Det är inte normerna i sig som är problemet
Pelle Billing har skrivit ett kort inlägg om normer.
Med utgångspunkt i det tänkte jag ta tillfället i akt och beskriva hur jag själv ser på det här med normer.
För det verkar finnas en del saker som är förvirrande i samtalet kring just detta. ”Krossa normerna” kan man läsa nånstans ibland, och jag har väl själv skrivit ett eller annat slentrianmässigt om begränsande könsnormer lite varstans på den här bloggen.
Men egentligen är det ju inte normerna i sig det är fel på. Det är fördömandet av alla normbrytare som är problemet. Det är ogillandet som uppstår så fort någon vågar/råkar bryta mot normerna, det som resulterar i rasism, hbtq-hat (jag vägrar för övrigt ordet homofobi, det är fan ingen som är rädd för homosexuella) och könsmobbing. Inskränktheten som följer med normerna. Patologiseringen, sjukdomsförklaringen. ”Könsförvirrad” kallas en pojke som vill ha en klänning på sig. Det kanske bara är en pojke som vill ha en klänning på sig?
Det är detta som iallafall jag pratar om när jag säger ”begränsande normer”. Det är när människor tycker sig ha rätt att fördöma och se ned på de som är utanför normerna. Och normerna kommer fortsätta vara begränsande ända tills folk slutar bry sig om de normbrytande. Visst, heteronormen kommer till exempel säkert leva kvar i och med att de flesta verkar vara heterosexuella. Men så länge det inte samtidigt innebär att heteros uttalar sig nedlåtande om homos och att heterosexualitet förväntas vara varenda människas sexualitet, så gör det ingenting.
Är ni med på hur jag menar?
Normer är bara problematiska om de innebär ett negativt exkluderande av de normbrytande. Inte annars.
Vithetsnorm i Sverige – inga problem så länge det inte resulterar i rasism, främlingsfientlighet eller diskriminering.
Funktionalitetsnorm – inga problem, så länge funkispersoner inte exkluderas ur varenda offentligt sammanhang.
Könsnormer – inga problem, så länge de som väljer att agera utanför könsrollerna inte föraktas, bespottas och hånas.
Heteronormen – inga problem, så länge HBTQ-personer inte behöver frukta för sitt liv om de går ut öppet med sin sexualitet/sexualism och alla slutar utgå ifrån att varenda en är hetero tills motsatsen bevisad.
Igen: det är inte normerna det är fel på. Det är fel på hur vi bemöter människor utanför normerna.
Det är DET vi måste arbeta med.
Och med det sagt: Krossa de begränsande normerna. Med betoning på begränsande. Och begränsningarna – de är det bara vi själva, som folk, som samhälle, som människor, som sätter upp.
Och se, det kan vi faktiskt göra något åt.
Gästblogg hos Billing
Mitt förra inlägg blev till en gästblogg hos Pelle Billing, och i vanlig ordning vägrar jag givetvis att läsa några kommentarer som skrivs där eftersom det helt enkelt är för dåligt för mitt psykiska välbefinnande, så om det är någon som vill säga mig något görs det bäst här. Så var det sagt.
Och apropå gästbloggar hos Pelle måste jag givetvis rekommendera att ni läser det här inlägget av Forskarfeministen, där hon surar över att en tidigare gästbloggare klagade på ovetenskapligheten hos genusvetenskapen samtidigt som hon själv tror att vaccin ger ADHD och att fysiska sjukdomar skapas av psykisk obalans, eller hur det nu var. Mycket roligt.
Och för övrigt har jag klippt håret. Synth, hävdar vissa av mina vänner. Helt vanlig liggande tuppkam och därmed punk, hävdar jag. Så det så.
Dessutom älskar jag Gustav Fridolin. Så vet ni det.
Jämställdhetspodden
Nu, mina damer och herrar och hennar, har det äntligen hänt: Första delen av min och Pelle Billings videopodd är klippt och färdig för publicering.
Disclaimers:
1. För i helvete vad nervös jag var. Jag må ha läst teaterestetiska gymnasiet, men jag bestämde mig rätt fort för att inte bli skådis pga jag är helt enkelt inte speciellt bra på scen/framför kameran. SKYGG och TAFFLIG. Mediaträning likamed noll. Så vet ni deeet.
2. Den här podden handlar om hur vi kan definiera vad som ingår i ”mansrollen”. Inte om orsaker, konsekvenser eller något annat. Enbart hur vi kan sätta en definition på ordet ”mansroll”.
3. Formatet är åt helvete. Vi är inte så långsmala i verkligheten (I wish!). Och kvaliteten är också ytterst sådär. Nu lärde jag mig det. Note to self – var jävligt noga med vilken sorts kamera du bokar. Danke schön.
4. Jamen alltså, när jag säger att ”90% av män begår våldsbrott” så menar jag givetvis att 90% av våldsbrotten begås av män. Se punkt 1.
5. Detta är bara ett samtal! Ingen av oss vill vinna, det är heller inte meningen, vi vill bara tala om hur vi ser på sakerna. Vi har ingen möjlighet att gå på djupet av något som helst om det ska gå att publicera som vlog. MEN om det är något som ni tycker vi verkligen missar, skriv det! Så kan vi plocka upp det nästa gång vi vloggar. Minsann.
6. Detta är första delen av fem, thus slutet på videon.
Så. Är jag klar med alla bortförklaringar nu? Då så:
Jag skulle hävda att ni gör bäst i att se den i litet format. Kvallen är som sagt sådär.
