Jag tänker på könsmaktsordningen
Eller snarare, jag tänker på genussystemet, eftersom ”könsmaktsordning” är ett populariserat, politiserat och ideologiserat uttryck till skillnad från genussystemet eller genusordningen, som råkar vara de korrekta akademiska benämningarna på Hirdmans teori.
Jag tänker på de två delar som genussystemet är uppbyggt kring: särskiljning och hierarkisering.
Kanske tänker jag mest på särskiljning, med de två senaste inläggen om tröttsamma framställningar av manlig och kvinnlig sexualitet i bakhuvudet. Hur trötta både män och kvinnor verkar vara på denna särskiljning som fiktionen bjuder oss, att manlig sexualitet beskrivs som diametralt motsatt den kvinnliga, och tvärtom. Att män alltid vill knulla på grund av någon inneboende drift, att kvinnor aldrig vill knulla av samma anledning.
Jag vet hur jag själv känner kring detta. Jag vet hur andra kvinnor känner. Jag hör kvinnor tala om det hela tiden, vi gnäller, ropar, protesterar. Men jag hör så sällan män berätta det de gjorde på Twitter häromdagen. Och jag kan se av mängden kommentarer på de båda inläggen att detta är något som män vill tala om, och att vi kvinnor samtidigt har tragglat över vilka irriterande jävla kvinnostereotyper vi förväntas förhålla oss till i år efter år efter år och inte alls har samma behov att tala om det så fort tillfälle ges. Jag tycker mig märka att män också vill säga något nu. Att de inte är speciellt nöjda med sättet de blir porträtterade på.
Jag tänker på feministisk retorik. Eller kanske tänker jag mest på kommunikation.
Det duger helt enkelt inte för kvinnor att försöka tala för män. Det duger inte heller att kvinnor säger att ”Hallå! Vi har liksom fått det rätt mycket bättre sedan vi började snacka om hur vi upplever världen ur ett könat perspektiv, nu har vi hela rörelser, subkulturer, hey, elitkulturer, där vi har ett handlingsutrymme i förhållande till våra traditionella könsroller som blivit mycket större, mycket rymligare, som i jämförelse med er manliga könsroll faktiskt innehåller mycket mer! Hallå, killar, vi måste bryta ner mansrollen!”
Det spelar ingen roll hur mycket goda intentioner det ligger bakom. Ingen vill få hjälp innan de själva tycker att de behöver den. Och ingen vill få höra att det de eventuellt tycker om och uppskattar med att vara man och inte kvinna är något som ska försvinna. Lite som att Zytomierska inte vill bli av med kvinnorollen för den innebär att hon inte behöver betala när hon äter middag ute med en man. Jodå, vi är inte en enad grupp precis, vi kvinnfolk. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Och vi kanske inte behöver rycka upp allt med roten direkt.
Människor vill få hjälp med det de faktiskt tycker att de behöver hjälp med. Och för att ens kunna formulera den tanken krävs något mer än en uppmaning. Som kanske att få en möjlighet att berätta om sina upplevelser och få se den bekräftad av andra som delar samma tanke, och kunna se att vi här har ett problem – som vi faktiskt gärna vill förändra.
Det är där vi måste göra om, göra rätt. Höra fler berättelser från män, exempelvis det ändå i sammanhanget rätt triviala kring om hur de upplever den mediala man som de får veta att de ska identifiera sig med. Det är ju ett av många sätt, ett litet enkelt sätt. Det räckte med en tweet. Och så kom de, betraktelserna. Många av dem.
Jag tänker på särskiljandet. Att det tar sig så många former. Att särskiljande och således upprätthållande av genussystemet bland annat är att inte bjuda in och lyssna på mäns berättelser, att utgå ifrån att de inte har något att säga. Att utgå ifrån att deras upplevelser inte kan vara lika problematiska som kvinnors.
Och saken är den. Vi kvinnor kan faktiskt inte föra männens talan. Det blir fel, för vi har inte samma perspektiv. Men vad vi kan göra är att öppna upp för samtalet, lyssna och ta in. Och sedan kanske vi kan börja gruppera oss på andra sätt än i ”män” och ”kvinnor”. Vi kanske hittar gemensamma nämnare, gemensamma upplevelser, gemensamma erfarenheter som betyder mer än vilket kön vi råkar ha.
Men särskiljandets upprätthållande sker också när män är tysta för att det inte förväntas av dem att de ska prata. Om sig själva. Om vad de finner jobbigt. Och då händer inte mycket.
Vi måste kunna komma runt det här. Skapa lite rum.
Komma överens om att vi faktiskt inte är motsatser.
Varken i våra kroppar, psyken eller i våra upplevelser.
Vi har kanske mer gemensamt än vad någon av oss eventuellt är villiga att medge.
Tröttsamma framställningar av manlig sexualitet
Jag ställde en fråga på Twitter igår.
Och jag fick minsann gensvar.
De framställningar som iallafall dessa Twittermän i olika åldrar, med olika sorters sexualitet och med olika engagemang i sexualpolitiken framförde som allra mest tröttsamma var dessa:
- Bilden av mannen som alltid kåt och alltid redo.
- Bilden av att det bästa en man kan få här i livet är knulla.
- Att män inte kan kontrollera sina lustar utan gör vad som helst för att få ligga
- Att det aldrig visas några individuella skillnader, att det bara finns EN manlig sexualitet
- Bilden av mannen som ytlig, som bara ser kvinnor som vackra och innehållslösa
- Att män inte får vara nakna med barn (tex på badstrand) utan att ses som pedofiler
- Att det bara är män som framställs som ”dåliga på sex”
- Att manlig onani ses som löjligt och komiskt
- Alfahannekomplexet – att vinna över andra män för att få ligga.
- Att mäns sexualitet framställs som väsensskild från kvinnors.
Själv skulle jag vilja lägga till den här också, även om den tangerar en del annat: Den där evigt återkommande scenen i typ alla filmer där det kommer en vacker kvinna in i rummet, helst i slow motion, och mannen/männen tappar hakan, stirrar, fumlar med glaset, inte kan koncentrera sig – blir en jävla dräglande fåne helt enkelt. Bara för att de får lägga ögonen på en vacker kvinna.
Så oerhört fördummande.
När det gäller vilka framställningar som skulle vara önskvärda att se fick jag följande förslag:
- Manlig sexualitet som inte är fokuserad på penetrering.
- Äldre mäns sexualitet.
- Att män kan få vara söta och deras sexualitet vacker.
- Män som tackar nej till sex.
- Att sex är ett delmål och inte ett huvudmål för män (Jmf. ”Save the world and get the girl”)
- Större spektrum av sexuella uttryck.
- Att även män vill ha sex pga kärlek, ömhetsbehov, bekräftelsebehov – och inte bara kåthet.
Jag skulle vilja lägga till några aspekter av manlig sexualitet som jag sällan eller aldrig har sett avbildade:
- Mannen som får lov att vara osäker och trevande utan att förlöjligas eller nedvärderas.
