Det måste finnas en diagnos för det där beteendet
Okey. Jag har foglossning i blygdbenet så det känns som att något skallat mig rakt på könet, jag har pollenallergi och extremt stela nackmuskler vilket leder till konstant huvudvärk och jag är trött som hade jag sprungit marathon istället för att sova hela natten.
Jag är helt enkelt en jävla surfitta nu för tiden, fullständigt ur balans och med gravidhormoner som svallar och ett tålamod som tar slut mer än rimligt fort.
Men inte ens allt detta djävulskap skulle kunna förmå mig att aktivt bege mig in på någons blogg och där börja vifta runt med anklagelser om folkmord och jag vet inte vad bara för att jag inte ser tjusningen med socialism, något som bloggens ägare uppenbarligen gör – när bloggägaren för guds skull inte ens provocerat mer än att gå med i Vänsterpartiet och publicera bilder från 1:a maj wtf?
Vad är detta för galet grälsjukt beteende?
Det är ju helt sjukt. Faktiskt. Ni ser fan inte mig sitta och bitcha och kasta med anklagelser om extremism på Avpixlat eller inne på Genusdebatten (läs förtydligande kring detta exempel i denna kommentar) – och detta av en anledning.
Jag har lite jävla hyfs i kroppen. Jag söker inte aktivt upp människor vars åsikter jag inte håller med om och startar hetsiga diskussioner med dem. Och jag gör det verkligen inte upprepade gånger, om det nu skulle råka vara så att jag gjort det vid något enstaka tillfälle.
Fördelen med detta är förstås också att det betyder att jag själv kan välja vilka diskussioner jag vill medverka i då det är jag och ingen annan som sätter dessa regler här hos mig, och därför vill jag påminna alla om det förbannade goda samtalet – som jag trodde vi var överens om när det gällde feminism och antifeminism och så vidare men som uppenbarligen måste påpekas igen när det är partipolitik inblandat - VILL DU BARA SÄGA ATT NÅGON ÄR DUM SÅ GÖR DU BÄST I ATT HÅLLA KÄFTEN.
För det är nämligen inte ett samtal, och det är inte kritik, och det är inte feedback eller något annat som eventuellt skulle kunna vara konstruktivt heller för den delen.
Det är bara ett gräl.
Och jag har ärligt talat bättre saker för mig än att gräla på nätet med folk som uppenbarligen redan bestämt vad de tycker om mig och mina politiska åsikter (trots att allt jag faktiskt sagt i den här frågan är att jag gått med i V) och nu ABSOLUT likt en tvångstanke tycker att detta måste de upplysa mig om.
Tack men nej tack.
Men ni kanske skulle söka hjälp för det där. Det låter inte helt sunt, nämligen.
Mvh använder tamejfan härskartekniker bäst jag vill på min egen jävla blogg och vill ni också göra det får ni skaffa egna bloggar, capisce?
Penisavund och snuskböcker
Jag är med i en bokcirkel. Åh vad jag är glad att jag är med i en bokcirkel! Och det är inte vilken bokcirkel som helst heller – det är en sexbokcirkel, initierad av RFSU Malmö (ja okey, det var mitt förslag). Så vi läser bara böcker med nånslags sextema, gärna lite normbrytande sådär. Nu senast har vi läst ”Udda” av Sara Lövestam. Utmärkt bra bok. Älskar den. Fick den till och med signerad av en god vän till en födelsedag för några år sedan.
Ja alltså, den var signerad av författaren, inte av vännen. Såklart.
Och det nästan bästa av alltihop är att vi får låna butiken Justine & Juliettes lokaler för våra cirkelmöten. Inte för att vara sån, men bättre stämningslokal får man verkligen leta efter för just detta syfte. Kristallkronor och smiskredskap. Runksaker och spetsdukar. Fantastiskt koncept.
Dessutom är det extra roligt att skyltfönstret är så himla tjusigt dekorerat att det tar de flesta som går förbi utanför några sekunder innan de inser att den där fina prydnadsgrejjen på den antika byrån de just stod och beundrade faktiskt var en buttplug. Den minen, just i ögonblicket de inser vad det är för butik de tittar in i, den är rätt oslagbar.
Och nu kanske ni tycker att det här börjar låta som ett reklaminlägg, och vet ni, då har ni helt rätt! För jag tänkte ta detta smarta tillfälle i akt och deklarera att jag satt en reklambanner för just J&J här på bloggen (uppe till vänster under avatarbilden, tills vidare), för att tja, jag tycker att J&J är skitbra, helt enkelt. Elegant, snuskigt, och dessutom absolut inte heteronormigt på något exkluderande vis.