Och så: lite utförligare, eftersom det kan komma att låta som att jag tycker att det är självklart att våld är något som ingår i mansrollen…
Nej, självklart inte. Våld är inget som vuxna män uppmuntras till och det är inget som okeyas av samhället. Men ändå, på ett sätt, jo. Och för att exemplifiera detta: kolla på ett random gym. Kolla männen som kämpar för att bygga muskler. Säkert inte för att kunna slåss bättre – men för att kunna se UT som om de kan slåss, som att de kan utöva våld. Kolla kvinnorna som tränar diverse dansträning för att det ger ”långa slanka” muskler och inte sådär ”stora manliga”. Det är manligt att vara stark, att vara stor, att se ut som att man är kapabel att försvara sig själv och sina närmaste mot… mot andra män. Samtidigt är det är kvinnligt att inte vara allt detta.
Att vara stor och stark och kapabel till våldsamma handlingar. Även om inte majoriteten av alla män känner så, är det ändå en bild av män som vi alla är medvetna om. De stora männen, de som kan ta en fight, är ”manliga” män. Även om det inte förväntas av män att de ska slåss, som Pelle säger i podden, förväntas det av män att de kan ta en smäll och försvara sig på ett helt annat sätt än det förväntas av kvinnor. Därför anser jag att ”våldsamt” eller ”aggressivt” beteende, vare sig det är äkta eller applicerat, är en del av mansrollen.
En annan sak, som inte på något vis framkommer i vloggen, är att jag är fullständigt säker på att de män som faktiskt utövar våld är män som mår väldigt dåligt. Och jag tror inte att ”förändra mansrollen” är alls rätt strategi för att hantera det våld som vissa män utför. Det bästa måste ju vara att försöka förstå varför dessa män mår dåligt, att hantera problemen och inte bara symptomen.
För jag är övertygad om att män och kvinnor mår ungefär lika dåligt, men att det tar sig helt olika uttryck. På grund av att vi blir presenterade för olika sätt att hantera våra liv på. Jag menar att män får många fler våldsamma alternativ presenterade för sig under sin uppväxt, just på grund av att de är pojkar, som de sedan kan välja när de har det dåligt. Kvinnor får helt andra valmöjligheter presenterade för sig, mer introverta, mindre direkt farliga. Om vi kan välja att se ”mäns våld” som ett rop på hjälp på liknande vis som vi ser kvinnors självdestruktiva beteenden som det samma kunde vi kanske komma lite längre?
Våra hjärnor sparar på allt som vi kan identifiera oss till och spegla oss emot. Det är biologi på sitt mest logiska: det vi får veta kan vi relatera till. Och vi väljer utifrån det vi har att välja på. Män har mer våldsamma uttryck att välja på. Är min poäng.
___
Idag är det den här bloggens 2-årsdag. I’ve come such a long way from then. Om ni dagen till ära vill läsa mitt allra första inlägg kan ni göra det här.
Nätet, mobbingen, mobbaren.
Jag är med i Facebookgruppen ”Vardagshjältar mot nätmobbing”, initierad av Hanna Fridén. Initiativet uppstod i kölvattnet av #hairriot, och syftet med gruppen är som följer:
Nätmobbningen breder ut sig i Sverige. Privatpersoner blir hånade, trakasserade och får sitt liv förstört. Det finns inga myndigheter som kan kontrollera det här och privatpersonen har oftast inte makt att skydda sig själv mot det. Deras enda val är att tyst tolerera mobbningen då stora siter oftast inte tar bort hån, trakasserier och mobbning om anmälningarna inte uppgår mot flera hundra eller tusen.
Men det finns något vi kan göra åt det – Vi kan idka civilkurage och gå in och anmäla och säga ifrån när den sker. Vi kan ge offret en makt och röst de tidigare inte haft och på så vis stötta dem och få bort mobbningen från nätet. Mobbare gör det de gör för att de får mycket positiv feedback och popularitet på köpet, om de får mer kritik istället för positiv feedback så kommer det sluta vara roligt och det kommer inte längre vara en lätt väg till bekräftelse.
Pelle Billing har kritiserat initiativet, eftersom han anser att gruppen missar chansen att påverka samhället i ett större perspektiv eftersom den väljer att inte inkludera aktivt motstånd mot mobbing mellan offentliga personer i mediala debatter. Pelle skriver:
Jag frågade om gruppen kommer att ta aktiv ställning mot det näthat som etablerade skribenter står för i våra stora medier. Som exempel gav jag att Maria Sveland (DN), Natalia Kazmierska (AB) och Anna-Klara Bratt (DN), alla försökt koppla mig till massmördaren Breivik. Värre nätmobbing har jag svårt att tänka mig – det skulle möjligen vara att kalla någon för Hitler i Sveriges största publikationer.
Svaret blev att gruppen inte kommer att syssla med detta område. Utan fokus ska ligga på privatpersoner som blir utsatta näthat och som kan behöva stöd. Detta fokus är lovvärt eftersom privatpersoner står helt ensamma, medan jag som publik person kan få en annan typ av stöd.
Jag tycker personligen att det handlar om mycket mer än att få stöd. Det handlar om rätten att ha en röst. Efter Svelands text fick både Pär och Pelle möjligheten att skriva svar, som också publicerades. Diskussionen kunde komma vidare. Många många har skrivit debattartiklar om detta efteråt, och försvarat och kritiserat både den ena och den andra och hela etablissemanget. Något hände. Ringar på vattnet. Ingen stod helt ensam.
