Den håriga fittans manifest
Bild hämtad på Politiken.dk
Jag tänkte fortsätta på mitt självutnämnda quest att lyfta upp både positivt och negativt från det danska samhället och kanske främst från könsdebatten på andra sidan sundet (er andra sida då, för mig är det ju tvärtom) – om inte annat så för att nyansera bilden av DK bara en smula (alla ÄR inte Blachman, jag lovar).
I förrgår senast skrev jag ju om ”liten penis”-skämtet på dansk TV, lite innan det om slutshamingreklamen, och nån tid dessförinnan översatte jag artiklar från några före detta prostituerade samt en annan om Mandfjols.
Idag har turen kommit till Sanne Søndergaard, 33-årig standupare och feminist, som visade könshåret på framsidan av Politiken (ja, samma tidning som eventuellt gjorde penis-skämtet) och som nu har skrivit ett blogginlägg om det hela, som jag egenhändigt kommer översätta här under.
Personligen tycker jag att hon har många goda poänger, även om jag verkligen inte uppskattar shamandet (varför har vi inte ett ord för det på svenska?) av de kvinnor och män som väljer att avlägsna sina könshår och/eller operera sig. Det låter för mig som debatter vi hade i Swe för ett antal år sedan, innan den allmänna feministiska övertygelsen landade i att vi inte kommer någon vart genom att ställa upp (främst) kvinnor i ”goda, äkta och naturliga” samt ”slätrakade, opererade och rövknullade av normerna” – eftersom det helt enkelt inte är en rättvis uppdelning, människors val aldrig är så svartvita och det var väl ändå stigmatisering av hur vi väljer att skapa kvinnlighet som vi ville komma ifrån?
Med det sagt är det dock fortfarande aktuellt, kanske speciellt såhär i ”bikinitider”, att ta ställning till varför en väljer att avlägsna sitt kroppshår – eller snarare varför man inte låter bli? För om det fanns ett reellt val, om inget av alternativen var stigmatiserande eller ansågs underliga… ja, då skulle det ju inte vara något problem?
Nåväl. Jag finner det oerhört intressant att följa den danska debatten för tillfället, för att se var den landar.
Originalinlägget på Sannes blogg, solosanne.dk, finner ni HÄR.
DEN HÅRIGA FITTANS MANIFEST
Min fitta har varit ett samtalsämne den senaste veckan. Den var nämligen på framsidan av Politiken i tisdags (det kan du se här – om du törs!) Alltså, det var ju inte hela fittan som var framme, det var bara toppen av venusberget, en smula könsbehåring. (Faktiskt var det så lite fitta att min väninnas käraste utbrast ”Var det allt?” Som därefter fick min väninna att fråga om han verkligen önskade se mer av hennes väninnas fitta.)
Men det var också nog för en del. Politiken fick arga läsarbrev. Den bästa hamnade på baksidan av tidningen dagen efter, och jag citerar den här för det är helt enkelt så vackert: ”Jag vill klaga över Politikens framsida den 30:e april. Jag förväntar mig inte att få könshår kastat i ansiktet till min frukostmacka när jag vecklar ut tidningen. Och så fick man inte ens se hennes bröst.”
Det var till och med folk som avslutade sin prenumeration på Politiken. Bara på grund av 28 pubeshår! (Det är ett uppskattat antal, jag har faktiskt inte räknat dem).
De alltid tillgängliga plastpattarna
Nu var det inte som att jag någonsin tvivlade på att den där bilden var en skitbra idé, och hade jag tvivlat bekräftade reaktionerna mig enbart i att det var det riktiga att göra. Seriöst; i år 2013 finns det alltså vuxna människor – människor som är födda och uppvuxna i det här fantastiska humoristiska, frisinnade landet – som blir uppriktigt förargade över att de ser något av det allra mest naturliga.
Vi snackar också om människor som lever i den extremt pornificerade kultur vi alla ofrivilligt blivit en del av; människor som är vana vid – oavsett om de önskar det eller ej – att se främmande människors private parts i alla tänkbara och otänkbara situationer. Och ändå kan toppen av min fitta få dem att bli rasande. För den slags könsdelar har de inte bett om.
Så strunt i att man inte kan sätta på TV’n eller gå förbi en kiosk utan att få slätrakade skrev och plastpattar kastade i ansiktet, kompletta med come hither-blickar och silikonpumpade suga-kuk-läppar. Det är vi ju så vana vid. Photoshoppad plastikkirurgisk porr har nästan blivit vår kulturs white noise – något som konstant ligger under allt det andra och som man vant sig vid så till den grad att man inte ens registrerar det längre.
En Don Draper-Wannabe
Många debattörer påpekar det absurda i att vi trots det är mer blyga gällande nakenhet nu än vi varit på 40-50 år. Vi är tillbaka i gamla tiders ”usch nej och fy”-attityd gällande det kroppsliga: unga flickor vill inte duscha ihop efter gymnastiken, ingen ligger längre med bara bröst på stranden, och kvinnor som ammar blir utslängda från caféer.
Men jag tror egentligen inte att det handlar om blyghet. Det är inte där vi har gått i retromode. Jag tror mer det handlar om ett uttryck för perfektionism. En perfektionism vi inte har sett sedan 50-talet, när inget fick vara naturligt, oregerligt eller rakt av fult.
Bara se en film från 50-talet. Det mesta är filmat i studie, för att gatbilderna skulle se så fina ut som möjligt. Ingen grafitti, inget kastat avfall, inga hemlösa. Och Marilyn Monroe är stylad som en diva även om hon bara har gått omkring där hemma, till och med språket är rensat från svordomar, öh-anden och äkthet. Den gången skapade de en idealvärld inne i filmen. (Och det får en ju till att spekulera kring om det inte också är därför den mest populära tv-serien i dessa år, Mad Men, just utspelar sig i denna uppstyltade, konstgjorda tidsålder).
Nypuritanismens burka
Och så klipp fram till vår tid; nu gär vi detsamma. Vi gör det bara överallt där vi har minsta lilla redigeringsmöjlighet. På bilder, i TV, på film, i alla former av konst, i reklamer, på facebook – ja, till och med på våra egna kroppar som ska trimmas, opereras och pressas till att passa in i en perfekt illusion. Och om illusionen inte lyckas ska kroppen täckas.
