Syndrom

Idag har jag det ynkligt.

Jag skulle vilja hävda att jag drabbats av starke-mannen-syndromet. Med den lilla skillnaden att jag har en tjejblogg jag kan lufta det hela på. Det är det kanske inte så många starka män som har.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.

Det är känslan av att inte tillåta sig vara svag och gråtfärdig av stress samtidigt som man altruistiskt skjuter undan sina egna göromål, de där som betyder riktigt mycket för en själv och inte ens bara på en symbolisk nivå utan en helt verklig och praktisk, för att man ska kunna göra plats åt något annat, åt några andra, ge andra tid att utföra sina viktiga saker, att trösta och stötta och le och säga ”allt kommer gå bra” när man bara vill skrika att allt kommer gå åt helvete för en själv om man ska tvingas sitta här och vara stark och uppoffrande länge till.

Känslan av att det inte finns någon man kan störa med sina små problem som egentligen inte alls är små men som handlar om att någon annan eventuellt måste göra en uppoffring för en själv, om så bara den uppoffringen att ta över ett par av de saker som ligger på mig nu, som det är meningen att jag ska hantera, för i sanningens namn finns det ingen som har tid att göra just det, och alla andras saker är av någon anledning så mycket viktigare än mina, i mina egna ögon till och med, och dessutom är jag duktig, oh så duktig, och ingen verkar fatta att det ligger extremt jävla mycket hårt arbete bakom all denna duktighet.

”Det fixar jag” säger jag och alla tror på det för Hannah hon är duktig hon. ”Är du okey?” frågar någon och jag svarar ”Ja, jag är bara lite stressad över allt jag borde göra men det ska nog gå” och alla tror på det, för nog ska det gå alltid. Det fixar jag. Nästan av sig självt fixar sig saker när jag gör dem – eller fucking inte. Jag sliter som ett djur, gör jag.

Men det är inte okey att säga att jag är rätt slutkörd, för alla runt omkring mig har stress eller depressioner eller öroninflammationer. Vi behöver inte ta ut några VAB-dagar ens för jag är ju studerande, jag skulle ju ändå sitta här hemma. Att det var meningen att jag skulle skriva på mitt examensarbete är rätt underprioriterat.

Starke mannen-syndromet och Duktig flicka-syndromet. Kanske världens sämsta kombination. Lägg på lite Goda modern-syndromet samt Förstående hustrun-syndromet på det så har ni mig i ett jävla nötskal alltså.

Så ikväll lyssnar jag på den här låten och väntar på morgondagen när jag kan klättra upp igen. Och ha ytterligare en sån där obetald vård-av-barn-dag då jag inte får något gjort som jag gärna vill göra för att, åh jag vet inte, få min examen och rädda världen och allt sånt där jävla trams som inte betyder ett skit i en värld där tjäna pengar är det enda som betyder något som helst.

Godnatt.