Män som använder frun som ursäkt för sundare leverne – och de som inte gör det
När vi hade grillhyggefesten i lördags utspelade sig detta lilla scenario, som jag ska försöka anonymisera så gott jag kan för alla inblandades skull:
Vi grillar. Det finns en massa olika sorters köttprodukter som diverse människor har tagit med sig enligt knytkalasprincipen. Jag har citronmarinerat ett knippe färsk och fin sparris, som jag lägger upp på grillen.
En av de manliga gästerna, den mest skojfriska av dem, vänder sig till en annan av de manliga gästerna och säger ”Skulle du kunna komma på idéen att lägga sparris på grillen?” med mycket menande ”höhö”-aktig stämma. Bakom min rygg. Alltså direkt bakom. Den andra mannen svarade att nej, det skulle han inte. Men hans FRU däremot skulle kunna finna på något sådant. Gemensamt skrock.
Och där stod jag med min sparris och kände mig rätt dum. Och det blev liksom inte ens läge att säga något om det för hey, jag var ju inte ens med i samtalet och jag har ärligt talat ingen lust att börja bråka med människor som jag knappt känner och faktiskt gärna vill ha en oproblematisk relation med och de menade förstås inget illa MEN JAG TYCKTE DET VAR SKITJOBBIGT ÄNDÅ!
När jag senare en smula bistert berättade om den incidenten för en släkting svarade hen med en annan historia, bara några veckor färsk, om en hantverkare som stod i huset och skulle laga ett eller annat medan släktingen plus sällskap satt och åt riktigt onyttigt danskt bröd till frukost.
”Kom och ta en bulle!” lockade de, men hantverkaren nekade. ”Min fru vill gärna gå ner 15 kilo efter vårt andra barn här nu så jag har lovat att inte äta sånt jag heller”. Detta trots att han själv inte behövde gå ner ett enda kilo, enligt ögonvittnena.
Och så funderar jag över detta med manlighet och mat. Eller kanske manlighet och hälsa. För i min första upplevelse uppfattade jag jargongen som ett tydligt manligt ställningstagande kring att män grillar kött och kött alena och vilket typiskt kvinnohittepå att komma och lägga grönsaker på grillen. Kött = manligt, grönsaker = kvinnligt. Kodat, alltså.
Den andra historien däremot skulle givetvis kunna vara enbart ett uttryck för en man som är så lojal mot sin livspartner att han inte ens vill fuska med något så litet som att äta en bulle i hennes frånvaro. Eller så skulle det kunna vara ett uttryck för en man som faktiskt gärna skulle vilja äta lite sundare men som tycker att det känns mer… bekvämt (? I brist på bättre ord) att helt enkelt hänvisa till frugan, hon som redan, på grund av sitt kön, innehar ett kulturellt kapital att spendera på sundhet (ofta kopplat till vikt), än att själv säga att ”nej tack, jag försöker äta lite nyttigare nu för tiden så jag tror jag skippar den där bullen”.
Jag vet inte om jag någonsin hört en man säga så faktiskt.
[Som ett sidospår kan jag, bara för kuriosans skull, tillägga att jag just var inne på Facebook och läste ett inlägg i en tämligen sluten grupp, där jag i förbifarten noterade att en av gruppens andra medlemmar har en profilbild som består av texten "Jag stöttar bacon". Ja, det var en man, och nej, ni är inte förvånade.]
Det är ju lite en allmän ”sanning” att RiktigaMän™ gillar bacon och kött och blod (till skillnad från kvinnor och sallad) och är allmänt vårdslösa med sin hälsa och sundhet och preventiv överlevnad överlag (om den inte är kopplad till en fysisk förmåga till konkurrens) – och det finns mig veterligen undersökningar som fastslår att det är så också (även om min googlemagi tydligen inte fungerar så bra idag, men någon av er läsare/wizkids kan säkert rota fram lite källor illa kvickt).
Frågan är vad vi kan göra åt det. För det är ju faktiskt riktigt hemskt om det nu är så att män går runt och väljer bort – eller känner sig exkluderade ifrån – sundare livsstilar, som kan förlänga deras liv med många år, på grund av att de helt enkelt inte känner att det skulle passa dem, eftersom de är män. Och kanske speciellt arbetarklassmän.