Photoshop och plastikkirurgi är nypuritanismens burka. För du får gärna visa fram din kropp, så länge du bara gör det innanför de predefinierade ramar för vad somanses vackert i vår kultur. Vilket vill säga; utan allt naturligt och äkta.
Vi är mer rädda för ett par bröst som används till deras egentliga syfte – babymatsäck – än vi är för alla de plastbröst vi bombarderas med i alla medier. Mina könshår på framsidan av Politiken är mer förargliga än de ultrarakade barbiedocke-utgåvor som finns på framsidan av alla manstidningar.
Mera mig, mindre photoshop
Jag vill gärna understryka att jag inte har det minsta emot nakenhet – inte heller i porrversion. Men jag har ett problem med att det inte är äkta nakenhet vi ser.
Intressant nog snackade jag om detta med fotografen som tog fitt-fotot. Jag bad honom nämligen använda så lite photoshop som överhuvudtaget möjlig på bilden (och bara fixa ljusa och mörka nivåer och sånt där de ska göra). Men jag ville gärna att han lät bli att redigera mig, så jag skulle komma till att se så äkta ut som möjligt. När jag sa det skrattade han. Det hade han aldrig hört förr. Tvärtom ber de flesta idag om att få fixat både det ena och det andra i efterredigeringen; ta bort en finne här, avlägsna en dubbelhaka där.
Och jaja, jag har ju smink på. Så jag säger alltså inte att man ska gå runt och visa hela världen sin oredigerade ”fulhet”. Liksom jag också absolut förstår att vissa får utfört plastikoperationer för det ena och det andra om de inte känner sig tillfreds med det. Vi vill ju alla gärna framstå som så attraktiva som möjligt, och det är helt okey. Men detta att se attraktiv ut är ju många fler saker än vi får lov att se idag. Rynkor och former och oregerliga kroppshår kan vara superattraktiva. De vackraste människorna är ju just precis de som har ett ”knäck”. Allt det symmetriska, korrigerade perfekta är ju dötråkigt och mainstream.
Och allt det ville jag säga med min flashade fitta.
It’s a jungle down there
Nu har det ju tack och lov inte enbart varit negativ respons på bilderna. Faktiskt har det mesta varit utpräglat positivt, eftersom de flesta är förmodligen är rätt eniga med mig i att vi har gått allt för långt i den nypuritanska perfektheten. Att vi saknar något naturligt och äkta i gatubilden.
Jag har fått mails från många män och kvinnor som saknar könshåren. En kvinna skrev till mig att hennes 16-åriga dotter har haft det riktigt svårt eftersom hon just precis vill vara naturlig, och pressen på att se ”rätt” ut är enorm i den åldersgruppen. Och ja, pressen är stor, och den blir visserligen en smula mindre när man blir äldre. Till gengäld dyker det upp på de märkligaste platser.
Faktiskt var en av anledningarna till att jag beslutade mig för att göra den bilden till Politiken en upplevelse min väninna hade hos sin gynekolog. Hon skulle kollas för en knöl i skrevet (som lyckligtvis visade sig vara en godartad talgknopp), och den 50-åriga gynekologen såg surt på min väninnas helt vanliga buske och muttrade ”Jamen man kan ju inte se något som helst här nere”.
Jag fick en seriös chock när jag hörde det. Den här damen tillhör alltså en generation som har sett buskar överallt under 70- och 80-talet, och som därutöver förmodligen spenderar det mesta av sina dagar på att fixa de problem som uppstår i samband med intimrakning (utslag, svamp, ingrodda hår osv). Ändå hade hon mage att låta som att min väninna hade något att skämmas över när hennes underliv gjorde undersökningen marginellt mer krävande än den skulle varit med någon av de patienter som ligger där med sina hårlösa kycklingfiléer.
Du föds, växer upp och så kommer det hår
Om min väninna hade varit lite mindre stark och inte hade varit trygg i sig själv och i sin kropp, skulle hon ju genast gått ner och beställt en tid för vaxning efter ett sådant påpekande. För det är en press att vara sig själv i en tid där det att vara sig själv blir ansett varande helt fel. Det vet jag från min egen fitta och mitt eget liv.
Jag har beslutat att jag inte vill låta mig dikteras – varken min personlighet eller min kropp – kring hur jag ska passa in. Och jag tänker inte heller iscensätta mig själv efter en förutbestämd kulturell formel för kvinnlighet – som enligt mig dessutm inte har speciellt mycket med kvinnlighet att göra.
Helt ärligt: om allt vad som definierar detta att vara kvinna är att lägga till något – stilettklackar, plastbröst, trevliga leenden (även när man är skitsur) – eller ta bort något – hår, självständighet och operfektheter – vad är vi då i oss själva?
Simone de Beavoir sade sina berömda ord ”man föds inte till kvinna, man blir det”. och hon menade just precis att kvinnlighet är ett kulturellt paket som vi blir pålagda – både kroppen och sinnet. Det gäller lyckligtvis mindre idag på det inre, men dessvärre mer på det yttre. Som vi kvinnor idag kompenserar för att vara hela människor – och inte bara en stöpformsutgåva av ”kvinnan” – genom att plåstra oss in i fysiska kvinnliga signaler.
Och nånstans gick den planen helt åt skogen, för de fysiska signalerna handlar inte längre bara om rodnande läppar och djupare urringning, utan blir också parad med den generella kulturella ångesten för att bli gammal, så allting ska fixas så man genom hela livet liknar en 17-åring.
Som ju också för kvinnor har den oturliga (men kanske önskade!?) biverkning att när man ser ut som en liten flicka också signalerar att man är alldeles ofarlig.
Jag vet att de flesta kvinnor som tar bort sitt könshår säger att de gör det för sin egen skull och inte för mannens. Och de påstår att man inte blir mindre kvinna av den anledningen. Jag undrar bara om man verkligen kan likna en 5-åring i fittan, en 15-åring i BH’n, en 25-åring i ansiktet – och därefter gå ut och uppföra sig som en 35-åring!?
Om du runkar till Lara Croft – vad så med mig?
Men det beslutet – att vara mitt naturliga jag på alla nivåer, kroppsliga såväl som själsliga – är ett beslut jag hela tiden måste leva med konsekvenserna av. Och jag förstår absolut om någon – särskilt unga kvinnor och flickor – har svårt för det ch bara anpassar sig.