Men en 15-åring som hängs ut som en skabbig slyna eller en äcklig horbög på ett internetforum där andra privatpersoner, människor som denna 15-åring kanske till och med känner, sitter och skriver elak sak efter elak sak om denna individs beteende, utseende, egenskaper och livsvärde – den personen har ingen röst. Den personen kan säga ”Men det är inte sant!” så många gånger den vill, och ingen kommer bry sig. Ingen kommer bemöta det med annat än ännu mera hån. Mobbarna sätter agendan.
Det är den sortens 15-åring som går hem och tar livet av sig. DET är den värsta sortens nätmobbing. Inte att bli retoriskt sammankopplad med Breivik i en kulturdebattartikel. Det är politik. Politisk mobbing bör givetvis inte vara accepterat, men det går enligt mig inte att göra en så rak jämförelse mellan med den sortens mobbing som försiggår på macronivå och den på micronivå. Mellan den sort där den mobbade får försvara sig och den där hen aldrig får komma till tals.
Pelle fortsätter:
Å ena sidan förstår jag alltså deras inriktning. Å andra sidan diskvalificerar de sig själva från att göra någon större nytta i samhället. Vår tids förebilder är de som får utrymme att skriva i våra största tidningar och prata i våra stora radio- och TV-kanaler. Om en del av dessa personer sysslar med näthat – utan att samhället reagerar på ett kraftfullt sätt – hur kan vi då någonsin kräva av privatpersoner att de ska sluta med sitt näthat?
Jag förstår Pelles tankegång, och ännu mer hans känsla av utsatthet, och givetvis torde det finnas en växelverkan mellan mediernas uttryck och samhällets utformning. Men receptionsundersökningar kring mediernas påverkan på publiken är motstridiga och fruktansvärt svåra att tolka. Vad hör egentligen ihop med vad? Vilken korrelation finns egentligen mellan A och B?
Är det verkligen så att om samhället accepterar att publika personer uttrycker sig på hatfulla sätt så kommer det fungera som ett sanktionerande av privatpersoners mobbning? Eller är det åt andra hållet? Att det faktum att samhället inte tar ett ordentligt krafttag mot mobbningen av privatpersoner sanktionerar mobbing även på de högre nivåerna? Om vi inte bryr oss om att barn, ungdomar och vuxna mobbar varandra hejvilt nere hos ”verklighetens folk” så till den grad att människor inte vågar gå till skolan, säger upp sig från sina jobb, tar livet av sig, varför i hela fridens namn skulle vi bry oss om att några människor med medial och/eller politisk makt säger taskiga saker till varandra?
Jag vet inte. Men samhället är mer än media och politik. Samhället är också alla små människor utan möjlighet att göra sig själva hörda. Och helt vanliga individer kan också göra positiv skillnad. Hos Aktivarum läser jag följande:
Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.
Och för varje person som står upp för en mobbad är det femtio personer som ser detta och lär den läxan. Mobbing är ett fenomen som måste hanteras på varje nivå. I politiken, i juridiken, i media – och i helt vanliga forum på nätet.
Det är viktigt att stå upp för de mobbade, att försvara, att visa att vi inte tycker att det är okey att människor behandlas dåligt. För det sätter tonen. Ju mer vi tillåter utan att reagera, desto värre blir det.
Men parallellt med detta, med arbetet att stötta och stå upp för de mobbade, med att markera att destruktivt socialt beteende riktat mot våra medmänniskor inte är okey, måste vi kanske också komma ihåg att fråga oss detta:
Vad är det som driver människor till att mobba? Varför gör de det? Och hur mår de egentligen? Vad får en människa ut av att säga elaka saker till eller om andra? Varför känns det bra att skriva eller säga att någon är en jävla fittbög som borde dö?
Hur kan vi arbeta för att nå dem?
Och vi måste komma ihåg alla små, och inte bara fördöma de som uttrycker sin litenhet genom att attackera andra. Jag tänker mig att den som behandlar andra dåligt själva blivit dåligt behandlade. Men vi kan inte förvänta oss att den som blir attackerad ska heroiskt vända andra kinden till och fråga hur mobbaren egentligen mår. Det vore en omänskligt svår uppgift.
Men de som står bredvid, de som inte blivit utsatta – de kan kanske hitta lite empati även för mobbaren i sina hjärtan?
Varför Pär Ström möts med ilska…
…har Sleepless gett några anledningar till här. Tillåt mig citera ett par avsnitt.
Trots fem år av vad han själv kallar ”genusforskning” och två utgivna böcker i ämnet Feminism ser man att Ström fortfarande tror att feministisk teori säger att alla män ”glider runt på en räkmacka” och att alla män förr i tiden gick runt och ”härskade”. Denna förvirring om vad feministisk teori faktiskt säger är ett ständigt återkommande ämne för jämställdismen.