Varför är det omanligt med sallad?
P.S. Skulle gärna vilja höra lite transpersoners upplevelser kring förändrade reaktioner/förväntningar/egna föreställningar gällande mat och hälsa pre- och post förändrat könsuttryck, om det finns några skillnader. D.S.
Två fel gör inte sexism roligare
Jag kan inte hitta den online, men på danska TV2 går det för tillfället en reklam för en tidning som eventuellt skulle kunna vara Politiken.dk men jag är inte helt säker så jag tänker inte länka (det är noga med länkningarna har jag förstått nu).
Grejjen med reklamen är att den är dubbelsexistisk. Eller jag vet inte hur jag ska benämna den ens.
För det första är det ju uppenbart att den driver med traditionella könsgräl och stereotyper kring hur män och kvinnor brukar använda varandras kön och dess egenskaper emot varandra, och att den försöker ta hämndpoäng på det gamla skämtet om att kvinnor inte skulle vara lika intelligenta som män.
Men jag sätter ändå ett eventuellt skratt i halsen för jag råkar veta att det som den driver med, slutpoängen, är något som är många (speciellt unga) mäns stora ångest – storlek på penis och prestation i sängen.
Låt mig översätta storyn från minnet från här:
En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
- Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
- Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.
Slut på reklam.
Första gången jag såg den höll jag på att trilla ur soffan, helt ärligt. Ursäkta? Ursäkta men gjorde ni just ett ”du har en liten penis”-skämt i er reklam? HUR kan detta anses okey? Hur kan det inte anses vara en dålig sak att reproducera en av manlighetens största komplex, och dessutom driva med det och på så vis samtidigt klargöra att det faktiskt är rätt roligt, det där, att skämta om kukstorlek, för vi vet ju alla att storleken HAR betydelse och så vidare.
Väldigt fina lärdomar för både män och kvinnor att hämta här.
Förihelvete.
Jag försöker tänka mig att de gjorde något omvänt, något som petar på många kvinnors, och kanske speciellt ungas, rädsla för att inte ha tillräckligt stora bröst. En reklam där en man gör en lustig poäng kring hur små pattar hans tjej har.
Jag har jävligt svårt att se det framför mig, det måste jag säga.
Sexism. It’s a two way street. Och ingen av hållen är speciellt roliga att gå nedför.
Trust me. I’m an expert.
Idag blev det äntligen officiellt! Jag har gått och sugit på den här karamellen ända sedan i fredags ju:
Ja, ni ser rätt. Det är ett samarbetsavtal mellan mig och bästa Add Gender, som jag haft mina ögon på sedan förra sommaren minsann.
Vaaa Add Gender, vad är det? Undrar kanske ni. Tja, kort och gott:
Add Gender AB är ett kreativt analys- och rådgivningsföretag där jämställdheten som organisationsförbättrare står i fokus.
Vad det kommer innebära rent konkret är jag inte helt säker på än, det är ju helt rykande färskt alltihop och vi får väl se var jag passar in med all min superkompetenta jämställdhetskompetens, men jag kommer i alla fall kunna stoltsera omkring och svara ”jo jag är jämställdhetsexpert förstår du tackar som frågar” när någon ställer det förargliga spörsmålet om vad jag arbetar med.
Fråga mig vad mitt drömjobb är. Gör det.
*lutar mig förnöjd tillbaka med händerna knäppta över den nu tämligen prominenta gravidmagen*
Men så att det! Det var ju roligt för mig! Och imorgon åker Vilde och jag upp till Dalsland (igen) för att fira min lillebror, så förmodligen inget bloggande under helgen, som redan sagt.
Istället – tre lästips:
1. Varje dödat stånd en seger. En Youtubefilm med ammande mammor väcker vrede på internet. Jack Werner ser ynklig desperation bland män som tror internet är deras privata ståndgenerator.
2. Pojkarna – det svaga könet? Det är en mansvärld där ute, men det är grabbarna som halkar efter i skolan. Din pojke behöver en hjälpande hand. Så här peppar du honom till plugg-glädje, bättre resultat och nya killrollen.
3. Heltid – rättighet eller tvångströja? Heltidsarbetet framställs alltmer som kvinnors nyckel till frigörelse. Men är det verkligen så? Arbetskritikern Josefin Kjellgren menar att vänstern på allvar måste börja driva frågan om arbetstidsförkortning – för jämställdhetens skull.