- Mannen som får lov att uttrycka känslor av tillkortakommande eller olust utan fysiskt eller psykisk uppenbar anledning.
- Mannen som får lov att njuta av det kroppsliga, inte bara det visuella (eftersom skildringar av heterosex nästan alltid fokuserar på kvinnokroppen och inte på mannens njutning – och är det njutning är det just i att betrakta och ta på den där kvinnokroppen).
Jag tänker att de här framställningarna av män och deras sexualitet gör något med oss människor.
Jag är ju kvinna så jag vet inte hur de påverkar män, men för oss kvinnor som tänder på män tror jag det gör intryck. Vi får lära oss något om mannen och hans sexualitet via dessa bilder – och det är faktiskt inte speciellt roliga lärdomar.
Och nånstans där, där vi exempelvis fått veta att män alltid är kåta och är vi bara snygga nog så vill de ligga med oss – där börjar vi ställa outtalade krav på de män vi vill ligga med. Där börjar vi ta ett ”nej” för ett ”du är helt enkelt inte sexig nog”. Inte för ett, som vi kanske själva förväntar oss att ett av våra nej ska uppfattas, ”jag har helt enkelt inte lust”. Där börjar vi tro att det är något fel på killen, eller något fel på oss, när vi vill ha mer sex än han vill.
Diskutera med mig.
Vilka ytterligare framställningar av mäns sexualitet är ni förbannat trötta på, vilka vill ni se mer av, och vad tror ni att återupprepning av dessa monotona bilder får för konsekvenser för hur vi betraktar män, kvinnor och sexualitet?
Allt du behöver veta för att lyckas med kvinnor
…är alltså ungefär titeln på en e-bok jag just köpt.
Och då kan man ju fråga sig varför i hela fridens namn jag har köpt den?
Jo. För jag såg en video av skaparen till hela konceptet, en viss Joshua Pellicer, och även om han hade en attityd som kanske främst lockar tonårspojkar och gav en rätt skev bild av vad det hela gick ut på (bland annat att en man på något vis skulle ”lura” tjejen till att vilja ligga med en – implicerande att hon egentligen inte vill. Men det handlar ju om att få tjejen att VILJA ligga med en, dummer), så sa han ett par saker som jag faktiskt själv reflekterat över i förhållande till allt jäkla snack om ”vad kvinnor blir attraherade av” som finns lite varstans på nätet.
Det han sa var bland annat detta: Det är en jävla LÖGN att kvinnor går igång på pengar, på kändisskap, på ett tjockt och läckert hår, på status, på allt sånt där. Det är en lögn, och den upprätthålls av media. De bilder av män som vi ser i diverse tidningar för män är INTE vad kvinnor går igång på. (Dessutom dissade han den där boken ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och bara det sätter honom på plussidan).
Vi går igång på en massa annat. Exempelvis kroppsspråk, öppenhet, och om andra kvinnor är intresserade av mannen ifråga. Det är mycket logiskt, egentligen.
Detta är vad jag har försökt formulera i flera år nu, men aldrig lyckats med. Vi går igång på hur ni rör er, för er, på hur intresserade ni verkar vara av oss som personer (dvs hur mycket ni ”ser” vårt innersta väsen eller whatever), och om ni inte verkar desperata.
Visst kan man ha attityden ”Om jag stöter på 10 kvinnor ikväll så kommer kanske den tionde nappa”, men det är i så fall en lika desperat tjej vi snackar om, för killen vi sett stöta på tjej efter tjej hela kvällen, och som blir nobbad gång på gång – honom vill vi inte ha. Oavsett hur snygg eller rik han är. En kille som nobbas offentligt är en kille som tappar 95% av sina liggchanser den kvällen.
(Ja, jag snackar om tjejer generellt här nu, i ”vi”-form. Det kan hända att det finns en jävla massa kvinnor där ute som inte alls känner igen sig i detta, men jag tyckte verkligen att det var träffande, så jag tar mig friheten).
Jag har som sagt just köpt boken och inte hunnit läsa i den än, men jag tycker att det verkar lovande. Faktiskt. Jag vet att jag har en del manliga läsare som tycker att det är skitsvårt att hantera kvinnor i just attraktionsfasen, så vet ni vad, som en tjänst för er kommer jag recensera den, kapitel för kapitel.
För jag tycker inte alls att det är nödvändigt att kalla det ett ”hemligt trick”, eller framställa det som ett sätt att ”lura kvinnors logiska hjärna” på. Det handlar om att underlätta kommunikation och förstå vad kvinnor egentligen finner attraktiva – och kunna spela samma spel som kvinnor spelar.
Och eftersom boken är skriven av en man, för män, kommer jag givetvis ge mina tankar kring hur jag som kvinna resonerar om det hela, för att lägga till ytterligare en dimension. Men det är ingen kritik. Jag tror på allvar att detta är skitbra för alla, män som kvinnor, att reflektera över. Och jag tycker inte heller att det ska sitta någon snubbe i USA och hålla på detta och göra det till något som man måste betala dyra pengar för att få reda på.
Låt oss diskutera detta tillsammans.
Framöver.
När jag läst första kapitlet.
Regeringen utreder förtryck av män
Tillåt mig transkribera från Ekots lördagsintervju med Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni:
…
Tomas Ramberg: Du berättade innan vi gick in i studion här före intervjun att regeringen ska utreda hur män förtrycks… du är ju jämställdhetsminister, hur tänker ni då?
Nyamko Sabuni: Ja, inte hur män förtrycks, utan jag vill utreda, det är det där att de här normer och strukturer som finns i samhället, de drabbar ju inte bara kvinnor, de drabbar också männen. Och vi har i alla år, med all rätta, fokuserat på kvinnors situation i samhället, och att stärka kvinnors rättigheter och livssituationer, men jag tror också att vi har kommit till en tid där det är dags att både i politiken och retoriken och debatten säga det att jämställdhet handlar om att fria individer, om att alla individer ska kunna ges goda livschanser och möjligheter och förutsättningar.
Tittar jag på pojkars situation i skolan så halkar de efter kunskapsmässigt, tittar vi på utvecklingen på landsbygden så är det framför allt de unga kvinnorna som lämnar, tittar vi vid skilsmässor så är det framför allt männen som drar det kortaste strået, så att… männen förlorar på ett ojämställt samhälle. Och jag vill komma bort från den där diskussionen och debatten att männen är förövare, de starka, de onda, medan kvinnor är offret, de svaga, de goda, för att den typ av retorik förstärker bara den typ av strukturer som vi försöker motverka.
Ramberg: Du drog några exempel här där du anser att män är förfördelade av att vi har ett ojämställt samhälle, men vad är det du behöver veta, vad är det du behöver ta reda på som vi inte redan vet?
Sabuni: Det räcker inte med att ana och veta och förstå och att vi samtalar om det, utan det måste också samlas forskning kring detta, finns det forskning, finns det tillräckligt med forskning kring detta, hur männen drabbas av ett ojämställt samhälle, sprida kunskapen om det och sedan också ställa oss fråga: kan vi göra nånting? För att göra det annorlunda?
