Pojkar FÅR inte gå i tjejkläder. Så det så.
Jag såg på dansk morgon-TV igår. Och blev helt förfärad. Och förundrad. Och irriterad och ledsen.
För i morgonsoffan satt den högt ansedda familjerådgivaren Lola Jensen och sa med självklar säkerhet att pojkar inte får ha på sig tjejkläder.
Jag har inte lyckats bädda in klippet, men ni kan se det via den här länken.
Men för er som tycker att det är trevligare att läsa än att lyssna och som eventuellt ändå inte förstår danska så bra tillåter jag mig att göra en snabb transkribering och översättning av vad som sägs i klippet:
_______
Programledaren: En fråga som vi fått [av tittare som skickat in] riktigt många gånger är frågan om ifall pojkar får gå i flickkläder – God morgon Lola Jensen, får pojkar gå i flickkläder?
Lola Jensen: Nej. Det får de inte, nej. Men de får…
P: Varför inte?
L: För att de ska ha sina pojkkläder på och det ska de inte själva få bestämma, men de får mycket gärna ha en utklädningslåda där hemma och det får gärna finnas en utklädningslåda på förskolan, och det är ingen som ska säga att det får de inte ta på, men de ska inte gå hemifrån på morgonen i en tyllkjol, det ska de bara inte.
P: Varför inte?
L: För att vi ska hjälpa till – jag tycker det är riktigt smart(/behändigt) att det är jag som har de här på [syftar på sina smycken] och du sitter där i dina sneakers – jag skulle bli förvirrad om det var du som hade halskedjan och jag som satt med… *skratt* – det är alltså något – det gör ingenting att vi framhäver våra kön och de könsskillnader – det som är konsten i det här är att skapa ett barnrum där du har allt möjligt, det är några dockor, det är några nallar, det är lite Action Force, Star Wars och så vidare, och så kommer barnen ha tillgång till det – och så kan en pojke absolut stå och leka att han har lust att vara en fin dam, det är inget problem – om mor sitter och naglar… målar naglarna…
P: Får han då också måla naglarna?
L: Nej vet du vad – det är det inget av könen som får, det ska också finnas något att spara till när de blir äldre – om han då kommer fram [låtsas måla naglarna] ”får jag pröva” så får han en pytteliten en när hon sitter och få en sån flott en men måndag morgon har hon varit där med borttagningsmedel så han kan komma iväg.
P: Man kommer inte till ”Gul avdelning” med nagellack och tyll.
L: Nej det gör man inte, nej det gör man inte – och jag ska säga en liten sak och det är när två barn leker tillsammans så finner de ändå ut i pojkars och flickors universum – i Star Wars, han kommer börja bygga upp krig och män som ska iväg och hon kommer sitta här och säga ”Gå gå gå gå gå dit” och säga ”När kommer piloten hem och äter kvällsmat” – de har var sitt universum och de ska bara ha lov att ha det tillsammans, och utveckla, så kommer inget dåligt hända – låt bli att göra det mer komplicerat än det är – tillgång, men hjälp med att begränsa.
_______
Jag vet inte om ni lyckas förstå varför hon menar att det är så fruktansvärt otänkbart att en pojke skulle få lov att ha så kallade flickkläder på sig utanför hemmets och lekens väggar, men om ni gör det så får ni gärna förklara det för mig, för allt jag får ut av det här är ”Jag skulle bli så sjukt förvirrad om pojkar och flickor såg likadana ut och trots att jag är fullständigt säker på att flickor och pojkar lever i olika universum så är det ändå fruktansvärt viktigt att vi inte tillåter pojkar att bete sig könsöverskridande i sin klädsel – så är det liksom bara.”
Jag vill inte ens tänka mig hur det skulle kännas att vara transvestit, transsexuell, cross dresser, queer, drag eller för guds skull bara ens en gnutta avvikande från cis-normen och sitta och lyssna på det där. Nu är jag bara mor till en son som älskar sin spidermantröja och sina glittriga Hello Kitty-skor med lika mycket värme, och aldrig i livet att jag kommer ta något ifrån honom, något som inte ens är farligt eller dåligt utan bara på grund av att könskonservativa människor tycker att ”så ska det inte vara”.
Dumheter.
Sen är det ju också fruktansvärt lustigt i det stora hela att den manliga programledaren har på sig en tröja, en kavaj och ett par byxor, och att Lola också har tröja, kavaj och byxor. Vilken oerhörd tur att hon hade valt att ta på sig det där halsbandet, annars hade hon ju inte vetat vem av dem som var vem.
