄR, från evigt och öppet sexistiska American Apparel.
Nu: farväl. Jag ska på teater.
What would Tank Girl do? – om könsidentitet och förebilder
Nijas och jag hade häromdagen ett synnerligen intressant samtal om köns- och sexualitetsidentitet samt om förebilder och hjältar som varit med och format ens stil, ens värderingar, ens intressen. För Nijas har det kanske främst handlat om diverse cowboys, riddare och en och annan rymdhjälte. Eller kanske inte hjälte förresten, kanske snarare Darth Vader. Överlag är det lite småsura antihjälteskapet genomgående, insåg jag idag när jag tänkte vidare i banor kring fiktionella förebilder. Både för hans favoritkaraktärer – och för mina.
Tank Girl – femininitet och attityd så det står härliga till (notera stubbet under armarna.)
Jag vill förtydliga att jag i detta inlägg enbart kommer syfta på just påhittade karaktärer (och till viss del kanske människor med stor mytbildning) och att jag inte heller vill överdriva effekten av att hitta lämpliga karaktärer att identifiera sig med – men jag tror att förebilder, kanske speciellt overkliga sådana, de som agerar i en överdriven värld där våra regler och världsliga konsekvenser inte är applicerbara, absolut kan, eller har potential att kunna, agera som ett starkt identitetsstöd i vår utveckling.
Nu är jag ingen psykolog precis, men jag tror ingen med sådana mer psykoanalytiska kunskaper skulle säga emot mig om jag vågar påstå att berättelser kan fungera som uppfostrande (eller kanske mer belärande), att det vi lär oss från sagor, myter, berättelser kan hjälpa oss (eller lura oss) att förstå hur vi kan agera i olika situationer. Allt vi ser på film, exempelvis, lär oss något om vilka beteenderamar vi har att röra oss inom, kulturellt, socialt, inför oss själva.
Men tillbaka till förebilderna.
”åh, det där, det är bara så jävla häftigt – det kunde vara jag!”
Jag antar att det ligger i vår natur på något vis, att vi efterhärmar dem vars attribut slår an något inom oss, en klang, en avund, en glädje. Där när vi tänker ”åh, det där, det är bara så jävla häftigt – det kunde vara jag!”. Eller ja, saker som är ”jävla häftiga” är förstås sånt som appellerar till just mitt sinne, andra kanske dras mer till det vackra, det starka, det goda, det mörka, vad det nu kan vara ni har för personligheter och egenheter.
Och jag tror det är viktigt att se sådant. Att ha någon slags förebilder, något att efterlikna, några att känna igen oss själva i.
Men så har vi detta med kön, kön, detta eviga kön, så inlärt att det betyder så mycket att det inte gick speciellt bra att ens leka könsblandade rollspelslekar på dagis för det fanns aldrig några grupper av (skapade) karaktärer som innehöll tillräckligt många av bägge sorter (vi fick hitta på ett par extra tjejer när vi skulle leka Power Ranges, minns jag (jag var en vinröd tackar som frågar))
Det fanns ofta någon, men aldrig många nog.
Strategi 1: dissa att umgås med andra flickor i grupp och lek med killarna istället, för det finns ofta en (1!) tjejroll du kan få fylla och då slipper du konkurrens om vem som ska vara den (och kanske behöva hitta på en egen med nåt vapen/superkraft som inte alls hade samma trovärdighet). Nackdel med strategi: leken kommer ofta gå ut på att du ska räddas på ett eller annat vis – och iallafall nästan aldrig att du är hjälten som räddar dagen. För det är inte så ”historien är”.
Strategi 2: lek med dina tjejkompisar och paxa genast hjälterollen – manligt kön eller ej. Således tillbringade jag och Amanda många dagar med att leka Robin Hood (det var jag) och Marion (hon, hon hade ändå längst och finast hår) nere i Sherwoodskogen vid sidan av hyreshuset vi bodde i. Bättre för mig. Jag fick vara hjälten. Nackdel med strategi: Distansen som uppstår när en som cis-flicka som ska spela kille gjorde nog snarare identitetstillhörigheten ännu mer förvirrad.
Och det är väl ungefär där min känsla av verklig brist på karaktärer att identifiera mig med började skava ordentligt. För jag ville vara hjälten. Jag ville rädda situationen, hålla huvudet kallt, komma på något smart och utföra ett djärvt trick och besegra det onda. Och inte bara det – jag ville vara cool medan jag gjorde det. Inte lite småtramsig som Pippi Långstrump. ”Jävla häftig” ville jag vara.
Hopey – you rock.
Som killarna. Fast inte som en kille. Som en tjej. Jag saknade den feminina estetiken, de kvinnliga villkoren och dessutom en arbetarklassattityd som sällan var tjejkaraktärerna förunnad.