Jag har då haft min portion män som ”diskret” har frågat mig om jag aldrig rakar mig. Och sett något slokörade ut över mitt ”nej aldrig”. För själva har de stått där med rakningsprickar runt hela snoppen – som jag personligen tycker är något av det mest osexiga som finns; allt näst efter det faktum att det saknas alla härliga, manliga hår!
Men det här måste vara ännu värre för kvinnor som är yngre än mig. Jag menar, alla män under 30 har väl fått hela sin sexualitet grundlagd på det här slätrakade plasticfantastic-universumet. Om att pojkar, när de börjar onanera, enbart gör det till de här retuscherade, semi-animerade kvinnorna, hur ska de någonsin kunna få den att stå ihop med en tvättäkta naturlig kvinna?
Och så blir jag bekymrad. Helt ner i min håriga fitta. Hur ska det mest naturliga i världen – sex – någonsin kunna fungera mellan människor som vägrar vara naturliga? Är vi oundvikligen på väg mot virtuellt reality-sex? Kommer vi framöver enbart kunna bli visuellt stimulerade av varandras avatarer? Och kommer våra fysiska utlösningar överlämnas till lite mer avancerade robotdammsugare?
Home of the brave, land of the free bush
Det är tur för mig och min rödhåriga fitta att män i min ålder (och särskilt de äldre) trots allt blev introducerade till nakna damer genom 80-talets Rapport-tidningar – fulla av stora naturliga buskar. Så kanske finns det fortfarande en del män i 30- och 40-års ålder som har bevarat den lusten och inte fullständigt låtit sig invaggas i vår kulturs absurda pubeshårskräck.
I vilket fall har jag bett Politikens fotograf att skriva ut en stor plansch till mig med bilden på min håriga fitta som ska hänga i min hall. Så de slätrakade killarna hädanefter direkt kan se vad de går in till. Och resten av mina besökande kan veta att här i huset är det alltså okey att bara vara den man är; naturliga oregerliga hår och känslor och alltihop.
Danmark och Mannens Återuppståndelse.
Så, nu har den nyhet som fick mig att inse att det inte gick att ha bloggen på is längre nått även Sverige. Således är det dags för mig att rapportera, om Blachman, om TV-programmet som sänds på en dansk Public Service-kanal, om den danska feminismen, om min egen feminism.
Det började med att jag läste Anne Sophia Hermansens krönika om ett mystiskt telefonsamtal hon mottog i höstas:
Han [Torben Steno] ringde den gången för att höra om jag ville ta av mig kläderna i Blachmans nya program, och ligga naken på en björnfäll, medan två äldre män kommenterade min kropp. Jag skulle enbart tala om jag blev tilltalad, och syftet med alltihop var mannens återuppståndelse. ”Genom att förnedra kvinnan?” frågade jag en smula skakad och förundrades över det ”originella” programkonceptet, som annars blivit väl avprövat på diverse strippklubbar runt om i världen.
Journalisten fortsatte med att berätta att män nu länge har blivit trampade på av militanta feminister. Det kräver ett uppror och en uppgörelse, och här var jag en viktig rekvisita.
Rekvisita?
Jaså.
Förundrad som jag givetvis blev av denna historia, gick jag vidare och läste lite mer om det hela, exempelvis den här artikeln med brödtexten:
I sin nya programserie kommer X-factordomaren Thomas Blachman tillsammans med olika manliga gästvärdar diskutera en rad anonyma modellers nakna lekamen.
Och sedan en lite mer utförlig förklaring kring syftet:
Genom de sex programmen försöker Blachman ”skapa ett rum fritt från den ångest han upplever att många män känner inför att uttrycka sig fritt om kvinnor”. [...] ”Jag har fått allt för mycket porr å ena sidan och puritanism å den andra. Men vad med poesin? Var tog den vägen? Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord. Det är därför jag är här nu – för att påbörja ett mycket nödvändigt stycke arbete: nämligen den nobla ambitionen att ”repositivera” kvinnans syn på mannens syn på kvinnan”, säger Blachman.
Jag antar att ni redan nu inser att jag vägrade kolla på den här skiten. Det är nämligen så extremt många fel i formuleringen ovan att jag inte ens vet var jag ska börja, men låt mig göra ett snabbt försök:
1. En man har ångest för att han inte ”fritt” får kommentera på kvinnors kroppar. BRA säger jag, det betyder ju att något har hänt, att den här helt absurda objektifieringen av kvinnor och deras utseenden kanske äntligen börjar ge vika. Du ska ha ångest, Blachman, för det är nämligen inte din rättighet att ”fritt uttrycka dig” om kvinnor utan att bli emotsagd eller för den delen ansedd för att vara en slusk. Det var det där som kallades ”yttrandefrihet” och som också innebär att du får vara beredd på att andra säger emot dig.
2. ”Repositivera” kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Såhär tänker jag: om mannens syn på kvinnan enbart handlar om hennes jävla kropp så är en ”repositivering” av den synen något otroligt kontraproduktivt för jämställdheten. Vad han egentligen säger är ”vi män (eftersom han tar sig rätten att tala för män generellt) tycker att problemet med objektifiering av kvinnor är att ni kvinnor inte uppskattar det – och det vill vi ändra på. Så om ni bara faller till föga för att vi män helst vill se på er som kroppar och dessutom börjar ta det som en komplimang för guds skull att vi vill snacka om ert utseende och se er som ”rekvisita” så kommer vi allihop få det mycket trevligare!”.
3. Detta att Blachman ur sin manskropp tar sig rätten inte bara att tala för alla män men också att tala om vad kvinnokroppen törstar efter – och att detta något givetvis är hans uppskattning – jag vet inte ens vad jag ska säga. Är det något kvinnokroppen törstar efter så är det en paus i det eviga kommenterandet, en möjlighet att få existera bara för sin egen skull och inte för mäns ögonfröjd, att få lov att gå nedför en gata eller dansa på en fest eller synas på en bild UTAN att automatiskt bli bedömd och kommenterad. DET törstar kvinnokroppen efter! Att få vara en del av en människa, och inte bara en kropp!
