My Little Pony och mitt lilla barn

Jag är ett stort fan av My Little Pony. Den senaste versionen alltså, som jag bland annat skrev om här.

Och eftersom jag tycker att den är så fruktansvärt bra så visade jag första avsnittet för min son för några månader sedan. Han tyckte att det var okey, visst, fint, men han ville hellre se Cars 2 om och om och om igen. Så det fick han. Givetvis. Jag hade gjort mitt som genusmedveten förälder och introducerat honom för något annat än det han vanligtvis ser på, han ville hellre se på sina filmer om bilar, fine. Jag ska då rakt inte diktera vad han ska ha intresse för.

Så packade vi alla hans Cars-bilar (42 stycken varav 4 importerade från USA eftersom de inte går att få tag på här hemma och de var det enda han önskade sig i julklapp, vad gör man inte för sina barn) och åkte iväg på minisemester, jag och han, i tisdags. Och plötsligt, på bussen, säger han att han vill se på ”Mikkel Pony”. Eventuellt för att jag hade datorn med mig och han kom ihåg att det var där han såg på det sist gång.

Så vi kollade på ett avsnitt av My Little Pony och sedan somnade vi och sov som stenar hela vägen upp till Göteborg bägge två. Och när vi kom av bussen hade pojken som de senaste 5 månaderna växlat mellan att leka att han var Lightening McQueen, Finn Mc Missile och Spoiler, plötsligt förvandlats till Rainbow Dash.

Och så har det nu varit i två dagar i rad. Vi hälsar på Vildes gudmor i Trollhättan, och de har en Boxee, så vi kan se på YouTube på TV’n utan något som helst krångel, och jag kan väl ärligt säga att vi nog sett de där 8 avsnitten som finns på svenska säkert 5 gånger. Med lite bryt för Fem myror är fler än fyra elefanter. Och då har vi ändå hunnit med att bada också.

Det är fruktansvärt roligt att se hur han beter sig när det gäller att identifiera sig med de här hästarna och hur han gör när han bestämmer vilka av dem han vill leka att han är. Rainbow Dash är helt klart favoriten, hon är häftigast, hon har en massa färger och en blixt som cutiemark och flyger fortast av alla (typiskt bil-beteende alltså). Men han vill nästan lika ofta leka att han är Fluttershy, den blyga gula hästen med rosa man och svans som älskar djur. Och som tredje vill han vara Rarity, den snoffsiga och utseendefixerade hästen med lila hår i tjusig frisyr som offrar sin svans för att göra ett sjöodjur glad. Hans gula katt, den som han haft sedan han var bebis, får vara lillasyster Apple Bloom.

Han utgick dock ifrån att Rainbow Dash var en kille. Och först trodde jag att det eventuellt var därför han identifierade sig med just den karaktären. Men sedan framkom det att han också utgick ifrån att Applejack var en kille, och den har han aldrig varit intresserad av. Och när han sedan hörde Rainbow sjunga i Winter-wrap-up så konstaterade han att det visst var en tjej, men det har inte på något vis hindrat hans glädje i att leka sig in i den rollen.

Själv får jag den stora äran att vara Twilight Sparkle och ibland Applejack, och hans gudmor får vara Spike, även om hennes kille hävdar att hon är Pinkie Pie på en prick.

Så ja. Vi leker hästar här. Och jag hinner inte riktigt med att varesig blogga ordentligt, twittra eller svara på kommentarer (och speciellt inte de som är sju mil långa, ni vet vilka ni är, *ehum*). Och det har jag inte det minsta ångest över.

För jag får leka med Rainbow Dash.

Jaaaaa det kan väl hända att vi gick ut och köpte en regnbågsfärgad tröja och lite giftfria vattenfärger åt den här lilla ponnyn idag bara för att han så gärna ville se ut som en viss karaktär. Det kan vara så. Vad gör man inte för sina barn sa jag ju.

Här får ni bonus:

Vilde målar ”En maskin som kan göra croissanter”.
Såklart.