Först och främst måste jag säga att jag faktiskt är rätt imponerad över att tonen inte blev hätskare än den blev. Och att jag, vad jag kunde se, inte fick några personliga påhopp (förutom de gamla vanliga, där jag bakas in i den tydligen homogena gruppen ”feminister” och fick veta vad ”problemet” med oss var). Jag är också väldigt glad över att se att det trots allt var några som började diskutera det jag egentligen ville ha sagt med min text, dvs vi kommer ingenstans med hårda ord och smutskastning. 

Jag använde mig själv som exempel. Jag beskrev hur det tog väldigt lång tid för mig att komma till den plats jag befinner mig på just nu (metaforiskt talat). Och jag förklarade, även om jag så här i efterhand kan se att jag borde understrukit detta hårdare, att den sista droppen, den som fick mig att tippa över, var det faktum att jag hamnade i samtal med människor som faktiskt gärna ville just samtala. Där jag slapp bli defensiv.

Det var det inte så många som reagerade på. Det där med tjejträt däremot. Det rörde upp känslor.

Jag fick mycket noga veta att brännbollsexemplet INTE på något vis var ett genomgående problem för tjejer, att det istället var ett problem för killar, att det tvärtom var ett sätt att inkludera kvinnor i en sport där de per automatik har sämre förutsättningar, att det var så jävla typiskt feminister att tro att deras problem är så fruktansvärt viktiga och varför fokuserar jag inte på ett VERKLIGT problem.

Kom igen nu. Det var ett exempel. Det var inte så att jag stod där med mitt tjejträ och kände mig förtryckt. Det var inte som att 10-åriga Hannah tyckte att det här, det är fan körsbäret på den patriarkala glassen! Eh. Självklart inte. Det var ett mycket enkelt sätt att illustrera något som för mig, tillsammans med tusen andra saker, gjorde det tydligt att det finns skillnader i förväntningar på oss allihop, beroende på vilket kön vi har. Hur mycket vi sedan bryr oss om de här förväntningarna är givetvis individuellt.

Jag säger för tusan inte att jag vet hela sanningen. [Plats för fanfarer och trumvirvlar]

Men jag vet vad jag själv har upplevt. Jag vet, för det mesta iallafall, varför jag har åsikter om det ena eller det andra. Varför vissa resonemang framstår som mer rimliga än andra – för just mig. Det har med mina erfarenheter att göra. Det är biologi, till och med. Min hjärna försöker helt per automatik att kategorisera de intryck jag får och hitta samband mellan det nya och det gamla, att binda ihop och skapa en kontext som jag kan förstå.

Att försöka förstå människor när de har till synes absolut motsatt världsbild är desto svårare. När jag inte har några som helst tidigare minnesbilder att knyta deras uttalanden till. Eller bara negativa tidigare erfarenheter av samma ämne. När jag inte kan förstå dem, och när de inte kan förstå mig, för att vi talar om saker som betyder något för oss som individer och som är sammankopplat med ett helt livs tidigare erfarenheter.

Och här gjorde jag fel, i många år, och gör det fortfarande, kanske till och med i den här texten. Jag trodde att om människor bara kunde förstå mig, förstå mina upplevelser, så skulle de inte hävda att jag hade fel. Så skulle vi kunna komma överens.

Men förståelse är ju knappast en envägskommunikation, även om jag så ironiskt döpt min blogg till just det. It takes two to tango. Och innan jag kan förvänta mig att andra ska förstå hur jag resonerar, måste jag bemöda mig med att också försöka förstå dem.

Min erfarenhet är dock att det är mycket svårt att bryta igenom den retorik som används i hetsiga diskussioner, och speciellt på Internet. Vi vill inte prata om oss själva. Vi pratar hellre om ”de andra”. Vi skriver i generaliserande termer, vi pratar om ”kvinnor” och ”män” som homogena grupper, om ”feminister” och ”antifeminister” och ”jämställdister” utan att ens vara överens om vilka värderingar vi lägger i orden. Vi talar om hur de andra ”är”, vad de tycker, vad de tänker och hur de vill att världen ska se ut. Som om vi visste sanningen om dem. Som om vi vet något som helst om dem, förutom det vi själva känner, det vi själva upplevt i förhållande till ”dem”. Ni vet faktiskt inte speciellt mycket om mig, och det ni tror er veta utifrån att jag kallar mig feminist behöver inte alls hänga ihop med vad jag faktiskt tycker. ”What you see and what I feel are two completely different things” för att använda mig av ett av mina favoritcitat.

Men för guds skull. Jag gör det själv. Hela tiden. Det är så enkelt att falla in i det. Men jag försöker iallafall tänka på det. Jag försöker bli bättre. Utvecklas. Språkligt, retoriskt och även psykiskt.