Varför är det okey att sitta i TV och med fullständig säkerhet säga att det får pojkar helt enkelt inte, utan att kunna ange en enda relevant anledning utöver ”det tycker jag inte”? Speciellt när man är en person med inflytande i frågan, när man är en person som föräldrar vänder sig till för att få hjälp i sina föräldraroller?
Tips till alla som tycker att feminismen i Sverige gått för långt: flytta till Danmark. Här är den hegemoniska diskursen om kön nämligen helt annorlunda, på både gott och ont.
Om det nu är en sådan stor skillnad rent biologiskt mellan män och kvinnor som vi ändå inte kan göra något åt – varför är det då så otroligt viktigt att upprätthålla de konstruerade könsskillnaderna? Vem fasiken är det som gör saker och ting mer komplicerade än de behöver vara här egentligen?
44 Responses to Pojkar FÅR inte gå i tjejkläder. Så det så.
Kommentera
Altså… Jeg er enig. Hun giver ingen mening og føler tydeligvis intet behov for rent faktisk at argumentere.
… Men når det er sagt, kan jeg ikke lade være med at blive en lille smule provokeret af, at svenskere tilsyneladende aldrigaldrigaldrig har noget positivt at sige om Danmark. Nu mener jeg ikke, at du er specielt ”slem”, men tænker også på diverse kronikker i Politiken, Lars Östman, og Carsten Jensen der får Olof Palme-prisen for at kritisere Danmark.
Ikke at der ikke er rigeligt at kritisere, det bliver bare sjældent nuanceret af positive synspunkter (fra andre end sverigedemokrater). Det er givetvis ikke din skyld, men det er lidt trist, synes jeg.
/totalt off-topic kommentar.
Nu var jag tvungen att gå tillbaka och kolla vad fasiken jag hade skrivit, och inser att den lilla raden ”På både gott och ont” som skulle kommit efter att diskursen om kön är annorlunda i DK fallit bort. För jag tycker verkligen att DK på en del andra plan i just den här frågan är mycket trevligare – och kanske främst för att samtalet om ”feminism” verkar relativt osynligt – frågorna kan diskuteras utan att det absolut ska bli en metadebatt om feminism och ideologi. Otroligt skönt.
Och ja, det blir rätt taskigt av mig när jag skriver så här, eftersom jag bor i DK och därmed får förhålla mig till mitt danska vardagsliv medan jag intellektuellt för samtalen i en svensk kontext. Det är missvisande, jag är medveten om detta. Jag ska tänka på det nästa gång.
Och nu går jag in och redigerar inlägget så den raden kommer med. För den är viktig.
Og jeg er glad for din forklaring. Tak
Jag skulle önska att det här inlägget handlade om dansk kultur och deras längtan efter gemytlig likformighet. Men så roligt är det väl inte.
Är den danska debatten lika upphetsad som den svenska? Det här känns lite yrvaket och en smula riggat.
Nej, jag upplever den danska debatten om genus som tämligen icke-existerande. Skillnader mellan män och kvinnor är verkligen ett genomgående (som i underliggande och icke-problematiserat) tema i nästan allt som jag ser på tv, och i politiken förs de diskussionerna tämligen sällan – främst har jag sett kvinnoförtryckkortet användas i invandrardebatten.
Jag menar att det som Lola säger inte upprör speciellt många. Hon blir inte heller ifrågasatt. Hon talar utifrån den rådande diskursen, som jag uppfattar den.
Men, jag är ju svensk och har bara bott här i 3 år så jag har heller inte någon djupare förankring i hur diskussionen förts tidigare, vilken utveckling som skett i den debatten. I call it as I see it, helt enkelt.
Får inte enligt vem? Folk får sitta i TV och säga vad konstigt de än vill, sedan kand eras följeslagare gott upprepa det så att det kan utmanas. Det är inte så svårt… Även om någon tycker det är jätteläskigt med pojkar i flickkläder så.. eller vänta.. varför ska det heta flickkläder? jaja det kna man kanske komma till senare… om det nu känns så fel, måste vi vekrligen ta till så pass fascistiska medel att folk helt enkelt inte FÅR göra saker vi inte tycker är bekväma?
Apropå att säga tokiga sake ri TV, Pat Robertson är ju underbar! Han lyckades motbevisa växthuseffekten!
