”Ni vill väl för i helvete inte vara som kvinnor väl, gubbar?”
Sport alltså. Om jag inte redan avskydde det på grund av ”tjejkast”, ”tjejträ” och ”tjejsträcka” som i grundskolan gjorde ypperligt klart för mig att det där med sport förväntades jag vara rätt kass på (och varför i fridens namn skulle jag, som hatar att vara något mindre än bäst, ens överväga att engagera mig i det då?) så hade mitt sportintresse iallafall fått sig en rejäl törn efter det här:
Från dagens Aftonbladet:
Ishockeylaget Boro/Vetlanda behövde vända en dålig trend. Då tog tränaren till ett något märkligt grepp – och ritade upp ett kvinnligt könsorgan för att peppa spelarna. Bilden skulle föreställa negativa saker som att ”Vika ned sig” och ”Gnälla”.
Det är Smålands-Tidningen som tagit del av en genomgång från ishockeyklubbens tränare på en whiteboardtavla. Där fanns fanns två slarvigt målade bilder – som visade ett kvinnligt och ett manligt könsorgan.
Spelarna uppmanades att välja sida när de såg på teckningarna.
Under det kvinnliga könsorganet stod det ”Vara en kvinna”, ”Vika ned sig” och ”Gnälla”.Bilden på penisen beskrivs som att ”Vara en man”, ”Ta ansvar” och ”Ha kul”.
Tränaren Jussi Salo har bett om ursäkt – men menar att de kvinnliga egenskaperna inte måste uppfattas som enbart negativt.
Nej okey Jussi, det är klart att ”vara en kvinna” (typiskt kvinnlig egenskap för övrigt) och ”gnälla” och ”vika ned sig” inte per automatik BEHÖVER vara negativa om man relativiserar dem ett par gånger runt jorden – MEN DU MENADE DEM SOM NEGATIVA FÖR DU SKREV DEM UNDER RUBRIKEN ”NEG” OCH DU KOPPLADE DEM TILL DET KVINNLIGA KÖNSORGANET SÅ DET SPELAR INGEN ROLL.
Är det nu det är läge att använda det gamla fina uttrycket ”tölp” månne?
*försvinner i en dimma av aaaaaaaargh*
Lite sport och kön igen, utan sammanhang.
Apropå det här gamla inlägget. Tycker seriöst att det kunde ha varit ett roligt skämt om det INTE hade stått ”det är så mycket kvinnor inte förstår” under. Så kunde Oddsetpigen fått stå som representant för ”de som inte vet nåt om sport och dessutom är lite charmigt korkade” istället. Jag hade föredragit det. Skämtet går hem ändå, liksom.
Apropå diverse diskussioner om könsseparatism och gym med enskilda avdelningar för kvinnor och sånt. Här i Danmark verkar Fitness.dk iallafall anse att könsseparatism kan både ha en poäng och vara lukrativt. Vad tycker ni?
Trevlig helg!
Gästblogg: Fittboll
Nu blir det GÄSTBLOGG!
Av: Jonas Hansson
För ett par dagar sedan skickade Hannah bloggen Osportsligt till mig. En blogg om skillnader mellan dam- och herridrott. Min första tanke var att ge en kort kommentar, men det slutade med att jag skickade en text på drygt 8 000 tecken till Hannah, och då hade jag inte ens kommit halvvägs i mina tankebanor. Nedan kommer några av tankarna, med full fokus på den sporten jag har klart bäst koll på: fotboll.
När jag läser bloggen blir jag påmind om något som en fotbollsprofessor berättade för mig: i början på 1900-talet, kommer inte ihåg hur länge det höll på utan kanske ända till 50-talet, så spelades det ofta jippomatcher i fotboll. Tillställningar som nästan kunde liknas vid cirkusuppträdanden, för att få publiken på skrattvänligt humör. På ena sidan: tjocka gamla gubbar som halkade omkring, ibland fulla. På andra sidan: kvinnor. Helt vanliga kvinnor i åldrarna 18-35 (eller liknande).