Och jag fann ingen. Och det fattades mig verkligen. (Närmast kom väl Mia från Madicken).
Så jag blev sur. Och så identifierade jag mig hellre med Sursmurfen än med Smurfan, med Butter snarare än Snövit, med Vargen snarare än Nalle-Maja – för även om hon kunde bli stark av dunderhonungen och få lov att rädda Bamse så skulle hon ändå straffas för det efteråt genom ont i magen och så slutar det med att Bamse ändå räddar henne genom att bära hem henne och stoppa henne i säng.
Ett nesligt slut för en hjältinna.
Allt detta har blivit bättre. Det finns många fler kvinnliga hjältar och huvudpersoner nu för tiden, som får vara både häftiga och tuffa och tjejiga, till glädje för den tjejgeneration som kom efter mig, som inte missade exempelvis Powerpuff Pinglorna med några ynkliga år och som kunde köpa W.I.T.C.H-tidningar på Konsum.
Men för oss som redan är vuxna och missade det där då? Vad ska vi göra?
Jag för min del tänker efterfrossa som fan i de två fiktionella karaktärer som jag identifierar mig allra allra mest med (men som inte hade varit till någon hjälp i barndomen ändå för de är för vuxna): Tank Girl samt Hopey från Love and Rockets. Jag tror att det kommer göra mig jävligt gott, och vara ett förbaskat bra identitetsstöd när jag funderar över vad jag egentligen trivs bäst med och hur jag föredrar att iscensätta mig själv och kanske speciellt min femininitet.
Och varje gång jag tvivlar över vad jag ska göra ska jag fråga mig själv:
What Would Tank Girl Do?
Vilka är era bästa fiktionella förebilder?
Att raka eller inte raka – att det ens är en svår fråga
Här sitter jag och våndas över mitt beslut att inte raka benen i sommar, ett beslut som faktiskt inte har att göra med fitthårsmanifestet från i morse (även om just det kanske intresserade mig extra mycket i förhållande till mina egna funderingar för tillfället) utan är ett som jag tagit sedan flera månader tillbaka.
Men om jag nu våndas så mycket, undrar ni, varför har jag då tagit ett sådant beslut? Kan man ju fråga sig. Om jag nu ogillar mina ben med hår på så mycket att jag blir helt stirrig av att tänka på att sitta med orakade ben på pendeltåget och liksom verkligen märka sekunden när passageraren bredvid/mittemot plötsligt inser att det är håriga kvinnoben hen sitter och vilar ögonen på… varför skulle jag då vilja göra en principiell poäng av att inte raka dem? (Förutom att jag uppenbarligen är masochist).
Och det hade ju kunnat vara en rimlig fråga. Om det inte var för att den är ställd helt och hållet åt fel håll. För saken är den att jag inte gillar mina ben när de är rakade heller. Överlag gillar jag inte hur mina ben ser ut och när jag rakar eller på annat sätt avlägsnar hår från dem har jag visserligen lärt mig att detta skulle se finare ut, men det enda det egentligen gör är att det drar uppmärksamheten bort från benen. Inget att se här folk, keep moving!
Fast det stämmer inte heller när jag tänker efter. För konsekvenserna hårborttagning ger på mitt fysiska välbefinnande och utseende dessutom är, helt ärligt, oproportionerligt stora.
Det dröjer exakt ett dygn och sedan börjar kliandet, de röda prickarna, håren som börjar växa inåt (och ja, jag har testat varenda trix i hela tjejboken, mina hårsäckar beter sig bara på det viset) och detta leder förstås till små sår som i sin tur leder till små ärr. Inte fasiken blir benen snyggare av det precis. Jag kan klia så mycket på benen i sömnen att jag vaknar med blåmärken. Jag tror ni fattar hur allvarligt detta är.
Och visst kan jag vaxa eller använda epilator. Been there done that. Men det innebär då att jag först har helt rödprickig och knottrig hud i två dagar (yepp) och sedan dröjer det visserligen en vecka eller två innan hela klia-klösa-blöda-sår-ärr-blåmärken-processen drar igång igen… men det är inte värt det. Och dessutom måste man ju odla stubb i hälften av den tiden ändå innan man kan vaxa igen.
Så frågan som borde ställas mig är: varför i helvete rakar du benen när det enda det faktiskt ger dig är en känsla av att andra inte tittar på dig som att du vore ett missfoster på bekostnad av jävligt mycket obehag? Varför låter du inte bara bli, har det gött med dina ben och deras hår och skiter i vad andra eventuellt skulle tycka om dig? Vilka är de för övrigt wtf?