Vilket är, tror jag, hela grunden till det ogillande på gränsen till galet hat som Ström får ta emot nu. Den felaktiga tolkningen. Jag tänker på hur bistert han konstaterade att människor i debatten envisas med att kalla honom ”antifeminist”, trots att han inte själv tycker att han är det. Och sen tänker jag på hur han själv gett begreppet ”feminism” helt andra betydelser än vad feministerna själva vill tillskriva det. Det måste givetvis alltid finnas plats för kritik mot feminismen, men när han genomgående under flera års tid sammankopplat ordet ”feminism” med formuleringar som ”egofeminismens propagandamaskin”, ”Amazonia”, ”tokfeminism”, ”mansfientligt matriarkat” och ”misandri” så är han ärligt talat inte i position att känna sig dåligt behandlad när människor dömer honom själv och hans blogg efter hur han själv beskrev den september 2011: ”En blogg som kritiserar feminism” (så ovanligt!). Alltså antifeministisk, enligt ordets wikidefinition.
Jag försöker själv undvika det ordet nu för tiden (och håller mig istället till ”feminismkritisk”), eftersom jag inte tycker att det leder till något annat än polarisering (samt eftersom antifeministerna, som jag kallade dem, uppenbarligen inte lägger samma värdering i ordet som jag gör, och då är det ju helt fruktlöst att fortsätta med den etiketten), och försöker faktiskt, strange as it might seem, att förstå vad det är Ström menar. Han gör det inte lätt för mig, precis. Men jag antar att den känsla han får när han gång på gång blir kallad antifeminist är den samma som jag får varje gång jag blir kallad feminist – av någon som anammat hans definition av ordet, och inte min, eller ens den gängse. Det är så fruktansvärt hopplöst att försöka resonera med någon som på förhand bestämt vad man står för. Det tror jag Pär skulle hålla med mig om. (Och med allt detta sagt: nej, jag har ingen aning om vad det handlar om när folk kallar honom ”apa” och dylikt, vilket jag också redan kritiserat här. Högstadiefasoner som jag trodde vi skulle växa ifrån när vi kom över 20, men nej då).
Men vidare:
Jämställdismen tycks, trots att den fokuserar på mäns problem enbart för att den ”belyser den obelysta sidan i jämställdhetsdebatten” och är för ”äkta” jämställdhet mellan könen, ha svårt att se att det överhuvudtaget finns strukturella jämställdhetsproblem som drabbar kvinnor. Mansfrågor, som till exempel hur män osynliggörs i sitt föräldraskap eller att många män känner en press på sig att vara ”familjesförsöjare” när de egentligen skulle vilja vara hemma med barnen, sätts in i den förtryckande struktur den tillhör. Kvinnors problem med strukturella könsnormer ses däremot av jämställdismen ofta som något som kan lösas om kvinnorna ”slutade” leva upp till samhällets förväntningar och gjorde ”andra val” i livet, samt om de bara lärde sig att ”hävda sig”.
Ström medger att det finns ”vissa förväntningar på att kvinnor ska tänka på sitt utseende.” Men han konstaterar att kvinnors “väldiga sminkande och hårtvättande och shoppande och klänningsprovande och annan kroppsfixering” är en drivkraft som till en inte föraktlig del kommer “naturligt inifrån de själva” snarare än från yttre påtryckningar. Han konstaterar också att: ”det kan ju inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna, om man nu är en karriärsugen kvinna. Mot bakgrund av det enorma övertag som kvinnor har på dejtingmarknaden måste de ju rimligtvis kunna få en livspartner även om de skär ned på tiden för skönhetsvård.”
Varpå Mariel svarade att ”det är lika svårt som för en man att ta på sig en klänning”, vilket jag tyckte var en tämligen bra jämförelse. Det är precis det här vi feminister snackar om när vi säger ”normer”. Det är koder som det är fruktansvärt svårt att ta sig förbi. Det finns inget ”naturligt” inuti män som gör att de inte vill ta på sig en klänning, trots att det är både svalt och trevligt på en varm sommardag (och dessutom, om vi ska snacka biologi, borde vara bättre för spermiernas överlevnad i pungen mht värme). Det är på grund av att de inte vill bryta mot normer kring manlighet de inte gör det. Och det finns på motsvarande vis inget ”naturligt” i kvinnor som gör att vi vill sminka oss. Det handlar, som vi alla vet, om att vilja vara sexuellt attraktiva för det motsatta könet. Men vad är hönan och vad är ägget? När kraven som ställs för att anses vara sexuellt attraktiva faktiskt upplevs som negativa ur både personliga och samhälleliga perspektiv, är det inte dags att säga nej då?
Normerna har luckrats upp, javisst, och kanske speciellt för kvinnor som får lov att smyga sig in på det manliga området, det är en del kvinnor som struntar fullständigt i allt vad smink och tvätta håret heter (Hej, Lady Dahmer!). Men det krävs också att man pallar med att bli betraktad som en något sämre (dvs inte så sexig) kvinna. Precis som det krävs att man skiter i vad andra tycker om en och ens sexighet när man kommer till jobbet i kjol trots penisinnehav. (Dock att män i kjol är helt sexigt. Man kan ju se hela paketet.) Men frågan är kanske främst varför kvinnor i högre grad protesterar mot de kvinnliga normerna, än vad män gör mot de manliga?
Det slående med det här är naturligtvis att Pär Ström så vitt jag vet aldrig sagt till män att sluta “gnälla” över könsorättvisor i samhället och börja “ta ansvar för sin egen position (i hemmet)”. Inte heller har jag hört honom säga till män att ”det kan inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna” till exempel när det gäller att män har förväntningar på sig att vara ”ridderliga”. Nej, vid dessa orättvisor pratar jämställdismen istället om ”outtalade förväntningar” och det yttre “tryck” som männen drabbas av och som ”till en inte oväsentlig del kommer från kvinnorna.”