Samtalen tar utgångspunkt i tysta, nakna kvinnor, som står framför dem, och därefter är allt öppet.
Nåja. Oavsett hur dumt allt detta är så råkar det faktiskt vara så att Blachman nu har spelat den danska, tämligen nyknoppande, feminismen rakt i händerna. Min egen make, exempelvis, har blivit så förbannat upprörd över detta att han bara är sekunder ifrån att öppet deklarera att han är feminist, vilket han tidigare aldrig känt något behov av. För att inte tala om mig själv, som ändå tog avstånd från epitetet av en massa goda skäl för något år sedan.
Man kan säga att om uppdelningen är Blachman å ena sidan, med sitt lilla antifeministiska uppror, och feminismen å andra sidan, så är det ju inte speciellt svårt att välja sida.
Hej och välkomna, liksom.
Kreativ kanalisering
*harkel*
En näthatare från Linköping
Han ogillade feminist-ting
Men kvinnodagsfest
Han hatade mest
Den åttonde mars blev han hel-ding
…
Ja okey, den är inte skitbra, men det är mitt första försök att skriva en limerick någonsin så give me some slack.
Tillägnas Purre.
Men kan alla sura män och överentusiastiska feminister bara sluta nu?
[varning för jävligt surt inlägg. This will totally piss on your womens day parade].
Jag sitter här och känner mig jävligt trött.
Trött på två saker:
1. Män (och några kvinnor, men det är främst män som jag ser) som klagar på Internationella Kvinnodagen med hänvisning till könsorättvisa. För några år sedan gick kritiken mest ut på att det var orättvist att kvinnor hade en dag när män inte har det, men allteftersom det börjar gå upp för folk att det faktiskt FINNS en dag för män (sedan 1999 mind you) handlar kritiken istället om att ingen känner till den, och att, buhu, media lyfter den inte.
Ursäkta mig. Ursäkta mig bara ett ögonblick, men varför känner ingen till den? Varför lyfter media den inte? (Och nu kommer den korttänkte svara att det är kvinnornas/feministernas fel, men låt oss ignorera henom en stund till). Jo. För att det inte finns några organisationer, grupper, aktivister eller på annat sätt manifesteranden av en mansrättsrörelse som faktiskt gör något som det är värt att skriva om och uppmärksamma!
Och nej, det kan hända att ni inte får direkt mediauppmärksamhet första gången ni gör något. Vem fan får det? Men kanske tredje gången. Det kräver alltså lite arbete, sånt här. Det går inte att luta sig tillbaka och dessutom sitta och sura den 8:e mars för att ”media” inte uppmärksammar internationella mansdagen tillräckligt mycket. Vad ska de skriva om menar ni, när ni ingenting lyfter fram i offentligheten?
Jamen gör något. Gå ihop er i grupper, föreslå en temadag på skolan ni går på eller på arbetsplatsen. Arrangera demonstrationer och sprid informationen. Ha fridans på ett torg för att påvisa… vad som helst, vafan, fridans kan ju tolkas som vad som helst. Bygg en trojansk häst och rulla in på gårdsplanen framför rådhuset och kräv att få automatisk gemensam vårdnad vid registrerat samboskap och inte bara vid äktenskap. Utför lite jäkla aktivism. Något som kräver uppmärksamhet. Håll en fest! I Malmö är det ”Reclaim the Night”-fest inatt, för kvinnors rätt att få vistas i det offentliga rummet nattetid utan att vara rädda för att bli våldtagna. Som ni alltid säger: män löper större risk än kvinnor att utsättas för våld ute, så ni kan väl göra samma sak? Där ni går ut och super er skitfulla ihop och dansar med varandra UTAN att slåss? Bra idé va?
Okey okey. Jag erkänner att jag låter en smula raljant här, men det är egentligen inte min mening. Jag menar det verkligen. För jag kan inte göra det, liksom. Jag avskyr när män ska försöka styra och ställa i kvinnorörelsen, och jag tänker verkligen inte vara hon som tar sig tolkningsföreträde över mansfrågorna.
Men jag lovar att lyfta era initiativ på bloggen om ni arrangerar något till 19 nov. Lovar på heder och ära (så länge det inte är något jäkla antifeministiskt trams utan faktiskt något som handlar om mansfrågor). Och jag lovar dessutom att ta aktivt avstånd från varenda person som menar att mansdagen är bullshit, precis som förra året.
Wooooo slut på rant om det och över till nästa sak jag är trött på:
2. Den här idén om att enbart 1% av all världens tillgångar/förmögenheter tillfaller kvinnor som jag sett många kvinnor lyfta idag, kvinnodagen till ära.
Detta MÅSTE ju vara rent bullshit. Alltså. Utan att ens kolla upp några siffror så måste det ju vara uppenbart för alla att detta inte KAN stämma. Även om ingen kvinna i hela Asien, Afrika och Sydamerika skulle äga något som helst, så är ju sannolikheten att kvinnorna i Europa, USA och Australien skulle vara så utan egendom och förmögenhet att deras procentdel skulle vägas upp av de övriga kvinnorna och landa på 1 ynka procent alldeles sanslöst liten. Mycket mindre än sagda procent.
Dessutom: detta att det VARJE ÅR sägs att det FORTFARANDE är så, men ingen refererar till några källor, ingen hänvisar till någon organisation eller statistik eller något som helst som har uttalat sig om att dessvärre, kvinnor, trots alla framsteg så är ni fortfarande alldeles hopplöst efter.
Förmodligen för att det inte stämmer.
En person som jag har fått intrycket av är både sansad och trovärdig (trots att han är både moderat och man) (hahahahaha ett skämt herregud lugna er) är Per Hagwall, som redan i höstas skrev ett, ur mina amatörögon, synnerligen genomarbetat inlägg, med många källhänvisningar, om hur rimligare siffror ser ut. Ni kan läsa igenom alltihop själva här, och det tycker jag ni ska göra och komma med kritik om ni ser några brister, men kontentan som framkommer är denna:
Kvinnor äger 33% av världens tillgångar, har 35% av inkomsten och utför 54% av arbetet.