Men ni vet hur det är. Har man blivit itutad sedan innan man ens kommit i puberteten att de där jävla benen ska rakas så är det inte världens enklaste sak att bryta mot. Det är ju helt otroligt. Att man ska behöva programmera om hela sin hjärna att inte reagera med instinktivt obehag på sin egen kropp enbart för att en inte har modifierat den.
Herregud vad sjukt.
Så idag, för att hjälpa mig själv över den värsta perioden nu i början av sommaren när benen är kritvita och håren är kolsvarta, så har jag blonderat dem.
Yepp. Jag blonderade benhåren. Så gjorde jag. Nu känns det lite bättre faktiskt.
Jag passade på att blondera håret under armarna också. Inte för att det håret generar mig speciellt mycket, dock. Vilket kanske är lite underligt. Men jag tror att det har att göra med att jag känner mig snygg ”här uppe” på ett helt annat sätt. Jag tycker inte att det gör något som helst till eller från i mitt utseende om jag har hår under armarna heller. Men på ett positivt sätt.
Och nu kan man ärligt talat inte se det alls nästan, så det kan ju vara ett tips för de som inte pallar raka sig i armhålorna!
Väldigt snygg med blonderat armhår yeah
Men annars vill jag verkligen ha era bästa tips för att komma över den här ångesten över att gå i orakade ben. Typ i sandaletter. Hur kan man bära upp en kjol med spetsar och ett par finremmade sandaler med klack när man har hår på benen?
Kan man det?
Och om inte – vad är egentligen rimligast? Att modifiera sin garderob så den passar kroppen – eller sin kropp så den passar till garderoben?
Det moderna samhällets hönan och ägget.
*försvinner i ett moln av semifilosofisk överdramatik*
Den håriga fittans manifest
Bild hämtad på Politiken.dk
Jag tänkte fortsätta på mitt självutnämnda quest att lyfta upp både positivt och negativt från det danska samhället och kanske främst från könsdebatten på andra sidan sundet (er andra sida då, för mig är det ju tvärtom) – om inte annat så för att nyansera bilden av DK bara en smula (alla ÄR inte Blachman, jag lovar).
I förrgår senast skrev jag ju om ”liten penis”-skämtet på dansk TV, lite innan det om slutshamingreklamen, och nån tid dessförinnan översatte jag artiklar från några före detta prostituerade samt en annan om Mandfjols.
Idag har turen kommit till Sanne Søndergaard, 33-årig standupare och feminist, som visade könshåret på framsidan av Politiken (ja, samma tidning som eventuellt gjorde penis-skämtet) och som nu har skrivit ett blogginlägg om det hela, som jag egenhändigt kommer översätta här under.
Personligen tycker jag att hon har många goda poänger, även om jag verkligen inte uppskattar shamandet (varför har vi inte ett ord för det på svenska?) av de kvinnor och män som väljer att avlägsna sina könshår och/eller operera sig. Det låter för mig som debatter vi hade i Swe för ett antal år sedan, innan den allmänna feministiska övertygelsen landade i att vi inte kommer någon vart genom att ställa upp (främst) kvinnor i ”goda, äkta och naturliga” samt ”slätrakade, opererade och rövknullade av normerna” – eftersom det helt enkelt inte är en rättvis uppdelning, människors val aldrig är så svartvita och det var väl ändå stigmatisering av hur vi väljer att skapa kvinnlighet som vi ville komma ifrån?
Med det sagt är det dock fortfarande aktuellt, kanske speciellt såhär i ”bikinitider”, att ta ställning till varför en väljer att avlägsna sitt kroppshår – eller snarare varför man inte låter bli? För om det fanns ett reellt val, om inget av alternativen var stigmatiserande eller ansågs underliga… ja, då skulle det ju inte vara något problem?
Nåväl. Jag finner det oerhört intressant att följa den danska debatten för tillfället, för att se var den landar.
Originalinlägget på Sannes blogg, solosanne.dk, finner ni HÄR.
DEN HÅRIGA FITTANS MANIFEST
Min fitta har varit ett samtalsämne den senaste veckan. Den var nämligen på framsidan av Politiken i tisdags (det kan du se här – om du törs!) Alltså, det var ju inte hela fittan som var framme, det var bara toppen av venusberget, en smula könsbehåring. (Faktiskt var det så lite fitta att min väninnas käraste utbrast ”Var det allt?” Som därefter fick min väninna att fråga om han verkligen önskade se mer av hennes väninnas fitta.)
Men det var också nog för en del. Politiken fick arga läsarbrev. Den bästa hamnade på baksidan av tidningen dagen efter, och jag citerar den här för det är helt enkelt så vackert: ”Jag vill klaga över Politikens framsida den 30:e april. Jag förväntar mig inte att få könshår kastat i ansiktet till min frukostmacka när jag vecklar ut tidningen. Och så fick man inte ens se hennes bröst.”