Allihop intressanta på var sitt sätt! (Ja, ni får gärna diskutera dem här om ni vill slippa undan kommentarsfälten på de andra ställena).
Trevlig helg! Eller ja. Ja. Trevlig helg!
Danmark och Mannens Återuppståndelse.
Så, nu har den nyhet som fick mig att inse att det inte gick att ha bloggen på is längre nått även Sverige. Således är det dags för mig att rapportera, om Blachman, om TV-programmet som sänds på en dansk Public Service-kanal, om den danska feminismen, om min egen feminism.
Det började med att jag läste Anne Sophia Hermansens krönika om ett mystiskt telefonsamtal hon mottog i höstas:
Han [Torben Steno] ringde den gången för att höra om jag ville ta av mig kläderna i Blachmans nya program, och ligga naken på en björnfäll, medan två äldre män kommenterade min kropp. Jag skulle enbart tala om jag blev tilltalad, och syftet med alltihop var mannens återuppståndelse. ”Genom att förnedra kvinnan?” frågade jag en smula skakad och förundrades över det ”originella” programkonceptet, som annars blivit väl avprövat på diverse strippklubbar runt om i världen.
Journalisten fortsatte med att berätta att män nu länge har blivit trampade på av militanta feminister. Det kräver ett uppror och en uppgörelse, och här var jag en viktig rekvisita.
Rekvisita?
Jaså.
Förundrad som jag givetvis blev av denna historia, gick jag vidare och läste lite mer om det hela, exempelvis den här artikeln med brödtexten:
I sin nya programserie kommer X-factordomaren Thomas Blachman tillsammans med olika manliga gästvärdar diskutera en rad anonyma modellers nakna lekamen.
Och sedan en lite mer utförlig förklaring kring syftet:
Genom de sex programmen försöker Blachman ”skapa ett rum fritt från den ångest han upplever att många män känner inför att uttrycka sig fritt om kvinnor”. [...] ”Jag har fått allt för mycket porr å ena sidan och puritanism å den andra. Men vad med poesin? Var tog den vägen? Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord. Det är därför jag är här nu – för att påbörja ett mycket nödvändigt stycke arbete: nämligen den nobla ambitionen att ”repositivera” kvinnans syn på mannens syn på kvinnan”, säger Blachman.
Jag antar att ni redan nu inser att jag vägrade kolla på den här skiten. Det är nämligen så extremt många fel i formuleringen ovan att jag inte ens vet var jag ska börja, men låt mig göra ett snabbt försök:
1. En man har ångest för att han inte ”fritt” får kommentera på kvinnors kroppar. BRA säger jag, det betyder ju att något har hänt, att den här helt absurda objektifieringen av kvinnor och deras utseenden kanske äntligen börjar ge vika. Du ska ha ångest, Blachman, för det är nämligen inte din rättighet att ”fritt uttrycka dig” om kvinnor utan att bli emotsagd eller för den delen ansedd för att vara en slusk. Det var det där som kallades ”yttrandefrihet” och som också innebär att du får vara beredd på att andra säger emot dig.
2. ”Repositivera” kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Såhär tänker jag: om mannens syn på kvinnan enbart handlar om hennes jävla kropp så är en ”repositivering” av den synen något otroligt kontraproduktivt för jämställdheten. Vad han egentligen säger är ”vi män (eftersom han tar sig rätten att tala för män generellt) tycker att problemet med objektifiering av kvinnor är att ni kvinnor inte uppskattar det – och det vill vi ändra på. Så om ni bara faller till föga för att vi män helst vill se på er som kroppar och dessutom börjar ta det som en komplimang för guds skull att vi vill snacka om ert utseende och se er som ”rekvisita” så kommer vi allihop få det mycket trevligare!”.
3. Detta att Blachman ur sin manskropp tar sig rätten inte bara att tala för alla män men också att tala om vad kvinnokroppen törstar efter – och att detta något givetvis är hans uppskattning – jag vet inte ens vad jag ska säga. Är det något kvinnokroppen törstar efter så är det en paus i det eviga kommenterandet, en möjlighet att få existera bara för sin egen skull och inte för mäns ögonfröjd, att få lov att gå nedför en gata eller dansa på en fest eller synas på en bild UTAN att automatiskt bli bedömd och kommenterad. DET törstar kvinnokroppen efter! Att få vara en del av en människa, och inte bara en kropp!