Alltså. Dessa siffror är bra nog. Detta går att arbeta med. Det visar absolut på en obalans, kanske speciellt i förhållande till arbete och inkomst. Vi behöver inga hittepåsiffror om 1% för att rättfärdiga en Internationell Kvinnodag eller en feministisk rörelse. Att ljuga för ett gott syfte är inte en rimlig anledning att ljuga. Så är det. Oavsett om det gäller kvinnoinkomster, mängden ”glömda barn” i riskbruksfamiljer eller vad än det kan vara.
Sluta bara. Sluta genast.
Och dessutom: problemet med ojämställda egendomar, inkomster och förmögenheter är väl att 1% av jordens befolkning äger 44% av all världens förmögenhet! Jag menar WTF!? Vad fan skulle vara bättre i världen om den procenten exempelvis råkade ha hälften fitta?
Let me tell you this:
Inget.
Eller som Liv Strömqvist sa det:
Hear Hear! Ingen jävla kvinnokamp utan klasskamp! Hör ni det?
Genussystemet (en gång för alla)
I kommentarerna till inlägget om skillnaderna mellan feminister och antifeminister dök som vanligt frågan om könsmaktordningen upp, eller genussystemet/genuskontraktet som det egentligen heter, och kommentatorn Chade ställde några helt välformulerade frågor kring det hela vilket gav mig en anledning att rumstera runt i min gamla kurslitteratur från Genusvetenskapen för att hitta lite mer akademiskt förankrade svar.
För diskussionens skull kan jag lika gärna publicera ett stycke ur en av dessa böcker här också (och inte bara gömt bland över 200 kommentarer), för det visade sig vara ett tämligen bra underlag för samtal ändå. Chade, du kan väl återformulera dina eventuella uppföljningsfrågor här nedan så fortsätter vi (den särdeles trevliga) diskussionen här?
”I Sverige introducerades begreppet genussystem av historikern Yvonne Hirdman i slutet på 1980-talet och hennes formulering av begreppet har blivit känd även utanför den vetenskapliga världen. Hirdman (1988) menar att genussystemet kan beskrivas med hjälp av två principer: isärhållningens princip och det hon kallar den manliga normens primat.
De båda könen hålls isär genom skilda aktivitetssfärer och genom att de tillskrivs skilda egenskaper. De ordnas också hierarkiskt på så vis att det manliga ges ett högre värde och en överordnad maktposition. I svensk forskning har den Hirdmanska betydelsen av idén om ett genussystem blivit allmänt etablerad och även i internationell forskning används ofta begreppet genussystem på liknande sätt.
Hirdmans begrepp genussystemet har givetvis inte undgått kritik. I ”Kvinnovetenskaplig tidskrift” har en debatt pågått om begreppet sedan slutet av 1980-talet fram till dagens datum om vilket eller vilka begrepp som bäst passar det feministiska kunskapsprojektet. Kritiken mot idén om genussystem har bland annat gällt följande punkter:
Hirdmans begrepp bygger in hierarkin mellan könen i begreppet. Det vore bättre med ett neutralt begrepp som lämnade möjligheten öppen för att det finns variationer i hur ordningen mellan könen ser ut, både historiskt och mellan kulturer. det skulle då vara möjligt att beskriva även ett genussystem där könen var jämlika (Gemzöe, Holmqvist, Kulick, Thurén, Woodford-Berger 1989).
Begreppet beskriver genusordningen som entydig och statisk. I själva verket finns stora variationer i praktiken. Det går inte att förstå hur Hirdmans system förändras. Hirdman har svarat att hon i den artikel där hon lanserar begreppet endast avsett att peka på mönster som framstår som tydliga i den empiri som feminismen samlat in, och inte presenterat någon färdig teori. Hon presenterar också idén om ”könskontrakt” som de lokala, historiskt specifika arrangemang som upprättas mellan könen och där de två överordnade principerna delvis kan omförhandlas. Med hjälp av det begreppet kan man beskriva variationer i genussystemet, menar hon.
Socialantropologen Britt-Marie Thurén (1996) har föreslagit en utveckling av genussystemet som gör det möjligt att jämföra olika genussystem. Med hjälp av begreppen styrka, räckvidd och hierarki kan en rad variationer, över tid och mellan kulturer, preciseras.
Thurén påpekar att genusordningen genomsyrar hela samhället, men att den kan göra det på olika sätt och med olika styrka. Saker och ting kan vara mer eller mindre genusbestämda.
Med begreppet styrka kan man beskriva den vikt som läggs vid genus. Det varierar mellan samhällen hur viktigt genus är och hur kraftiga sanktionerna är mot överträdelser. Exempel: många i den äldre generationen är fortfarande ovana vid att se unga män byta blöjor medan de yngre börjat se det som en självklarhet. Styrkan i hur genusbestämd denna syssla är har minskat.
Räckvidden av genus rör de områden som påverkas av genusuppdelningen. I vårt samhälle är till exempel fotboll och stickning genuskodade. Det är däremot könsneutralt att gå på skogspromenad. Räckvidden av genus omfattar alltså inte skogspromenader.
Slutligen kan hierarki beskriva graden av ojämlikhet mellan genuskategorierna. Ett mått på hierarki är löneskillnader mellan könen. De finns i alla länder men hur stora de är varierar. I till exempel Sverige är skillnaderna mindre än på Cypern. Hierarkin gäller inte bara pengar. Andra centrala områden för att mäta hierarkin är: hälsa, prestige, tillgång till viktiga resurser.
Om man vill förstå genushierarkin är det också viktigt att se hur den hänger ihop med andra hierarkier, som klass eller etnicitet eller merit, samt vad som händer när olika hierarkier krockar med varandra.”
Ur ”Feminism” av Lena Gemzöe (2006)
Skillnaden mellan feminister och antifeminister
I en av de diskussionsgrupper jag är medlem i diskuterades för ett tag sedan möjliga anledningar till varför feminister och de som lite slarvigt kommer kallas antifeminister i detta inlägg (jämställdister och andra feminismkritiska får ursäkta), och en av de andra medlemmarna författade en fyrapunktslista över generella skillnader, inklusive anledningar till att det kan vara så svårt för dessa grupper att mötas och förstå varandra, som jag gärna vill lyfta fram här (direkt copy pasteat med skribentens tillåtelse):
1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.
2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.
3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.
4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.
