Elitskolan igen

Ni kanske minns att jag velade lite fram och tillbaka angående det här med att sätta min son i en så kallad elitskola?

Nu har jag just varit där borta och haft möte med rektorn, talat länge om Vilde och hans förmågor och egenheter, diskuterat deras pedagogiska förhållningssätt grundligt och väl, blivit rundvisad, och bestämt mig. Det är där han ska gå.

För det första kan jag ju berätta att det inte alls är en elitskola på det viset som jag hade vissa onda farhågor kring, dvs den sorten som specialutbildar vissa individer så att de på något vis får en fördel gentemot andra barn när de är färdiga. Det är inte en spetskompetensskola eller en nätverksskola för toppskiktet i samhället. Det är en skola för barn med större intellektuell mognad än andra i samma ålder – vilket ofta resulterar i att de i ”vanliga” skolor inte blir förstådda, inte fungerar speciellt bra ihop med de andra barnen, blir understimulerade och utåtagerande/introverta  och helt enkelt tappar lusten att lära sig något som helst.

Rektorn tyckte att det verkade mycket troligt att Vilde var ett sådant barn som skulle må bra av att gå på en skola som deras, men som hon sa: de tar inte in några barn som inte är på den nivån som de andra är, för det sista de vill är att ge ett barn känslan av att vara utanför och efter de andra – det är ju precis därför skolan finns där, för att ge barn som i andra sammanhang är utanför på grund av att de ligger intellektuellt på en annan plats de andra barnen en känsla av att vara ”helt normala” i förhållande till sina skolkamrater.

De har två små grupper i klasserna 0-4 med max 13 barn i varje, och mer normalstora klasser på ca 22 barn i de övre klasserna, eftersom många specialbegåvade barn inte kommer till skolan innan de misslyckats med att gå på en vanlig skola. Klassernas uppdelning är dock inte speciellt viktig, grupperna och ämnena går på kryss och tvärs med varandra, och man behöver inte gå upp en klass om man inte är redo för det. I högsta klassen just nu var den yngsta 14 och den äldsta 17. Så får man också göra, helt okomplicerat. Helt enkelt stanna kvar. Eller hoppa upp en klass.

Vidare har de färre timmar undervisning i matematik än i andra skolor, vilket förvånade mig lite. Också mindre undervisning i danska. Å andra sidan börjar de med engelska, tyska och filosofi redan i första klass. Filosofi. Fattar ni? Jag vill också gå på den skolan.

De har inte någon idrott, men för guds skull, vi får väl helt enkelt försöka introducera honom för någon fysisk aktivitet utanför skolan så han får motion. Det kommer knappast vara det som blir avgörande i den här frågan. Idrott. Pfff. De spelar brännboll ute på gården under sommarhalvåret, det räcker för mig.

Det viktigaste för oss är dock att han blir sedd för den individ han är, och inte som något udda specialfall. Han anses redan vara ”lite konstig” nere på dagis eftersom han inte är intresserad av att leka stormiga lekar eller med många barn i grupp, för att han drar sig mycket tydligt undan från fysisk kontakt och inte ens vill hålla andra barn i handen när de ska gå till parken. Det är också viktigt att han faktiskt får lov att vara sin ålder, trots att han är vältalig som en femåring och kan föra abstrakta resonemang. För han är ändå en 3-åring som vill ha hjälp med att ta av byxorna när han ska kissa trots att han kan själv, och som vägrar sova utan sin gosekatt.

Det är det lätt att glömma ibland. Och det tror jag att de  har förmågan att se på den skolan.

Så. Vi behöver inte ta honom til någon barnpsykolog för att få ett konstaterande om ifall han är specialbegåvad, är han inte det så märks det fort när han väl är på plats (om 2,5 år alltså), men för vår egen skull rekommenderade rektorn att vi skulle göra det ändå, för att kunna ge dem nere på dagis någonting att förhålla sig till i arbetet med honom fram tills det är dags att börja skolan, eftersom de känner sig lite villrådiga kring hur de ska hantera honom.

Då var det beslutet taget.

Det känns skönt.