Reflektioner efter gästbloggandet
Först och främst måste jag säga att jag faktiskt är rätt imponerad över att tonen inte blev hätskare än den blev. Och att jag, vad jag kunde se, inte fick några personliga påhopp (förutom de gamla vanliga, där jag bakas in i den tydligen homogena gruppen ”feminister” och fick veta vad ”problemet” med oss var). Jag är också väldigt glad över att se att det trots allt var några som började diskutera det jag egentligen ville ha sagt med min text, dvs vi kommer ingenstans med hårda ord och smutskastning.
Jag använde mig själv som exempel. Jag beskrev hur det tog väldigt lång tid för mig att komma till den plats jag befinner mig på just nu (metaforiskt talat). Och jag förklarade, även om jag så här i efterhand kan se att jag borde understrukit detta hårdare, att den sista droppen, den som fick mig att tippa över, var det faktum att jag hamnade i samtal med människor som faktiskt gärna ville just samtala. Där jag slapp bli defensiv.
Det var det inte så många som reagerade på. Det där med tjejträt däremot. Det rörde upp känslor.
Jag fick mycket noga veta att brännbollsexemplet INTE på något vis var ett genomgående problem för tjejer, att det istället var ett problem för killar, att det tvärtom var ett sätt att inkludera kvinnor i en sport där de per automatik har sämre förutsättningar, att det var så jävla typiskt feminister att tro att deras problem är så fruktansvärt viktiga och varför fokuserar jag inte på ett VERKLIGT problem.
Kom igen nu. Det var ett exempel. Det var inte så att jag stod där med mitt tjejträ och kände mig förtryckt. Det var inte som att 10-åriga Hannah tyckte att det här, det är fan körsbäret på den patriarkala glassen! Eh. Självklart inte. Det var ett mycket enkelt sätt att illustrera något som för mig, tillsammans med tusen andra saker, gjorde det tydligt att det finns skillnader i förväntningar på oss allihop, beroende på vilket kön vi har. Hur mycket vi sedan bryr oss om de här förväntningarna är givetvis individuellt.
Jag säger för tusan inte att jag vet hela sanningen. [Plats för fanfarer och trumvirvlar]
Men jag vet vad jag själv har upplevt. Jag vet, för det mesta iallafall, varför jag har åsikter om det ena eller det andra. Varför vissa resonemang framstår som mer rimliga än andra – för just mig. Det har med mina erfarenheter att göra. Det är biologi, till och med. Min hjärna försöker helt per automatik att kategorisera de intryck jag får och hitta samband mellan det nya och det gamla, att binda ihop och skapa en kontext som jag kan förstå.
Att försöka förstå människor när de har till synes absolut motsatt världsbild är desto svårare. När jag inte har några som helst tidigare minnesbilder att knyta deras uttalanden till. Eller bara negativa tidigare erfarenheter av samma ämne. När jag inte kan förstå dem, och när de inte kan förstå mig, för att vi talar om saker som betyder något för oss som individer och som är sammankopplat med ett helt livs tidigare erfarenheter.
Och här gjorde jag fel, i många år, och gör det fortfarande, kanske till och med i den här texten. Jag trodde att om människor bara kunde förstå mig, förstå mina upplevelser, så skulle de inte hävda att jag hade fel. Så skulle vi kunna komma överens.
Men förståelse är ju knappast en envägskommunikation, även om jag så ironiskt döpt min blogg till just det. It takes two to tango. Och innan jag kan förvänta mig att andra ska förstå hur jag resonerar, måste jag bemöda mig med att också försöka förstå dem.
Min erfarenhet är dock att det är mycket svårt att bryta igenom den retorik som används i hetsiga diskussioner, och speciellt på Internet. Vi vill inte prata om oss själva. Vi pratar hellre om ”de andra”. Vi skriver i generaliserande termer, vi pratar om ”kvinnor” och ”män” som homogena grupper, om ”feminister” och ”antifeminister” och ”jämställdister” utan att ens vara överens om vilka värderingar vi lägger i orden. Vi talar om hur de andra ”är”, vad de tycker, vad de tänker och hur de vill att världen ska se ut. Som om vi visste sanningen om dem. Som om vi vet något som helst om dem, förutom det vi själva känner, det vi själva upplevt i förhållande till ”dem”. Ni vet faktiskt inte speciellt mycket om mig, och det ni tror er veta utifrån att jag kallar mig feminist behöver inte alls hänga ihop med vad jag faktiskt tycker. ”What you see and what I feel are two completely different things” för att använda mig av ett av mina favoritcitat.
Men för guds skull. Jag gör det själv. Hela tiden. Det är så enkelt att falla in i det. Men jag försöker iallafall tänka på det. Jag försöker bli bättre. Utvecklas. Språkligt, retoriskt och även psykiskt.