…
Jag skulle vilja lägga till ett par kommentarer på detta. Punkt 1 och 2 håller jag med om – det verkar finnas en tämligen tydlig uppdelning i liberalism & naturvetenskap och socialism & samhällsvetenskap när det kommer till feminister och aktiva icke-feminister, även om undantag givetvis alltid finns. Det är väl också en av anledningarna till kopplingen mellan rasism och antifeminism som många påpekat – de håller till på högerkanten bägge två, för det mesta – utan att jag för den sakens skull vill implicera att alla antifeminister skulle vara rasister. Däremot tror jag faktiskt att de allra flesta rasister också är antifeminister, men det är ju ett eget inlägg i sig självt.
När det gäller punkt 3 ligger det implicit en annan skillnad i retoriken, nämligen den att de flesta feminister är kvinnor, och de flesta aktiva icke-feminister är män – att vi har tämligen olika könade upplevelser beroende på vilket kön vi uppfattas ha torde rimligen påverka vår attityd gentemot jämställdhetspolitiken.
Och när det gäller den fjärde punkten tänker jag att det är just precis den liberala tanken om allas eget ansvar och personliga frihet som skulle kunna ligga till grund för missuppfattningen om att antipluggkulturen skulle vara pojkarnas eget fel – precis som många antifeminister gärna vill hävda att det är kvinnornas eget fel/förtjänst att de är i den position de är. Om det är så ens utgångspunkt är – alla har ansvar för sin egen situation – då är det klart att alla anledningar förutom direkt och aktiv betygsdiskriminering gentemot pojkar kommer anses vara ”pojkarnas eget fel” – det finns ju heller inga strukturer att söka förklaringen hos.
Kan det vara så? Kan skillnaden i att söka svar hos individer eller samhälle vara den som ställer till det mest?
Vari ligger de största missförstånden? Kan vi kartlägga dem och undvika dem? Arbeta runt dem för att komma vidare?
För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?
Det måste det helt enkelt för annars kan vi ju lika gärna ge upp alltså.
Att försöka tysta folk ÄR demokratiskt
Efter ett långt och tämligen hätskt samtal med en god vän igår, tema onsdagens Uppdrag Granskning, kunde vi plötsligt enas om detta:
Försök till att tysta och utesluta vissa röster ur den politiska debatten ÄR demokratiskt.
Det kan hända att detta kanske är något av det mest provocerande som sagts angående detta, så låt mig förtydliga.
Att hata någon, eller någons åsikter, att kalla denna något fult, som en slemfitta eller en idiotjävel eller en slakkukad kretin (okey, den sista är rätt ovanlig ändå), är helt i sin ordning, ur ett demokratiskt perspektiv. Att säga ”Håll nu för fan käften din jävla sopa inget du har att säga är värt något som helst” i syfte att få denna människa att lämna debatten är inte heller ett hot mot demokratin.
Att hota någon däremot, att säga ”Nu håller du din käft annars ska jag våldta och mörda dig fattar du” är inte okey ur ett demokratiskt perspektiv. För där har hotaren brutit mot lagarna som vi bygger hela det demokratiska samhället kring. Hot om konsekvenser om vederbörande inte tystnar är ett hot mot demokratin och yttrandefriheten. Allmäna glåpord är det inte.
Förstå mig rätt nu. Det betyder inte att det är varken rimligt eller en god strategi att kalla människor för diverse fula saker, eftersom det är destruktivt, det skapar inget annat än defensivitet och aggressivitet och det stänger dörrar till förståelse och möjligheten för diskussionen att gå framåt och är således något vi alla aktivt borde anstränga oss för att låta bli - men det är inget hot mot demokratin att kalla någon en dum idiot.
Och det är det inte heller när man aktivt låter bli att ge plats för ovanstående hat. Som på den här bloggen exempelvis där det faktiskt är jag som bestämmer vilka kommentarer som ska publiceras och det handlar absolut om att jag vill tysta några vars åsikter jag inte vill ska höras eller vars formuleringar jag inte anser leder till något givande diskussionsklimat (och ibland, jag erkänner, orkar jag inte släppa igenom folk som läst ett enda inlägg och sedan skriver ”Varför är det inga feminister som bryr sig om mansfrågor!?” för då tänker jag att de får göra sin research på den här bloggen bättre först).
Och det är faktiskt helt okey att jag gör så. För demokrati och yttrandefrihet är på intet sätt samma sak som att ha en oinskränkt RÄTT att uttala sig om allting på vilket sätt som helst överallt. Nej du. Och tror du det är du ganska fel ute. Demokratiproblem har vi inte när jag vägrar publicera åsikter jag finner stötande – problem har vi när dessa personer aktivt hindras i att starta en blogg eller liknande själva där de kan föra ut sina budskap.
Man borde också vara beredd på att någon tar reda på vem en är och ifrågasätter ens beteende, alternativt upplyser föräldrar, partner eller arbetsgivare om ens beteende på nätet. För det är inte heller något hot mot demokratin. Att ge tillbaka. Att tvinga dem att stå till svars. Att försöka tysta dem liksom de försöker tysta. Öga för öga, och så vidare.
Men där, precis där, är problemet. Där startar cirkelresonemanget. För de som skriver hatiskt formulerade saker till människor online gör det för det mesta för att – tadaa – de känner sig berättigade till det, för att – tadaa – personen de skriver till/om är någon som de anser har hatat på dem. På något vis. Kanske tillhör de gruppen ”feminister”, kanske tillhör de gruppen ”kvinnor”, kanske ”journalister”, ”SD-kritiska” eller ”judar”. Kanske tillhör de gruppen ”män” eller ”feminismkritiska” eller ”Sverigedemokrater” eller ”islamofober” eller vad som helst.
Alla tycker vi att vi är berättigade till att hata på någon. Alla tycker vi att det är någon som beter sig illa mot oss, av olika anledningar, och att vi således har rätt att slå tillbaka. Med hårda ord, exempelvis.
Alla tycker att de är i sin fulla rätt att skriva som de gör. Och även om jag inte tycker att de som inte kan applicera helt vanligt sunt förnuft på sina formuleringar ska få lov att ta upp plats i debatten likt ungen med koncentrationssvårigheter som förstörde undervisningen i skolan och borde ställas utanför, så måste vi ändå fråga oss hur vi kan underlätta situationen. Varför är det ens såhär? Och hur, för i helvete, kan vi lösa problemet? Inte symptomen, problemet? Eller vill vi ens det?
