Kvinnor och barn först

Jag tänker på att det i april är exakt 100 år sedan Titanic sjönk, och jag tänker på det gamla uttrycket ”kvinnor och barn först”. På vad uttryck som dessa har för betydelse för oss, vad de är hänsyftar till och skapar för konsekvenser för män och kvinnor och hur vi eventuellt skulle kunna komma ifrån dessa, i jämställdhetens namn. Om vi nu ens vill komma ifrån det?

Låtom oss bena ut det en smula.

Vad handlar det egentligen om när vi säger ”kvinnor och barn först”?
Det handlar givetvis om att de som är starka ska hjälpa de som är svaga. Rent fysiskt. Att vi borde hjälpa barnen först framstår som en självklarhet. Barn har mycket små möjligheter att klara sig själva i en katastrof.

Att män ska hjälpa kvinnor är givetvis dels en konsekvens av att kvinnor som regel har mindre muskelmassa, att de generellt anses vara viktigare för de överlevande barnen än vad männen är och att det är kontraproduktivt ur hela mänsklighetens överlevnadssynpunkt att inte skydda de som kan föda fler barn, samt givetvis att kvinnor väldigt länge faktiskt ansågs vara barn, outvecklade män, halvfärdiga varelser. Sedan är det förstås så att män generellt faktiskt gärna vill skydda de som är mindre, helt enkelt för att de är schyssta typer.

Men för kvinnor innebär det alltså att de, utifrån sitt kön, inte skulle vara kapabla att ta hand om sig själva utan måste räddas av män. För män betyder det att de är det starkare könet i förhållande till det svaga. Men samtidigt betyder det också att kvinnor och barn är mer värda att skydda än vad män är.

Vad händer då med männen när vi säger ”kvinnor och barn först”?
Jo, detta: Män blir försumbara, en engångsvara, ett objekt vars syfte är tydligt: att skydda andra på bekostnad av sig själva, och helst frivilligt dessutom. För detta snabba förbruk av män som blir konsekvensen av att det är de som får ta de fysiska smällarna, döljer sig under ett glänsande lager av heroism. Det är ädelt, hederligt, ridderligt, gentlemannamässigt, kort sagt god manlighet, att vara den som offrar sig för ”de svaga”. Och om en man avviker från dessa manliga ideal blir han stigmatiserad, vilket exempelvis blev mycket tydligt för de män som faktiskt lyckades överleva Titanic. De skulle ”manligen stått på bryggan och inte fegt, liksom en kvinna, krypa undan och rädda sig själva”. En hjälte överlever inte. I den manliga idealbilden ingår att dö, för fosterlandet, för barnens framtid, för kvinnorna.

Och i efterdyningarna av Titanic skapades en medial bild av katastrofen som en som handlade om hjältarna, om männen som så modigt offrade sina liv för att skydda de svagare. Att männen blivit tvingade att avstå sina platser i livbåtarna på grund av den intill idioti nitiske andrestyrmannen Lightoller, som envist vägrade släppa ner några män över 15 år i livbåtarna utan hellre skickade iväg halvfulla båtar, var inte en del av berättelsen. Inte heller blev de män som dog på grund av detta utmålade som offer för vidriga omständigheter – de blev hjältar. Och kvinnorna blev offren. Trots att de överlevde. De blev offren för att de behövde räddas. Männen dog som hjältar, kvinnorna överlevde som offer. Och på samma sätt fortsätter medierna idag att utmåla kvinnorna som offer, trots att det i första hand är männen som dör (japp, ni läste rätt, jag tycker precis som Pär och Pelle i den här frågan, skillnaden är att jag inte skyller det på statsfeminismen). Män som dör är tydligen inte offer, de är i bästa fall hjältar, i sämsta fall en massa av döda manskroppar som knappt behöver nämnas.

Så männen är räddarna och kvinnorna de som behöver räddas. Våra könsroller har mycket reella konsekvenser för oss.