Samtalen tar utgångspunkt i tysta, nakna kvinnor, som står framför dem, och därefter är allt öppet.
Nåja. Oavsett hur dumt allt detta är så råkar det faktiskt vara så att Blachman nu har spelat den danska, tämligen nyknoppande, feminismen rakt i händerna. Min egen make, exempelvis, har blivit så förbannat upprörd över detta att han bara är sekunder ifrån att öppet deklarera att han är feminist, vilket han tidigare aldrig känt något behov av. För att inte tala om mig själv, som ändå tog avstånd från epitetet av en massa goda skäl för något år sedan.
Man kan säga att om uppdelningen är Blachman å ena sidan, med sitt lilla antifeministiska uppror, och feminismen å andra sidan, så är det ju inte speciellt svårt att välja sida.
Hej och välkomna, liksom.
En konsekvens av ”aktiva pojkar och passiva flickor”
Det är allmänt känt att när pojkar och flickor & män och kvinnor beskrivs, i media, i framställningar, gestaltningar, illustrationer och så vidare i all oändlighet, så framställs mannen mycket oftare som ett aktivt subjekt och kvinnan som ett passivt objekt.
Detta brukar generellt anses vara till kvinnornas nackdel, och det är det också, men som alla de här genus-bias-sakerna finns det nackdelar och fördelar med allt (eftersom ensidiga framställningar skapar illusioner kring kön som förnekar individerna inom könskategorierna vissa uttrycksmöjligheter men underlättar andra, bla bla bla).
Och detta innebär givetvis att det också är en stor nackdel för männen att ständigt och slentrianmässigt framställas som aktiva subjekt – även när de inte är det. Här tillexempel, en nyhet från morgonens Nyheter24:
Jag HATAR egentligen argumentet ”Om könen hade varit de omvända hade det stått något i stil med…” men här är det faktiskt så fruktansvärt uppenbart vad det hade stått om det var en 8-årig flicka som fått veta av förfäderna att hon ska gifta sig med en 61-årig man. Och inte hade det varit ”Åttaårig flicka gifte sig med 61-åring”.
Det hade varit ”Åttaårig flicka gifts bort med 61-åring” alternativt ”61-åring gifter sig med 8-årig flicka”. Inte en chans att barnet, som absolut inte kan anses vara en aktiv agent i det här scenariot, skulle framställts på samma vis om det haft kvinnokön.
Så extremt svårt att se att även manspersoner kan vara passiva offer för omständigheter och andra människors handlingar borde det verkligen inte vara.
Men kan alla sura män och överentusiastiska feminister bara sluta nu?
[varning för jävligt surt inlägg. This will totally piss on your womens day parade].
Jag sitter här och känner mig jävligt trött.
Trött på två saker:
1. Män (och några kvinnor, men det är främst män som jag ser) som klagar på Internationella Kvinnodagen med hänvisning till könsorättvisa. För några år sedan gick kritiken mest ut på att det var orättvist att kvinnor hade en dag när män inte har det, men allteftersom det börjar gå upp för folk att det faktiskt FINNS en dag för män (sedan 1999 mind you) handlar kritiken istället om att ingen känner till den, och att, buhu, media lyfter den inte.
Ursäkta mig. Ursäkta mig bara ett ögonblick, men varför känner ingen till den? Varför lyfter media den inte? (Och nu kommer den korttänkte svara att det är kvinnornas/feministernas fel, men låt oss ignorera henom en stund till). Jo. För att det inte finns några organisationer, grupper, aktivister eller på annat sätt manifesteranden av en mansrättsrörelse som faktiskt gör något som det är värt att skriva om och uppmärksamma!
Och nej, det kan hända att ni inte får direkt mediauppmärksamhet första gången ni gör något. Vem fan får det? Men kanske tredje gången. Det kräver alltså lite arbete, sånt här. Det går inte att luta sig tillbaka och dessutom sitta och sura den 8:e mars för att ”media” inte uppmärksammar internationella mansdagen tillräckligt mycket. Vad ska de skriva om menar ni, när ni ingenting lyfter fram i offentligheten?
