Älsklingsungen
Min son älskar att klä ut sig. Främst till coola karaktärer han sett i tecknad film. Han leker att han är pirat, att han är en fladdermus, att han är en cowboy, ett skelett, en riddare. Ibland allt på samma gång.
Vi ger honom de utklädningsdräkter vi märker att han vill ha. Han är mycket för hattar. Och vapen. Och skor. Vi arbetar mycket med ansiktsmålningar och masker och attribut.
Och man skulle kanske vid första anblick anta att det hela var väldigt könsstereotypt. Och det är det kanske på sitt vis. Om det inte vore för att han samtidigt uppvisar en så otroligt vidsynt attityd gällande kön. (Och dessutom lekte jag själv alltid också att jag var de coolaste karaktärerna, oavsett vilket kön de råkade ha. Paxade Robin Hood lååångt innan någon annan fick säga något om saken.)
Ja, det är en Hello Kitty-pyjamas han har där under.
Vi snackade exempelvis om transsexualism häromdagen. För tungt ämne för en 4-åring? Inte det minsta. Är det någon som på ett par sekunder accepterar att det finns pojkar med snippor och flickor med snoppar och flickor som tidigare hade snoppar men som gått till doktorn och fått en snippa, så är det just 4-åringar.
(Vi snackade för övrigt också om mänsklighetens uppkomst i förra veckan. Jodå, samtalet kom upp när han undrade om det inte fanns några hus när dinosaurierna levde, vilket för övrigt, enligt Vildes gissning, var för 25 år sedan. Tidskonceptet har han inte riktigt greppat, det måste jag erkänna ändå. Men nu är han iallafall övertygad Darwinist.)
Att det inte finns flickfärger och pojkfärger har han också accepterat för länge sedan. Det hela handlar ju om vad man själv tycker om att ha på, vilket han ofta poängterar. Och hans favoritfärger är för övrigt guld och regnbågsfärgat.
Hälften av de karaktärer han ritar är flickor. Även de som inte har några synliga ”flickiga” attribut. När han berättar om alla fiskar han ritat så är hälften av kvinnokön. ”Det här är en haj, hon är väldigt arg på den här piggfisken, för han har hittat skatten”.
Och han älskar nagellack. Och smycken. Och saker som glittrar.
FladdermusVilde med rosa nagellack och glittriga ringar, med mig på stan, föreslår nya sommarskor till sin mamma.
Men oavsett hur glad jag är över detta, över att han uppvisar en så fri inställning till kön, och att han väljer själv vad han vill leka att han är och inte låter könskodning betyda något även om det han väljer ofta av tradition tillfaller det manligt kodade (knappast som att det skulle vara något fel i det liksom), så är det inte det som får mitt mammahjärta att svälla av stolthet.
Det är stunder som igår, när vi hör ett annat barn ropa ”DUMMA MOR!” till sin mamma och rusa iväg. När hans ögon växer sig gigantiskt stora och han tittar upp på mig och med säkerhet i rösten deklarerar att ”Så skulle jag aldrig säga till dig, mamma. Aldrig. Det finns ju ingen som är dum. Man kan göra dumma saker, men man kan aldrig vara dum, väl?”
Då. Då vill jag krama honom tills vi växer ihop igen.
Genus i all ära, verkligen. Men om jag lyckas uppfostra mitt barn till att bara acceptera alla människor som de är utan att döma ut dem med diverse nedsättande epitet, då tänker jag ge mig själv en kopp som det står ”världens bästa mamma” på.
Älsklingsunge. Sluta aldrig vara godhjärtad.
20 Responses to Älsklingsungen
Kommentera
Tror jag ser ett familjedrag…
.. och då menar jag f.a lajvar-ådran
/Ulf
Där sa du nåt.. Hannah! Börja lajva igen!
Vilde kan hjälpa dig ^^
Man skulle väl kunna påstå att det inte vore helt orimligt att anta att vi ska ut och lajva ihop om några år!
iiihhh! jag med!
Jag lovar att ge dig heads up när det är dags!
Vad gulligt!
Nästan alla barn gillar att klä ut sig. Det gör våran son också.
Tycker förresten att det är intressant att kvinnor så ofta refererar till barn som sina istället för våra. Man är ju faktiskt två om att skaffa barn tillsammans.
Haha, jag hade ingen intention att framställa det faktum att han klär ut sig som något ovanligt.
Och när det gäller att skriva ”mitt barn” eller ”vårt barn” så är det väl en fråga om forum och kontext: när jag skriver på min blogg är det i min egen relation till mitt barn jag skriver om honom – inte min makes.
”Men om jag lyckas uppfostra mitt barn till att bara acceptera alla människor som de är utan att döma ut dem med diverse nedsättande epitet, då tänker jag ge mig själv en kopp som det står “världens bästa mamma” på.”
Då ska du få en av mig också.
Batman-bilden är f.ö. priceless
Får mig att tänka på Darth Vader-ungen i VW-reklamen.
Det här inlägget väcker ju en del tankar. Och inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, mer så att jag inte kan låta bli att reflektera lite.
Det sista du skrev om Vildes tankar kring konceptet ”dumma” människor fick mitt hjärta att smälta, har aldrig ens hört en vuxen uttrycka det så självklart och rakt. Och det skriver jag inte bara så att jag om en stund ska ”ha rätten” att göra ner dig å det grövsta. Nej, följande reflektioner hade jag nog gjort i vilket fall om det var jag som var föräldern:
Angående att du är värd en kopp med trycket ”världens bästa mamma”; Har inte Nijas spelat någon roll? Är all ära din? Så menade du säkert inte. Men Nijas syns ingenstans i den här texten alls. (Ja, jag är lite orättvis som skriver i DIN blogg om att du borde framhålla din partner mera, men det är ju ändå ERT barn).