Och dessutom har jag förstås, liksom alla bloggar som uppnått ett visst antal läsare, varit tvungen att förhålla mig till det där med om jag ska eller inte ska ha reklam på min blogg. Och jag har inget emot reklam som sådant – jag vill bara alltid kunna ställa mig bakom de budskap och produkter som får utrymme på min personliga plats i cyberrymden.
Så därför – min första reklambanner med syfte att få er att konsumera leder till en liten erotisk butik driven inte av någon stor kedja utan av ett par tämligen fantastiska privatpersoner i Malmö. Och ja, om ni klickar er dit via min sida och sedan köper något så får jag procent på det (det går att beställa och få skickat hem till sig så inga ursäkter här nu). Såatteeee win-win för alla inblandade!
Runksak
För er som råkar ha en penis kan jag bara rekommendera att genast investera i den här runksaken:
Jamen herregud ni förstår inte hur mycket jag vill ha en penis enbart för att kunna använda denna. Bara att stoppa fingrarna i den är liksom helt orgasmiskt. Funderar på att köpa en sån till min bror i födelsedagspresent. Fast det kanske blir för weird, till och med för mig, sexualupplysare eller ej.
Insidan av runksaken
Men jag tycker verkligen att nu efter Sex and the City-generationen när varenda kvinnokroppsbärare har en vibrator i underkläderslådan så borde turen kommit till peniskropparna också.
Mmm.
Runksak.
Mitt penisavund nu hade fått Freud att gå i taket.
Så. Slut på skamlös reklam, som Knatten brukade säga, men sällan stämde det väl så bra som nu. Nu ska jag bygga en hemsida. Hah.
KLICKA HÄR:
Nu hatar jag bara folk från Internet
Hej blogg. Jag tänkte att ni kanske ville ha en uppdatering.
Så: Det går framåt. Jag har slutat hata alla a.k.a ”mänskligheten” och dragit ner det till att enbart hata ”Folk Från Internet”.
Åh folk från Internet. Jag hatar er så.
Ge mig en vecka till så kanske jag snävat ner det till att enbart hata ”Folk som beter sig som idioter”.
Vi får se.
God ton my ass
Nej hörni. Jag kommer vara tvungen att lägga ner bloggandet nån vecka eller två. Jag hoppas iallafall att det inte blir längre. Jag har nämligen behov av att dra ett antal djupa andetag innan jag kan komma tillbaka och vara den där som jag har lust att vara och driva den sortens blogg som jag gärna vill driva, nämligen en där god ton är ledordet.
Jag är bara så sjukt jävla trött på jävla ”god ton” så jag mest har lust att spotta den i ansiktet och kalla den orimliga okvädingsord.
Jag är trött på att det faktum att jag öppnat upp för samtal och bla bla bla resulterat i att jag nu ska behöva läsa och lyssna på en massa (3 olika bara sista veckan) antifeminister/nyliberaler/Sverigedemokrater (eller whatever) (behöver nödvändigtvis inte vara synonymer detta) som liksom ska klappa mig på huvudet och beklaga hur synd det är att jag inte ”fattat” att ”ideologiska utopier” (dvs frihetlig socialism utan gränser) (och wtf går ni på samma skola allihop eller det kan fan inte vara slump att ni använder exakt samma uttryck) inte är ett realistiskt alternativ (till skillnad från deras ”pragmatiska” förhållningssätt som då givetvis skulle vara ”sanningen” det vill säga fritt från ideologi hahahahahaha as if).
Jag hatar det. Jag hatar att bli ”lilla gummad”, om det så är på grund av mitt kön eller min politiska färg eller min vetenskapliga hemvist eller whatever.
Jag är förbannad, jag är arg som ett jävla bi och jag orkar inte ta en enda debatt till med folk som diskuterar med mig INTE av anledningen ”med Hannah kan man ju ha en intressant diskussion” utan av anledning ”Nu ska jag tala om för Hannah att det hon tror på är fel”.
Ta era jävla sanningsanspråk och dra åt helvete.
Tillåt mig återkomma när jag inte är så jävla rasande längre. För jag har ingen lust att diskutera när jag är på det här viset. Jag vill inte vara den personen. Såatte jag jobbar lite på det och så ses vi.
”God ton” my fucking ass ser jag ut som jävla Jesus eller.
Ni får ursäkta
Det blev något märkligt med kommentarerna igår. Purre den skurken hade agerat lobbyist för ett nytt WP-tillägg som tydligen skulle göra mitt liv så mycket lättare och måla alla gatorna i guld dessutom, men allt det gjorde var att ge mig och alla andra som försökte kommentera [error 403].
Men nu är allt tillbaka som det ska vara, hoppas jag, så nu kan ni skriva era kommentarer om hur mycket ni avskyr kvotering på förra inlägget.
Förresten – upplever ni fortfarande antivirusvarningar? Vi brände ju ut koden i mellandagarna, har vi blivit av med problemet? Rapportera!