Igen, normer, det vill säga strukturer. Strukturer som inte upprätthålls av ett medvetet och ondsint patriarkat, men som upprätthålls och reproduceras av oss, vi som lever i det här samhället. Strukturer existerar enbart i förhållande till människor som ger dem värde och lever enligt dem. Och det är här det blir så konstigt, när strukturer å ena sidan enbart är ett feministiskt jäkla påhitt, och å andra sidan samtidigt får män att offra sina liv på att tjäna pengar på ibland mycket farliga arbeten, för att försvara kvinnor och barn enligt ridderlighetsnormer, för att… för att det är det som kvinnorna vill? Eller?
”Kvinnor vill ha” är inte ett speciellt bra argument för att män ska fortsätta sätta sina liv på spel. ”Män ville ha” att kvinnor skulle fortsätta vara hemma och ta hand om barnen istället för att bry sig om politik och andra traditionellt manliga ting. Kvinnorna ville något annat. Männen accepterade. Och se, vi blir fortfarande förälskade, vi vill fortfarande leva ihop, vi vill fortfarande skaffa barn ihop, trots att kvinnor har byxor och tjänar egna pengar och för guds skull är statsministrar och presidenter i våra grannländer.
Jag vill mena att kvinnor anpassar sig efter vad männen är och vill lika mycket som män anpassar sig efter vad kvinnor är och vill. Nu har kvinnor byxor. Vi är uppenbarligen åtråvärda ändå. Om män har kjol tror jag inte att den sexuella attraktionen kommer minska i mer än vadå, fem år på sin höjd? Det krävs bara att männen själva vill. Ni ska inte bry er ett dugg om vad kvinnor vill. För vi är precis lika inlärda i vad män ”är” som ni är, och vi kan ändra uppfattning. Vi kommer fortsätta älska er ändå. (Och nej, det handlar inte om att ha på sig kjol, den blev visst ett återkommande exempel bara).
Men för att komma vidare. Sleepless tar upp ett exempel där Ström menar att det problem kvinnliga dataspelare upplever i form av sexualisering både av sitt generella kön och sitt fysiska går att undkomma helt enkelt genom att den kvinnliga spelaren antar ett manligt alias när hon spelar. Vilket irriterar mig helt enormt på ett mycket personligt plan eftersom jag spelat onlinespel i många år och inte har den minsta lust att dölja (eller skämmas för) mitt biologiska kön på grund av att jag då riskerar att bli betraktad som ett sexuellt tillgängligt objekt snarare än en mänsklig medspelare.
Men för utom det: För det första föreslår Ström att mäns sexualisering av kvinnor är kvinnornas problem att åtgärda genom att undvika att vara kvinnor (skaffa manligt alias), och för det andra är det ett sådant praktexempel på den där lilla saken som han alltid förnekar, nämligen könsmaktsordningen, eller närmare bestämt den del av könsmaktsordningen som hänvisar till ”mannen som norm”. Mannen är människan, kvinnan är undantaget. När jag för en del år sedan analyserade hans bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” (2007) konstaterade jag exakt samma tendenser i hans beskrivning av kvinnligt och manligt förkroppsligande:
”En kvinna kan välja mellan en mer eller mindre manlig och en högst feminin livsstil, liksom allt däremellan. […] Hon har valfriheten att skaffa sig förmåner i en manlig omgivning genom att spela på sin kvinnlighet de gånger hon har lust med det, men när hon hellre vill uppträda könlöst och neutralt går det också bra.
[...]
En varm dag kan en kvinna välja mellan att klä sig diskret och neutralt i långbyxor (på manligt vis) eller i en luftig kjol eller klänning.
Alltså, genom att framhäva sin kvinnlighet gör kvinnan något avvikande från det normala, och genom att undvika kvinnlighet och anta en ”mer eller mindre manlig” livsstil eller klä sig i långbyxor ”på manligt vis” är kvinnan ”neutral” och ”könlös”. Hur en man eventuellt skulle göra för att bli neutral och könlös diskuteras inte, vilket i sig implicerar att manlighet är normalstadiet och att mannen redan är könlös och neutral, vilket är exakt vad den feministiska kritiken av ”mannen som norm” går ut på.”
Med allt detta sagt: Jag är inte intresserad i att bli en del i ”hetsen mot Pär Ström”. Det kommer förmodligen generera mig ett antal mindre retweets på Twitter att jag skriver det, men så får det väl vara då. Jag kan läsa igenom min egen blogg från början till idag och se att det i mångt och mycket har varit det faktum att Ström irriterar mig så fruktansvärt som gjort att jag alls börja intressera mig för mansfrågor (ur ett annat perspektiv än det feministiska) och feminismkritik. Vilket är otroligt intressant och viktigt att ha med i beräkningen.
Men jag är på intet sätt redo att lyssna på vad Pär Ström har att säga. Inte alls. Jag har slutat läsa hans blogg, för jag vill hellre läsa det något mindre provocerande men mer innehållsrika som Pelle Billing skriver. För det talar nämligen till en större publik. Jag blir inte per automatik exkluderad och placerad i ett fiendeläger när jag läser hans inlägg (om jag bara håller mig undan från kommentarerna, alltså). Det blir jag hos Ström, per automatik.