En mer allmän reflektion; Barn är inte dumma. De märker vad som är de ”godkända” tankarna/åsikterna. De är beroende av våran kärlek så det finns inprogrammerat att de, för sin överlevnads skull, ska anpassa sig efter det som garanterar mest support. Det är väl lite hårt att skriva att vi håller våra barn som känslomässiga gisslan men….. Samma sak är ju sann när det gäller andra genusuttryck hos andra barn, extrema POJKbarn och FLICKbarn tex. Ett väldigt stereotypt genusbeteende är säkert också bara ett uttryck för hur barnen medvetet/undermedvetet uppfattat att föräldrarna och omgivningen vill att det/de ska vara. Men det går ju inte att uppfostra ett barn utan att göra på det här sättet så jag föredrar ju ditt sätt att prägla ert barn på. Men det är ju likväl inte en slump att ett barn blir som det blir. Kan tycka att föräldrar i allmänhet underkattar sitt eget inflytande på sina barn. Det skryts om att de är på det viset och gjorde det och sa det. Ja, inte så konstigt när en som förälder sänder ut signaler om att det är exakt så en vill ha det. (Vissa barn är bara helt sjövilda och verkar strunta i allt, detta är enligt mina erfarenheter ett resultat av frånvarande eller okunniga föräldrar. När TV:n präglar barn mer än tydligt ledsagande föräldrar så blir det oftast inte särskilt bra).
Jaja, det blev lite långt det här men med allt detta sagt så vill jag bara avsluta med att Vilde verkar underbar och ni som föräldrar gör uppenbarligen ett fantasktiskt jobb
Låt mig börja i mitten:
Nej, jag drar inte in Nijas i detta inlägget. Kanske mest för att han inte läser här och om jag får en ingivelse att skriva något om honom ber jag om hans godkännande först. Idag hade jag varken tid eller lust att ringa och fråga honom om han kunde skriva under på det jag just hade skrivit, eftersom jag också visste att han inte hade tid att lyssna på när jag läste upp det. Således är det ett mycket medvetet beslut att exkludera honom från den här texten. Det ska inte tolkas som något som helst annat än respekt för Nijas integritet, vilket är mycket viktigt för honom, speciellt som han är en iallafall semi-officiell person. Det som jag skriver om honom kan komma att användas på sätt som vi aldrig hade tänkt över. Det låter dramatiskt, men så är överenskommelsen.
Och sedan är jag givetvis jävligt medveten om att det är vårt inflytande som gör att Vilde agerar som han gör. Vi uppmuntrar givetvis det beteende vi vill att han ska fortsätta med.
Kalla det (not so) humble brag om du vill. Ibland vill man bara skryta lite om sina fantastiska ungar, som blivit så fantastiska på grund av något man gjort rätt. 
P.s. Vilde och jag tillverkar varje år till Nijas födelsedag en kopp med något på som med lite god välvilja kan tolkas som ”världens bästa pappa”. D.s.
Jag har bara en sak att säga ”KÄRLEK”.
Jag har sagt till mina barn ett flertal gånger att jag köpt dem på överskottsbolaget men de vägrar tro på mig. Men det hade jag naturligtvis inte sagt om jag inte visste att de förstod att det var ett skämt! För humor har de även om de inte är så gamla! De tycker det är skitkul när man skämtar om sånt, kanske de är lite annorlunda.
Glömde säga att jag förmodligen är så dålig på att ljuga så de genomskådar det direkt tydligen, förmodligen därför det tycker det är så roligt
Av det var så mit barn der råbte dumme mor. Jeg fortjener så en kop hvor der står verdens dårligste mor ? Av. Kæft jeg føler mig ramt af det her indlæg. Men jeg kan da sige at jeg ligesom dig håber på et fordomsfris barn. Ved ikke hvad jeg ellers skal sige…. Av :/
Ditte
Aj, Ditte för fasiken, det var inte alls så jag menade det. Det var inte något ont mot varken dig eller ditt barn, jag reagerade inte alls på händelsen i fråga – det var Vildes reaktion som jag reagerade på. Jag är verkligen ledsen om det kommit att såra dig, det här inlägget. Det var aldrig min intention och jag tycker på intet vis att du är en dålig mor.
Dessutom kan jag väl tillägga att jag tyckte ditt barn var otroligt stort och fint som direkt kom fram och med rak rygg tog ansvar för händelsen i lekparken och var inbjudande till ytterligare lek. Imponerande.
Tak Hannah fordi du ikke syntes jeg er en helt forfærdelig mor. Det betyder desværre noget. Jeg ville ønske at jeg var ligeglad, ikke med din mening men at jeg kunne hvile i min egen overbevisning om at jeg klare mor jobbet ordenligt. Men det betyder noget hvad andre tænker. Måske særligt fordi at det kan være en stor udfordring med en bulder basse pige. Følte mig sgu lige lidt ramt. Kram herfra.
Ditte
Ah, men jag vet det godt, det betyder alltid alldeles för mycket vad andra tycker. Och det var också korttänkt av mig att skriva på det vis jag gjorde, jag reflekterade inte alls över att det kunde komma att uppfattas på det viset, men jag kan ju se nu när jag läser det igen att det inte är speciellt smidigt utformat. Jag tycker ditt barn uppvisar några otroligt fina egenskaper, speciellt i förhållande till att tänka på andra och vara inbjudande och öppen, och det måste ju per automatik falla tillbaka på ditt moderskap, och det tycker jag du ska vara stolt över.
Och förlåt igen, jag var ovarsam med mina ord, men nu har jag lärt mig ytterligare en läxa. Och jag ser för övrigt fram emot att träffa dig och den lilla igen, för jag tycker alltså att ni är sköna.
Kram.