För jag, som kvinna, vill inte bli utpekad som representant för andra kvinnor och vad de gjort mot män. Jag, som feminist, vill inte hållas ansvarig för vad andra feminister sagt som fått män att känna sig anklagade. Och därför ska jag, som kvinna, vara fruktansvärt noggrann med att inte utrycka mig på ett vis som placerar dig, som man, i en position där du ska bära skuld för vad andra män gjort mot mig. Och därför ska jag, som feminist, akta mig jävligt noga för att dra alla jämställdister eller på annat vis feminismkritiska över en kam.
Och det vore fruktansvärt skönt om ni kunde sluta tro att jag är den fantasifeminist ni byggt upp i era huvuden.
Efter att Pelle och jag (Two to tango, som sagt, vad passar väl bättre då än en tangolärare?) började samtala som två människor istället för som två representanter för ideologiska rörelser, och efter att jag startade upp WTF!?-projektet, har jag personligen fått höra och på andra platser kunnat läsa människor som protesterat mot detta hopplösa initiativ.
”Feminister går inte att prata med för de utgår ifrån att allt är männens fel” och ”Jämställdister och andra antifeminister har då aldrig velat lyssna på mig, så varför skulle jag vara intresserad av att lyssna på dem?” och ”Jag vill bara slåss, slåss mot dem tills de viker sig och aldrig någonsin kommer upp igen med sin sjuka världsbild” och ”Väldigt fint av dig du, men jag är för arg, jag vill inte prata, jag vill agera!”.
Jag tror inte på ilska. Och det menar jag inte som i ”jag tror inte på att ett aggressivt förhållningssätt är det mest fruktsamma i ett försök att förändra attityder”, även om jag i och för sig skriver under på det också.
Nej, jag tror faktiskt inte på ilska som känsla. Jag tror inte att den känslan finns. Jag tror att ilska och aggressivitet är yttre symptom, ett sätt för oss människor att visa eller dölja att vi blir ledsna. Att vi blir arga när vi inte känner oss lyssnade på, när vi inte blir hörda och förstådda. Jag tror att vi agerar aggressivt i desperation, i en känsla av maktlöshet, av hjälplöshet över att inte bli förstådda eller som reaktion på att vi blivit hånade, förminskade, attackerade och förlöjligade i våra upplevelser.
(Eller, jag ska väl förstås inte försöka utgå ifrån att mina känslor är allmängiltiga. Men det är så det fungerar för mig. Ni får helt enkelt ursäkta mig för att jag åter igen föll in i generaliseranden och utgick ifrån min egen position för att göra omvärlden förståelig för mig själv.)
Men det gör i alla fall mig väldigt ledsen att se ovanstående uttalanden. Ledsen över att människor väljer att anse att vissa inte skulle vara värda att lyssna på, enbart baserat på en icke-statisk etikett och deras egen uppfattning kring vad denna etikett innebär. För att de ändå inte tror på att ”de andra” skulle vara intresserade av att höra vad de har att säga? För att de har gett upp hoppet om att bli bemötta som likvärdiga människor? För att de inte tror att de kan bli förstådda?
Jag skrev den där texten, på Pelles blogg, inför läsare som jag vet är kritiskt inställda till mig redan efter ordet ”feminist”. Men också för läsare som jag haft väldigt fin dialog med. Människor som själva haft så öppna sinnen att de kunnat öppna mina. Människor som inte omedelbart reagerat med aggressivitet och påhopp, som istället hört vad jag sagt, och lugnt och sansat förklarat hur de upplever samma situation, och som med så enkla medel som en vänlig ton lyckats föra mig bort från den ack så vanliga försvarsposition jag så ofta antagit i diskussioner. De som lyckats ge mig några perspektiv som min hjärna faktiskt vill lagra, minnen som jag nu kan använda för att försöka förstå även argument och resonemang som utgår ifrån en helt annat subjektiv plats. Det är tack vare dessa människor jag fått upp ögonen för min egen plats i karusellen av eviga smädesord och raljerande ton.
Jag vill gärna hoppa av den. För den går bara runt och runt och leder ingenstans.
Jag tror ibland att vi allihop missar att se skogen för alla träd. Att vi fokuserar så hårt på våra hjärtefrågor att vi glömmer bort att tänka på helheten, vår egen helhet, drömbilden av världen så som vi önskar att den såg ut.
Jag vill gärna leva i en värld där mina upplevelser och mina ord bemöts med lika mycket respekt och vänlighet som nästa persons.
Och det kan jag aldrig förvänta mig om jag inte själv beter mig på det viset gentemot mina medmänniskor, må de vara meningsmotståndare eller ej.
Jag kallar mig måhända feminist. Men jag är inte ansvarig för ”feminismen”.
Och först och främst är jag ändå människa. Liksom ni.
Och om ni vill förändra mig så är det INTE genom hårda ord och spydigheter ni kommer lyckas. För då stelnar jag bara i min position, är tvungen att försvara den till varje pris och kan inte tänka vidare. En människa har sin stolthet, och en människa kommer inte vika sig och erkänna sina fel inför någon som behandlar dem dåligt. Men en människa kan mötas på lika fot och utvecklas tillsammans med andra.
Det gör jag gärna.
