Typiskt tjejer att skylla på hormoner.
Jag kom på mig själv med att tidigare i morse (bort)förklara min tämligen nyfunna känsla av bitchighet med det faktum att jag är gravid. Nånting om hormoner hit och dit.
Nyckelord: Hormoner. Hysteri. Att jag förändrats bortom mitt ”riktiga” jag.
Sedan slog det mig att min make, som de senaste månaderna uppvisat ungefär samma beteende, tämligen förnöjt igår konstaterade att han liksom känner att han hittat tillbaka till sig själv och inte tänker ta någon skit längre.
Nyckelord: Integritet. Autenticitet. Att han blivit mer sitt ”riktiga” jag.
Det är så absurt och konstigt att jag, på grund av befruktad, genast utgår ifrån att jag är ”fel” och att detta har med graviditeten att göra, medan han helt naturligt utgår ifrån att ungefär samma förändring hos honom är något ”rätt” som inte beror på exempelvis hormoner.
Ska sluta tänka sådär. Alternativt ska jag tänka att jag nu, som gravid, är mycket mer ”mig själv” än någonsin förr. Jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad, ynkar när jag mår dåligt, äter när jag är hungrig, sover när jag är trött. Vafan, det HÄR måste ju vara normaltillståndet? Att faktiskt reagera på de reaktioner kroppen skickar ut?
Kanske speciellt som jag faktiskt är ganska dålig på det i vanliga fall.
Så nästa gång någon säger nåt i stil med ”Fan vad känslig du är nu då” ska jag svara ”Ja eller så visar jag äntligen vad jag faktiskt känner hardutänktpådetva?”.
Apropå det är jag hungrig igen. Gött.
Ses!
*försvinner i ett moln av trevlig helg*
13 Responses to Typiskt tjejer att skylla på hormoner.
Kommentera
Helt rätt, du är normal fast det svängar lite mer bara än annars.. =)
Sådana lästips som jag tror du gillar gällande ditt inlägg: Valence–arousal circumplex samt attribution.
Trevlig helg!
/Bad jam
Ja och har man inga gravidhormoner att skylla på/bli beskylld för så finns det ju PMS, P-piller, amningshjärna och klimakteriet. Alltid är det väl nån sorts hormon som spökar
Normal och normal … vet inte riktigt vad det betyder (har funderat mycket på vad mitt ”normaltisltånd” skulle vara på sistonde) … men då jag själv ofta fått höra ”fan vad känslig du är” så måste jag säga att det är ett fördjävligt sätt att behandla andra på. Och jag misstänker att det oftast beror på att personer har svårt att sätta sig in i andras situationer om de situationerna är något de saknar någon egentlig erfarenhet av.* T ex har jag aldrig varit (och kommer troligtvis aldrig vara) gravid så det känns långsökt av mig att utgå från att en person som är det borde fungera som jag gör.**
* T ex genom att de aldrig haft en liknande upplevelse eller inte har någon aning om vad för slags upplevelse personen kan tänkas ha för stunden (exempelvis; jag skulle ju inte göra så, altså borde inte andra bete sig så – samtidigt som man inte tänker på att personer med andra upplevelser kanske inte har samma möjlighet att göra det som antas att man borde göra).
** Och jag menar här i en större utsträckning än sådant som – människor behöver äta osv. eller, om man känner en person väl, sådant som man vanligen kan förvänta sig av personen när den inte är i ett tillstånd som kanske gör det svårt för den att agera som den vanligen gör.
… sjuuuukt! Sanna jag…
Jag har ju alltid skrattat när jag har roligt… men gråta när jag är ledsen och ynka mig när jag mår dåligt.. det är ganska nytt med mig.. ungefär samtida med att jag har börjat ha en deltids-självbild i form av en lodjurskvinna på medeltiden… Om jag kommer närmare mitt rätta jag, kommer jag att behöva oroa mig över hårbollar då?
XD
Ja du, jag har aldrig riktigt känt av problemen med PMS däremot så har jag erfarenheter av vissa humörsvängningar under graviditeten och, framförallt, precis efter förlossningen. Kommer framförallt ihåg när jag satt och grät till ett avsnitt av CSI och flera timmar senare så var tårarna fortfarande nära. För mig var det en tröst att detta kunde ha berott på hormoner.
Men samtidigt har det varit väldigt få tillfällen där jag själv känner att det här är inte jag och då vill jag ha en förklaring. Helst en som då inte innebär inskrivning någonstans. När andra människor diagnostiserar någon som ”PMS” eller gravidhormoner när de med rätta är upprörd över något stör mig enormt mycket. Så om man själv känner av det – ok – men någon annan som inte känner en ordentligt kommer med diagnos. Inte ok. Däremot kan väl en som känner en väl reagera om man helt förändras. Till exempel så var det min syster som slog larm när jag åt P-piler då jag tydligen blev mycket otrevlig mot omgivningen. Inget jag själv märkt av – möjligen var folk runtomkring vid det tillfället lite jobbigare än vanligt. Men att jag skulle ha förändrats – nej.