En kär vän läste upp något ur en bok igår. Där stod det att de flesta inte vill vinna ‘krigen’ de utkämpar, de vill inte att debatten ska ta slut, för vem skulle de vara om kriget var slut? Så de eldar och underbygger kriget, de slåss och de kämpar för de vill så gärna att det ska finnas ett slag att utkämpa. Slaget mot patriarkatet. Slaget mot invandrarna. Slaget mot feministerna. Slaget mot fascisterna.
Jag säger inte att dessa slag inte skulle finnas. Men frågan är om någon verkligen vill vinna dem, eller om de är fullt nöjda med att få vara soldater? Egentligen?
Jag säger som Anna Troberg i gårdagens debatt: Om vi ens vill få ett slut på krigen vi utkämpar – föregå med gott exempel. Det har alltid varit det bästa sättet, både för att föra fram en poäng och för att bespara sig själv hot och det vi nu kallar näthat.
Och ni som driver feministiska bloggar, eller för den sakens skull bara är kvinnor, och som får den där skiten skickad till er: skicka in den till Feministhora istället för att bära den själv. Det hjälper också. Jag tänker mig att någon som är av någon annan position än kvinna och/eller feminist kan starta sidorna ”Sverigedemokretiner”, ”Manssvin”, ”Antifeminazister” och ”Blattejävel” och där samla upp det ohyfs som de/ni får skickat till sig.
Gott. Exempel.
Rätt viktigt ändå.
För om ni vill se på avskräckande exempel på hur det kan gå när man försöker använda samma språk och slå tillbaka med samma mynt så kan vi ju fråga Medborgare X, vars formulering om en våldtagen och mördad feminist fortfarande används som exempel på något av det värsta som riktats mot en feminist, hur lyckat han tycker att det där tilltaget var egentligen och hur mycket han tycker att han har bidragit till att lyfta fram samhällsmisandrin i ljuset.
Det gick väl ytterst sådär, faktiskt.
Konsten att dra en genus/vänster/kultur-analys för långt
Jag måste börja med att slå fast att jag tycker att Stina Wirséns agerande efter kritiken mot Lilla Hjärtats Pickaninny-utseende var alldeles utmärkt, att Tintin INTE är en serie för barn utan snarare för ungdomar (inte bara på grund av uppenbar rasistisk propaganda i Kongo-serien utan även eftersom de flesta böckerna handlar om tämligen avancerade politiska problem och konflikter) och att Disneys självrannsakan var helt på sin plats gällande Kalle Ankas jul.
Överlag brukar jag nämligen tycka att det ofta är en mycket god idé att problematisera gammal kultur och dess gestaltande referenser – om inte annat bara för att bli påmind om att bild- eller skriftuttryck inte är uppstådda ur intet.
Men det här tycker till och med jag är att gå för långt.
Ett nytt bråk i linje med dem om Lilla Hjärtat, Tintin och Disney är under uppsegling i Norge. Den här gången är det den älskade barnboksklassikern ”Folk och rövare i Kamomilla stad” från 1955 som hamnat i skottgluggen. Boken anklagas bland annat för att förmedla en högerextrem ideologi.
Sofia Jupither, svensk regissör verksam vid bland annat Stockholms Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Nationaltheatret i Oslo, skriver i en krönika i Aftenposten att Thorbjørn Egner hade dålig kvinnosyn och en brist på mångfald som är skadlig för barn.
– Det är första gången som jag stöter på något som jag menar är direkt skadligt för den yngre generationen. Den här boken bidrar till att hindra arbetet med mångfald och jämställdhet för kommande generationer, säger hon till Aftenposten.
Jag tänker tills vidare, innan någon fått tag på Jupither så hon kan förklara sig, utgå ifrån att det är ett konstnärligt utspel med en medveten kulturell agenda, till exempel att Sofia Jupither antagit rollen som halmgubbe-vänster-kultur-feminist och nu driver med fördomarna om de samma.
Antingen det eller så har den teateruppsättning av ”Folk och Rövare i Kamomilla Stad” som Jupither sett fullständigt frångått originaltexten.
Sønnen min hvisker opprømt hvor sint tante Sofie kommer til å bli når hun våkner og oppdager hva røverne har gjort! Stor er hans forundring når det viser seg at dette hissige fruentimmeret plutselig blir glad og snill når hun får noen lurvete karer å ”stelle for”.
I de två böcker (en på danska och en på svenska) samt inspelning på CD av samma historia som jag själv har i mitt hem blir Tant Sofia INTE glad och snäll när hon vaknar upp hos rövarna. Och hon tänker inte finna sig ett ögonblick i att de hade tänkt sig henne som en slags hushållerska – istället tar hon kommandot och ser till att de själva börjar städa upp i sin röriga rövarhåla (och dessutom uppför sig artigt och tvättar sig och när de ”karlaktigt” försöker hävda att ”Här är det vi som bestämmer” fnyser hon bara och låter sig inte skrämmas), och när polisen kommer för att ”rädda” henne säger hon nej tack, hon stannar gärna där hon är för hon gillar att ”sätta pli på folk”. Till sist anti-rövar rövarna tillbaka henne i sin egen säng i staden.
Jag vet inte jag. Jag tycker inte att moralen är ”att om man inte lyckas få tag på något kan man ta till kidnappning”, som det står i artikeln. Jag tycker det låter ganska mycket tvärtom jag. Men, som sagt, jag har ju bara läst originalböckerna. Det kan ju mycket väl hända att den här teateruppsättningen gått och blivit ÄNNU mer 50-talsaktig än vad Egner själv skrev historien som.
Det skulle ju faktiskt inte heller förvåna mig ett himla dugg. En höftvickande brasiliansk kvinno-papegoja känns ju faktiskt sådär fräscht.
Och annars, tja, då får vi väl gratulera Jupither om detta faktiskt på riktigt är första gången hon ser något som hon menar är direkt skadligt för den yngre generationen och som hyllas utan förbehåll. Själv kan jag utan problem komma på en handfull mer skadliga gestaltningar som enbart brukar kritiseras av just vänsterfeminister och hyllas av övriga.
Men det är ju bara jag det.