Och helst utan diskussioner kring brännboll den här gången.
För det blev bara för dumt.
Gästblogg
Idag gästbloggar jag om WTF-projektet, feminism, jämställdhet och tjejträn hos Pelle Billing.
Senare i kväll ska jag till Lund och se en debatt med rubriken ”Är det synd om mannen?”.
Nångång innan dess ska jag försöka få klart ytterligare en serie och slänga upp den här också.
Såattde. Så ser min dag ut.
Vsg för info.
Fredagshumor
Ni vet när jag beskrev Pelle Billing som rolig?
Nu har jag bevis:
Kunde dessvärre inte fortsätta den här konversationen efter det pga för mycket lol.
Billing och kvinnofrågorna
Pelle Billing lyfter i sitt senaste inlägg upp kvinnofrågorna i jämställdhetspolitiken, och har skrivit en lista över problem som han tycker är viktiga att fortsätta arbeta med samt ber läsarna att fylla på med fler i kommentarerna.
Hans lista ser ut som följer:
- Våld mot kvinnor i nära relationer. Detta försvinner inte bara för att det erkänns att även män drabbas, och det är kvinnor som är mer utsatta för grovt våld, skador och rädsla.
- Omänskliga utseendeideal. Dagens generation av tjejer och unga kvinnor har växt upp med konsekvent bildredigering av modeller. Givetvis kan inte tryckfriheten dras in, men vi kan ha en levande debatt som en del av jämställdhetspolitiken.
- Våldtäkter. Utomhus, inomhus, av främlingar och av bekanta. Att samhället fördömer våldtäkter är bra, men samtidigt behöver vi bli bättre på att förebygga samt att hitta bevis till fällande dom.
- Mobbing på kvinnliga arbetsplatser. Det är ofta på kvinnodominerade arbetsplatser inom offentliga sektorn som mobbingen är som värst.
- En betydande grupp invandrade kvinnor har i praktiken inte samma fri- och rättigheter som svenska kvinnor. Detta är helt oacceptabelt.
- Kvinnors ekonomi efter en skilsmässa. Ska pensionspoäng som arbetas in under ett äktenskap automatiskt delas lika mellan makarna?
- Krav som inte går att förena (dubbelbestraffning). En kvinna som är hemma “för lite” med sitt barn får skäll (av de traditionella värderingarna), medan en kvinna som är hemma “för mycket” med sitt barn också får skäll (av de radikalfeministiska värderingarna). När ska en mamma kunna ha en viss livsstil utan att bli skuldbelagd?
- Kvinnors hälsa. Alkohol- och tobakskonsumtionen har ökat bland kvinnor de senaste decennierna. Kvinnors medellivslängd har bromsat in. Hur ska denna trend kunna vändas?
Vad säger ni? Vad saknas? Vilka är era hjärtefrågor när det kommer till kvinnorelaterade jämställdhetsproblem?
Och så måste jag faktiskt lyfta upp en kommentar jag läste där på bloggen, nämligen denna:
“Utseendefixering baseras främst på den biologiska grundade villjan och valet att delta i den sexuella konkurrensen.”
Exakt! Och anledningen att framställningar av kvinnor som har extremt stark konkurrenskraft på denna marknad används i reklamen är förstås att kvinnor ska göra en koppling mellan den produkt eller tjänst som reklamen avser och den stora makt som den avbildade kvinnan har. Om kvinnor inte ville ha denna makt, så skulle reklamen inte funka.
Jag fattar vad han menar. Det är inte det. Klart att det ligger något i det, klart att viljan att anses attraktiv finns inbyggd hos alla människor, män som kvinnor. Men nu undrar jag ändå: Hur stor makt har de avbildade kvinnorna i alla reklamer listade på Sälj grej med tjej?
Personligen kan jag känna att makten som kvinnan på kaffeautomaten har inte direkt får mig att vilja köpa mer kaffe. Det måste jag säga. Den får mig bara att undra varför vackra kvinnor används för att sälja produkter som 1. inte riktar sig till kvinnor specifikt och 2. inte har något överhuvudtaget med varan som säljs att göra.
Det är inte vackra kvinnor i reklamer för skönhetsprodukter riktade till andra kvinnor som är problemet. Det är det faktum att vackra kvinnor används som lockbete för att sälja precis vad som helst. Att vi aldrig kan värja oss från bilder av dessa perfekt retuscherade kvinnokroppar eftersom de finns precis överallt. Att vi alltid måste jämföra oss med dem, varje dag.
Att vi hela tiden blir intalade att det är den sexuella makten som är det vi borde fokusera på och inget annat. Det är det som är förödande för självkänslan. Att våra kroppars knullbarhet framställs som vår största tillgång.
När vi nu faktiskt vet att vi är så mycket mer än så känns det sådär att hela tiden bli reducerad till en kropp – en kropp som inte ens duger som den är.