Om nu bilar orsakar växthuseffeten, varför finns det inga bilar på Mars?
Högerkristen logik är ju bara så underbar.
Det kommer mera:
http://www.sydsvenskan.se/danmark/pussar-forbjudna-for-barnen-pa-danska-forskolor/
Oj oj. Ja, det där är ju känsliga saker, alltså. Hur skyddar man barn från att bli kränkta i sin sexuella integritet bäst? Därom tvista de lärde ständigt. Och alla andra också för den delen.
Mmmm dumheter… Argument saknas…
Du sammanfattar det hela väldigt bra: ”Dumheter.”
I denna fråga står du och jag på samma punkt. Det barn(eller annan) som väljer att avvika ska vara fri att göra så. Och vi andra ska stötta denna individ om/när den möter social bestraffning.
Hear hear! Det måste väl ändå vara just den sociala bestraffningen som är problemet, och inte de som avviker från normen? (Och med norm menar jag givetvis oskrivna regler, jag VET att det är emot normen att döda någon exempelvis, men det är liksom också emot lagen. Skillnad). (Obs att den parentesen inte var riktad mot dig, Ninnitokan).
Nu sätter du mig på pottkanten, för här behöver jag båda händerna och hela mitt kroppsspråk för att förklara. Fy dig!;D
Jag ska göra ett försök.
Förförståelse:
Min lilla bild där till höger, det är en symbol för polyamori. Jag är alltså polyamorös och bryter därmed även mot mono-normen.
Det finns en hel del som behöver åtgärdas i samhället för ökad acceptans av polyamorösa, men det är inte mono-normen som är problemet!
Om jag säger ”min flickvän*”, så lägger du in en en hel mängd av betydelser i i begreppet ”min flickvän”. Det är din förförståelse av ordet ”flickvän” du tolkar in om min relation.
Men jag kanske inte alls identifierar mig som lesbisk/bisexuell, hon är kanske ”undantaget som bekräftar reglen” hetero?
Du lägger också in att vår relation innehåller ett sexliv, men tänk om min flickvän är asexuell?
Det här är grunden för vårt ”medvetande/tänkande”. Det är därför vi har stereotyper, det är därför vi har normer. Dom är i sig inget problem, det är bestraffningen för avvikelse som är problemet.
Feminismen idag innehåller ett bekämpande av normer och stereotyper. Det är en god intention, men effekten är inte bra. Om man tar bort en norm, kommer den ersättas av en annan norm, för vi har ett behov av identifikation. Därför är det viktigt att vi har stereotyper/normer att tillgå som ligger ”nära majoriteten”. Dessa utvecklas/breddas tillföljd av avvikelse.
Det här, att ersätta en norm, med en annan har redan skett tex. för kvinnor. Den kvinna som idag väljer vara hemmafru/hemma med småbarn är den som idag får bestraffning. Jag vill det ska vara lika okej att vara kvinna i bolagsstyrelser som att välja hemmafru-rollen som kvinna. Då hjälper det inte att liksom ”flytta det rätta valet” från en punkt till en annan, då måste man arbeta för en breddning.
Du vet härskartekniker, hur man piskar folk med sådana. En gång i tiden mötte jag ”bögkramare”. Den piskan fungerar dåligt som härskarpiska idag, eller hur? Varför?
En av mina idoler (fortfarande fast han varit död i många år) är Jacob Dahlin . Det mod han visade prov på, med programmet ”Jacobs stege” gjorde att avvikelsen ”bög” kröp in i våra vardagsrum. Och resultatet var att avvikelsen blev mindre skrämmande och acceptansen för bögar ökade.
Idag är det mycket lättare för bögar att inte leva i garderoben.
Jag hade gärna sett en trans-person som idag tog ”Jacobs roll”, för att acceptansen för transar ska öka. Men idag har vi internet och transar gör det arbetet här.
Det är så man arbetar mot den sociala bestraffningen och på sätt breddar det socialt accepterade. Det är därför jag pratar mycket om pojkflickan-jag, för att bidra till ökad acceptans för dom pojkflickor som kommer efter mig, så vi ska slippa den sociala bestraffningen jag fårav kvinnor för mina val.
Dessutom behöver vi få ökad förståelse för fenomenet ”social bestraffning”. Social bestraffning görs på ett sätt, som går förbi vårt medvetna tänkande och träffar oss på ett omedvetet plan, där man mer känner straffet än förstår det. När det lyfts upp till ett medveten nivå hos individen, så är det -enligt min erfarenhet- en baggis att bryta mot normer.