Måste det vara så? Vad kan vi göra åt det? Och vill kvinnor göra något åt det, eller är det som en del påstår, att kvinnor gärna vill ha samma rättigheter som männen men inte ge upp några privilegier som de får på grund av sitt kön?

Och det är en relevant fråga, för det är inte det att kvinnor överlag försöker komma ifrån bilden av sig själv som ”det svagare könet”. Istället har vi i mångt och mycket gjort det till en slags ”det är inte den fysiska styrkan som räknas, det är den psykiska!” och fortsätter att ikläda oss den begränsande kvinnligheten. Och nu pratar jag om den fysiska begränsningen.

För i kvinnorollen ingår attribut som gör oss mer hjälplösa än vi borde vara. Hela kvinnomodet går ut på att vi inte ska kunna klara oss i pressade fysiska situationer. Tajta kläder, strama korsetter, stora jäkla krinoliner om vi går helt tillbaka i tiden, långa naglar, späda muskler, taniga kroppar, höga klackar. I en situation där det handlar om att komma först fram till livbåtarna – tja, då kommer vi inte komma speciellt långt fram i kön om vi fortsätter såhär.

Så. Det är alltså vissa saker vi som kvinnor måste ge upp för att kunna främja jämställdheten. Och en är att vi måste sluta vara så fruktansvärt inkapabla att ta hand om oss själva. Vi måste sluta tycka att det är så himla praktiskt med män som kan sköta alla de tunga och farliga sysslorna, och vi måste sluta göra oss mer fysiskt svaga än vad vi är.

Och det är inte bara för vår egen frigörelses skull. Det är också för männens.

Och männen i sin tur måste acceptera att det inte är höjden av omanlighet att vara ett offer eller behöva räddas, inte heller av en kvinna. Jag tänker på när filmen ”Salt” skulle produceras, och att det i originalmanus fanns en scen där Salt räddar sin käraste ur fiendens grepp. När det sedan stod klart att Salt skulle spelas av en kvinna skrevs den scenen om, eftersom det, citat, skulle vara ”kastrerande” för hennes pojkvän att räddas av en kvinna. Obs. Sant. Regissören sa så. Män måste någonstans acceptera att kvinnor faktiskt kan klara av fysiskt ansträngande och våldsamma situationer. Bara det att vi överhuvudtaget har kvinnliga brandmän och kvinnliga soldater (som faktiskt ingår i stridsgrupperna) är ju ett bevis på detta (för vad jag vet har det då inte uppstått någon situation där en tunn kvinnlig brandman försöker kånka ut en 100-kilosman ur ett brinnande hus och misslyckats).

Förstå mig nu rätt, jag menar inte att det vore önskvärt att män plötsligt vägrade hjälpa kvinnor för att de borde kunna ta vara på sig själva, eller att kvinnor ska sluta be om hjälp. Det är ju inget krig mellan könen. Varken kvinnor eller män försöker straffa varandra i den här frågan. Vad jag önskar är att män också vågade be om hjälp, utan att föraktas för det, och att kvinnor vågade vara starka. Det har blivit så att våra könsidentiteter har väldigt mycket att göra med vem som är stark, vem som är svag, och den ljuva heterosexuella tvåsamheten i vilken dessa två motsatser kompletterar varandra. Och vi fortsätter att reproducera dessa könsroller. För att vi tjänar på det, i mångt och mycket. Men det betyder inte att det är rättvist, eller att det måste fortsätta vara så.

Jag föreställer mig en drömaktigt vitsuddig utopi, där män och kvinnor kan stå tillsammans och hjälpa varandra, enbart baserat på vem som behöver hjälp, och inte utifrån vilket kön dessa har.

Och där människor inte gör sig mer hjälplösa än vad de är, på andras bekostnad. Eller vägrar ta emot hjälp för att de har ”fel” kön.

Skärpning för fan.

Inspiration:
Per Folkessons avhandling ”Män och katastrofer”
samt SR’s program Tendens 23-11-2009.