Eventuellt storslagna planer
Idag har jag
1. haft världens största kollektivtrafiksfail mestadels grundad på att jag glömt uppdatera mitt pendelkort, fick panik, hoppade av tåget på den absolut mest öde stationen i hela Köpenhamns närområde och därefter fick gå två kilometer i regn för att komma till nästa station där jag givetvis missade först ett tåg och sedan var nästa inställt
2. haft en trevlig lunch med en klasskamrat och planerade inför kommande radioreportage om sexualundervisning i skolorna
3. hållit ett sexquiz på Inkonst med fem deltagare (varav ingen visste hur många gånger en man i genomsnitt får utlösning under en livstid) (Ja okey, det var en utslagsfråga, vem tusan går runt och vet sånt liksom?) (Förutom sexnördar som vi då.)
4. och haft ytterligare en fika med Pelle Billing.
Låt mig säga såhär: vi har rätt bra idéer inför framtiden, alltså.
You’ll know us by the trail of dead when you see it. Om ett år. Eller så. (Eh. OBS! En musikreferens, inte en SCUM-referens. För att tydliggöra detta för alla som inte lyssnar på rock.)
Jag glömde dock helt bort att snacka om genusdagis som jag utlovat.
Men till gengäld fick jag en WTF-historia av honom.
Ett rätt bra byte, med andra ord.
Och så kan ni se fram emot mitt gästblogginlägg på hans blogg framåt jul!
Temat blir: resan från rabiat till reflekterande.
Det ni!
Ett första steg mot nånting
Jaha hörni.
Idag har jag varit och fikat med allas vår Pelle Billing.
Jag åt mjölkfri kladdkaka och drack en sojalatte. Men det är knappast det ni är intresserade av att höra om.
Har ni sett Pelle nån gång? Vad har ni fått för uppfattning om honom?
Jag hade ingen. Jag har bara sett bilden han har på hemsidan. Nog för att jag skulle känna igen honom när han steg innanför dörren, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle kunnat skaffa mig en uppfattning om hans personlighet. Han är ju ”den sakliga” bland antifeministerna, ni vet. Vi får inte veta speciellt mycket om honom i hans texter. Inte för att han är antifeminist, i och för sig. Men ni vet hur det blir när vi klumpar ihop människor i olika grupperingar. Då slänger vi med människor by association.
Pelle hade en röd t-shirt, såg lite ut som Woody Harrelson när han lade huvudet på sned, var rolig och öppen och väldigt väldigt godhjärtad. Vi fikade i två timmar. Det var fruktansvärt inspirerande.
Vi talade om orsakerna bakom näthat. Vi talade om ensamhet, om bitterhet, om hur farligt det är att vistas på samma bloggar, läsa samma sorts texter om förtryck om och om igen tills en tror att det är hela sanningen, om att inte komma ut i verkligheten och få lite mänsklig kontakt och kunna se att de där, som sitter på andra sidan skärmen, också är människor. Vi pratade om att alla har en historia, alla har ett bagage. Everybody is broken in some way.
Vi talade om den infekterade könsfrågan, om polariseringen mellan könen, vi talade om hur defensiva alla är, om anfall som absolut inte är bästa försvar. Om hur svårt det är att tränga igenom, att se till sig själv, att ifrågasätta varför vi tycker som vi tycker. Om vikten av att våga utvecklas. Om att det inte är nödvändigt att välja sida, att välja vilken kamp vi vill ta upp och ignorera alla andra, om att vi kan stå sida vid sida, med varsin hjärtefråga. För vi är inte varandras fiender, vi som vill ha en förändring i tankesätt snarare än att ”vinna kriget”.
Pelle kom med en mycket intressant anekdot, som jag av hänsyn till honom inte ska gå djupare in på, men den handlade om svårigheten att hantera gråzonerna mellan mäns och kvinnors faktiska utsatthet i den polarisering (okey, det är verkligen ett återkommande ord i den här texten, det betyder alltså ungefär ”att sätta två saker i motsats till varandra”) som skett gällande våld i nära relationer, där det är närmast omöjligt att föreslå ett mellanting mellan ”alla pengar till kvinnor för de drabbas värst” och ”50/50 utdelning av pengar för kvinnor slår lika ofta som män”. Bara en sån sak. Att vi inte kan hantera att det finns gråzoner gällande könsmaktsordningen. Kan vi #prataomdet kanske? Vore uppskattat.
Vi talade också om de extrema. De som står längst ut på båda sidorna av feministerna och antifeministerna, som vägrar att erkänna att även de på andra sidan kan uppleva jobbiga saker i sina liv på grund av sitt kön. De som styvnackat vill ”slå ner” de andra verbalt. De som vill slåss. De som vill hata. Och hur sorgligt det är. För allt alla vill är väl egentligen bara att någon ska säga ”Jag hör dig. Jag förstår dig. Jag förstår att det är jobbigt.”
Ni vet den där irriterande kompisen som vi väl alla har haft, den där som, ifall en exempelvis säger ”Fy FAN vilken jobbig dag jag har haft!” absolut ska kontra med ”Jamen JAG då! Jag har haft den värsta dagen i världen!”. Ni vet den kompisen.