Jag utgår ifrån att Pär anser att han slår ur underläge. Och det gör han också, på sätt och vis, eftersom hans åsikter inte är generellt accepterade av samhället i stort. Men saken är den, att de han slår mot (feminister och kvinnorättsaktivister) också anser att de slår från en position av underläge. För han riktar sig inte enbart mot de feministiska politikerna, exempelvis. Han riktar in sig på alla som kallar sig feminister. Och där har vi det. Den medvetna underdogpositionen. Att utmåla alla inom ett paraplybegrepp som fienden. Det som provocerar så fruktansvärt. Det som gör att han får agera ansikte åt ”kränkta vita män”. Det som gör att Pär Ström nu är för feministerna vad Schyman är för antifeministerna (jaja, ni vet vad jag menar).
Pär, chanserna är väl sådär stora att du någonsin läser här inne, men om du gör det: Kan du inte ändra din retorik? Så att det du säger faktiskt får någon poäng även hos de du inte riktar dig till? För jag tycker att du har en poäng (men vem fan är jag att tycka något som helst). Du har blivit erkänd, du har blivit offentligt hånad, alla vet vem du är nu. Om du NU börjar tala det du faktiskt VILL och inte ständigt förminskar, osynliggör och förlöjligar feministers kamp för kvinnofrågor, så kanske det faktiskt finns en möjlighet för att du blir tagen på allvar, även av så kallade ”rabiata feminister”. Jag tror faktiskt, dock enbart utifrån mina egna reaktioner, att chanserna skulle öka drastiskt.
Och det tror jag (I can’t believe I’m writing this) att du förtjänar. Men hjälp till då. Bara lite. För satan. Det är nämligen få som tycker att mansfrågorna du lyfter bör ignoreras. De försvinner bara i bruset av all feminismkritik. Och det är så fruktansvärt synd.
Lite bloggkärlek såhär på en måndag
Jahapp. Årsmötet avklarat. Jag blev vald till ordförande ett år till. Tur, jag håller ju just på att förstå vad det handlar om.
Så detta firar jag nu med ett glas vitt och tänker inte skriva om något som helst vettigt idag. Och som tur är behöver jag inte det heller, för det är så många andra som har gjort det, så varsågod och läs lite andra bra texter istället:
Hanna Fridén om att alienera grupper med Breivikjämförelser.
Visselpaj ger en sammanfattning av vetenskapliga begrepp som är väl värda att lära sig.
Forskarfeminist om biologiska könsskillnader och diskussionen som uppstår när vi erkänner dem.
A Sorta Mission om social ingenjörskonst.
Så! Det var det.
Och egentligen hade jag förstås tänkt skriva något om det här med att det uppenbarligen är fullständigt okey att håna och häckla människor om man själv tycker att man är på den ”goda” sidan i och med att Allt åt Alla Sthlm startade ett Facebookevent där de bjöd in människor att gå till Billings och Ströms jämställdistträff i Stockholm i nästa vecka med rubriken ”Kukmätning med Pär Ström”, men efter att Billing varit inne och skrivit i gruppen verkar den ha tagits ner.
Jag utgår ifrån att det inte är lika roligt att håna folk om de faktiskt är närvarande.
Det här med videobloggen med Pelle
Ja… den sa jag ju att den skulle finnas uppe förra måndagen. Så blev det inte. För tekniska problem och livet kom emellan.
Men, alltså, den är inspelad och ska bara klippas, det händer inom kort, så ni kan fortfarande glädja er över det. Tror jag. Har glömt bort om det var något bra som blev sagt, men det får jag väl se snart när jag går igång med klippandet.
Innan dess kan ni ju förbereda er på att jag har en väldigt konstig dialekt. Tänk er dalsländska uppmixat med Mariestadiska och Trollhättska, och sedan en gnutta danska på det, så är ni rätt nära. För det är så jag låter, nämligen.
”Trovärdig” kallade en av mina klasskamrater min accent en gång. Det var kanske det finaste som kan sägas om den.
Såattde. Nu vet ni. Det kommer. Till slut.
Nån som har lust att knåpa ihop en jingel, förresten? Det hade ju varit grymt roligt!
Sveland, hatet, rädslan.
Maria Sveland har, som ni alla noterat vid det här laget, skrivit en text i DN om hatet som gör henne politiskt deprimerad.
Det finns så många saker att säga om det här, och mycket av det har redan blivit sagt. Vissa nöjer sig med att konstatera att texten är bra, andra kallar den viktig, vissa en attack, och någon enstaka sätter fingret på det, i mina ögon, viktiga: kommer den här texten bidra till att minska hatet i samhället? Eller kommer den tvärtom öka polariseringen i debatten, har den grävt ytterligare några meter i avgrunden, har den gjort sitt för att fortsätta bygga på tankesättet som Sveland själv kritiserar, nämligen den dikotoma och uppenbarligen fullständigt ofrånkomliga uppdelningen i ”de” och ”vi”?
Sveland kallar Pelle Billing och Pär Ström för extremister. Jag ska inte haka upp mig på det, av två anledningar:
Eftersom jag på senare tid vägrar gå in på Genusnytt eftersom Ströms retorik är så fruktansvärt onödigt provocerande att det slår över i vansinnesrött bakom mina ögonglober, tänker jag lämna honom utanför det här. Jag minns fortfarande inlägget Ström skrev efter Utøya där han med fruktansvärt ful guilt-by-association frågade sig om det möjligtvis fanns ett samband mellan vansinnesdådet och genuspedagogik, så han får segla sin egen sjö, för han vann Godwin’s law-tävlingen långt före alla andra och är inte i position att klandra någon för att jämföra honom med Breivik.