Och nu får ni ursäkta, men Nijas och Vilde har bestämt att vi ska till Zoo idag.
Zoo. Idag. Det är ju för fan vinter!?
Jaja, vad gör man inte för familjen.
Skål och god morgon.
Drömjobbsreferenser tack
Okey. Strama åt bältet och håll i hatten allihop för nu är det allvar.
Jag har sökt det här jobbet:
Ja, ni läste rätt. Det är blogg + sex + media = alla mina specialämnen. Detta är liksom ett riktigt drömjobb. Och jag blir inte direkt avskräckt när jag läser vidare kring vad det är de eftersöker:
Check, check, check, check, check och check. Plötsligt känns det som att mitt CV och Universum går upp i en högre enhet och allt ger mening.
Frågan är bara hur jag ska övertyga dem på P3 om det bland alla andra säkert tusen ansökande?
Och då slog det mig: vilken referens kan egentligen vara bättre när man har ansökt om ett jobb som (delvis) bloggare än ens bloggläsare?
Så nu tänker jag att vi kan göra en deal, ni och jag. Jag lovar att sluta älta detta med att jag är arbetslös om ni skriver en kommentar var här nedanför om varför ni läser här och/eller varför ni tycker att jag skulle passa utmärkt på Ligga med P3 (helst båda). Så skickar jag länk till detta inlägg till någon ansvarig i rekryteringen och så ökar mina chanser dramatiskt (utgår jag så förhoppningsfullt ifrån).
Deal? Deal! Detta gäller för övrigt även er som inte gillar mig/inte håller med mig – för hallå, ni fortsätter ju att läsa här av en anledning, eller hur? Skriv något snällt så jag kan komma vidare och skriva fler saker som provocerar er.
Alla klara?
Go!
En visuell metafor för min ”färgstarka personlighet”. Ni fattar.
Din morsa kan va ”naturlig”
Hahaha, det är så roligt med mig och de här krönikorna för möllan.nu som jag skriver. Jag har funderat över vad det är och kommit på det – jag vet inte hur läsarna ser ut. Jag vet inte vilka de är. Jag antar att det är ganska många av er här men det borde ju i rimlighetens namn vara några fler och vilka är nu DET liksom?
Min reaktion på detta är tydligen att bli enormt raljerande och i eget tycke ovanligt provocerande. Det är ju intressant. Att jag gör så. Och som sagt tidigare – jag testar av lite nya saker, lite andra sätt att skriva på, lite kortare, lite ytligare, för allt för avancerade resonemang fungerar helt enkelt inte på så få tecken.
Det märkte jag bland annat i krönikan om män som hatar män där själva begreppet ”samboskap” uppenbarligen hade behövt förtydligande (det är alltså en samlevnadsform som innebär ”äktenskapsliknande förhållanden”, bara för att två vänner bor ihop är de inte per automatik sambos och givetvis menade jag inte att sambos per automatik får gemensam vårdnad, nej, jag menade att när faderskapet fastställts ska gemensam vårdnad för samlevande föräldrar vara standard tills det yrkas på annat).
Ja ni ser. Lätt att vara efterklok när en känner sig missförstådd.
Också lätt att denna vecka tänka att jag ska försöka låta bli att framstå som att jag sitter på så fruktansvärt höga kulturmarxistiska hästar nästa gång.
Vi får väl se.
Jag har ju alltid varit något av en hästtjej.
Söndagskrönikan som blev en tisdagskrönika och som handlar om ”naturlighetsargumentet” kan ni läsa HÄR.
Roll over and look at the stars
Jamen hej.
Jag har just gråtit hela vägen hem från jobbet. Medan jag körde bil. Eventuellt det mest spännande jag gjort på månader.
Och varför i hela fridens namn gjorde jag då en sådan dum sak, undrar ni kanske? Jo det ska jag säga er: För att jag hatar livet, universum och allting.
Lögn bara lögn. Jag hatar förstås ingenting. Jag är bara så förbannat ledsen och besviken, på hur allting blev och på mig själv och på hur värdelös jag är. Värdelös som i inget jag gör har något värde.
Jag hörde om en undersökning häromdagen på P1. Några forskare hade en gång för alla tagit sig samman och grundligt och noga mätt exakt hur mycket mer effektivt människor utförde en uppgift beroende på hur mycket betalt de fick för det.
Inga överraskningar här: ju mer betalt, ju mer energi lade människorna på att utföra uppgiften. Och det är ju inte speciellt konstigt. Vi motiveras ju av belöningar. Vissa belöningar mer än andra kanske. Som pengar. Som vi ju måste ha för att överleva. Får vi en mindre summa pengar vill vi inte spendera all vår energi på den uppgiften, får vi mer pengar kan vi prestera hårdare.