Ingen bra kompis.
En bra kompis är den som säger ”Men usch, berätta!”. Och när en sedan har fått vräka ur sig allt som varit pissigt med den där dagen och blivit lyssnad på… då är en plötsligt beredd att fråga sin kompis ”Och hur har din dag varit?”. Och lyssna. På riktigt.
Så hoppas jag att vi kan försöka få det i talet om jämställdhet och upplevelser av förtryck (i ordets allra vidaste betydelse).
Att alla kan få bli lyssnade på utan att bli förminskade. Utan att få höra att ”jamen mitt problem är faktiskt värre!”. För det är precis sånt snack som inte tar oss någonstans. Ingen människa orkar lyssna på någon annan om de inte själva får lov att komma till tals vid någon tidpunkt. Ingen orkar lyssna på någon annans problem om ens egna hela tiden passerar åhöraren med en axelryckning.
Och inte för att vara sån, men alla ni feminister som läser här är säkert väl medvetna om den här gamla antifeminist-retoriken:
Mah ööh, varför bryr ni er om ifall det är lika många kvinnor som män i styrelsen på det här svenska företaget, varför bryr ni er inte om det RIKTIGA kvinnoförtrycket typ i Egypten?
Ni vet vad jag snackar om. Det är verkligen irriterande. Och vad vi alltid säger är ”Hallå! Vi kan bry oss om förtrycket i Egypten OCH det i Sverige samtidigt faktiskt!”
Vi gör precis samma sak själva.
Mah ööh, varför bry sig om vad MÄN (och speciellt vita heteromän) upplever när det finns kvinnor som har det VÄRRE?
Ni hör ju. Det är ju hur dumt som helst.
Det MÅSTE finnas utrymme för alla de som upplever ett förtryck att få lov att tala om det utan att bli bortviftade. Det MÅSTE alltså finnas plats till alla perspektiv. Även perspektiv från de som vi så avfärdande kallar de ”privilegierade”. Det handlar inte om vem som har det värst. Det handlar bara om att inte förringa andra människors upplevelser.
Nåväl.
Efter två timmar sa vi till slut farväl, kramades, och gick åt var sitt håll. Vi har kommit överens om ett samarbete. Hur det kommer se ut är inte riktigt klart än, men Pelle kommer annonsera det på sin blogg när allt är färdigt. Det går ut på att öka mångfalden inom samtalet (och jag vill så gärna skriva diskursen, men jag låter bli) om jämställdhet. Att ge fler perspektiv på samma plats, virtuell eller fysisk eller båda. Att försöka hitta den fina balansgången mellan kvinno- och mansfrågor. Att låta alla röster bli hörda. Utan att fördöma, utan att klanka ner på andra. Att lyssna.
Det finns fortfarande plats för kritik, tro mig. Det är ingen av oss som hävdar att vi kan komma nånstans med nippertippigt tåtassande och blomsterkastande. Men diskussionen måste verkligen stiga en nivå. Vi måste bli av med polariseringen. Vi måste sluta hata på varandra. Vi måste plocka upp lite humanism i vårt jämställdhetstänkande.
Jag hävdar att vi måste prata mer om strukturer. Jag vet inte hur Pelle ställer sig till det, men jag misstänker att han inte skulle säga emot mig. Han använder sig själv av uttrycket ”könsrollssamhället”, och det är ett i mina öron fruktansvärt bra ord. Det är könsroller det handlar om. Inte kön. Könsroller. Som vi blivit tilldelade. Intvingade i. Som vi lever efter trots att vi kanske inte vill. Könsrollerna är inte ett fritt val. Och därför är män också offer för de patriarkala eller post-patriarkala (vilket vi nu vill använda här i dessa nya tider) strukturerna. Därför är män också strukturellt kedjade.
Och nästa gång vi fikar, Pelle och jag, ska jag försöka förklara för honom varför jag tycker att genusförskolor är en bra sak, av just den anledningen.
Nu har vi nämligen ett samtal, och inte en debatt som ska vinnas.
Och därför är chanserna stora att han kommer förstå vad jag menar. Även om han kanske inte håller med mig. Och då har vi båda vunnit någonting.
Att lyssna och försöka förstå
Det har varit hektiska dagar på Internet den senaste veckan här efter SCUM, om en liksom jag rör sig i sfärer som behandlar feminism, maskulism och jämställdhet. Turbulensen har även tagit sig in på denna min egen blogg, och upplevelsen har varit stor för mig, på många sätt.
Jag har på nära håll kunnat se hur människor väljer att argumentera i den här frågan, jag har sett hur tonfallen varierat, jag har sett båda sidor skriva saker som jag inte kan hålla med om… men det viktigaste är detta: jag har sett hur radikalt (pun intended) vi missförstår varandra, hur vi talar förbi varandra, hur vi misslyckas med att förklara hur det känns. Och hur vi framstår som tämligen inkapabla att ens för ett ögonblick sätta oss in i de andras perspektiv.