Men våra känslor och beteenden styrs till viss del av hormoner. Både könsspecifika (testosteron, östrogen, progesteron) och gemensamma (adrenalin, noradrenalin, serotonin). Har man haft en stressig dag på jobbet har man byggt upp nivåerna av stresshormoner och en skitsak får en att flippa ut på sin partner som oförskyllt får ta all skit.
Man ska inte skylla sitt beteende på hormoner (ungefär lika smart som att skylla sitt taskiga beteende på den där festen med att man var ju full, så vadå?), men man ska vara medveten om sina biologiska grundbeteenden. För det är just då man har möjlighet att medvetet göra något annat. Omedvetenhet gör en till slav under hormonerna.
Ett exempel: De flesta män har känt att man vill köra om en (okänd) person på cykelbanan eller i löpspåret. Testosteronpåslag, tävling, konkurrens, rangordning, call of the wild. Och i löpspåret, cykelbanan må det vara hänt, men blir katastrof i en bil. Genom medvetenhet behöver man inte köra ifatt den jäveln som trängde en vid trafiksljuset. Medvetenheten befriar oss från hormonernas bojor.
Men jag ger dig rätt i att många kvinnor tar hormoner som en ursäkt för sitt beteende, ungefär som ”Jag var ju full”. Och det är mindre klädsamt. Man behöver inte vara en viljelös robot, men ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar. Ibland är det skönt att använda gamla könsroller. Fördelen med att som kvinna ses som irrationell och mindre vetande är att man slipper ta ansvar.
Undrar förresten vad polisen skulle säga till mannen som kraschat efter att ha försökt jaga ikapp den andre: ”Ja konstapeln vet ju hur det är, har ju lite höga testosteronnivåer och så lite noradrenalin på det. Då blir det så här, eller hur.”
”Hmm ja, har man sådana hormonpåslag är det inte mycket man kan göra. Vi stryker anmälan om vårdslöshet i trafik. Har man en sån dag, så har man.”
Hmm…
Vad är ett ”biologiskt grundbettende”?
Och när det gäller ”medvetenheten” i t ex cyckel/bill exemplet vad är föraren medveten om som gör att hen inte behöver köra om personen (att det är testosteron/adrenalin som påverkar hen*)?
* I så fall så låter det väldigt orimligt att tro på det du säger, eftersom man kan vara fullt medveten om vad som sker i hjärnan på en samtidigt som man inte kan ändra på sitt beteende, säg t ex någon som forskar i tvångstankar/tvångsbettende men själv råkar drabbas av det (och vi behöver troligtvis inte vara så drastiska egentligen utan räcker med enkla saker i vardagen).
Sedan så är det väl inte bara kvinnor som tar hormoner som en ursäkt för sitt beteende utan även män (men oftast i en betydligt mer negativ bemärkelse ”vadå har du PMS eller” (implicit då behöver jag inte ta dig på allvar.).
Och även om det säkert finns folk som tycker att omedvetenhet har fördelen att man slipper ta ansvar så är det (i alla fall inom västerländs etik) en allmänt accepterad regel att okunskap inte är en ursäkt för att handla fel.*
* Ok, är man irationell så kanske man kan ha vist överseende, men i retributivismens anda så spelar säkert inte det heller så stor roll för folk.
Sedan sista exemplet är ju inte särskillt övertygande för varken hur vi bör eller kan agera eftersom det är en skillnad på hur folk agerar (specielt nu) och hur de skulle (eller inte) kunna agera samt huruvida de normer vi tror är sanna verkligen är det (givet att det finns något som gör normativa påståenden sanna). Dvs. huruvida det t ex är fel att döda beror inte på att det står så i lagen.
Sedan finns det massa annat men jag ska inte bli för petig och en del är beroende på vad som menas med ”biologiskt grundbettende”. Förutom då varför det inte skulle vara smart att skylla på att man var ful eller hormoner. För i alla fall enligt en definition av smart så är det väl det eftersom man kan komma undan med att göra massa saker som man annars kunde råka illa för.
Ett biologiskt grundbeteende är:
Fight or flight om du känner dig trängd, behöver inte vara i fysisk fara.
Att man reagerar på taggiga röda reklamskyltar. En hel reklambransch bygger på att få dig att följa dina grundbeteenden och därmed köpa just den varan.
Att man vill passa in i flocken och anpassar oss (t o m så vi begår krigsförbrytelser för att få gruppens bekräftelse)
Att man reagerar på stora ögon och runda ansikten. Även på sälungar och hundvalpar, vilket inte är relevant för våra barns överlevnad. Att vi omedelbart reagerar på barngråt med obehag. Även om det inte är våra barn.
Att vi blir kära i dem vi blir kära i. Att kvinnor omedvetet försöker förstärka sina sexuella signaler vid ägglossning.
Att vi gäspar när andra gör det.