För att det, tanken är ju inte att vi ska jobba med jämställdhetspolitik på det sätt som vi gjort senaste 100 åren för att sedan, om några år, upptäcka att vi får ett bakslag där männen inte riktigt hänger med i utvecklingen, det är ju inte det som är tanken utan vi måste ju, för att ha det liberala perspektivet som menar att vi måste kunna säga att jämställdhetspolitiken och jämställdhetsdebatten utgår ifrån individer och individers möjligheter, och där är vi inte idag men jag tror att det är dags att vi sätter igång den debatten för att jag vill också att männen ska vara med i kampen för jämställdhet, idag framstår jämställdhet som en kamp mellan könen, där männen upplever ”Om kvinnor vinner så förlorar jag”. Men jämställdhet handlar faktiskt om att båda parter ska vinna på det hela.
Ramberg: Ställer du upp på tesen att kvinnor som kön är underordnade män?
Sabuni: Ja, kvinnor som kön är underordnade män, människor med annan hudfärg är underordnade vita, människor med funktionshinder är underordnade människor utan funktionshinder, det finns många olika maktordningar i samhället och det är viktigt att ha det med sig. Med det sagt är det ändå så att män, det finns också många män som drabbas av ett ojämställt samhälle, det är inte bara kvinnor som drabbas av ojämställdhet, också männen gör det.
Ramberg: Vad är tanken att det ska leda till det här då?
Sabuni: Bättre kunskap och därmed också större möjlighet att också kunna föreslå åtgärder på området.
…
Jag har aldrig varit något större fan av Sabuni, men nu tycker jag hon snackar riktigt vettigt. Om någon knuten till regeringen läser här kan ni ju få tipsa Sabuni om att jag är arbetslös, för herregud vad jag skulle vilja vara med på ett hörn av den där utredningen.
Vill ni höra hela intervjun, som är en halvtimme lång, så kan ni göra det här.
Brunnberg alltså
Världens snabbaste inlägg:
Detta är förstås sant.
För utan feminismen hade kvinnor fortfarande fått en tredjedel av mäns lön för att de förväntades bli försörjda av sina män och således inte haft någon anledning att ge sig ut på arbetsmarknaden.
Och utan feminismen hade det Karen bara varit en av de män som dör varje år i arbetet. Fast att det hade inte varit Karen, det hade varit Karl.
Ursäkta mig, Brunnberg, men tycker du att det är OK att det enbart är män som utför farliga arbeten? Tycker du att mäns liv är mindre värda? Tycker du att det är bättre att alla farliga yrken utförs av män – med konsekvensen att fler män dör på sina arbetsplatser?
Hon fick 38 slag. Hon blev ihjälslagen. Inte för att hon var kvinna, utan för att det inte var tillräcklig säkerhet runt den här psyko killen hon hade blivit satt att bevaka. Inte för att hon blev inkvoterad.
Nånstans, i framtiden, i en historieanalys, kommer någon säga att det faktum att kvinnor fick tillträde på så kallat ”manliga” positioner, innebar en förbättring av dessas arbetsvillkor, så att risken för skador och eventuell död minskade. Man kommer kunna visa på hur man förbättrade arbetsvillkoren när kvinnor kom in i bilden, kanske för att man trodde att kvinnor var svagare och skulle skyddas, men främst för att man hade insett att det man hade utsätt män för, att vara någonslags köttsköldar, inte var helt okey.
Man kommer säga att kvinnors intågande på de manligt kodade arbetsplatserna förbättrade dessa arbetsplatser något väldigt. En revolution, nästan. Ett slut på antagandet att mäns fysik är avgörande för ett gott arbete. Ett utvecklande av arbetsplatsen till det bättre, för alla anställda, oavsett kön.
Det kommer man säga.
Och ni kan komma ihåg att det var jag som sade det först. Om jag nu ens är först. Men om jag är det – kom ihåg det.
Att be om utseendebekräftelse
Jag funderar på det här med porträtt. Och representation. Att porträttera och representera sig själv. På nätet. Och vad man vill med de bilder man lägger ut egentligen.
Jag sitter på Facebook. Jag avtaggar mig själv på bilder där jag är ful. Jag vill vara snygg på alla bilder som ska representera mig. Snygg, eller medvetet ful. Ni vet, sådana där fulbilder man tar och lägger upp där det syns att man gjort en grej av att vara ful, med en glimt i ögat som säger ”Kolla, jag bryr mig inte om att jag är ful för jag är så jävla chillaxed” men egentligen är det ju bara fejk alltihop för de riktiga fulbilderna, de raderar man.
Och alla ”man” i ovanstående stycke kan ni ju gärna byta ut mot ”jag”.
Men trots detta är det inte bekräftelse på att jag är snygg jag är ute efter med de bilder av mig själv som jag godkänner. Det handlar egentligen mer om en slags grundtrygghet, ett slags minimimått av snygghet som bör vara uppfyllt för annars tar det fula fokus från det andra av mig. Som skillnaden mellan en väg fylld med skräp, där skräpet får uppmärksamheten, och en ren väg, där man istället får chansen att fråga sig vart vägen leder. *highfivear mig själv för den djupa metaforen*
Men. Jag vet givetvis hur man tar ett foto för att få reaktionen ”Fan vad snygg du är!”. Och detta vet jag av samma anledning som jag vet hur man får sexuell uppmärksamhet på krogen.
Jag är nämligen kvinna. Och det bildspråk, de tecken och symboler och attribut, som finns tillgängliga för kvinnor att använda sig av för att utstråla ”Kommentera på mitt utseende, plix” är så många och så tydliga – och enkla. Det räcker med att ta en bild på sig själv ur fågelperspektiv, med ögonen bedjande blickande uppåt mot den högre placerade tittaren. ”Kommentera mig. Bedöm mig. Säg att jag är vacker.”
Så jag undviker att ta sådana bilder. Jag är inte intresserad av den sortens kommentarer. För jag vet att de är beroendeframkallande. Och jag vet att ju mer man faller in i den traditionella bilden av hur en kvinna ska se ut, ju fler får man, och det vore att begå våld mot mig själv, för jag är inte sådan. Jag kan bli, vem som helst kan bli det. Det handlar mest om hårfärg, smink, en bra BH och elementära kunskaper i Photoshop. Eller ljus och perspektiv, som Loke sa.
Men jag ser mina vänner och bekanta på Facebook. De kvinnliga då förstås. Jag ser hur vissa av dem lägger upp bilder med ett enda syfte: se hur snygg jag är. Är jag snygg? Och jag ser hur de får just den respons de eftersöker. Av både kvinnor och män. Det är svårt att låta bli att säga att någon är snygg när de i princip frågar rakt ut.
Men så började jag fundera över mina manliga vänner och bekanta. Över bilderna de lägger ut. Och responsen de får.
Det är inte speciellt mycket trånande ögon. Det är några enstaka bilder med bara överkroppar, men av någon anledning är det mycket få människor som kommenterar på just det, även om man väl kan tänka sig att männen i fråga faktiskt gärna vill få respons på sin kropp när de lägger ut dylika bilder. Och det är speciellt ont om kvinnor som kommenterar uppmuntrande på bilder av män med mer eller mindre utmanande utformning.