Det var till och med folk som avslutade sin prenumeration på Politiken. Bara på grund av 28 pubeshår! (Det är ett uppskattat antal, jag har faktiskt inte räknat dem).
De alltid tillgängliga plastpattarna
Nu var det inte som att jag någonsin tvivlade på att den där bilden var en skitbra idé, och hade jag tvivlat bekräftade reaktionerna mig enbart i att det var det riktiga att göra. Seriöst; i år 2013 finns det alltså vuxna människor – människor som är födda och uppvuxna i det här fantastiska humoristiska, frisinnade landet – som blir uppriktigt förargade över att de ser något av det allra mest naturliga.
Vi snackar också om människor som lever i den extremt pornificerade kultur vi alla ofrivilligt blivit en del av; människor som är vana vid – oavsett om de önskar det eller ej – att se främmande människors private parts i alla tänkbara och otänkbara situationer. Och ändå kan toppen av min fitta få dem att bli rasande. För den slags könsdelar har de inte bett om.
Så strunt i att man inte kan sätta på TV’n eller gå förbi en kiosk utan att få slätrakade skrev och plastpattar kastade i ansiktet, kompletta med come hither-blickar och silikonpumpade suga-kuk-läppar. Det är vi ju så vana vid. Photoshoppad plastikkirurgisk porr har nästan blivit vår kulturs white noise – något som konstant ligger under allt det andra och som man vant sig vid så till den grad att man inte ens registrerar det längre.
En Don Draper-Wannabe
Många debattörer påpekar det absurda i att vi trots det är mer blyga gällande nakenhet nu än vi varit på 40-50 år. Vi är tillbaka i gamla tiders ”usch nej och fy”-attityd gällande det kroppsliga: unga flickor vill inte duscha ihop efter gymnastiken, ingen ligger längre med bara bröst på stranden, och kvinnor som ammar blir utslängda från caféer.
Men jag tror egentligen inte att det handlar om blyghet. Det är inte där vi har gått i retromode. Jag tror mer det handlar om ett uttryck för perfektionism. En perfektionism vi inte har sett sedan 50-talet, när inget fick vara naturligt, oregerligt eller rakt av fult.
Bara se en film från 50-talet. Det mesta är filmat i studie, för att gatbilderna skulle se så fina ut som möjligt. Ingen grafitti, inget kastat avfall, inga hemlösa. Och Marilyn Monroe är stylad som en diva även om hon bara har gått omkring där hemma, till och med språket är rensat från svordomar, öh-anden och äkthet. Den gången skapade de en idealvärld inne i filmen. (Och det får en ju till att spekulera kring om det inte också är därför den mest populära tv-serien i dessa år, Mad Men, just utspelar sig i denna uppstyltade, konstgjorda tidsålder).
Nypuritanismens burka
Och så klipp fram till vår tid; nu gär vi detsamma. Vi gör det bara överallt där vi har minsta lilla redigeringsmöjlighet. På bilder, i TV, på film, i alla former av konst, i reklamer, på facebook – ja, till och med på våra egna kroppar som ska trimmas, opereras och pressas till att passa in i en perfekt illusion. Och om illusionen inte lyckas ska kroppen täckas.
Photoshop och plastikkirurgi är nypuritanismens burka. För du får gärna visa fram din kropp, så länge du bara gör det innanför de predefinierade ramar för vad somanses vackert i vår kultur. Vilket vill säga; utan allt naturligt och äkta.
Vi är mer rädda för ett par bröst som används till deras egentliga syfte – babymatsäck – än vi är för alla de plastbröst vi bombarderas med i alla medier. Mina könshår på framsidan av Politiken är mer förargliga än de ultrarakade barbiedocke-utgåvor som finns på framsidan av alla manstidningar.
Mera mig, mindre photoshop
Jag vill gärna understryka att jag inte har det minsta emot nakenhet – inte heller i porrversion. Men jag har ett problem med att det inte är äkta nakenhet vi ser.
Intressant nog snackade jag om detta med fotografen som tog fitt-fotot. Jag bad honom nämligen använda så lite photoshop som överhuvudtaget möjlig på bilden (och bara fixa ljusa och mörka nivåer och sånt där de ska göra). Men jag ville gärna att han lät bli att redigera mig, så jag skulle komma till att se så äkta ut som möjligt. När jag sa det skrattade han. Det hade han aldrig hört förr. Tvärtom ber de flesta idag om att få fixat både det ena och det andra i efterredigeringen; ta bort en finne här, avlägsna en dubbelhaka där.