Att vi gör överslagshandlingar när vi inte vet vad vi ska göra. Att vi reagerar på ett visst sätt när vi blir rädda oavsett kultur vi är uppväxt i. Du kan tolka en persons humör på kroppsspråk oavsett om det är en person från inre Amazonas som aldrig sett en västerlänning.
Vi har en massa biologiska beteenden och signaler för oss. Medvetet eller omedvetet. Den som är medveten om dessa kan ändra sitt beteende och skicka ut andra signaler. Och t o m manipulera andra, omedvetna, att göra som de vill. Läs Fexelius ”När du gör som jag tänker”.
Då förstår jag mer vad du avser med ‘biologiskt grundbeteende’ (och det var lite vad jag gissade på att det kunde vara).
Om vi då återgår till ditt ursprungliga resonemang så ser jag en del problem med det. Först (men inte det mest relevanta för diskussionen igen) verkar du ha en viss övertro på fenomenet (jag kan förståss ha misstolkat din framstälning) då, att ha kunskap om ett visst betteende varken tycks vara ett nödvändigt eller tillräckligt vilkor för att ha kontroll över det bettendet. Jag kan dock gå med på att, om man har kunnskap om ett visst betteende så kan det (i alla fall under rätt omständigheter) öka chansen att kontrolera det bettendet.
Men, nu till det mer relevanta för diskussionen. Om vi tittar på de flesta av dina exempel på ”biologiska grundbettenden” kan vi konstatera två saker; 1) De är på maktronivå, 2) de flesta är drivna av externa faktorer (input) snarare än interna faktorer (output). Dvs hur vi reagerar på något utanför oss snarare än hur något inom oss får oss att reagera.*
* Detta kan förståss skrivas om så att relationen mer är baserad på växelverkan samt implicerar inte egentligen något om vad som är den egentliga kausala modellen för att förklara beteendet.
Om vi sedan ser på vad som diskuterades så var det hormoniell* påverkan på vårt bettende. Dessa bör dock beskrivas som; 1) De är på mikronivå 2) de är drivna av interna faktorer (eller är interna faktorer) snarare än externa. Dvs. hormonerna påverkar vår förmåga att agera gentemot omgivningen.
* Detta går så klart att överföra på andra biokemiska förklaringar.
Med detta i åtanke så är det inte nödvändigtvis så att bara för att vi skulle kunna lära oss att kontrolera vårt bettende på makronivå genom kunskap om vår rekation på diverse input att vi kan kontrolera mikrobiologiska processer, eller hur de påverkar oss genom kunskap vare sig på mikro eller makronivå (givet att mikrobiologiska efekter orsakar uppåt).
Typiskt människor att skylla på vad som helst. Majoritetsbeteende hos bägge könen att åtminstone till och från skylla ifrån sig på det ena eller andra. Men just hormoner är väl en förklaringsmodell för framför allt kvinnors beteende. Och med en viss relevans, även om förklaringsmodellen ofta används av både män och kvinnor för att ”smita” från saker man kanske borde ta tag i.
Graviditet har ju mellan varven en förmåga att lyfta fram sunda instinkter extra tydligt. Själv använder jag ”matsugen” som förebild när jag försöker lära mig att lyssna på vad min kropp säger om vad den behöver. Spenatstuvning med lakritsbåtar på är ibland precis vad även en manskropp behöver. Även om kulturen säger att det är ”fel”.
Även om jag kan hålla med om att folk ogärna vill ta ansvar när de i efterhand inser att det blev fel och därför kaske försöker komma runt det så finner jag det lite lustigt att så många (inte bara du, det är fler som nämnt det i den här tråden) ser påståenden i still med; ”skället till att jag agerar anorlunda beror (åtminstonde delvis) på mina hormoner” som att personen som säger det skyller ifrån sig. Jag säger inte att det inte kan finnas folk som använder en sådan förklaring i hopp om att folk ska förbise ett dåligt bettende men; det följer inte från att någon ger en mer biologisk (än tex emotionell) förklaring av sitt beteende att den skyller ifrån sig. Det kan ju vara helt sant att en temporär personlighetsförändring beror på obalans i hormonerna och ett sådant påstående kan således bara innebära att personen försöker förstå och förklara varför personlighetsförändringen har uppstått.
Jag ser det inte som du beskriver att jag gör. Klart variationer i hormonnivåer påverkar hur man funkar, det är bland annat det variationerna är till för. Jag skrev ”med en viss relevans”. Men visst finns det hos många tendenser att överreagera åt andra hållet, som en motreaktion mot att vissa kvinnor ibland använder hormonargumentet för att smita, och att vissa män ibland använder det för att förminska/inte behöva ta på allvar.
Jag kan tycka att problemet ibland borde formuleras som ”Hur ska jag kunna bibehålla det här sättet att fungera sen, när jag inte har lika bra hormonstöd?” T.ex. det Hannah beskriver om att ha blivit mer ”sig själv”.
Ah, tack för förtydligandet, då läste jag dig lite fel (sånt som händer).