Eventuellt är det en konsekvens av det urgamla stigmatat ”en kvinna som visar intresse är en hora tamejfan”. Ni kan förneka det bäst ni vill, killar, men i princip alla kvinnor jag känner upplever detta. Och kanske har det också att göra med att det helt enkelt är så ovanligt med positiva kommentarer om mäns utseenden att det per automatik måste uppfattas som att en flirtar med en man om en skriver något peppigt som ”Fan vad snygg du är!”.
Det kan förstås också vara så att kvinnor väljer att inte skriva det så öppet.
Den enda man jag känner som med mycket jämna mellanrum får mail från tjejer som ”bara vill säga” att han är så jävla snygg är min make. Och inte fasiken lägger han upp några bilder på sig själv med tindrande ögon och utmanande kläder. Det är sannerligen ett helt annat bildspråk som gäller där.
Det senaste mailet han fick, i tisdags, lyder som följer:
Hold da op – er sjældent faldet over nogen så gudesmuk som du!
Och det är han, låt mig vara den första som säger det. Men det är inte på grund av att han lägger upp bilder på sig själv där han ber om komplimanger som han får dem. De samma bildsymbolerna finns nämligen inte för män på så vis som de finns för kvinnor. Det finns, mig veterligen, inget säkert sätt för en man att fiska komplimanger på via självporträtt.
Och här börjar jag tycka att det är orättvist, för min egen egoistiska skull. För uppenbarligen får min make en massa mail (jag ljuger inte om jag säger att det snittar på en gång i veckan) om hur fantastiskt snygg han är – utan att ha gjort något som helst för att efterfråga dessa kommentarer. Jag, som är kvinna, och som väl beter mig ungefär likadant som honom på kort, får INTE den sortens reaktioner – för jag ber inte om dem på ett uppenbart vis.
Jag har ingen slutsats att komma med här. Det här blogguppehållet jag haft (har?) har gjort mig en smula mindre skarp. Dessutom är det fredag. Ni får hjälpa mig att reda ut detta i kommentarsfältet.
Jag tar helt enkelt och avslutar med den medvetet sexigaste bilden jag hittade av Nijas på Facebook. Ja varför inte. Här vet jag iallafall att han verkligen försöker se cool och attraktiv ut.
Fotograf: Line Eriksen
Krig och våldtäkt (The Rape of Men)
Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.
Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.
Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.
Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.
Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.
Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.
Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”
Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.
”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”
Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.
Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”
En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.
Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:
”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”
Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.
Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.
Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.
Och det faktum att vi inte talar om det.
Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.
”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”
Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?
Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.
Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?
Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.
Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga
”Men männen då?”.
”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”
Fram för diskussionen. Fram med den.
Ta det på allvar.
Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.
Tipstack till David.
Sexiga manskroppar (?)
Jag fick ett mail igår. Det löd som följer:
Det är ju ett hyffsat välkänt problem att kvinnor pressas att knata runt i väldigt vågade kläder som visar mycket hud och bli gravt objektifierade etc.
Det finns ett svart hål för män här, motsvarande utmanande kläder saknas i princip helt för män. Valfriheten gapar liksom totalt tom. Speedos på stranden, är väl det mest ”utmanande” jag kommer på som är hyffsat gångbart. Annars landar man i custom fetishkläder som bara får finnas på dedicerade klubbar, typ.
Vore grymt med lite diskussion kring detta (och lite pushande för att utöka garderoben för oss killar, och få oss att träna lite mer och också känna oss lite sexiga ibland)
Och jag svarade:
Aha! Ja, det här är faktiskt jättespännande. Jag tänker direkt på latinos med tajta byxor och halvuppknäppt skjorta, som givetvis blivit till en parodi och anses vara löjliga och lite äckliga.
Och han svarade åter:
amen precis! Det är just det där att direkt män visar hud (bortsett från just helbar överkropp, det är ok) så är det liksom slajmigt och äckligt. Trist är vad det är! Vi är många män som drömmer om att ha snygga kroppar och bli objektifierade! ;D
Vilket fick mig att tänka på den gången jag frågade min make om när han kände sig sexig, och han svarade ”Vadå sexig? …aldrig, väl?”. Och jag tänkte på det jag skrev om i det här inlägget, att män sällan porträtteras som sensuella eller sexiga om det inte är en homoerotisk framställning. Och jag tänker på att när jag själv känner mig sexig är det på grund av att jag 1. lärt mig av en miljon framställningar av kvinnor som sexuella objekt hur man ska göra för att vara sexig (dvs har fått receptet) och 2. jag har testat det (bakat bullen i receptet) och fått bekräftelse på att det är sexigt (någon har ätit bullen och uppenbarligen gillat det). Sedan, efter jag lärt mig receptet, har jag kunnat modifiera det efter mitt eget specifika tycke. Men jag har haft ett grundrecept. Det har jag fått matat i mig sedan jag var liten.
Och jag tänker att det inte finns något recept för män i samma mening. Det finns inga invanda bilder av hur en sexig man ser ut eller beter sig. Det finns inga accessoarer som män kan ta på som omedelbart för tankarna till sex á la raffset eller rött läppstift, det finns inga hypersexualiserade kroppsdelar på män som gör att de kan ta på sig en urringad tröja och visa klyftan och genast attrahera sexuella blickar.
Varför finns det inte det? Och vad innebär det för männen att det inte finns det?
Och låt mig innan någon skriker ”hycklare!” förklara skillnaden på att ständigt bli sexualiserad och på att ha möjligheten att välja att bli betraktad som ett sexuellt objekt. Det förstnämnda är inget val – det sistnämnda är det. Således kan jag mycket väl hävda att jag fortfarande tycker att det är åt hellskotta att kvinnor HELA TIDEN ska bedömas utifrån sitt utseende och sin sexighet (till och med när de är exempelvis politiker), och ändå samtidigt anse att kvinnor faktiskt har en fördel i och med att de faktiskt kan välja att vara, och kanske ännu viktigare, känna sig – sexiga, på ett helt annat vis än vad män kan.
Och ja, jag generaliserar. Jag vet givetvis att det finns män som känner sig genuint sexiga, och jag vet att det finns kvinnor som inte gör det oavsett hur mycket sexuella attribut de plockar på sig. Och ja, de normer kring vad som anses vara ”sexigt” i förhållande till kvinnor är rätt snäva och de som faller utanför riskerar att må extremt mycket sämre än de skulle gjort om det INTE fanns några som helst normer för sexighet – men problemet här är inte att sexighet existerar som begrepp och att det är uppskattat, problemet är att det är för snävt definierat. Och att det för män nästan inte existerar.
Jag skrev följande på Twitter:
-
diskrepans Funderar på om det inte vore en himla bra idé om vi heterokvinnor satte igång och snackade mer om vad som är sexigt med män.
-
diskrepans Har fått uppfattningen att många män går runt och ALDRIG känner sig sexiga. Detta måste vara vårt fel på något sätt.