Och eftersom jag som ni vet har en ongoing dialog med Pelle Billing och senast i måndags satt med honom och spelade in en videopod där vi diskuterar strukturer, jämställdhet, könsroller och objektifiering, så tänker jag lämna honom utanför det här också eftersom det helt enkelt inte är speciellt trovärdigt att reagera på att någon jag kallar vän blivit utpekad som något han inte är, och vill i den frågan bara understryka att en extremist inte är någon som är intresserad av dialog. Ni kan ju själva se första delen av podden på måndag och själva göra en bedömning av hur extrem han verkar.
Men vidare.
En extremist är, enligt min definition iallafall, någon som gjort sig en uppfattning av någon, något eller några och agerar efter den uppfattningen utan att tänka efter om det eventuellt finns andra sätt att hantera situationen på. En extremist är någon som inte kan se nyanser, som låter sig konsumeras av sin uppfattning kring vad eller vilka som är de onda utan att vara intresserad av att förstå andra sidans utgångspunkt.
Som de främlingsfientliga. Som de som hatar andra folkslag, andra religioner, andra kulturer, som anser att alla muslimer/judar/romer/valfri grupp är ett problem bara genom att existera, och speciellt här. Och som antifeministerna, de som anser att alla feminister är ansvariga för vad några feminister har sagt, som anklagar feminismen för allt dåligt i samhället, liksom de främlingsfientliga anklagar utlänningarna för landets undergång. Jag ger Sveland rätt, det är samma slags tankebanor.
Men det är också de samma som hon själv använder. Hon utmålar vissa människor som ett hot, klumpar ihop högerextrema terrorister med kristna abortmotståndare och bloggare inriktade på mansfrågor, och även om jag själv är både vänster, feminist och så mycket för fri abort det går att bli, är det i mina ögon inte ett speciellt bra sätt att argumentera på.
Jag blir fanimej politiskt deprimerad av det. Av att det ständigt måste vara ett krig. Av att hon tagit de här viktiga frågorna och ställt upp det som ett schackspel: Vi mot dem. Eller snarare de mot oss. De som vill oss ont. De som vill förstöra. Vilka de nu är. Är det Birro?
Sveland är rädd. Hon beskriver en fladdrande oro i magen, hon får oss att känna igen känslan, hon är duktig på vad hon gör. Maria är rädd. Borde jag också vara rädd? Borde jag också se ett samband mellan alla dessa komponenter som hon radat upp bredvid varandra som en armé?
Jag vägrar. Precis som jag försöker vägra att låta det faktum att vissa män våldtar få mig att misstro alla mäns intentioner, att ständigt gå runt och förhålla mig till en presumtiv våldtäkt.
Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens.
Att det finns mycket hat i vårt samhälle är inget nytt. Det är inget som plötsligt kommit. Det tar sig bara nya uttryck. Det har aldrig varit bättre förr. Det blir tvärtom bättre och bättre hela tiden. Det är givetvis fighter som måste tas, gång på gång på gång. Vi kan aldrig vara säkra på att det inte kommer en backlash. Så långt är jag med.
Men det var det här lilla med demokrati.
Det här att om tillräckligt många människor tycker samma sak så kommer de få makt. Och givetvis ser jag ett problem i det faktum att främlingsfientliga partier får folkets stöd i våra grannländer och i våra egna. Men jag vägrar tro att det är för att folk generellt är dumma i huvudet. Problemet ligger på ett annat plan. Om SD för en politik som människor känner att de brinner för – är det då en fråga om att människor generellt är idioter, eller om att de känner att någon faktiskt tar deras oro på allvar? Att de upplever ett problem som ingen annan lyfter upp? Det är väl självklart att vi måste förhålla oss till hatets existens. För hatet existerar inte i ett vacuum där vi kan lägga på ett lock och låtsas att det inte finns. Det finns – och av en anledning. Kanske inte av en bra anledning, men ändock en anledning. Och det bör vi ta på allvar.
Jag gillar inte när politiker spelar på människors rädslor och fördomar för att vinna röster. Det gör jag verkligen inte. Jag tror att kunskap är det viktigaste. Och med kunskap menar jag inte enbart ”sanningen”. Jag menar kunskap kring hur människor upplever sina liv. Och kunskap kan exempelvis fås genom att fråga sig ”varför”. För det räcker inte att konstatera att ”så är det”.
Varför vinner främlingsfientliga partier så stora framgångar för tillfället? Är det för att 1. ”främlingar” är ett hot, 2. ”främlingar” upplevs som ett hot bara för att de kommer från en annan kultur, eller 3. ”främlingar” upplevs som ett hot för att de är överrepresenterade i brottsstatistik på grund av helt andra anledningar än att de är ”främlingar”, exempelvis klasskillnader, utanförskap, fördomar, rasism och förutfattade meningar som håller dem utanför arbetsmarknaden?
Om vi ponerar att jag har rätt och det är alternativ nummer 3 som gäller, så fungerar det inte att bara säga att de som är främlingsfientliga är idioter. Det som krävs är 1. att vi aktivt arbetar med att motverka de anledningar som gör att ”främlingar” är överrepresenterade i statistiken, 2. att vi aktivt pratar om att det är så, att det finns ett problem och att vi arbetar på att lösa det (om inte annat så för de marginaliserades skull), och 3. att vi inte viftar bort de oroligas rädsla med att de är ”främlingsfientliga” utan faktiskt också intresserar oss för varför de upplever situationen som de gör.