Och jaja, jag har ju smink på. Så jag säger alltså inte att man ska gå runt och visa hela världen sin oredigerade ”fulhet”. Liksom jag också absolut förstår att vissa får utfört plastikoperationer för det ena och det andra om de inte känner sig tillfreds med det. Vi vill ju alla gärna framstå som så attraktiva som möjligt, och det är helt okey. Men detta att se attraktiv ut är ju många fler saker än vi får lov att se idag. Rynkor och former och oregerliga kroppshår kan vara superattraktiva. De vackraste människorna är ju just precis de som har ett ”knäck”. Allt det symmetriska, korrigerade perfekta är ju dötråkigt och mainstream.
Och allt det ville jag säga med min flashade fitta.
It’s a jungle down there
Nu har det ju tack och lov inte enbart varit negativ respons på bilderna. Faktiskt har det mesta varit utpräglat positivt, eftersom de flesta är förmodligen är rätt eniga med mig i att vi har gått allt för långt i den nypuritanska perfektheten. Att vi saknar något naturligt och äkta i gatubilden.
Jag har fått mails från många män och kvinnor som saknar könshåren. En kvinna skrev till mig att hennes 16-åriga dotter har haft det riktigt svårt eftersom hon just precis vill vara naturlig, och pressen på att se ”rätt” ut är enorm i den åldersgruppen. Och ja, pressen är stor, och den blir visserligen en smula mindre när man blir äldre. Till gengäld dyker det upp på de märkligaste platser.
Faktiskt var en av anledningarna till att jag beslutade mig för att göra den bilden till Politiken en upplevelse min väninna hade hos sin gynekolog. Hon skulle kollas för en knöl i skrevet (som lyckligtvis visade sig vara en godartad talgknopp), och den 50-åriga gynekologen såg surt på min väninnas helt vanliga buske och muttrade ”Jamen man kan ju inte se något som helst här nere”.
Jag fick en seriös chock när jag hörde det. Den här damen tillhör alltså en generation som har sett buskar överallt under 70- och 80-talet, och som därutöver förmodligen spenderar det mesta av sina dagar på att fixa de problem som uppstår i samband med intimrakning (utslag, svamp, ingrodda hår osv). Ändå hade hon mage att låta som att min väninna hade något att skämmas över när hennes underliv gjorde undersökningen marginellt mer krävande än den skulle varit med någon av de patienter som ligger där med sina hårlösa kycklingfiléer.
Du föds, växer upp och så kommer det hår
Om min väninna hade varit lite mindre stark och inte hade varit trygg i sig själv och i sin kropp, skulle hon ju genast gått ner och beställt en tid för vaxning efter ett sådant påpekande. För det är en press att vara sig själv i en tid där det att vara sig själv blir ansett varande helt fel. Det vet jag från min egen fitta och mitt eget liv.
Jag har beslutat att jag inte vill låta mig dikteras – varken min personlighet eller min kropp – kring hur jag ska passa in. Och jag tänker inte heller iscensätta mig själv efter en förutbestämd kulturell formel för kvinnlighet – som enligt mig dessutm inte har speciellt mycket med kvinnlighet att göra.
Helt ärligt: om allt vad som definierar detta att vara kvinna är att lägga till något – stilettklackar, plastbröst, trevliga leenden (även när man är skitsur) – eller ta bort något – hår, självständighet och operfektheter – vad är vi då i oss själva?
Simone de Beavoir sade sina berömda ord ”man föds inte till kvinna, man blir det”. och hon menade just precis att kvinnlighet är ett kulturellt paket som vi blir pålagda – både kroppen och sinnet. Det gäller lyckligtvis mindre idag på det inre, men dessvärre mer på det yttre. Som vi kvinnor idag kompenserar för att vara hela människor – och inte bara en stöpformsutgåva av ”kvinnan” – genom att plåstra oss in i fysiska kvinnliga signaler.
Och nånstans gick den planen helt åt skogen, för de fysiska signalerna handlar inte längre bara om rodnande läppar och djupare urringning, utan blir också parad med den generella kulturella ångesten för att bli gammal, så allting ska fixas så man genom hela livet liknar en 17-åring.
Som ju också för kvinnor har den oturliga (men kanske önskade!?) biverkning att när man ser ut som en liten flicka också signalerar att man är alldeles ofarlig.
Jag vet att de flesta kvinnor som tar bort sitt könshår säger att de gör det för sin egen skull och inte för mannens. Och de påstår att man inte blir mindre kvinna av den anledningen. Jag undrar bara om man verkligen kan likna en 5-åring i fittan, en 15-åring i BH’n, en 25-åring i ansiktet – och därefter gå ut och uppföra sig som en 35-åring!?
Om du runkar till Lara Croft – vad så med mig?
Men det beslutet – att vara mitt naturliga jag på alla nivåer, kroppsliga såväl som själsliga – är ett beslut jag hela tiden måste leva med konsekvenserna av. Och jag förstår absolut om någon – särskilt unga kvinnor och flickor – har svårt för det ch bara anpassar sig.