Jamen gör något. Gå ihop er i grupper, föreslå en temadag på skolan ni går på eller på arbetsplatsen. Arrangera demonstrationer och sprid informationen. Ha fridans på ett torg för att påvisa… vad som helst, vafan, fridans kan ju tolkas som vad som helst. Bygg en trojansk häst och rulla in på gårdsplanen framför rådhuset och kräv att få automatisk gemensam vårdnad vid registrerat samboskap och inte bara vid äktenskap. Utför lite jäkla aktivism. Något som kräver uppmärksamhet. Håll en fest! I Malmö är det ”Reclaim the Night”-fest inatt, för kvinnors rätt att få vistas i det offentliga rummet nattetid utan att vara rädda för att bli våldtagna. Som ni alltid säger: män löper större risk än kvinnor att utsättas för våld ute, så ni kan väl göra samma sak? Där ni går ut och super er skitfulla ihop och dansar med varandra UTAN att slåss? Bra idé va?
Okey okey. Jag erkänner att jag låter en smula raljant här, men det är egentligen inte min mening. Jag menar det verkligen. För jag kan inte göra det, liksom. Jag avskyr när män ska försöka styra och ställa i kvinnorörelsen, och jag tänker verkligen inte vara hon som tar sig tolkningsföreträde över mansfrågorna.
Men jag lovar att lyfta era initiativ på bloggen om ni arrangerar något till 19 nov. Lovar på heder och ära (så länge det inte är något jäkla antifeministiskt trams utan faktiskt något som handlar om mansfrågor). Och jag lovar dessutom att ta aktivt avstånd från varenda person som menar att mansdagen är bullshit, precis som förra året.
Wooooo slut på rant om det och över till nästa sak jag är trött på:
2. Den här idén om att enbart 1% av all världens tillgångar/förmögenheter tillfaller kvinnor som jag sett många kvinnor lyfta idag, kvinnodagen till ära.
Detta MÅSTE ju vara rent bullshit. Alltså. Utan att ens kolla upp några siffror så måste det ju vara uppenbart för alla att detta inte KAN stämma. Även om ingen kvinna i hela Asien, Afrika och Sydamerika skulle äga något som helst, så är ju sannolikheten att kvinnorna i Europa, USA och Australien skulle vara så utan egendom och förmögenhet att deras procentdel skulle vägas upp av de övriga kvinnorna och landa på 1 ynka procent alldeles sanslöst liten. Mycket mindre än sagda procent.
Dessutom: detta att det VARJE ÅR sägs att det FORTFARANDE är så, men ingen refererar till några källor, ingen hänvisar till någon organisation eller statistik eller något som helst som har uttalat sig om att dessvärre, kvinnor, trots alla framsteg så är ni fortfarande alldeles hopplöst efter.
Förmodligen för att det inte stämmer.
En person som jag har fått intrycket av är både sansad och trovärdig (trots att han är både moderat och man) (hahahahaha ett skämt herregud lugna er) är Per Hagwall, som redan i höstas skrev ett, ur mina amatörögon, synnerligen genomarbetat inlägg, med många källhänvisningar, om hur rimligare siffror ser ut. Ni kan läsa igenom alltihop själva här, och det tycker jag ni ska göra och komma med kritik om ni ser några brister, men kontentan som framkommer är denna:
Kvinnor äger 33% av världens tillgångar, har 35% av inkomsten och utför 54% av arbetet.
Alltså. Dessa siffror är bra nog. Detta går att arbeta med. Det visar absolut på en obalans, kanske speciellt i förhållande till arbete och inkomst. Vi behöver inga hittepåsiffror om 1% för att rättfärdiga en Internationell Kvinnodag eller en feministisk rörelse. Att ljuga för ett gott syfte är inte en rimlig anledning att ljuga. Så är det. Oavsett om det gäller kvinnoinkomster, mängden ”glömda barn” i riskbruksfamiljer eller vad än det kan vara.
Sluta bara. Sluta genast.
Och dessutom: problemet med ojämställda egendomar, inkomster och förmögenheter är väl att 1% av jordens befolkning äger 44% av all världens förmögenhet! Jag menar WTF!? Vad fan skulle vara bättre i världen om den procenten exempelvis råkade ha hälften fitta?