Men jag har också fått möjligheten att inleda konstruktiva och respektfulla samtal med några från ”den andra sidan” (om ni ursäktar mitt uttryck, Rutger och John bl.a.). Jag har haft den stora förmånen att kunna föra dialog med några som jag vid första anblick och argument inte verkar dela några gemensamma perspektiv med.
Men det gör vi, många av oss, många från olika könsidentiteter och tillhörigheter, från olika politiska läger, från olika skikt i samhället. Vi delar uppfattningen att jämställdhetsarbetet måste bestå av ett upplyftande av alla upplevelser av könat förtryck och förakt och diskriminering.
Pelle Billing har nyligen skrivit en alldeles underbart text om Att vidga sina vyer, och han sätter fingret på precis vad jag också menar.
En sak som är ännu svårare att utforska, men som jag ska försöka närma mig, är vilket tonläge i debatten som faktisk leder till resultat. Kanske är det inte alltid en debatt som behövs, kanske behöver vi även samtal mellan olika aktörer på jämställdhetsområdet.
Att dessa funderingar kommer upp nu har inte bara att göra med den senaste tidens händelser, utan även för att jag tror att tiden är mogen. Sverige har behövt en tid där mansfrågorna också får belysas, och där en del aktörer verkligen sätter sig in i dessa. När denna process väl har gjorts, finns förutsättningar för en dialog och en fördjupning.
Jag kunde inte hålla med mer.
Jag tror att polariseringen och separatismen mellan kvinno- och mansfrågorna har varit en nödvändig process, där båda läger fått möjlighet att fokusera på och precisera exakt vad som är viktigt för kvinnor och män i deras respektive liv. Radikalfeminismen, som jag för övrigt inte är någon stor anhängare av, har fått utstå mycket kritik just för sin separatistiska utgångspunkt, men i vissa fall är jag benägen att påpeka att ett rum, fysiskt, psykiskt eller virtuellt, där enbart det ena perspektivet lyfts upp, kan ha sina givna fördelar. Just eftersom det då med ogrumlad tydlighet går att se vilka gemensamma erfarenheter som människor reagerar på och upplever som ett negativt inflytande på sina liv.
Men vid någon tidpunkt är det dags att lämna det isolerade rummet och stå redo att med sitt nu väl utkristalliserade perspektiv bemöta resten av världen. Och det är då det blir så avgörande att vara klar till att försöka lyssna och förstå. Lyssna på andra erfarenheter än sina egna, försöka förstå varför andra har ett till synes motsatt perspektiv på det som för ett ögonblick sedan verkade så solklart för en själv. För det är förmodligen inte ens motsatt, det kan lika gärna visa sig vara motsvarande.
Det är dags att komma vidare. Det är dags att vi avslutar det krig som eskalerat från ett könskrig till ett krig angående vilket perspektiv som är mest ”sant”, eller vem det är mest synd om. Det finns ingen som helst motsättning kring att bearbeta kvinno- och mansfrågor parallellt. Det är faktiskt absolut nödvändigt att vi slår ihop dessa perspektiv och ser på helheten. Vi behöver inte mer debatt, mer situationer där åskådarna ska välja sida. Vi behöver arbeta tillsammans, trots eller kanske på grund av olika perspektiv.
I Sverige, i slutet av 2011, har vi kommit så långt att det är möjligt. Det ska vi vara fruktansvärt glada för.
Låt oss inte förspilla den chansen. Kriget måste ta slut.
Det är dags att lyssna och försöka förstå.
Jag är redo. Är ni?
Hannah ohjärta Pelle Billing
Typiskt. Min begeistring över Pelle Billings djupsinnighet och progressivitet fick sig ett snöpligt men kanske väntat slut idag när jag på hans blogg läser ordet ”statsfeminism” två gånger i samma inlägg, och inte ironiskt menat heller.
Fan också.
Det blir så konstigt när han i ena meningen talar om en förändring av jämställdheten och i andra meningen skriver om att ”backa ur statsfeminismen”. Hade vi inte kommit till en förståelse här om att feminism och mansrörelse kan fungera sida vid sida och inte slår ut varandra? Att det ena inte måste försvinna för att det andra ska få plats? Hade vi inte JUST blivit överens om att det inte försiggår ett krig mellan kvinno- och mansrörelserna? Och att det finns plats för båda inom feminismen, men att det krävs att just män talar om sina upplevelser av maktlöshet för att det ska synas?
Pelle. Jag gör slut.
Hannah <3 Pelle Billing
Eh. Ja.
Den rubriken var det nog ganska många som läste ironiskt nu. Men. Det ska ni inte göra. Förvänta er inget raljerande. Och låt mig nu förklara varför innan ni avprenumererar den här bloggen för alltid.