Men vet ni vad som händer om man utför, eller vill utföra, en uppgift – men ingen vill betala för den?
Det vet jag.
Inte för att jag hörde det på radio men för att jag gått rakt ner i arbetslöshetsdepressionsträsket nu (säg det ordet fort fem gånger på rövarspråket vetja). Vilket kanske låter konstigt eftersom jag började inlägget med att skriva att jag grät hela vägen hem från jobbet.
Vet ni vad det är för ett jobb?
Det är ett deltidsjobb på Posten (20%) av den art som jag hade under tiden jag gick på gymnasiet. Som ger ungefär 4000 kronor i månaden men som till gengäld gör att jag är helt jävla slutkörd när jag kommer hem utåt kvällskvisten och inte orkar göra något som helst av det jag är bäst på. Till exempel skriva, tänka, resonera, analysera, eller för den delen rita.
Det kan jag väl göra på dagtid, säger ni? Ja, kanske kan jag det. När jag inte söker jobb (vilket tar en jävla tid) alternativt sysslar med något av mina ideella åtaganden (men tro mig, jag ska sluta med det, inte ens RFSU får finnas kvar). Men å andra sidan – varför skulle jag ens syssla med det som jag är bra på och tycker är roligt? Det är ju knappast som att något av det sätter mat på bordet. Med vänlig hälsning bitter.
”Du måste veta ditt eget värde” ropar en hel jävla generation av hurtiga entreprenörer och jag ba ”Ursäkta men jag kan nog fatta en vink om mitt värde när ingen vill betala tack ska ni ha”.
Jag orkar inte. Jag orkar inte att jag har samma jävla slags jobb nu som för 12 år sedan, med skillnaden att jag nu också har 400 000 i studieskulder samt en dubbel kandidatexamen som gör att jag blir bortvald när jag söker okvalificerade jobb. Jag orkar inte att jag såg en kvinna på TV igår som hade sökt 500 jobb på 1,5 år och fått lika många nej. Hon hade både utbildning och arbetslivserfarenhet. Orkar bara inte detta.
Jävla skitliv.
I år fyller jag 30 och har aldrig haft ett jobb som inte antingen varit en osäker timanställning (på max 30%) eller en tidsbegränsad projektanställning (på max 6 månader). Däremot har jag arbetat jävligt mycket ideellt. På diverse projekt, sedan jag var 15. Jobbat gratis med saker jag tycker är viktiga. Tänkt att det kanske till och med kan leda till något, nån gång? Till ett jobb, kanske? Till någon slags jävla belöning för något jag lagt ner väldigt mycket tid och energi och engagemang i?
Fuck no.
Slut nu. Slut på allt. Jag orkar inte ens blogga. Känner mig helt hudlös, pallar inte få en enda kommentar till från någon som tycker att jag är dum i huvudet eller har ”tänkt fel” eller what-fucking-ever. Vad håller jag ens på med?
When life kicks you to the ground, roll over and look at the stars.
Eskapism. Det ska bli min nya grej tills verkligheten börjar se lite roligare ut.
Så vill ni mig något närmsta tiden träffas jag bäst i Duskwood, på Draenor.
Astrica
Ciao.
Sjukfrånvaro
Hej hej stackars försummade blogg.
Jag har varit sjuk. Influensa. Funderade på att lägga upp ett bildbevis bestående av mig med papperstussar i näsan, vitlök i öronen, svullna röda ögon och en våt tvättlapp över pannan men alltså, jag vill gärna att ni ska komma tillbaka.
Förhoppningsvis kommer jag kunna bjussa på ett inlägg om manligt och kvinnligt i våldtäktskulturer senare ikväll. Det beror lite på den allmänna statusen på både mig och sonen under aftonen.
Men vi kan ju hoppas.
Håll tummarna.
Förolämpningar och rasism
Vi har en tyst överenskommelse här hemma, Nijas och jag. Den går ut på att vi får lov att säga exakt hur elaka saker som helst till varandra – så länge vi gör det snyggt, roligt, och gärna med en ordvits eller kulturell referens inbakad.
Således kom jag så himla mycket undan med att kalla min make korkad under vad som kunde urartat till ett bråk igår om vi inte båda hade blivit så vansinnigt begeistrade och överens om att följande var en av de bästa förolämpningar jag formulerat:
Om det man inte vet inte skadar en, så är det visst inte många saker som kan skada dig va?
*High five*
I övrigt har jag varit ute i den grymma verkligheten och upptäckt att där finns rasister, vilket ni kan läsa om i söndagskrönikan.
Och Purre drar på höga växlar och kallar Sverigedemokrater för Sverigeterrorister på sin blogg. Det kan ni ju också läsa.
Det var väl ungefär det jag hade att komma med idag.
Tjipp.