Litegrann av den här mentaliteten verkar fortfarande ligga och gro. Jag möter ibland på killar/män i åldrarna 15-30 som säger att damfotboll ”är så jävla dålig”. Frågar du samma individer vilka damspelare de känner till, förutom de svenska landslagsspelarna samt brasilianaren Marta (världens bästa damspelare) så kan jag nästan garantera att fyra av fem kommer att säga Hope Solo. Solo är visserligen i dagsläget en av världens bästa målvakter i dagsläget, men hennes prestationer kommer inte att gå till världshistorien som fantastiska, utan en spelare av den kalibern kommer vara bortglömd ett par år efter att hon har slutat med fotbollen. Då tycker jag att exempelvis islänningen Thora Helgadottir är minst lika kompentent målvakt. Så. Varför tror ni då att Hope Solo får så mycket mer uppmärksamhet av ”vissa människor” än vad Thora Helgadottir får?
Trycker ni på länkarna så kan ni lista ut varför. Samma människor som ser ned på damfotboll för att det är ”värdelöst” och att man ”bara kan skratta åt skiten”, är oftast samma människor som någon gång då-å-då kollar på damfotboll bara för att få se en sådan spelare som Hope Solo. Detta trots att våran Internetgeneration har all världens porr bara två knapptryck bort. Jag tror inte ens att jag behöver någon slutkläm på det här. Om man istället vill rikta slutklämmen åt något annat håll ska kan det vara att visa vad Hope Solo valde att göra åt saken.
Det ska tilläggas att jag aldrig stött på någon som i övrigt verkar vara en vettig människa, men ogillar damfotboll. Däremot finns det en liten klick idioter, sedan är det upp till den enskilde betrakten att avgöra om den idiotklicken är lika stor eller större än en ”normal idiotklick”.
Jag är inte insatt i jämnställdhetsfrågor på samma sätt som Hannah är och det som jag skriver här är till väldigt stor del tagna av mina egna erfarenheter. Jag går in på mitt femte eller sjätte år som fotbollstränare. Först var jag i en förening som endast sysslade med herrfotboll, efter min flytt till en ny stad kom jag till en förening som bara hade damfotboll på sin agenda. Förutom detta har jag skrivit och pratat om fotboll (nästan) varenda dag i snart tio års tid.
Om jag har märkt någon skillnad i de bägge klubbarna? Det finns vissa uppenbara saker. Även om bägge klubbarna spelar i sina respektive högstadivisioner, så går det inte att komma ifrån de ekonomiska skillnaderna. Herrklubben omsatte nästan 80 miljoner/år under mitt sista år där, damklubben ligger på runt 15 miljoner/år, då är ändå damklubben mer framgångsrik än herrklubben. Omsättningsmässigt är damklubben ungefär lika stor som en mittenklubb i herrarnas Division 1, det vill säga den tredje högsta divisionen. De här skillnaderna grundar sig nästan uteslutande i intresse. Fotbollsklubbar tjänar nästan alla sina pengar på tre saker: publik, sponsorer och tv-avtal.
Damklubben sköts dock proffsigt, på fler sätt är det likvärdigt med en herrklubb som är i den svenska toppen. Den här damklubben får dock ses som lite av ett undantag som bekräftar regeln. Det finns alltför mycket en attityd i damfotbollen av ”ja, men varför kan vi inte bara spela boll som vi alltid har gjort?”. Det behövs en annan attityd. Vi får komma ihåg att organiserad damfotboll (den började komma igång ordentligt på 60-talet) är yngre än organiserad herrfotboll (kom igång i slutet på 1800-talet) och därför är det logiskt att damfotbollen är mindre utvecklad, även om de har kunnat ta många influenser från herrfotbollen.
Kollar man på de senaste tio åren så har dock damfotbollen utvecklats mer än herrfotbollen. Det gäller både det spelmässiga och på styrelsenivå. Det är fortfarande en lång väg kvar, men det är på rätt väg.