Jag har uppenbarligen varit korttänkt. Jag har läst Pär Ström och Pelle Billing som två parallella antifeminister. Jag har inte bemödat mig med att läsa lite längre, lite mer, och inte lyckats separera dessa två från varandra. De lägger ofta upp samma artiklar och resonerar kring samma aktuella saker, och därför har jag utgått ifrån att de har samma utgångspunkt, dvs den jag läst mig till döden trött på i Pärs alla olika texter/böcker/pamfletter. Dvs, den som hävdar en mystisk statsfeminism och envist förnekar att det finns konstruerade könsroller eller genussystem eller patriarkala traditioner. Den som inte har en agenda, inga konstruktiva lösningar, inget ideologisk syfte mer än att klanka ner på den moderna feminismen (och göra den till sin fiende).
Idag har jag dock läst en artikel på Mansnätverkets hemsida, undertecknad Pelle Billing, som gjorde mig både rörd och fruktansvärt glad. Igen, ingen ironi. Det är precis så här jag vill att den ”manliga motsvarigheten” till feminism ska se ut.
…
Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man – eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara – och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturlig utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.
…
Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter
- Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.
- Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv)
…I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.
Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.
Att smida medan järnet är varmt 2
…eller hur Norgetragedin blev kvinnornas/feministernas fel. Samt en prisutdelning! Åh så spännande.
Det är ju inte några nyheter att de främsta antigenusdebattörerna på internetz är Pelle Billing och Pär Ström, så jag tänker faktiskt helt kvalitativt låta dem stå för hela det här inlägget. Det är ju ingen jävla forskningsrapport det här.
Vi börjar med Billing, som har skrivit ett inlägg vid namn ”Grogrunden för ett monster” där han listar en del saker som enligt honom kan ge upphov till en man likt Breivik, dvs dessa:
- Att växa upp utan sin pappa. Detta är en välkänd riskfaktor för våldsbrott, och Anders Behring Breivik är inget undantag. Om ens pappa försvinner ur ens liv vid 15 års ålder har kontakten innan dess med största sannolikhet varit dålig, och sparsam.
- Arbetslöshet. Män som inte kan försörja sig har en tendens att isolera sig, och har ytterst svårt att skaffa sig fru och barn. Breivik hade inte haft någon inkomst de senaste fem åren.
- Barnlöshet. Frivillig barnlöshet är en sak – inget ont om detta. Men många män är ofrivilligt barnlösa. Dels beror detta på att populära män kan ha två kullar barn, vilket gör att mindra populära män inte kan få barn alls (kvinnor har mer sällan två kullar barn). Dels beror det på att män som har barn ofta inte får leva med dessa barn om de är underklass eller arbetslösa. Det finns inget bättre än familjeliv för att få män att använda sin inneboende kraft på ett konstruktivt sätt.
- Dålig sexuell framgång. Förr i världen sågs det inte med blida ögon på tillfälliga relationer eller många sexpartners. Alla skulle gifta sig (och fick då en sexpartner). Idag lever vi i en helt ny värld, efter den sexuella revolutionen. Precis som när det gäller familjebildning kan populära män ha många sexpartners, medan mindre populära män knappt får någon partner alls. Detta riskerar i längden att föda hat och destruktiva tankar.
- Medfödd störning. Det är tveksamt om en man helt utan neuropsykologisk störning blir en “ensam galning” av den typen Breivik är – även om alla de andra faktorerna är närvarande.
Så långt, så gott. Nåja. Jag orkar inte gå djupare in på det inlägget och vad hans formuleringar implicit säger om kvinnornas roll i det hela, det kan ni tillexempel läsa om i NoBoyToy’s inlägg istället. Däremot måste jag lyfta upp några väldigt fina kommentarer som går att läsa därunder, nämligen dessa (som jag valt ut efter mycken möda och stort besvär, det är då en helt fantastisk diskussion som pågår där) (speciellt leifer är verkligen en stjärna) (Obs! Ironi.):
leifer säger:
24 juli 2011 kl 20:51Ja du är inne på nåt och det är män som marginaliseras och är på vissa sätt förlorare i det nya s.k. jämställda samhället, särskilt då som män har färre medfödda fördelar gentemot kvinnor. Kvinnor kan ju i större utsträckning öka sin levnadsstandard genom att välja rätt män till partner, liksom göra barnkarriär. Dom väljer då bort män som dom tycker inte har nån framtid. Detta är även ett mönster i filmer. Tjejen dumpar snubben som är en loser.
Tyvärr tycks dessa män som söker sig till s.k. högerextremism istället vilja återskapa nåt slags könsrollssamhälle. Ett där män är “riktiga män”. Kanske handlar det om att återupprätta nån slags förlorad heder?
Aha. Det nya jämställda samhället har tagit ifrån männen en massa fördelar som de tidigare hade i och med att de var män och därmed i en fördelaktig position redan från start. Nu när manlighet som sådan inte längre är en fördel per automatik kan kvinnor med sina ”medfödda” fördelar (jag undrar verkligen vilka som åsyftas här, är det brösten?) välja bort män utan ambitioner i mycket högre grad. Detta är alltså ett slag för den manliga hedern. Och därför är det den nya jämställdheten som är boven i dramat. Spännande vinkling indeed! Speciellt hänvisningen till film, som vi alla vet reflekterar verkligheten alldeles strålande.