*För den nyfiknes skull vill jag säg att jag inte har någon flickvän, det var bara ett sätt att förklara mina tankar.
Att det inte är normerna i sig som är problemet är en bra poäng.
Fast så länge det finns normer/stereotyper så kommer folk som avviker bli bestraffade. För folk kommer bli förvånade när du avviker. Att folk reagerar som om ditt beteende inte är normalt kanske inte verkar vara världens jobbigaste sak att hantera, men det är värre än man tror (som du själv sa, social bestraffning görs på ett sätt, som går förbi vårt medvetna tänkande och träffar oss på ett omedvetet plan, där man mer känner straffet än förstår det). Och om det händer ofta då kan det bli riktigt jobbigt.
Och det är också det som gör att folk anpassar sig efter normerna och stereotyperna i den mån de kan, oavsett vilka normerna är. De tycker det är jobbigt att inte göra det, helt enkelt. På så sätt så kommer vårt beteende att styras av regler även om inte staten sätter upp en massa ytterligare lagar. Och, med tanke på att vi har olika normer och stereotyper för män och kvinnor så kommer vi inte att få könsneutrala regler bara för att lagen blir könsneutral.
Vilket är orsaken till att jag ogillar idén om att män och kvinnor är olika – idén i sig skapar olikheter i män och kvinnor. Det är också därför jag vill försöka eliminera könsrollerna/könsnormerna för att ersätta dem med en enda norm som gäller båda könen.
Och sterotyper i stort borde vi försöka bli av med i största allmänhet (de leder också till förväntningar). Eller där kanske man också borde prata om breddning (den här personen
ärverkar vara man, alltså kanske han uppfyller mansstereotyp A, B, C, D eller någon stereotyp jag inte känner till. Svårt att veta innan jag lärt känna honom, om det ens är en han).Också en mycket bra poäng.
(den här personen är verkar vara man, alltså kanske han uppfyller mansstereotyp A, B, C, D eller någon stereotyp jag inte känner till. Svårt att veta innan jag lärt känna honom, om det ens är en han).
Det här kommer vara den avslutande delen på den serie jag skriver nu på bloggen.. liksom sammanfattningen. Det jag vill se och arbeta för är något som jag tänker på som ”3+”, men jag vill utveckla närmre hur och varför när jag lagt alla andra pusselbitar jag har i huvudet först.. säger till dig när det är klart.. det lär dröja.. jag planerar vara klar med serien helt under 2012 men sista delen kommer vara en referenslista, denna delen innan.. så till hösten är planen att den sammanfattningen ska vara klar.:)
Check. Som du kanske märkt har jag börjat läsa (skrev en kommentar). Texterna (och kommentarerna) sporrar mig att åter ta upp Delusions of Gender. Jag läser vidare med intresse…
Sånt har gjort så mycket skada.. kolla på detta
Jag tror den här kommentaren hamnade fel, för jag förstår inte vad den har med det jag säger att göra.
Jag misstänker att du egentligen ville kommentera på mitt inlägg om att snabba upp utvecklingen genom att satsa på att förändra hur vi uppfostrar våra barn?
Det fria valet får styra.
Sen kan man fundera lite. Föräldrar som ‘styr’ barn att göra avvikande val begår i mina ögon minst lika stora dumheter som föräldrar som ‘styr’ sina barn att inte göra avvikande val.
Vart drar du gränsen för att styra? Det är ju på ett sätt att ”styra” att se till att barnet i fråga har en garderob full av olika sorters färger och kläder och motiv som barnet sedan kan välja fritt ifrån. Man har ju då styrt hur många valmöjligheter barnet ska presenteras för, på samma sätt som de föräldrar som ser till att barnet har en garderob enbart bestående av flick- eller pojkkläder styr utbudet.
