Sälj grej med sexiga kvinnokroppar och avslappnade män.
Det är givetvis inga nyheter att den nakna kvinnokroppen används (och sexualiseras givetvis) i de mest ologiska sammanhang för att… tja, ibland för att säljagrejmedtjej, ibland enligt slentrianmässiga idéer om vilka målgruppen är och vad den vill ha, ibland för att ”give something to the sixteen year old boys” som producenten sa och således fick vi se Genesis Rodriguez i underkläderna helt utan relevans för ”Man on a Ledge”s storyline. Slumpvis valt exempel. Källa: regissören Asger Leth i ett reportage jag såg på DR.
Men aldrig är det absurda i hur kvinnor absolut ska porträtteras sexualiserat och/eller naket så uppenbart som när även en man porträtteras i samma syfte, i samma setting, till och med i samma pose. Och nu menar jag inte ens som när män medvetet försöker efterlikna kvinnoposer för att göra en poäng utan när exempelvis en reklam faktiskt allvarligt använder sig av samma bildkomposition men med olika huvudroller.
Då, mina damer och herrar och hennar, blir det sannerligen närmast tragikomiskt.
Dagsfärskt exempel:
Idag, på väg i tåget till Vänsterpartiets 1:a maj-tåg i Malmö, såg jag två reklamer för skor. Eller för skobutiken Aldo, för att vara mer exakt.
Först: en tjej i baddräkt som ligger på en gräsmatta med klassiskt öppen rödmålad mun.
Och nu kanske ni tänker att vadå, detta var väl en fullständigt rimlig bild, okey att hon är tämligen avklädd men hallå hon kanske ligger och solar! Liksom! Då har man inte så mycket kläder på av helt logiska skäl åååh ni genustalibaner ni ska då hitta sexism i allt nu för tiden!
Okey, säger jag.
Men varför ligger då den här glada snubben och chillar i solen i exakt samma pose med alla sina kläder på?
Hmmmmm?
Några förslag?
Medan ni svarar ska jag springa Köpenhamn runt och leta efter den reklambild där en kille ligger i exakt samma pose som kvinnan på den här andra bilden jag såg på vägen hem:
Tror ni jag kommer hitta den?
”Skaffar man barn så borde man inte skaffa barn”
Jasså Blondinbella var gravid, det är kanske därför hon klämt ur sig så himla mycket trams om kön och barn på senaste: för att hon vill ha lov att förneka sitt barn andra färger än tydligt könskodade (ni vet vilka jag menar) på grund av reproduktionsmekanismen i barnakroppen ifråga utan att bli ifrågasatt nästa år. Hon tar den fajten nu, liksom. Smart ändå. Hon är inte entreprenör för intet, antar jag. Framförhållning är ju viktigt när man ska ha barn.
Grattis till en lyckad fortplantning och så vidare, men det här inlägget ska faktiskt inte handla om Isabellas idéer om barnköning, hur spännande ämne det än kan tyckas vara. För givetvis har jag nu på ett antal platser (internetz) noterat att människor förfasar sig över att hon och Odd varit ett par i… jao, hur länge kan det vara nu, kanske 9 månader? Och redan är planerat (?) gravida. I alla fall planerar de att behålla barnet. Även i nyhetsrapporteringen kring saken påpekas detta att de varit tillsammans si och så kort tid.
OH FASA! Människor som inte har varit tillbörligt förlovade i minst 15 månader och därefter begärt lysning och allmänhetens välsignelse samt gift sig och skickat in ansökningar i 5 exemplar till Familjeliv.se innan de har oskyddat sex? SÅNA BORDE INTE FÅ SKAFFA BARN! För att raljera lite över tonen på ovan nämnda familjeforum.
De frukostmackor Nijas gjorde till mig på vår 1-årsdag och som jag således åt medan jag ammade vårt barn.
När Vilde var typ 2 veckor gammal, den 1 juni 2008, firade jag och Nijas 1 år som officiellt par. Då hade vi visserligen knullat sedan mars 2007, men det var först tre månader senare vi bestämde att vi skulle sikta på en mer långvarig tvåsamhetsrelation. I september samma år fick jag plus på stickan. Planerat. Och eftersom vi misslyckades första månaden innebär detta alltså att vi började försöka när vi varit ett par i cirka… 8 veckor. Eller, om vi hellre vill räkna så, när vi hade haft sex med varandra kontinuerligt i 5 månader.
Och i år, det år vi båda fyller 30, kommer vi inte bara ha fått vårt andra barn, vi kommer också ha varit gifta i fem år.
En bra pappa. Det visste jag väl.
Enskilda exempel har givetvis inte gjort någon lycklig någonsin (förutom oss då), men jag vill bara påpeka detta: att människor skaffar barn tillsammans efter 1, 3 eller 5 år ihop tror jag betyder oerhört lite för hur bra förhållandet är, hur genomtänkt beslutet var eller hur stor chans sagda förhållande har att överleva.
Och oavsett om det skulle finnas siffror som visar på att människor som blir gravida tidigt i sina förhållanden oftare går isär (finns det så bring it on) så är det faktiskt tämligen dålig stil att sitta och tala om ”varningsklockor” eller ”jag blir alltid skeptisk” apropå Blondinbellas graviditet så tidigt i förhållandet.
Ni vet ingenting om deras förhållande eller graden av intimitet, öppenhet och rationellt resonerande som lett fram till beslutet om att skaffa barn.