Det finns också sidor i damfotbollen som har kommit längre än herrfotbollen. Framförallt är det betydligt många fler damspelare och -tränare som kommit ut som bi- eller homosexuella. Vi har exempelvis spelare i det svenska damlandslaget som är öppet homosexuella. Av alla tiotusentals herrspelare jag någonsin har hört talas om vet jag bara tre stycken som varit öppna med sin sexuella läggning. Det är fortfarande mycket mer tabu att ha någon annan sexuell läggning än hetero om man är man i fotbollsvärlden jämfört med om man är kvinna.
Förr i tiden (och då menar jag under andra århundranden än 1900 och 2000) var ju kyrkan den stora samhällsförändraren. Kollade man på kyrkans ”åsikter” och dylikt kunde man få en bra idé om hur resten av samhället såg ut. På samma sätt tycker jag att idrotten, och framförallt fotbollen, fungerar idag. Idrotten har ett större ansvar än vad den själv vill erkänna. På många sätt är idrotten ett substitut för religionen idag.
Den stora hjärtefrågorna inom idrottsvärlden är långt ifrån alltid jämnställdhet mellan män och kvinnor, utan det som vållar störst rubriker än rasism och doping. Två visserligen väldigt viktiga debatter, men könsdebatterna hamnar åt sidan. Det är sällan jag ser någon debatt om jämnställdhet mellan män och kvinnor. Antagligen är det för att sportjournalistiken som måste ställa de här frågorna, och ptja, om ni läser Osportsligt-bloggen målar ju upp en rätt bra bild av hur sportjournalistiken ser ut när det gäller fördelningen män-kvinnor…
Jag har en lång teori om sportjournalistik som jag inte ska dra med er på för då hade ni det tagit halva natten för er att läsa igenom texten, men jag tror det bästa som kan hända är att det ibland dyker upp iögonfallande fakta för att det ska bli en jämnare fördelning mellan män och kvinnor. Åsa Lindeborg gjorde en sådan grej under herr-VM 2012, hon visade vilka skillnader det var mellan hur mycket Johanna Frändén och Daniel Nannskog fick prata under studiosändningarna. Lindeborg gjorde fel – hon missade att Frändén och Nannskog hade olika roller, där Nannskog skulle analysera och Frändén rapportera, men hennes krönika ledde ändå till något positivt – Frändén fick ta en mer analyserande roll, och därmed mer utrymme. Det finns gott om rapporterande kvinnor i sportjournalistiken, men väldigt få har roller där de får uttrycka åsikter.
Det som behövs är att de tydliga orättvisorna måste redovisas för olika typer av arrangörer, klubbar, media etc. med argument och siffror. Jag tror inte man kan förändra hela mentaliteten över en natt, utan det är nog ”många bäckar små” som gäller. Ofta har det varit enskilda människor eller händelser som gjort stor nytta för att hjälpa till att stärka damfotbollen. Dam-VM 2003, med ett svensk silver, bidrog till en stor publiksnittshöjning i Damallsvenskan. När damfotbollen började komma igång på 50- och 60-talet så var det ofta enskilda journalister på tidningar som på sin fritid la ned en massa kraft för att få till kvinnliga turneringar. Barriärbrytande saker.
Fotbollsförbunden och fotbollsstyrelser har inte gjort så stor skillnad, de borde snarare ha kritik för att vara för passiva i sådana här frågor. Flera studier har visat att det snarare är samhällsfaktorer, individuella brytpunkter och enskilda personer som har förändrat förhållandet dam/herr när det gäller idrott, snarare än att man på förbunds- eller styrelsenivå har gjort några drastiska saker.
Det här är bara att gnugga på ytan, jag har bara gått in på det mest enkla grejerna eftersom alla läsare av den här bloggen har olika förkunskaper om (herr/dam)fotboll. Till sist, har du en skämskudde i närheten? Ta fram den och kolla på detta klipp. Rikard Norling, huvudtränare i en av Sveriges absolut största (herr)fotbollsklubbar:
Mer läsning:
Amasoner på planen: Svensk damfotboll 1965-1980. Av Jonny Hjelm.
Ballen är rund. Av Åsa Lindeborg
/Jonas