-
diskrepans Jag menar, vad ÄR ens ”den kvinnliga blicken”? Den FINNS ju knappt. Kan vi konstruera den kanske?
-
diskrepans Killar och män på Twitter: när känner ni er sexiga egentligen?
- this quote was generated by twtQuote
Och sedan fick jag respons. Och oj vad jag fick respons.
Jag har lyckats kategorisera de anledningar män uppgav till när/om de kände sig sexiga efter 3 ungefärliga teman:
1. De som har med håret att göra, mestadels håret på huvudet men också ansiktsbehåring.
2. De som har med prestation att göra, antingen fysiskt arbete, intellektuellt arbete á la skriva en bra text, sexuell prestation eller träning.
3. De som har att göra med att de blir bekräftade av en annan individ.
Det dök också upp någon enstaka som sa att han kände sig sexig i tajta badbyxor. Good for him! Men det som framkom från flera olika håll och som berörde mig mest var detta: det finns ingen mall för hur män, iallafall inte heteromän (jag är lite mer osäker på hur homomän upplever detta måste jag erkänna) ska agera för att framstå som sexiga i kvinnors ögon.
Det framkom också detta obehagliga: män som faktiskt under en stor del av sitt liv eller i något fall HELA livet aldrig insett att kvinnor ens kan tycka att manskroppar är sexiga!
Det här är ju inte riktigt klokt. Att det inte framstår som självklart att kvinnor tycker att män är sexiga. Vad är detta?
Jag hade ett samtal med en i frågan mycket insatt man häromsistens som kom med några väldigt intressanta inputs i förhållande till detta. Han sa att heteromannen inte skapar sin egen sexighet, han får den enbart i direkt förhållande till en kvinna, det vill säga kvinnans sexighet smittar av sig på honom. Den egna sexighet som heteromän har att tillgå har han allt som oftast lånat från de homosexuella männen – de som inte bygger sin sexighet i förhållande till kvinnan utan i förhållande till andra män. Män bestämmer vad som är sexigt hos män – inte kvinnor. Hur kunde detta ske?
Den respons jag fick på Twitter och de historier jag hört om detta tidigare får mig att konstatera att vi har ett problem. Och det är dubbelbottnat.
För diskussioner om exempelvis erotiska framställningar av kvinnor för män, eller av män för män, brukar allt som oftast koka ner til någon som hävdar att kvinnor inte är intresserade av att titta på män på det viset. Och 100% av gångerna jag hört detta är det ur mäns munnar. Aldrig ur kvinnors. Och kvinnorna de diskuterar med hävdar alltid envist att de visst gillar att se på sexiga män, och så kommer motståndaren med en eller annan undersökning om hur stor stimulans män och kvinnor uppvisat i hjärnan när de sett på erotiska bilder, och så är vi igång med den där jävliga debatten igen, om att vetenskap kan ”bevisa” ett eller annat om vad kvinnor och män tänder på visuellt utan hänsyn till en kulturella träning vi har av att se på mans- och kvinnokroppar.
Det är så det brukar gå till. Iallafall enligt min erfarenhet. Men vad som aldrig problematiseras är detta:
Vad gör det med mannen? Vad gör det faktum att det inte finns speciellt många sexiga idealbilder av män skapade av kvinnor med mannens känsla av att kunna vara sexig? När sexigheten blivit ”bögig” á la ”I’m to sexy for my shirt” och plötsligt utom räckhåll för mannen som inte har något behov av eller ens vill bryta mot några könsnormer?
Man som bryter mot könsnormerna och är goddamn sexy while doin’ it.
För det är det som är själva kruxet. Det är den saken som jag tror att många, ni får ursäkta min generalisering nu igen, män glömmer bort att tänka på – att avsändaren har betydelse.
Som jag hävdat tusen gånger förr: vi kvinnor fattar när kvinnokaraktärer i film, spel, serier och så vidare är där för att tillfredställa den heterosexuella manliga blicken. Vi vet det - för det är främst män som skapar dessa bilder. Och det betyder något. Det betyder att vi får en inblick i vad män eventuell finner attraktivt hos kvinnor. Vi kanske inte alltid uppskattar sättet det blir presenterat på – men vi lär av det oavsett.
Och motsvarande bilder av män går väl främst att hitta i… uhm… i Sex and the City kanske. Och av alla de män som SATC-kvinnorna ligger med genom denna serie är det bara han den megaläckra unga blonda skådespelaren som Samantha hookar upp med på slutet som faller mig i smaken utseendemässigt (big surprise där med tanke på att jag är gift med en typ likadan), men men. Jag skulle vilja hävda att dessa SATC-män, och nu får ni rätta mig om jag har helt fel, betyder MER i förhållande till sexualiserad identifikation för heteromän än vad alla actionhjältar skapade av män gör. Am I wrong? Lägger inte män mer vikt vid hur dessa män framställs just på grund av att avsändaren är en kvinna?
Om det inte är så generellt så får jag förstås ursäkta. Jag tycker bara att just dessa män dras upp i diskussioner väldigt ofta, och då utgår jag ifrån att det beror på att avsändaren av karaktärsbeskrivningen är skapad av en kvinna thus har lite mer trovärdighet gällande vad kvinnor vill ha än andra framställningar av män. Och det tycker jag också att de har. Det är bara inte nog. Det är en bild av vad 4 övre-medelklass-kvinnor-i-karriären-i-NY eventuellt vill ha. Och den är säkert sann, på ett eller annat vis. Den är bara inte ens i närheten av hel- eller ens halvtäckande.
Men! Oavsett så finns det den andra sidan av polletten, som Tanja Suhinina har påpekat flera gånger, nämligen att det inte finns speciellt mycket sexuellt ögongodis för kvinnor, bilder på sexiga män framställda för kvinnornas skull, av kvinnor. Och vi vill ha det! Det ska bara inte vara producerat efter samma mall som det manliga ögongodiset. Vi måste hitta ett eget bildspråk. Lite som det här med preventivmedel för män – alla tjatar om hormonella p-medel för män eftersom det är det som finns för kvinnor – bara det att den lösningen är absolut inte rimlig i förhållande till den manliga kroppen. Vi måste sluta kopiera och tro att det ska fungera på precis samma sätt för det andra könet. Det är svårt, javisst, för vi har nu ett traditionellt bildspråk skapat efter mäns blickar och det kan vi inte komma ifrån, men vi får väl försöka iallafall!
Detta roliga hände när kvinnor på Twitter skulle börja berätta om vad de tyckte var sexigt med män: de började beskriva egenskaper.
När jag således sa att det var fysiken jag var ute efter slutade de genast med det – och sedan drog det igång. Tweet efter tweet med manliga kroppsdelar som ansågs sexiga. Det är nämligen inte det att vi kvinnor inte bryr oss om hur män ser ut, eller inte tycker att män är sexiga, eller inte har favoritkroppsdelar som vi bara vill slicka på när vi ser dem (ja okey, det är kanske bara jag som har den där grejjen med att vilja slicka på saker som är sexiga), det är det att vi uppenbarligen leker ”fina flickor” först. Först säger vi att vi gillar egenskaper, och tro fan det för det är ju allt vi fått lära oss att vi kan uppskatta och det är ju också lite ”finare” att säga det, men om man skrapar lite så är vi ju faktiskt extremt på det klara med vilka mansdelar vi finner sexiga.
Heterokvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Om man ska göra en jämförelse mellan de kvinnliga kroppsdelar som män brukar toppa som sina favoriter, dvs bröst, rumpa, mage, ögon, hår, så svarade kvinnorna (på twitter) händer, armar, ben, ögon, käkben, skägg, helrakat, kroppshållning, muskulatur, nyckelben, rumpa, penis, och så vidare tills varenda kroppsdel förutom pungen var avklarad. Till och med ”den där biten mellan örat och halsen” fick vara med. Tror dock att pungen hade fått vara med om vi inte haft den här twitterdiskussionen mitt på blanka dagen.
Min konklusion av detta är denna fantastiskt positiva: eftersom det inte finns någon direkt översexualisering av några konkreta manskroppsdelar (som det finns hos kvinnor) (förutom könsdelarna då), är möjligheterna för att vara sexig som man oerhört stora! För alltid är det någon som gillar något av det!
Så. Man. Ta av dig kläderna. Ställ dig framför spegeln. Kolla dina händer, dina underarmar, dina överarmar, skuldror, nyckelben, hals, bröst, mage, höfter, lår, vader, vrister, fötter. Testa att smeka dig själv. Känn hur du känns. Hur din kropp känns för någon som smeker dig. Var sensuell med dig själv. Vi tjejer får lära oss det här i samband med vår första lotion. Det är faktiskt inte så dumt.
Bestäm dig för vilken av dina kroppsdelar du tycker är sexigast. Eller snyggast då, om begreppet ”sexig” är för svårt att applicera på dig själv. Och framhäv den. Visa upp den. Välj kläder som visar de delar du är som allra mest nöjd med.
Gör det bara.
Och du. Heterokvinna. Ta dig en funderare över vilka kroppsdelar du egentligen tycker bäst om hos män, som du tycker är sexigast. Och börja säga det till män. Alltså inte till män som inte uppfyller det som du tycker är sexigt, givetvis. God knows att det inte finns något värre än att som exempelvis småbröstad kvinna sitta i sällskap med en man som säger att stora bröst är det sexigaste han vet. Men säg till män när du tycker att de är sexiga. De får inte höra det. Nästan någonsin. Vi säger inte till män att de är sexiga, uppenbarligen.
Och känslan av att känna sig sexig är helt jävla underbar. Det går inte att komma ifrån. Det finns måhända 100 andra egenskaper hos mig själv som jag uppskattar mer än min sexighet. Men den. Den är speciell ändå. Jag äger den. Den är min och det är upp till mig när jag vill applicera den.
Och den känslan önskar jag även män. Och så kanske vi inte behöver übersexuelisera kvinnor lika mycket senare, när män inte behöver kvinnor för att känna sig sexuella. Och så kanske också vi kvinnor kan få vårt lystmäte i sexiga framställningar av män. Och så kanske vi kommer ett litet steg närmare jämställdhet. Där vi allihop kan få känna oss sexiga och sträva efter mer sunda sexuella ideal än i dagsläget. Där hysterin över den ensidiga sexualiseringen har lagt sig lite.
Vad säger ni? Kvinnor, vad tycker ni är fysiskt sexigt hos män? Män, när känner ni er sexiga, och har ni alls behov av att känna er sexiga? För det kan ju mycket väl vara så att den känsla jag får av att känna mig sexig inte alls är något som ni tycker är eftersträvansvärt?
Berätta för mig!
(Obs obs att ”känna sig sexig” inte behöver ha med ”känna sig sexuell” att göra.)
Filmbranschen och Den kastrerade mannen (del 1)
Ni vet förstås vad jag pratar om. Jag pratar om att Rafael Edholm är en ståkissare som inte tycker att kisseri ska ha med filmstöd att göra. Där kan vi väl vara överens. Om kisset alltså. Men sedan tror jag inte vi har så mycket gemensamt.
Men låt mig börja från slutet, i en slags dramaturgisk twist. Låt mig börja där Rafael Edholm hänvisar till Thomas Vinterberg med följande ord:
Jag hörde Thomas Vinterberg som uttalade sig och sa att han var glad att han var dansk och jobbade i Danmark. Han var rädd för det svenska molnet av filmpolitik som skulle dra över Danmark, men han sa att han isåfall skulle använda paraply.
Jag har inte kunnat hitta några belägg för det uttalandet online, men det kan ju också vara något Edholm hört Vinterberg säga AFK. Däremot har Pelle Billing transkriberat från ett radioreportage, där Vinterberg i Cannes blir intervjuad av en svensk journalist:
Men, när jag gör en gruppintervju med Vinterberg tillsammans med några andra journalister några dagar senare, så frågar en holländare om det är sant att Vinterberg sagt att huvudpersonen Lukas blivit kastrerad av samhället. Och… vad menar han egentligen med det?
…
Thomas Vinterberg: Yeah, but that’s just a description of a Scandinavian man in general.
Holländsk journalist: What do you mean by that?
Thomas Vinterberg: Well, I sometimes feel… maybe it’s just a description of myself, you never know… I had visitors from abroad not so long ago, from England. And they were laughing, because they saw all these couples where you have like this huge beautiful tank of a woman with a lot of, you know, height and power, on cell phone doing deals. And then right next to that you have the husband with a trolley and a kid inside. And it’s kind of unusual to other countries, I think.
Jag tycker att det är mycket oroväckande att Vinterberg i denna intervju gör en hänvisning till pappor som går med barnvagnar medan deras fruar gör karriär som förklaring till på vilket sätt de skandinaviska männen skulle vara ”kastrerade av samhället”. Eftersom kastrering är ett ord som på intet vis ens kan föreställas ha några positiva konnotationer måste detta läsas som att män som gör traditionellt kvinnliga sysslor (som att ansvara direkt omhändertagande för sina egna barn) är något dåligt för mannen. Som att det vore fullständigt otänkbart att dessa ”kastrerade” män som är pappalediga eller whatever faktiskt har valt detta av egen fri vilja. För att de vill vara nära sina barn, för att de är trötta på att ständigt vara familjeförsörjare? Vem vet.
Mer som en parentes vill jag också rikta en fråga till Pelle Billing, som vi ju kan diskutera online eller nästa gång vi ses, nämligen hur du kommer fram till följande slutsats i förhållande till Vinterbergs svar i intervjun? För jag hänger inte med i resonemanget:
Det framställs som märkligt och svårförståeligt att Thomas Vinterberg är trött på den svenska (och danska) könsdebatten. För han är ju inte förstockad och det måste man ju vara om man inte håller med kultureliten på Södermalm? Låt oss därför trassla in oss i ett resonemang om den svårförstådda danska viljan att omotiverat vilja vara icke-PK.