Vidare:
Jack säger:
24 juli 2011 kl 23:08“Dels beror detta på att populära män kan ha två kullar barn,”
Här kan lika gärna kvinnans beteende skuldbeläggas, hon impregnerar sig med någon som redan är i familj eller som inte tänker stanna med barnen. Samt inte minst kan skuld läggas på de sociala transaktionerna som tar pengar från män och ger till kvinnor gratis, så att de inte är intresserade av män utan hellre “bitchar” om att de inte behöver en man, de får ju pengar ändå, från staten, vilketn i sin tur brukat våld och våldshot mot män för att ta dessa pengar ifrån dem.
Ah. Det gamla ”kvinnor för skylla sig själva om de är så dumma att de skaffar barn med män som inte tänker ta sitt ansvar för barnen”. Att männen som inte tar ansvar för sina barn skulle ha någon slags skuld i frågan är förstås uteslutet. Att kvinnorna sedan ”bitchar” om att de inte behöver någon man… vänta, är det ett vanligt scenario? Och vänta, får de pengar från staten som använt våld och våldshot för att ta pengar från män? …menar han männen som betalar underhåll för barn de faktiskt har ansvar för? Eller menar han männen som betalar skatt? För mig veterligen är det inte bara männens skattepengar som går till att betala ut underhåll till (helt) ensamstående föräldrar. Fast jag kan förstås ha fel, jag är knappast någon skattemas.
Och så leifer igen, som strössel på kakan:
leifer säger:
24 juli 2011 kl 23:40Detta med avsaknad av fadersgestalt, Sverige är ju världsledande på ensamma mammor. Många av de pojkar som ballar ur växer upp med ensamma mamman. Vad är deras ansvar? Och hur uppfostrar dom sina pojkar egentligen.
Ja, såklart, vi saknade det sista skuldbeläggandet av de ensamstående mödrarna. Kan de inte uppfostra sina söner ordentligt så de inte blir psykopater och huliganer, så borde de aldrig skaffat barn med en man som inte tänkte ta sitt ansvar som förälder! Eller hur var det nu? Vart var pappans ansvar? Eller handlar det månne om att vi har byggt upp ett samhälle balanserande på den fragila konstruktion som tvåsamheten trots allt är och som därför låter ensamstående utföra två människors jobb? Nej väl. Inte det, väl.
Nu blir det här för långt igeeeen (förlåt mormor, jag borde inte skriva så långa inlägg, vi snackade ju om det här senast igår, men gud jag blir ju matad med stoff här).
Okey. Nu närmar vi oss klimax, nämligen Pär Ströms blogg, där han med fantastiskt finkänslig (eller?) retorik lyckas få sina egna associationer att till synes ge feminismen del av skulden för Norgetragedin genom att först presentera en lösryckt tanke han fick, för att sedan bygga vidare med att dra upp det svenska genusdagiset Egalia i sitt inlägg ”Forskare kräver mer manlighet på dagis”. Guilt by association, om något:
”Professorn är bara en av många debattörer, som på senare år börjat kräva olika behandling av flickor och pojkar med hänvisning till de biologiska skillnaderna.”
Så här säger Gideon Zlotnik, specialläkare i barnpsykiatri:
Gideon Zlotnik
”Vi har den paradoxen, att vi å ena sidan gärna vill ha riktiga pojkar. Som vinner mästerskap och är goda soldater. Å andra sidan hämmar man den delen av pojkens utveckling i de pedagogiska ramarna, för att det huvudsakligen är kvinnor som styr. Och så blir de som riktiga pojkar på ett negativt sätt. De blir rastlösa, aggressiva och gränsöverskridande.”
När jag läste den sista meningen gick min tanke till vansinnesdådet i Norge. Finns det möjligtvis ett samband?
I Sverige går vi som bekant en väg som utgör motsatsen till vad de ovan nämnda forskarna förespråkar. Ett framträdande exempel är förskolan Egalia i Stockholm, som satt som målsättning att utplåna könen. På Egalia ändrar man exempelvis barnsånger så att ”hen” ersätter ”han” och ”hon”. Det blir ”En sockerbagare här bor i staden, hen bakar kakor mest hela dagen”.
Ja, ni läste rätt. Pär Ström vill få det till att genusdagis kommer föda en drös psykopatiska högerextrema våldsmän utan empati. Det faktum att Breivik var starkt emot genustänk och ansåg att ”Damer skall vara fruar och sköta hushållen, inte poliser och soldater, och män skall fortsatt hålla upp dörren för damer” spelar givetvis ingen som helst roll. Att fostra barn till att bli individer istället för kön måste vara det farligaste som finns.
Och priset för att använda Norgetragedin på minst finskänsliga sätt för att främja sina egna syften går givetvis till [trumvirvel] PÄR STRÖM!
Han vill säkert tacka sin mamma.
(Jag ber om ursäkt för allt raljerande.)
(Eller nej, det gör jag inte alls. My blog, my rules.)
(Hah.)