(För övrigt såg jag filmen om samma historia när jag var 5 eller 6 år gammal. Den sensmoral jag fick med mig därifrån var ”Ditt hus kan börja brinna och du kan dö”. Var livrädd i flera veckor efteråt och vågade knappt sova. Tänk så olika det kan vara.)
Mandfjols eller hur ser en dansk feminist ut?
(Jag tar mitt ansvar som svensk i exil här och rapporterar från grannlandets debatt. Nedan följer en av mig egenhändigt översatt intervju, hämtad ur danska Metro. Parenteser i finstil är mina kommentarer.)
19-årig bloggare förlöjligar kvinnohatare
Bloggaren Mandfjols (ungefär ”mansfåne”) underhåller en växande skara läsare genom att förlöjliga kvinnohat och manschauvinism. Den anonyma bloggaren visade sig vara en man på 19 år, som skriver från sina föräldrars källare.
Mannen bakom bloggen mandsfjols.dk heter Nikolaj Munk och är 19 år gammal. Foto: Kristian Djurhuus
Bloggen mandfjols.dk’s namn betecknar en man som är en fåne. Och samtidigt är namnet bara få extra bokstäver ifrån att stava manfo, en feminismkritisk blogg som då och då publicerar inlägg som nedgör kvinnor. Och just manfo.dk har blivit en av favoritaversionerna på mandfjols, som redan blivit något av ett fenomen på Facebook och i blogsfären.
Efter ett spektakulärt avslöjande visade sig mannen bakom bloggen vara den 19-årige Nikolaj Munk, som skiver inlägg om könsdebatt och kvinnohatet som återfinns på 180grader (närmaste svenska motsvarighet ungefär Avpixlat) och manfo (närmaste svenska motsvarighet ungefär Genusnytt) från sina föräldrars källare. Samtidigt administrerar han Mandsfjols Facebooksida, där en livligt debatt har tagit fart.
»Konceptet är att jag hånar sexister, för humor är ett väldigt bra vapen mot hat. Så feminister kan få sig ett gott skratt hos mig, och de som är på vippen att bli feminister kan se min poäng samtidigt,« förklarar han och tillägger:
»Men det handlar också om att vara en paus från allt hat på nätet. Det ska vara trevligt att vara där, och därför lägger jag även upp bilder av söta katter.«
Bakgrund som anti-feminist
Nikolaj Munks sympatier ligger hos feminismen. Men bloggen är också resultatet av hans egen utvecklingsresa, för han var på gränsen till att bli anti-feminist för bara ett år sedan och bråkade med sina tjejkompisar om det.
»Jag var ung och sexuellt frustrerad, och då är det lätt att bli bitter. Många tonårskillar på 17-18 år har en tendens till att tänka ”tjejer är dumma, för de vill inte ha sex med mig”. Och tanken att det inte alltid är okey att kvinnor säger nej till sex är så ingrodd att jag inte ens ifrågasatte det,« förklarar han idag.
Men när Nikolaj Munk började läsa kvinnors personliga berättelser, bloggar och senare feministiska texter, blev hans sinne för rättvisa väckt. För flickor och kvinnor upplevde saker som han, som man, aldrig hade lagt märke till.
»Något av det första jag lade märke till var ett behov av att styra kvinnors sexualitet,« förklarar han.
Tjejer är inte sex-automater
Kvinnors rätt till att bestämma över sin egen kropp och vem man vill dela den med, är oftare attackerad än mäns rätt till det samma, förklarar Nikolaj Munk och pekar på begreppet ”the friendzone” som ett gott exempel. Det är den plats som några män menar att de hamnat på, om kvinnor inte vill ha sex utan bara vara vänner – vilket underförstått är problematiskt, menar männen i ”vänzonen”.
»Det er helt enkelt ett sätt att straffa flickor och kvinnor på, för att de inte har sex med män som är vänliga mot dem. En bra metafor är att kvinnor inte är sex-automater, som man kan trycka in vänskapsmynt i tills det faller ut sex,« säger han.
Den bakomliggande tanken är att män skulle ha rätt till sex med kvinnor, menar han.
»Nu har jag köpt en drink till henne, så nu borde hon ha sex med mig, är logiken. Det stärker dessutom tankegången att det är okey att ha sex med folk utan att fråga först,« säger han.
Och det är hela Nikolaj Munks poäng med mandsfjols.dk.
»Det är de inlärda strukturerna jag går efter. Att kvinnor inte alltid har rätt att säga nej till sex, att kvinnor ska passa barn, för det har naturen gjort dem bäst ägnade till, eller att de ska skydda sig mot våldtäkt genom att klä sig mer diskret istället för att lära män att inte våldta,« säger han.
En glimt från manfo.dk
På manfo.dk skriver bloggaren Thomas om hur det är i princip samma sak att vara i en relation med en kvinna, och att vara förälder till en treåring.
»De manipulerar en genom att neka. Kvinnan kan få för sig att neka en sex för att få sin vilja igenom, där den treåriga ofta nekar att äta sin mat eller ta på sig kläder och liknande.«
»Om du ger en treåring fullständigt fria tyglar, kommer den treåriga bli förvirrad och inte veta vad den ska göra; barnet kommer flacka mellan det ena och det andra. Det ser vi också hos kvinnor, som har allt att välja mellan; de blir konfysa och rotlösa.«
Helt kort om kvinnolöner
Det finns ett argument, som jag eventuellt tror härstammar från den däringa MRA-snubben vars namn jag alltid blandar ihop med Will Ferrell, som lyder ungefär såhär:
Om nu kvinnor får mindre i lön enbart på grund av sitt kön trots att de utför samma arbete som män – varför anställer inte alla företag enbart kvinnor då, då detta skulle ge företagen mycket större vinst?
Och alla MRA-anhängare ba ”Men guuuud detta är ju världens bästa argument som dessutom kittlar min faiblesse för liberalism och fri marknad och konkurrens!”
Och jag ba ”Okey. Det låter logiskt vid första anblick, jag ger er det. Men om det är så vi människor resonerar: hur kan det då komma sig att inte ALLA jobb på 50-talet gavs till kvinnor, då det till och med stod inskrivet i kollektivavtalen på den tiden att så kallade ”kvinnolöner” skulle ligga på en nivå som motsvarade 70% av männens lön?”.
Hmmm?