Let me tell you this:
Inget.
Eller som Liv Strömqvist sa det:
Hear Hear! Ingen jävla kvinnokamp utan klasskamp! Hör ni det?
Tre saker jag gjort.
Jag har:
1. Skrivit min sista Ordförande har Ordet-text till RFSU Malmös nyhetsbrev, för strax är det årsmöte och jag har valt att inte sitta kvar som ordförande mer. Den handlar om den sexistiska toalettmålningen på Tunaskolan och på vems bekostnad skämtet egentligen är.
Det är detta att pojkar och män helt enkelt inte kan styra sig när det kommer till lusten att titta på flickors och kvinnors kroppar, med eller utan kvinnornas tillstånd. Det är ett manifesterande och reproducerande av ”boys will be boys” som inte bara sanktionerar utan även fastslår att detta, att inte respektera flickors och kvinnors fysiska integritet (även kallad pojkaktig nyfikenhet), är ett givet och generellt ”manligt beteende”.
2. Skrivit söndagskrönika på Möllan.nu igen – denna gång helt seriöst och eventuellt tråkigt om invandringens reella kostnader för samhället.
Det är partierna längst ut på högerkanten som anser att Frankrike inte har råd att ta emot fler invandrare nu, för invandrare tar emot stora summor pengar i form av statligt stöd som kostar samhället för mycket. Jean-Marie Le Pen sa för bara några månader sedan att summan går så högt som hundra miljarder euro om året. Hundra. Miljarder. Euro.
Det är väldigt mycket pengar. Pun intended.
3. Ritat färdigt min nuvarande rollspelskaraktär. Detta att jag känner mig helt generad över att jag ritat henne med stora bröst + urringning kommer jag diskutera mer i ett framtida inlägg. Först och främst är jag mest glad över att jag hittade tillbaka till mina Copic-pennor. Det var ett tag sedan.
Så. Det var det. Nu: iväg till politiskt möte.
Sexiga killar alltså
Så Lady Dahmer/Natashja har börjat med något som hon tills vidare kallar ”veckans objekt” där hon ska lägga ut bilder på sexiga karlar, och det blev förstås ramaskri bland kommentarerna. (Och jepp, på den här bloggen byter vi ämnen som andra byter spetskalsonger).
Det är nämligen hyckleri, menar vissa, att i ena stunden fördöma objektifierandet av kvinnor för att i nästa stund objektifiera män. Men, som vi redan enats om, på den här bloggen iallafall, så är objektifiering inte enbart av ondo. Det lär oss även när vi kan känna oss sexiga med hjälp av yttre applicerbara attribut. Och kvinnor sysslar allt för mycket med att säga ”Jag gillar typ ömsinta killar som är snälla och gillar hundar och att gå långa promenader” och jadda jadda.
Det gör vi inte alls. Vi gillar sexiga killar. Punkt slut. Frågan är förstås bara: vad tycker kvinnor är sexigt? För ja, vi har ögon i huvudet, vi tänder faktiskt också på visuella saker, tackar som frågar. Så kvinnor borde snacka lite mer om vad de tycker är sexigt hos män, är min slutsats. Så ni vet det. För det finns så många saker som är sexiga på och med män.
Allt detta jävla pladder bara för att jag ska kunna få en anledning att posta den här bilden, som är cirka något av det sexigaste jag sett:
Amengud jag dör, kajal, långt mangahår, välansat skägg, håller om sig själv, och ett smart citat på det.
Vet ni, killar borde verkligen börja gå med svart kajal mer. För svart kajal gör att ni ser kåta/farliga ut. Vilket är ungefär samma sak. En kille som är kåt har cirka samma blick som en kille som är på väg att attackera ett eller annat. Det slog mig precis härom dagen. Det är ju samma blick.
Använd kajal.
Snälla?
Surt om Internationella Mansdagen
Detta kommer bli ett av dessa inlägg som jag skriver rakt ur irritation och utan något som helst försök att vara diplomatisk och balanserad. För jag är nämligen sur.