hinner tyvärr inte gå djupt in i det (och skulle nog bara svamla ändå) men:
(den sista var medvetet lite överdrivet, det är ju fredag;) )
1. Världen är inte svart/vit och att sätta absoluta gränser för vad som är att styra kan jag inte. Barn är olika och måste bemötas olika, familjesituationer är olika och kan kräva olika sätt att styra ett barns uppväxt (och ex. val av kläder). Ett exempel är att min 4 år gamla tjej ärver många av min 6 år gamla pojkes kläder och använder dom flitigt. Styrs hon då? Både ja och nej
2. En pojke får en blå tröja -> inte styrning. En pojke får en blå tröja med förmaning om att han skall använda den för att han måste gå i ‘pojk-färgar’ -> styrning. En flicka går i blå tröja -> inte styrning. En flicka går i blå tröja för att mamma eller pappa vill att hon skall opponera sig mot patriarket och könsmaktordningen och det lite toleranta mans-samhället och visa att hon kommer växa upp till att bli en fin radikal feminist-> styrning
Vad sägs om det här då:
En pojke går i mjuka och rosa kläder för att hans föräldrar vill att han ska bemötas på ett mjukare sätt av omvärlden. Styrning, radikalfeministisk barnexperiment eller omtanke? Eller alltihop?
Om man som föräldrar applicerar sina åsikter/värderingar på ens barn utan att väga in vad barnet vill, är det att styra barnet?
Men då är frågan hur man ska kunna veta HUR barnet vill bli bemött, eftersom barn reagerar efter just hur de blir bemötta?
som sagt, världen är inte svart/vit
Min tanke är att styra barnet in i avvikande val inte är bättre än att styra dom mot normen. Men barn påverkas ju av föräldrar oavsett så det är ju verkligen en svår balansgång.
nu skall det också sägas att jag skulle aldrig styra min pojkes eller flickas val av kläder. Tvärtemot är jag fråntaget all chans att påverka val av kläder efter några incidenter med val av färger som tydligen inte matchar varandra, och typ av kläder som inte passar när man skall gå på kalas. Mycket det samma kan sägas om min frånvaro i tvättstugan (det hänger fortvarande en ljusrosa t-shirt, som en gång var min vita, på väggen där som varning)
Som Hannah säger, att presentera barnet med en stor och varierande garderob är inte att styra.
Att enbart ge barnet tillgång till en viss sorts kläder är att styra.
Så ja, om en pojke bara får valet mellan 3 olika klänningar så har han blivit styrd, men om en klänning bara är ett av valen som existerar och föräldrarna inte har gett den mer uppmärksamhet än några andra kläder så är det inte att styra barnet.,
Att en pojke bara har tillgång till ”pojkkläder” och inte ett enda plagg får vara rosa, DET är att syra.
Den där nypuritanismen borde vi göra något åt. Visst var RFSU inblandat i arbetet med Hjärtestunder?
http://tystatankar.com/2012/04/20/det-danska-elandet/
Vi har visst lite meningsskiljaktigheter även inom RFSU i den här frågan, så jag tänker inte blanda in mitt engagemang där i vad jag personligen anser om det hela här på bloggen. Det är en diskussion som ska föras på en annan plattform.
Jag menade inte att kapa tråden (och hade ingen aning om att det var en laddad fråga) – kanske är det bara jag som ser ett samband mellan de här fenomenen? En brist på tilltro till barnen och ett moraliserande förhållningssätt gentemot sådant vi inte förstår.
RFSU knuffar för (den slutsålda) boken och jag skulle gärna se att någon tog upp kampen mot nymoralismen – antingen det gällde nakenhet eller pojkar i flickkläder
Jag fick läsa två gånger för att förstå något öht, men sen kom jag fram till att hon nog tycker att vi ska hjälpa pojkarna lära sig vad som är acceptabelt för pojkar. Kategorisera åt dem, ”det här är pojksaker, sånt ska pojkar ha, och du kan ha på dig flickkläder men det är inga riktiga kläder då utan bara utklädning”.
Ungefär samma resonemang som ”nej pojkar får inte ha klänning för då blir de mobbade”. Man utgår från vad (man tror att) majoriteten tycker är ”lämpligt”, för att man tror att det är bäst för barnen. Och så förstår man kanske inte, eller tänker inte på, att dessa begränsningar kan bli riktigt jobbiga för en del barn (och ser därför ingen större vits med att kullkasta dessa normer).
Eller att det här bara kommer göra folk mer intoleranta och därmed mer benägna att mobba de som sticker ut.
Det finns en poäng i det på ett sätt, det är inte barnen som ska behöva ta smällarna av att gå emot normer som vuxna inte vågar stöta sig med.
Å andra sidan så är det när människor inte är färdigutvecklade som det är enklast att påverka – när de vuxit upp är det mycket svårare. Därför är det just barn som är det man bör fokusera på om man enbart ser till att på så kort tid som möjligt fixa till samhället.
(Nu bör man ju kanske inte göra det, och då får man snarare försöka hitta balans mellan hur jobbigt det blir för barnen och hur mycket tid man tappar.)
