Identiteten, raljerandet, tröttsamheten, samtalet.

Det är Sveriges nationaldag.

Jag sitter i Danmark och läser en avhandling om Identitet. Hur vi skapar oss själva, hur vi skapar en känsla av tillhörighet och gemenskap genom att förhålla oss negativa till andra, andra som vi håller på avstånd, som vi alienerar och avhumaniserar för att underlätta för oss själva, för att kunna se våra egna goda sidor i starkare kontrast till de andra, de andra som vi målar i bjärta färger, färger vi i princip bara gissar oss till för vi har inte kollat efter nyanserna.

Jag läser retweetade rasistiska uttalanden på 140 tecken, jag skickar iväg mina egna antirasistiska 140 med raljant ton, jag bidrar till att piska upp stämningen. Jag skriver en statusuppdatering på facebook där jag gör mig lustig över han som sa att ”svenskar är vi nordmän som bebott Sverige i tusentals år” och uppmanar alla som tycker likadant att visa upp verifierade stamtavlor. Jag får medhåll och mothugg. Mest medhåll.

Jag tröttnar på mig själv.

Istället klickar jag på en länk till en Youtube-video.

Den handlar om en svart man som kontaktat och blivit vän med medlemmar av Ku Klux Klan. Inte för att han är fullständigt skogstokig – utan för att han ville försöka förstå hur de resonerade. Det började som research för en bok, och nu är en av hans bästa vänner en man som varit KKK-ledare i 20 år.

13 personer har valt att hoppa av KKK på grund av att de träffat och blivit vän med honom, med en svart, en av de som de tidigare hatat utan urskiljning.

Så jävla enkelt kan det alltså vara. Så kan en person som inte drar sig för att försöka förstå de som hatar honom, och som han eventuellt hatade själv, påverka ett dussin andra människor till att öppna upp sina perspektiv, till att erfara att världen inte är så svartvit (pun unintended), till att sluta att aktivt sprida ett hatiskt budskap.

The more you find things in common, the less you have things in contrast.

Så enkelt egentligen.

Vi har ju så mycket gemensamt, vi människor. Mycket mer än vad som skiljer oss åt. Vi är inte så fruktansvärt unika som vi kanske inbillar oss.

Och vi kan inte påverka alla, vi kan inte ta oss an hela världen och hoppas på omedelbar förståelse och acceptens.

Men kanske kan vi nå ett dussin var? Om vi försöker förstå varandra snarare än att vinna?

För notera vad den före detta KKK-ledaren säger på slutet av videon. Han är fortfarande emot blandning av raser. Han har inte gett upp sina grundläggande rasistiska åsikter. Men han har insett att våld inte löser något. Det är kommunikation som är nyckeln. Att se att det är andra människor vi talar om.

Vi kan samexistera utan att eftersträva en likhet i åsikter. Det enda vi behöver är den gemensamma nämnaren, den grundläggande humana tanken:

Att alla människor är värda att lyssna på, enbart i egenskap av att vara människa. Och vetskapen om att det är i samtalet, inte i debatten, som förändring sker, för det är där vi faktiskt får veta något om våra medmänniskor. Så kan man få veta att även en KKK-ledare är en människa med goda egenskaper där under topphuvan, som kan bli en nära vän trots att man själv är svart.

 

Sveriges nationaldag.

Tror jag ska fira detta med att ringa upp en rasist och fråga hur hen tänker – på riktigt.

För jag förstår inte och förklaringen ”hen är dum i huvudet” duger inte riktigt åt mig.

Såattde.

Det ska jag göra.

 

…om jag bara kände en endaste rasist..?