Jag blev sur redan igår morse, när Twitter upptäckte att det var Internationella Mansdagen. Jag blev sur när jag såg den första Tweeten om att alla andra dagar på året utom Internationella Kvinnodagen är Mansdagar. Jag blev sur när jag såg tweet efter tweet om att så länge män är priviligerade på något vis så förtjänar de inte en dag för mansfrågor. Jag stängde ner Twitter när jag började se öppet manshatiska inlägg.
Aldrig har min annars så oerhört smarta feed varit full av så mycket ogenomtänkt smörja.
Alla dessa människor som annars brukar vara så snabba på att dra in klassperspektiv, etnicitetperspektiv, åldersperspektiv, ableismperspektiv… alla dessa verkade ha fått en slags kollektiv mental kollaps. För uppenbarligen trodde de att ”Internationella Mansdagen” skulle uttalas som ”Internationella Vita Priviligerade Medelklass-och-däröver Mansdagen”.
Själv twittrade jag om att jag spenderade dagen med att tänka på de män som våldtas i krigszoner i Afrika och aldrig aldrig kan prata om det eller få ordentlig hjälp för att tabut och stigmatiseringen är så stor att de riskerar att deras familjer vänder dem ryggen för att de varit så omanliga att de blivit våldtagna.
Det tror jag att några fler skulle må jävligt bra av att tänka på nån gång ibland och inte vara så fruktansvärt hemmablinda att de tror att det typ är en dag för att fira patriarkatet.
Shape up, för fan. Eller som vissa feminister hörts fräsa:
Skaffa en jävla analys.
För lite mer välbalanserad läsning rekommenderas exempelvis AddGenders inlägg om saken.
Farväl till Ström – igen.
Jag har redan sagt farväl till Pär Ström en gång det här året, när han slutade blogga på obestämd tid. Och jag håller med mig själv även denna gång, när jag i våras skrev att
Vi på den feministiska sidan kan nu få en möjlighet att smälta allt detta och integrera de faktiska frågorna i vår världsbild utan att hela tiden behöva förhålla oss defensiva (och aggressiva, och sluta hacka på individer istället för att intressera oss för vad som sägs).
Och ni på den feminismkritiska sidan får dels möjligheten att själva formulera vad ni tycker och tänker, och dels ställs inför situationen där ni själva måste börja ta ett större ansvar för att de här frågorna lyfts upp. Pluralism istället för upprepande av andras formuleringar. Jag välkomnar det.
Mina tankar kring Pär Ströms avhopp från jämställdhetsdebatten är ungefär de samma nu som då:
Bra. Det var på tiden. För debatten om jämställdhet har sedan länge urartat till en metadebatt om Feminismen å ena sidan och Pär Ström å den andra. Faktum är att alla verkar vara mer intresserade av att snacka om Ström än om något annat. Är han en antifeminist, är han hatad, är han hotad, är han dum i huvudet, är han en hjälte, är hans följare representativa för hans uttryckta åsikter, är ”jämställdist” ett ord och har det i så fall ens ett innehåll, och så vidare i all evighet. Låt oss prata om något viktigare, för sjutton.
Hans avhopp har också den fördelen att de som tidigare främst hållit till i Ströms kommentarsfält nu faktiskt blir tvungna att göra något själva för att fortsätta debatten, vilket jag redan noterat på flera håll att några planerar att göra. Och i den processen misstänker jag ytterligare en positiv konsekvens, nämligen en tydligare uppdelning mellan mer extrema antifeminister/feministhatare och jämställdister, mansrättsaktivister och de som helt enkelt inte vill definiera sig enligt i nuläget tillgängliga pronomen. I samtal jag haft ”bakom kulisserna” med människor som identifierar sig som feminismkritiska men inte antifeministiska har jag kunnat läsa en önskan om att få slippa buntas ihop med diverse mer extrema antifeminister, och med Ström som gemensam nämnare borttagen finns större möjlighet till diversifiering, något som alla rörelser torde må bra av.