Det är också då de är känsligare för smällarna, så det är både på gott och ont. Jag är mycket tveksam till att offra barnen för att det ska gå lite snabbare och jag är nästan lika tveksam till om det verkligen går snabbare. Det ser nog ut så i början eftersom det är relativt lätt att få barnen att följa auktoriteter t.ex. i skolan eller på dagis, men om det håller i sig är en annan sak.
Fast att man ska offra barnen har jag inte sagt något om. Tvärt om, jag ifrågasatte om man verkligen ska ihärda om konsekvensen blir att barn offras (vilket jag. å andra sidan, har svårt att se att man gör).
Och det är det man lär sig som liten som har lättast att sätta sig. Känslan att det är farligt att dricka alkohol grundlades av en (en!) upplevelse jag hade när jag var cirka sju år gammal, och den hänger i än. Det mesta man lär sig lär man sig när man är liten.
Och vi ser till att satsa på att alla barn får lära sig på dagis att man ska respektera att folk klär sig olika och att det inte finns några rätt och fel, tror du då att samhällets syn på klädsel kommer vara oförändrad om 50 år jämfört med om vi inte gör någonting (eller om man börjar hårdstyra hur barnen ska klä sig)?
Nej, när man uttrycker det just som att ”offra barnen” så är det nog få som egentligen vill det, men det handlar i praktiken om samma sak även när det kallas genuspedagogik eller liknande.
Visst kan man lära barn på dagis att respektera att folk klär sig olika och att det inte finns några rätt och fel, men då får man också se till att det fortfarande gäller när de kommer till skolan, gymnasiet, universitetet och vidare ut i arbetslivet. Att driva utvecklingen genom att indoktrinera barn med något som är, ideologiskt fint och rätt, men som i praktiken inte gäller i verkligheten är i min mening dömt att misslyckas och dessutom skada en hel del barn på vägen.
Om alla barn på dagis får lära sig att respektera att folk klär sig olika så kommer alla barn på lågstadiet att respektera att folk klär sig olika även när barnen i fråga börjar skolan. Och så kommer det hänga i hela vägen tills det är dags för arbetslivet. Lärare ska givetvis haka på, i och med att de har som uppgift att motverka mobbing i största allmänhet.
Väl där så kommer det kanske bli en viss friktion, men den kommer dels gå över relativt fort (samhället har överlevt sånt förut) och dels är det inte längre barn vi talar om.
Det finns många fina omskrivningar, men ”en viss friktion” håller en klass för sig…
Det är precis vad jag skriver om ovan.
Vissa kommer irritera sig på att de inte tas seriöst om de har på sig de kläder de vill ha på sig. De flesta kommer dock anpassa sin klädsel, och deras problem slutar därför vid den här irritationen. En minoritet kommer få lite svårt att få jobb, vilket kommer skapa debatt som minoriteten vinner eftersom de stöds av en väldigt bred majoritet av ungdomen (IOM att de fått lära sig det i skolan). På tio år kommer samhällsnormen att ha öppnat upp sig, och problemen kommer därmed att nästan försvinna (de kommer leva kvar för folk som har mycket kontakt med utlänningar och vars blotta agerande ska göra reklam för företaget).
En fiss friktion. Inget som kommer läras ut under historielektionerna om 50 år, men som dock under en kort period hade en viss begränsad påverkan. Inget som kan beskrivas som ett samhällsproblem. Inget som är värre än vad dagens normer på området redan skapar.
Nej, jag är helt medveten om att det kommer att ta mer än 50 år innan någon vågar tala om konsekvenserna, det är en del av problemet. Det tar vanligtvis inte tio år för samhällsnormer att ändras utan snarare bortåt trettio, tar vi dessutom hänsyn till att sverige inte är ensamt och isolerat i världen så kan du nog multiplicera med 3-5. Det är vad ”en kort period” av ”en viss begränsad påverkan” handlar om. Konsekvenserna försvinner inte av att man blundar för dem.
Åh herregud var ska jag börja någonstans… Det som är så himla intressant är att den sk. Expertens råd bygger på noll argument. Det bara ska va så! Hur ska man kunna diskutera med en sådan människa?
Men herregud. Det är så tröttsamt med sådana människor.
-Åh så gulligt! …eller?
http://llandaff.livejournal.com/30554.html
Pingback: Talet om “feminism” döljer kvinnoföraktet? | One-way Communication