Jag har då haft min portion män som ”diskret” har frågat mig om jag aldrig rakar mig. Och sett något slokörade ut över mitt ”nej aldrig”. För själva har de stått där med rakningsprickar runt hela snoppen – som jag personligen tycker är något av det mest osexiga som finns; allt näst efter det faktum att det saknas alla härliga, manliga hår!
Men det här måste vara ännu värre för kvinnor som är yngre än mig. Jag menar, alla män under 30 har väl fått hela sin sexualitet grundlagd på det här slätrakade plasticfantastic-universumet. Om att pojkar, när de börjar onanera, enbart gör det till de här retuscherade, semi-animerade kvinnorna, hur ska de någonsin kunna få den att stå ihop med en tvättäkta naturlig kvinna?
Och så blir jag bekymrad. Helt ner i min håriga fitta. Hur ska det mest naturliga i världen – sex – någonsin kunna fungera mellan människor som vägrar vara naturliga? Är vi oundvikligen på väg mot virtuellt reality-sex? Kommer vi framöver enbart kunna bli visuellt stimulerade av varandras avatarer? Och kommer våra fysiska utlösningar överlämnas till lite mer avancerade robotdammsugare?
Home of the brave, land of the free bush
Det är tur för mig och min rödhåriga fitta att män i min ålder (och särskilt de äldre) trots allt blev introducerade till nakna damer genom 80-talets Rapport-tidningar – fulla av stora naturliga buskar. Så kanske finns det fortfarande en del män i 30- och 40-års ålder som har bevarat den lusten och inte fullständigt låtit sig invaggas i vår kulturs absurda pubeshårskräck.
I vilket fall har jag bett Politikens fotograf att skriva ut en stor plansch till mig med bilden på min håriga fitta som ska hänga i min hall. Så de slätrakade killarna hädanefter direkt kan se vad de går in till. Och resten av mina besökande kan veta att här i huset är det alltså okey att bara vara den man är; naturliga oregerliga hår och känslor och alltihop.
Två fel gör inte sexism roligare
Jag kan inte hitta den online, men på danska TV2 går det för tillfället en reklam för en tidning som eventuellt skulle kunna vara Politiken.dk men jag är inte helt säker så jag tänker inte länka (det är noga med länkningarna har jag förstått nu).
Grejjen med reklamen är att den är dubbelsexistisk. Eller jag vet inte hur jag ska benämna den ens.
För det första är det ju uppenbart att den driver med traditionella könsgräl och stereotyper kring hur män och kvinnor brukar använda varandras kön och dess egenskaper emot varandra, och att den försöker ta hämndpoäng på det gamla skämtet om att kvinnor inte skulle vara lika intelligenta som män.
Men jag sätter ändå ett eventuellt skratt i halsen för jag råkar veta att det som den driver med, slutpoängen, är något som är många (speciellt unga) mäns stora ångest – storlek på penis och prestation i sängen.
Låt mig översätta storyn från minnet från här:
En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
- Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
- Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.
Slut på reklam.
Första gången jag såg den höll jag på att trilla ur soffan, helt ärligt. Ursäkta? Ursäkta men gjorde ni just ett ”du har en liten penis”-skämt i er reklam? HUR kan detta anses okey? Hur kan det inte anses vara en dålig sak att reproducera en av manlighetens största komplex, och dessutom driva med det och på så vis samtidigt klargöra att det faktiskt är rätt roligt, det där, att skämta om kukstorlek, för vi vet ju alla att storleken HAR betydelse och så vidare.
Väldigt fina lärdomar för både män och kvinnor att hämta här.
Förihelvete.
Jag försöker tänka mig att de gjorde något omvänt, något som petar på många kvinnors, och kanske speciellt ungas, rädsla för att inte ha tillräckligt stora bröst. En reklam där en man gör en lustig poäng kring hur små pattar hans tjej har.
Jag har jävligt svårt att se det framför mig, det måste jag säga.
Sexism. It’s a two way street. Och ingen av hållen är speciellt roliga att gå nedför.
Sälj grej med sexiga kvinnokroppar och avslappnade män.
Det är givetvis inga nyheter att den nakna kvinnokroppen används (och sexualiseras givetvis) i de mest ologiska sammanhang för att… tja, ibland för att säljagrejmedtjej, ibland enligt slentrianmässiga idéer om vilka målgruppen är och vad den vill ha, ibland för att ”give something to the sixteen year old boys” som producenten sa och således fick vi se Genesis Rodriguez i underkläderna helt utan relevans för ”Man on a Ledge”s storyline. Slumpvis valt exempel. Källa: regissören Asger Leth i ett reportage jag såg på DR.