Och visst, bland dem kommer vi hitta riktiga idioter. De som bara hatar för hatandets skull. De behöver eventuellt få snacka med någon om sitt inre, men de allra flesta, är jag övertygad om, kommer enbart reagera positivt på att de alls blir hörda. För de vill inte hata. Det är det få som vill. De vill bara skydda sig själva. Och de vill veta att någon tar dem på allvar, liksom vi allihop vill.
Jag förstår Maria Svelands bultande hjärta. Jag känner det själv. Men inte på grund av att det finns ”onda” i världen. Utan på grund av att det verkar som att vi människor aldrig kommer kunna mötas. Vi kommer tydligen aldrig kunna prata med varandra, för vi har fullt upp att vara rädda för varandra, rädda för vad ”de andra” kan ta från oss, arga på varandra, arga för att ingen verkar fatta ett jävla dugg av vad vi snackar om. Ledsna. För att de vi vill ska lyssna inte gör det.
Maria Sveland är en ypperlig skribent och författare. Det är inte det att jag har något emot henne. Alls. Tvärtom.
Men att slå tillbaka rädsla med mera rädsla är inte vad jag vill ha av den feministiska retoriken. Jag vill ha mer. Jag vill ha ifrågasättanden. För genom att bara rabbla upp en utvald mängd fenomen som egentligen inte har med varandra att göra och försöka knyta ihop det till en egen väv av världen… tja. Vad ska jag säga. Det är exakt samma sak som Ström gör när han anklagar feminismen för än det ena och än det andra utan självreflektion och utan att fråga sig vart de här uttrycken härstammar ifrån. Utan att försöka förstå vad det handlar om.
Och så är vi lika långt.
Så kommer vi aldrig någonstans.
Sveland applåderas i mina feministiska kretsar och bespottas i mina feminismkritiska. Ingenting har hänt. Allt är som vanligt. Avgrunden är om möjligt ännu djupare. Och i nästa vecka kommer jag som feminist behöva försvara Svelands uttalanden gång på gång på gång.
Och det som faktiskt är viktigt att prata om, det vill säga varför vi har en hatisk och fientligt stämning i samhället… det blev än en gång överskuggat av magkänslor och fingerpekande.
Det är ju som fördömt, alltså.
Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.
Stoltenberg, efter Utøya
Pelle + Hannah = sant
Ni vet den här dialogen och samarbetet Pelle Billing och jag har? Med gästbloggeri och allt sånt?
Nu tar vi det till nästa steg.
Vi ska gifta oss!
Nääää. Herregud vad det hade varit roligt om det hade varit sant, (jag vet nog vad ni misstänkte i början, ni gamla GN-rävar) men så kul ska vi inte ha det.
Däremot ska vi börja videoblogga tillsammans!
Det kommer helt enkelt vara Pelle och jag som diskuterar olika frågor om jämställdhet, från var sitt perspektiv, som vi filmar och lägger ut på bloggarna. Det är en sak med det skrivna ordet, men riktiga samtal är ändå något helt annat, så många fler nyanser som kommer fram, så mycket mer samtal och inte debatt trots meningsskiljaktigheter.
Så, nu undrar jag, är det något ni vill att jag frågar Pelle?
Något speciellt ämne som ni vill att vi ska diskutera?
Hm?
Bröst och bucklor
Pelle Billing har skrivit ett inlägg om bröstförstoringar och frågar ”vem gillar förstorade bröst?”
Jag tror personligen att det är ganska få av de som opererar brösten som gör det av den simpla anledningen att de ska vara större (men för guds skull, jag kan ha så enormt fel i det). Jag tror att det är mer en formfråga. Att kvinnan helt enkelt inte är nöjd med formen på sina bröst, antingen för att de gått ner mycket i vikt eller för att de varit gravida och ammat (eller för den sakens skull bara blivit äldre).
Jag har ju tidigare skrivit om min bröstångest efter ammning, så det ska jag inte gå djupare in i här.
Men efter att jag spenderat de senaste veckorna med att se på Cars 2 säkert en miljon gånger ihop med mitt barn gick det i morse upp för mig vilken himla fin sensmoral den filmen har egentligen, förutom det uppenbara (du ska inte skämmas över dina vänner för att de inte är världsvana samt du ska inte behöva vara någon annan än dig själv även om andra tittar snett för det är de som har problem, inte du), nämligen den om bucklorna.
Bumle (som han heter på danska, kranbilen alltså) vägrar att reparera sina bucklor, för de betyder för mycket för honom. Eftersom han har fått var och en av dem när han varit tillsammans med sin bästa vän (McQueen). Och agentbilen Holly, som får en buckla tillsammans med Bumle senare i filmen, vill inte fixa den heller, eftersom den är betydelsefull för henne.
Så borde man (jag) ju tänka om postgraviditetskroppar. De här brösten fick jag för att jag födde och ammade den viktigaste personen i mitt liv. Alltså borde jag tycka att mina bucklor/bröst är värdefulla, eftersom de påminner mig om något viktigt jag varit med om, och inte något som behöver fixas alls.
Gud vad fint. Så ska jag tänka från och med nu.
Och apropå graviditeter och sånt så har Felicia på Scepchick just bloggat om skräcken för kontra det naturliga med förlossningar apropå en twitterdiskussion jag deltog i härom kvällen. Läs den vetja!