För jag, som kvinna, vill inte bli utpekad som representant för andra kvinnor och vad de gjort mot män. Jag, som feminist, vill inte hållas ansvarig för vad andra feminister sagt som fått män att känna sig anklagade. Och därför ska jag, som kvinna, vara fruktansvärt noggrann med att inte utrycka mig på ett vis som placerar dig, som man, i en position där du ska bära skuld för vad andra män gjort mot mig. Och därför ska jag, som feminist, akta mig jävligt noga för att dra alla jämställdister eller på annat vis feminismkritiska över en kam.  

Och det vore fruktansvärt skönt om ni kunde sluta tro att jag är den fantasifeminist ni byggt upp i era huvuden.

Efter att Pelle och jag (Two to tango, som sagt, vad passar väl bättre då än en tangolärare?) började samtala som två människor istället för som två representanter för ideologiska rörelser, och efter att jag startade upp WTF!?-projektet, har jag personligen fått höra och på andra platser kunnat läsa människor som protesterat mot detta hopplösa initiativ.

”Feminister går inte att prata med för de utgår ifrån att allt är männens fel” och ”Jämställdister och andra antifeminister har då aldrig velat lyssna på mig, så varför skulle jag vara intresserad av att lyssna på dem?” och ”Jag vill bara slåss, slåss mot dem tills de viker sig och aldrig någonsin kommer upp igen med sin sjuka världsbild” och ”Väldigt fint av dig du, men jag är för arg, jag vill inte prata, jag vill agera!”.

Jag tror inte på ilska. Och det menar jag inte som i ”jag tror inte på att ett aggressivt förhållningssätt är det mest fruktsamma i ett försök att förändra attityder”, även om jag i och för sig skriver under på det också.

Nej, jag tror faktiskt inte på ilska som känsla. Jag tror inte att den känslan finns. Jag tror att ilska och aggressivitet är yttre symptom, ett sätt för oss människor att visa eller dölja att vi blir ledsna. Att vi blir arga när vi inte känner oss lyssnade på, när vi inte blir hörda och förstådda. Jag tror att vi agerar aggressivt i desperation, i en känsla av maktlöshet, av hjälplöshet över att inte bli förstådda eller som reaktion på att vi blivit hånade, förminskade, attackerade och förlöjligade i våra upplevelser.

(Eller, jag ska väl förstås inte försöka utgå ifrån att mina känslor är allmängiltiga. Men det är så det fungerar för mig. Ni får helt enkelt ursäkta mig för att jag åter igen föll in i generaliseranden och utgick ifrån min egen position för att göra omvärlden förståelig för mig själv.)

Men det gör i alla fall mig väldigt ledsen att se ovanstående uttalanden. Ledsen över att människor väljer att anse att vissa inte skulle vara värda att lyssna på, enbart baserat på en icke-statisk etikett och deras egen uppfattning kring vad denna etikett innebär. För att de ändå inte tror på att ”de andra” skulle vara intresserade av att höra vad de har att säga? För att de har gett upp hoppet om att bli bemötta som likvärdiga människor? För att de inte tror att de kan bli förstådda?

Jag skrev den där texten, på Pelles blogg, inför läsare som jag vet är kritiskt inställda till mig redan efter ordet ”feminist”. Men också för läsare som jag haft väldigt fin dialog med. Människor som själva haft så öppna sinnen att de kunnat öppna mina. Människor som inte omedelbart reagerat med aggressivitet och påhopp, som istället hört vad jag sagt, och lugnt och sansat förklarat hur de upplever samma situation, och som med så enkla medel som en vänlig ton lyckats föra mig bort från den ack så vanliga försvarsposition jag så ofta antagit i diskussioner. De som lyckats ge mig några perspektiv som min hjärna faktiskt vill lagra, minnen som jag nu kan använda för att försöka förstå även argument och resonemang som utgår ifrån en helt annat subjektiv plats. Det är tack vare dessa människor jag fått upp ögonen för min egen plats i karusellen av eviga smädesord och raljerande ton.

Jag vill gärna hoppa av den. För den går bara runt och runt och leder ingenstans.

Jag tror ibland att vi allihop missar att se skogen för alla träd. Att vi fokuserar så hårt på våra hjärtefrågor att vi glömmer bort att tänka på helheten, vår egen helhet, drömbilden av världen så som vi önskar att den såg ut.

Jag vill gärna leva i en värld där mina upplevelser och mina ord bemöts med lika mycket respekt och vänlighet som nästa persons.

Och det kan jag aldrig förvänta mig om jag inte själv beter mig på det viset gentemot mina medmänniskor, må de vara meningsmotståndare eller ej.

Jag kallar mig måhända feminist. Men jag är inte ansvarig för ”feminismen”.

Och först och främst är jag ändå människa. Liksom ni.

Och om ni vill förändra mig så är det INTE genom hårda ord och spydigheter ni kommer lyckas. För då stelnar jag bara i min position, är tvungen att försvara den till varje pris och kan inte tänka vidare. En människa har sin stolthet, och en människa kommer inte vika sig och erkänna sina fel inför någon som behandlar dem dåligt. Men en människa kan mötas på lika fot och utvecklas tillsammans med andra.

Det gör jag gärna.

Och helst utan diskussioner kring brännboll den här gången.

För det blev bara för dumt.