Det är nämligen det som är baksidan av baksidan. Om man försöker göra sig ett namn i en debatt är man närmast tvungen till att vara radikal, på ett eller annat vis. Man är tvungen till att provocera – för annars är det ingen som vill lyfta en. Och då får man följare därefter. Det är strategiskt smart – men bara under en begränsad tid. Om man vill bli tagen på allvar. Och jag himlar fortfarande varje gång jag ser någon av Ströms anhängare anamma hans egen retorik och skriva ”Pär som bara sagt att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och skyldigheter”. Det är ju helt otroligt att det han säger att han gjort blir mer verkligt än det han faktiskt gjort. För visst kan detta återfinnas i många av hans blogginlägg – men det nästan alla hans inlägg har gjort är – tadaa – att propagera EMOT feminism. Och det är helt okey. Det får man göra. Men då får man också stå för det, stå för sin kritik, och inte skjuta den åt sidan och hävda att man ”bara” gjort något annat.
Men så må det vara! Pär Ström har trots allt lyckats med att dra igång en jävla folkstorm. Det får man ge honom. Han har över 650 avskedskommentarer på sin blogg i detta nu, och Kränkta Vita Män-gruppen har 45 000 likes med hans ansikte som fana. Han är rikskändis. Hans namn kommer förmodligen nämnas i debatten en lång tid framöver. Och kanske är det just det han vill undvika genom att hoppa av nu. Kanske inser han att diskussionerna går mycket långsammare fram om vi hela tiden måste hantera metadebatten om personerna snarare än frågorna. Kanske pallar han bara inte vara driftkucku åt ”den etablerade mediaeliten” längre. Kanske tycker han faktiskt att det här med hot är för obehagligt, vilket många andra bloggare och skribenter kan skriva under på. Vad vet jag.
Men en sak som vi iallafall ska vara överens om innan vi går vidare är att Ström på intet vis uppmuntrat till saklig debatt, och att kritiken mot hans meningsmotståndare som jag läst på många platser nu, att ingen velat bemöta honom sakligt, inte är hela sanningen. Bland annat minns jag en lång och utförlig genomgång av hans förra bok utförd av två docenter och två professorer som Ström, mig veterligen, aldrig behagade bemöta, men i en kommentar avfärdade med att den ”inte motbevisade” det han hade skrivit. Det är först när Ström upplevt sig baktalad som han reagerat och bemödat sig med att ge ett svar, som när Sveland skrev att han var extremist. Det är inte möjligt att föra en saklig debatt med någon som inte besvarar saklig debatt utan enbart reagerar när hen blir dåligt behandlad.
Som man ropar får man svar, vill jag bara påpeka. Och det gäller förstås inte bara Ström. Men vill man ha saklig debatt får man nog försöka föra saklig debatt själv först.
Med detta sagt menar även jag att det tyder på att något är jävligt galet i debatten när allmänt hets och hån mot en specifik person (som dessutom har barn i skolåldern vilket ingen verkar reflekterat ens ett ögonblick på) blir opium och allmänt accepterad underhållning för folket. Och jag hoppas verkligen att det får ett slut nu, att skratten tystnar när måltavlan försvunnit ur sikte.
Samtidigt hoppas jag att de som nu vill plocka upp och fortsätta på det Ström har gjort också inser att tiden för den metoden och den retoriken borde vara förbi nu. Att det eventuellt är dags att arbeta aktivt med de faktiska frågorna istället för att enbart driva opinionspolitik på nätet. Att det kan vara läge med fler praktiska initiativ likt de som Pelle Billing faktiskt initierat, det vill säga att skriva medborgarförslag till kommuner och politiker och påverka där saker faktiskt kan ske.
För det FINNS ju reella saker att arbeta med här, som jag vill påpeka att ingen feminist som iallafall jag talat med motsätter sig, exempelvis det här att män i samboförhållanden inte kan få delad vårdnad om inte mamman godkänner detta, eller som jag fick veta idag senast, att män som känner sig osäkra på om de faktiskt är fader till barnet eller för den delen bara vill få det bekräftat, inte heller kan få lov att göra ett dna-test om inte modern godkänner detta utan måste gå via tingsrätten i så fall.
Visst kan det vara viktigt att driva frågor via nätet, om inte annat för att människor med liknande åsikter ska kunna finna varandra, men när det gäller dylika konkreta ting går det ju faktiskt att göra något mer än att bara klaga på det och hoppas att någon annan plockar upp det.
Dags att komma ur fasen av nyförälskelse, av adrenalinpump och endorfiner. Dags för mansfrågorna att mogna och ta plats där de gör faktisk skillnad.
Och det är inte i ytterligare fler argsinta kommentarsfält.