Snacka om att leva i en bubbla! Massor av människor i Sverige och Danmark är duktigt trötta på den könsdebatt som utmålar män som förtryckande, våldsamma och problematiska bara genom att finnas till. Ja, detta samhällsklimat är jobbigt för många män, och ja, det påverkar deras mående och självkänsla.
Det är ju knappast det Vinterberg säger något om? Han säger ju inget om att han är trött på hur män utmålas? Han säger ju faktiskt tvärtom: att män som bryter mot de traditionella bilderna av Mannen™ är ”kastrerade av samhället”. Och är det något som Filmbranschen med stor F har en lång tradition av är det ju just att reproducera bilder av män som förtryckande, våldsamma och problematiska, vid sidan av den upphöjde gode hjältemannen givetvis. Och detta långt innan kvinnor började göra film i någon större utsträckning. Det är nog inte inbillning från min sida att de mest stereotypa och negativa skildringarna av män skapas av just andra män (men rätta mig om jag har fel).
Vi kan ju också försöka sätta detta uttalande i kontext med den film som Vinterberg var i Cannes med, Jakten. Den har premiär i februari 2013 och jag har således inte sett den, men i en recension får jag förklarat för mig att historien handlar om en man som blivit lämnad av sin fru, blivit uppsagd från sitt jobb, och har det ganska pissigt. Men – saker börjar ordna sig. Han får jobb som förskolepedagog (eller barnassistent kanske det heter om man inte har utbildning), relationen till tonårsonen börjar bli bättre igen, och hans polska städerska uppvisar intresse för honom.
Tills ett barns oskyldiga lögn vänder upp och ner på tillvaron. En flicka på hans dagis antyder att Lucas antastat henne. I det här danska jägarsamhället är männen skogshuggartyper med vilttroféer på väggarna. Även den minsta förvittring av ett rovdjur bland dem, får alla på sin vakt. Barndomsvännerna vänder kollektivt ryggen mot Lucas medan pedofilryktet tar skruv. Oskyldig tills motsatsen bevisats, betyder plötsligt ingenting. ”Vår lilla Klara, hon ljuger ju aldrig.”
Vinterberg har alltså, om jag förstår det här korrekt, gjort en film som ur iallafall mitt perifera perspektiv verkar – hold your horses – utgöra en kritik mot de traditionella könsroller och könssegregerade arbetsuppgifterna som medför att män på ”fel plats” i samhället misstänkliggörs och betraktas som avvikande och eventuellt perversa (för varför skulle En Man annars vilja arbeta med barn, som jag såg en på Familjeliv skriva i ett forum).
Antingen har jag totalt missförstått filmens handling, vilket är mycket möjligt eftersom jag inte sett den, eller så har Vinterberg missförstått något kring genusdebatten, vilket också är mycket möjligt, men jag tycker oavsett att det är ytterst märkligt att Vinterberg hänvisar till sin huvudkaraktär som en ”kastrerad man” och sedan väljer att backa upp detta med ett uttalande om det löjeväckande i pappor som drar barnvagnar, istället för att exempelvis ta tillfället i akt och säga något om hur fruktansvärt begränsande vårt snäva könstänkande är och vilka extrema konsekvenser det kan medföra för människor som bara försöker överleva – genom att exempelvis söka sig till arbeten där de inte förväntas återfinnas. Hur sjukt det är att vi fortfarande har ett samhälle där kvinnor anses vara naturligt lämpade att ta hand om barn och män i dikotom logik INTE är lämpade för detta, och de män som ändå vill arbeta med småknoddar blir stämplade som pedofiler och övergreppsförbrytare på en enda antydning från ett barn – för de är misstänka redan innan?
Och ska vi ta recensentens ord för det är det just Vinterberg ”som utmålar män som förtryckande, våldsamma och problematiska” om det ligger någonting bakom meningen ”I det här danska jägarsamhället är männen skogshuggartyper med vilttroféer på väggarna. Även den minsta förvittring av ett rovdjur bland dem, får alla på sin vakt”. Manliga män som går på jakt efter den kastrerade mannen som började arbeta med kvinnliga saker och blev straffad för det. Kastreringen ligger i mina ögon just där – i bilden av hur Mannen ska vara. En som avviker måste det vara något jävligt skumt med alltså. Faktum är att pappor som går runt med sina barn i vagnar på stan inte är av samhället kastrerade ett endaste dugg innan det kommer någon, exempelvis en filmregissör, och säger att de är det, säger att engelsmännen skrattar åt dem och deras omanliga sätt. Där och då sker denna symboliska kastrering. Någon som följer med i referensen till offerskapandet av hemmafruar här?
Jag tycker att det låter som ett märkligt resonemang, det Vinterberg för. Han klagar på en kastrering av den skandinaviska mannen och samtidigt gör han en film om – tror jag – hur svårt det är att vara man i en kvinnodominerad bransch om en sexuell anklagelse anas. Hur ska han ha det? Är det synd om mannen med barnvagnen eller är det synd om mannen som blir misstänkliggjord på grund av föreställningar kring vad ”man” innebär? Är han för könsnormer eller emot dem?
Vad vet jag, det kanske är så att filmen slutar med att huvudpersonen får ett mer manligt jobb, får knulla sin polska städerska med stenhårt stånd, förlorar kontakten med sin tonåring igen (sånt kvinnotjafs) – och så har han fått kuken åter. Som en riktig MAN och inte en sån där kastrerad stackare.
Jag förstår faktiskt inte vad han menar.
Slut på del 1.
(Ja, jag vet, jag har jävligt många ”del 1″ körande för tillfället. Säg till mig att skriva del 2 på det här imorgon. Om Edholm.)
Sexualisering, våld, underhållning, en gång till.
1. Jag glömde bort mitt möte med Jehovas Vittnen och råkade faktiskt vara ute för att jogga när de, eventuellt, kom förbi på avtalad tid. Jag är en dålig människa som inte kommer till himlen. Förhoppningsvis kommer de tillbaka om två veckor igen. Jag gläder mig massor över att få lov att prata lite med dem om
2. att Danmarks Folketing idag röstade ja (85 mot 24) till förslaget om lagändring som upphäver förbudet att viga samkönade par! Yippiyey! Och dessutom är jag lite nöjd över att jag kan använda JV’s egna bibliska citat för att argumentera FÖR en sekularisering av Folkekirken och Danska staten, nämligen ”Giv kejsaren vad som tillkommer honom och Herren det som tillkommer honom.” Hah! Den var det ingen som såg komma!
3. Alla har redan skrivit om den storslagna bloggen Genusfotografen, så jag nöjer mig med att sälla mig till hyllningskören – det här är bra skit. Och alla som säger att ”Vadå, en tjej med en vattenslang som sprutar henne i ansiktet är väl inte en porr-referens” kan jag bara säga så här: Jag har sett pedofil smyganime direkt från Japan. Sådan där som trycks i serietidningar och säljs på den japanska motsvarigheten till Pressbyrån (eh, nej, jag har dem inte på datorn, tack ska ni ha, det var faktiskt min lärare (lärarinna) i 3D-animation som tog med dem till skolan som kulturella exempel på konst). Om inte bilder, tecknade eller ej, som föreställer flickor som med öppen mun håller i en vattenslang som ”plötsligt” sprutar dem i ansiktet är en visuell metafor för ett cumshot så är jag verkligen beredd att äta upp min hatt. Och jag älskar min hatt. Mössa. Whatever.