Men aldrig är det absurda i hur kvinnor absolut ska porträtteras sexualiserat och/eller naket så uppenbart som när även en man porträtteras i samma syfte, i samma setting, till och med i samma pose. Och nu menar jag inte ens som när män medvetet försöker efterlikna kvinnoposer för att göra en poäng utan när exempelvis en reklam faktiskt allvarligt använder sig av samma bildkomposition men med olika huvudroller.
Då, mina damer och herrar och hennar, blir det sannerligen närmast tragikomiskt.
Dagsfärskt exempel:
Idag, på väg i tåget till Vänsterpartiets 1:a maj-tåg i Malmö, såg jag två reklamer för skor. Eller för skobutiken Aldo, för att vara mer exakt.
Först: en tjej i baddräkt som ligger på en gräsmatta med klassiskt öppen rödmålad mun.
Och nu kanske ni tänker att vadå, detta var väl en fullständigt rimlig bild, okey att hon är tämligen avklädd men hallå hon kanske ligger och solar! Liksom! Då har man inte så mycket kläder på av helt logiska skäl åååh ni genustalibaner ni ska då hitta sexism i allt nu för tiden!
Okey, säger jag.
Men varför ligger då den här glada snubben och chillar i solen i exakt samma pose med alla sina kläder på?
Hmmmmm?
Några förslag?
Medan ni svarar ska jag springa Köpenhamn runt och leta efter den reklambild där en kille ligger i exakt samma pose som kvinnan på den här andra bilden jag såg på vägen hem:
Tror ni jag kommer hitta den?
Trust me. I’m an expert.
Idag blev det äntligen officiellt! Jag har gått och sugit på den här karamellen ända sedan i fredags ju:
Ja, ni ser rätt. Det är ett samarbetsavtal mellan mig och bästa Add Gender, som jag haft mina ögon på sedan förra sommaren minsann.
Vaaa Add Gender, vad är det? Undrar kanske ni. Tja, kort och gott:
Add Gender AB är ett kreativt analys- och rådgivningsföretag där jämställdheten som organisationsförbättrare står i fokus.
Vad det kommer innebära rent konkret är jag inte helt säker på än, det är ju helt rykande färskt alltihop och vi får väl se var jag passar in med all min superkompetenta jämställdhetskompetens, men jag kommer i alla fall kunna stoltsera omkring och svara ”jo jag är jämställdhetsexpert förstår du tackar som frågar” när någon ställer det förargliga spörsmålet om vad jag arbetar med.
Fråga mig vad mitt drömjobb är. Gör det.
*lutar mig förnöjd tillbaka med händerna knäppta över den nu tämligen prominenta gravidmagen*
Men så att det! Det var ju roligt för mig! Och imorgon åker Vilde och jag upp till Dalsland (igen) för att fira min lillebror, så förmodligen inget bloggande under helgen, som redan sagt.
Istället – tre lästips:
1. Varje dödat stånd en seger. En Youtubefilm med ammande mammor väcker vrede på internet. Jack Werner ser ynklig desperation bland män som tror internet är deras privata ståndgenerator.
2. Pojkarna – det svaga könet? Det är en mansvärld där ute, men det är grabbarna som halkar efter i skolan. Din pojke behöver en hjälpande hand. Så här peppar du honom till plugg-glädje, bättre resultat och nya killrollen.
3. Heltid – rättighet eller tvångströja? Heltidsarbetet framställs alltmer som kvinnors nyckel till frigörelse. Men är det verkligen så? Arbetskritikern Josefin Kjellgren menar att vänstern på allvar måste börja driva frågan om arbetstidsförkortning – för jämställdhetens skull.
Allihop intressanta på var sitt sätt! (Ja, ni får gärna diskutera dem här om ni vill slippa undan kommentarsfälten på de andra ställena).
Trevlig helg! Eller ja. Ja. Trevlig helg!
Ultraljud och kön och kläder.
Förra fredagen var vi på ultraljud, för första gången.
Det var ju jävligt skönt faktiskt, för inte har jag känt bebisfostret sparka speciellt mycket och inte har jag fått höra något hjärta och inte har jag fått några som helst tecken på att det faktiskt FINNS något levande där inne som det går att skylla allt detta extrema illamående och denna allt mer tilltagande svullenhet på. Ja, förutom de sakerna i sig själva då, förstås. Men ni fattar. (Jag kanske bara har blivit tjock och sjuk och inbillar mig alltihop).
Men det fanns det. Det fanns ett bebisfoster och det såg fint ut, upplyste barnmorskan om. Vilket vi mest bara får lov att tro på, för sämre ultraljudsfotograf får man nog leta efter. Nåväl.
Och Vilde var med inne till ultraljudet och tyckte det hela var mycket spännande och lite farligt och när jag lade mig på britsen klappade han mig på handen och sa ”Tag det nu bare helt roligt, mamma” med sin allra mest omtänksamma danska stämma.
Och så fick vi veta det. Det viktigaste av allt.
Att den hade både hjärna och hjärta och njurar. Och att anledningen till att jag inte känt av den särskilt mycket är för att moderkakan är placerad på framsidan av livmodern, så sparkarna framåt dämpas helt enkelt av den.
Samt att jag ska in till extra ultraljud i juli, för att se om moderkakan flyttat sig uppåt eller nedåt, för just nu ligger den och täcker livmodertappen, och det kan ju skapa rätt stora problem när ungen i fråga ska ut den vägen sen.
Och så fick vi veta kön också.
För att vi är nyfikna. För att vi vill veta så mycket som möjligt om den här nya familjemedlemmen vi ska få. För att Vilde ska få något att svara en gång för alla när de frågar och frågar nere på dagis om han ska få en syster eller bror.
Och inte av någon annan anledning. Det är knappast som att det kommer förändra något som helst i förhållande till kläder, färger, leksaker osv. Vi bor i en tvåa och vi kommer dela sovrum alla fyra, så bara där är det tämligen lönlöst att börja tala om pojk- eller flickrum, oavsett om jag är överkänsligt genusmedveten eller ej.
Det enda det faktiskt förändrade var att vi kunde dra ner namnförslagen från två till ett. Såattee.
Det var det.
Mer viktigt då inför barnets ankomst tycker jag det är att ha en miljövänlig approach till det hela! Läste för ett tag sedan med stort intresse dessa 10 råd för gröna föräldrar som Naturskyddsföreningen knåpat ihop, och blev således överlycklig på både ett ekonomiskt, genusaktivistiskt och miljövänligt plan när jag för några veckor sedan fyndade dessa kläder på second hand till nykomlingen:
Herregud ungen kommer bli så fruktansvärt könsförvirrad, jag VISSTE ju inte ens könet när jag köpte dessa HUR RESONERAR JAG EGENTLIGEN?
Påskkärring kan du va själv.
Vad i helvete, ska det inte gå att lämna debatten ens några veckor utan att den ska eskalera in i absurdum? Nu har det hunnit ske så mycket fruktansvärt konstiga saker så jag inte ens vet var jag ska börja nysta. Dessutom känner jag mig lite ringrostig, efter påsk och allt.
Jag tror att jag går lite mjukt ut med en hälsning till Blondinbella från min son, vars favoritfärg enligt egen utsago är ”regnbåge och guld”:
Och hör sen!
”Ni vill väl för i helvete inte vara som kvinnor väl, gubbar?”
Sport alltså. Om jag inte redan avskydde det på grund av ”tjejkast”, ”tjejträ” och ”tjejsträcka” som i grundskolan gjorde ypperligt klart för mig att det där med sport förväntades jag vara rätt kass på (och varför i fridens namn skulle jag, som hatar att vara något mindre än bäst, ens överväga att engagera mig i det då?) så hade mitt sportintresse iallafall fått sig en rejäl törn efter det här:
Från dagens Aftonbladet:
Ishockeylaget Boro/Vetlanda behövde vända en dålig trend. Då tog tränaren till ett något märkligt grepp – och ritade upp ett kvinnligt könsorgan för att peppa spelarna. Bilden skulle föreställa negativa saker som att ”Vika ned sig” och ”Gnälla”.
Det är Smålands-Tidningen som tagit del av en genomgång från ishockeyklubbens tränare på en whiteboardtavla. Där fanns fanns två slarvigt målade bilder – som visade ett kvinnligt och ett manligt könsorgan.
Spelarna uppmanades att välja sida när de såg på teckningarna.
Under det kvinnliga könsorganet stod det ”Vara en kvinna”, ”Vika ned sig” och ”Gnälla”.Bilden på penisen beskrivs som att ”Vara en man”, ”Ta ansvar” och ”Ha kul”.
Tränaren Jussi Salo har bett om ursäkt – men menar att de kvinnliga egenskaperna inte måste uppfattas som enbart negativt.
Nej okey Jussi, det är klart att ”vara en kvinna” (typiskt kvinnlig egenskap för övrigt) och ”gnälla” och ”vika ned sig” inte per automatik BEHÖVER vara negativa om man relativiserar dem ett par gånger runt jorden – MEN DU MENADE DEM SOM NEGATIVA FÖR DU SKREV DEM UNDER RUBRIKEN ”NEG” OCH DU KOPPLADE DEM TILL DET KVINNLIGA KÖNSORGANET SÅ DET SPELAR INGEN ROLL.
Är det nu det är läge att använda det gamla fina uttrycket ”tölp” månne?
*försvinner i en dimma av aaaaaaaargh*