4. Istället tänkte jag snacka lite om dataspel igen. Det var ju ett tag sedan. Och det tangerar rätt bra det som Genusfotografen visar, nämligen att kvinnfolk på liv och död ska framställas som sexiga trots att det har noll att göra med historien som ska berättas.
Låt oss börja med den här trailern för Hitman Absolution (Varning för väldigt många omotiverade kameravinklar enbart visande bröst):
Vad säger vi om den? Vi skulle kunna säga såhär:
So the Hitman Absolution trailer. Do I have a problem with the existence of female assassins? No. Do I have a problem with female assassins dressing up as nuns? No. Do I have a problem with Agent 47 killing females dressed up as nuns in self-defence? No.
.
What I have a problem with, what you should have a problem with, is that these aren’t just ‘women assassins dressed as nuns. These are women designed and dressed by the trailer’s producer (probably a male) to look (a male version of) sexy while another male (Agent 47) bashes the shit out of them all while other males (the imagined gamer at home) watches on. It is pretty telling that the opening of the trailer is the manly man getting dressed for the encounter while the sexualised women get undressed for it.
.
You, the viewer that the trailer’s creator assumes is male, are meant to think these women are sexy, that their naughty-nun costumes and their giant bosoms and stripper heels are sexually appealing while Agent 47 exerts his male dominance over them, while he puts them in their place.
.
Oh? You think you are powerful assassins? No. You are foolish little girls. Here, see how a real man assassin puts you in your place. No, he doesn’t ‘literally’ rape them, but a male forced these (fictional) women to act in a way males would find them sexy while another male did violence to them. That is teaching women their place. That is fucked up. That is rape culture.
Det här är inga nyheter. Vi vet redan detta. Män som skapar sexiga bilder av kvinnor för andra män. Det är genomgående. Och extra tydligt när det handlar om män som faktiskt skapar, det vill säga animerar, sexiga kvinnokaraktärer för andra mäns blickar.
Vi går vidare men håller oss kvar vid Hitman, den här gången från 2006.
Dags för skamlös reklam:
Någon som lägger märke till en viss… skillnad? I hur män och kvinnor porträtteras? Till exempel att männen är äldre, har uppenbara yrken och befinner sig på offentliga platser med en massa kläder på sig, och att kvinnorna är unga, vackra, mer eller mindre nakna och befinner sig i hemmiljöer (eller vad man nu ska kalla ett glansigt satinlakan)?
Någon som tycker detta är konstigt?
Jag tycker inte att det är det minsta konstigt. Jag tycker att det är fullständigt normalt och typiskt för hur människor tänker kring kvinnor och män. Kvinnor är i första hand sexiga. Punkt. Om de är mördare eller oskyldiga offer spelar ingen roll – sexiga är de oavsett.
Och det är faktiskt ganska äckligt. Det är äckligt att våld mot kvinnor framställs som sexigt. Det är givetvis vidrigt med alla sorters våld, men just det sexualiserade vackra våldet gör mig så fruktansvärt illa till mods. Speciellt som jag vet, jag kan se, det är inget jag inbillar mig, att kvinnornas sexighet är riktad mot en manlig publik. Det är igen detta: det sexuella skämtet över våra små kvinnohuvuden, levererade av en man till en annan. Jag förväntar mig inte att män generellt ska förstå det här, varför det är ett problem. För problemet är inte att det är en sexig kvinna – det är att hennes kropp inbjuder till manliga blickar och exkluderar våra kvinnliga, och att vi sedan står där vid sidolinjen och ser på när dessa sexiga kvinnokroppar, skapade av män för andra mäns ögon, skadas, misshandlas, dödas – fortfarande lika sexiga, lika inbjudande för (den manliga) blicken.
”Åh en supersexig och fetisherad kvinna, jag vet inte om jag vill knulla henne eller döda henne med mina bara händer! The thrill!” Det är fruktansvärt problematiskt. Jag tänker inte dra igång någon lång harang om att jag tror att män blir våldtäktsmän för att de spelar sådana här spel – för det tror jag inte. MEN. Det säger något om spelkulturen, om hela mediakulturen, om hela vårt världssamhälle, när kvinnor i offerpositioner beskrivs som sexiga. När vi för fasiken sexualiserar ”mäns våld mot kvinnor”. När vi gör det till en halvkåt lek att döda en läcker kvinna i raffiga fetishkläder.
Vidare till Tomb Raider och Lara Croft (också från Square Enix, förresten):
Okey. Så poängen med det här spelet är alltså att vi ska få veta lite mer om Lara Croft – hur hon blev som hon blev. Och här i trailern ser vi alltså hennes livs första människokill. Hon står under hotet att bli våldtagen, och detta driver henne ut i mord.
Så vad har vi här?
1. Sexiga kvinnor som utgör ett potentiellt hot mot en man, men som han dödar.
2. Sexiga kvinnor som har blivit dödade.
3. Sexig kvinna (vi kan inte bortse från Lara Crofts implicerade sexighet) hotas med våldtäkt och dödar en man.
Det är alltihop sexuellt våld utmålat som underhållning. I det första fallet är det allt för enkelt att göra analysen ”kvinnor som på ytan ser ärbara ut men som under sin idylliska påklädnad är några jävla sexiga horor som förtjänar att dö på grund av onda”, i det andra mer eller mindre oskyldiga kvinnooffer som ändå dödas sexigt eftersom dödande av vackra kvinnor uppenbarligen ger en sexuell kick på ett eller annat sätt, och i det tredje fallet understryks det att sexuellt våld är det värsta en man kan utsätta en kvinna för.
Hej hå.
Jag kan bara säga att som kvinna och som iallafall före detta gamer känner jag mig inte ett dugg intresserad av att ta del av något av de här spelen. Faktum är att jag känner mig manad att för evigt bojkotta Square Enix, eftersom de inte bara underbygger den rädsla för sexuella övergrepp som kvinnor ändå alltid går runt med, de uppmanar även till (fiktivt) våld mot sexuellt utmanande kvinnor. För att inte tala om vilken jävla neggig bild jag får av den presumtive manlige spelaren. Gillar han sånt här? Gillar män att se på sexualiserat våld mot kvinnor? Om inte – varför tror Square Enix det?
Hur känns detta för er män? Hur förhåller ni er till de här framställningarna? Jag kan nämligen bara ta in detta som kvinna, jag har inga andra perspektiv, så det vore trevligt att höra hur ni resonerar. Tycker ni att detta är ett problem? Att kvinnor på liv och död ska avbildas som sexiga även när deras enda syfte är att bli dödade, samt att det sexuella våld som specifikt män riktar mot kvinnor i form av våldtäkt utmålas som det absolut mest avskyvärda kvinnor kan bli utsatta för?
Tell me all about it.