Så sluta omedelbart moralisera, tack.
Trust me. I’m an expert.
Idag blev det äntligen officiellt! Jag har gått och sugit på den här karamellen ända sedan i fredags ju:
Ja, ni ser rätt. Det är ett samarbetsavtal mellan mig och bästa Add Gender, som jag haft mina ögon på sedan förra sommaren minsann.
Vaaa Add Gender, vad är det? Undrar kanske ni. Tja, kort och gott:
Add Gender AB är ett kreativt analys- och rådgivningsföretag där jämställdheten som organisationsförbättrare står i fokus.
Vad det kommer innebära rent konkret är jag inte helt säker på än, det är ju helt rykande färskt alltihop och vi får väl se var jag passar in med all min superkompetenta jämställdhetskompetens, men jag kommer i alla fall kunna stoltsera omkring och svara ”jo jag är jämställdhetsexpert förstår du tackar som frågar” när någon ställer det förargliga spörsmålet om vad jag arbetar med.
Fråga mig vad mitt drömjobb är. Gör det.
*lutar mig förnöjd tillbaka med händerna knäppta över den nu tämligen prominenta gravidmagen*
Men så att det! Det var ju roligt för mig! Och imorgon åker Vilde och jag upp till Dalsland (igen) för att fira min lillebror, så förmodligen inget bloggande under helgen, som redan sagt.
Istället – tre lästips:
1. Varje dödat stånd en seger. En Youtubefilm med ammande mammor väcker vrede på internet. Jack Werner ser ynklig desperation bland män som tror internet är deras privata ståndgenerator.
2. Pojkarna – det svaga könet? Det är en mansvärld där ute, men det är grabbarna som halkar efter i skolan. Din pojke behöver en hjälpande hand. Så här peppar du honom till plugg-glädje, bättre resultat och nya killrollen.
3. Heltid – rättighet eller tvångströja? Heltidsarbetet framställs alltmer som kvinnors nyckel till frigörelse. Men är det verkligen så? Arbetskritikern Josefin Kjellgren menar att vänstern på allvar måste börja driva frågan om arbetstidsförkortning – för jämställdhetens skull.
Allihop intressanta på var sitt sätt! (Ja, ni får gärna diskutera dem här om ni vill slippa undan kommentarsfälten på de andra ställena).
Trevlig helg! Eller ja. Ja. Trevlig helg!
Lite mer om Nestlé då när vi ändå är igång
Jojo, det var visst lite delade meningar om huruvida den där Nestlé-VD’n är en extremkapitalist eller ej (det är han) och huruvida detta skulle vara något negativt eller ej (det är det) när det gällde frågan om vem som ska profitera på tillgången på vatten, och som vanligt kom hela berättelsen att överrationaliseras så till den milda grad att det plötsligt handlade om huruvida VD’n var ondskan personifierad eller ej (det är han inte) och om DI utfört ett dåligt stycke journalistik (det har de) snarare än om ifall detta med att tro att vinstdrivande företag bryr sig om människor snarare än just vinst är hopplöst naivt eller ej (det är det) och om detta är incitament nog att vända sig bort från storkapitalister och försöka påverka världen, samhället och marknaden i enlighet med konsumentmakten (det är det också).
Baksidan (en av de många) med individualismen är att individerna aldrig känner att just deras insats gör någon nytta. Solidariteten, känslan av att vi är många tillsammans och att just tillsammans gör vi skillnad, är hopplöst bortblåst. DET är vårt största problem.
[Jag brukar försöka tänka på det faktum att Coca Cola i alla år försökt få Sverige att implementera just Cola som en naturlig del av våra julbord, och hur frustrerande det måste vara för dem att vi svenskar totalvägrar till fördel för julmust istället. Hah! Ett unisont fuckfinger till dem, liksom.]
Men vad jag egentligen vill säga nu är att oavsett om Brabeck (egentligen) tycker att vatten är en mänsklig rättighet eller ej så är hans, deras, änglagloria och medmänskliga ”vi vill såklart att allas basala behov ska täckas”-attityd (flera år i efterhand) lite solkig i kanten ändå med tanke på deras historia (ni kan läsa mer om t ex kinesiska barn som dött av njurskador efter att ha druckit Nestlés mjölk innehållandes melamin och den gången de i en reklam hävdade att vatten på flaska var det mest miljövänliga sättet att dricka vatten på och förstås det där med barnarbete HÄR - och om ni sedan vill kan ni också läsa om insatser för att stoppa sagda barnarbete (2012) och ”The cocoa plan” och lite andra saker under rubriken ”Corporate Social Responsibility, för givetvis är inget företag (enbart) ondskefullt även om deras största intresse är att tjäna mer pengar.)
Dessutom fick jag veta, för bara några dagar sedan, att Nestlé gång på gång försöker sig på det tämligen halvtaskiga tricket ”ta patent på användning av naturprodukter som använts av folk i Asien för att bota diverse åkommor i tusentals år”.
After the patent fight over turmeric and basmati, it is black cumin, known locally as kala jeera or kalaunji, and widely used in traditional Ayurvedic medicines, that is now the subject of a patent application that may concern India.
Swiss food company Nestle is seeking a patent on the use of the seed (botanical name) Nigella sativa to prevent food allergies, claiming the plant seed and extract when they are used as a food ingredient or drug.
Commonly known as habbat al-barakah in Arabic, and frequently called ”black seed&”, ”black cumin&” or ”fennel flower&” in English, Nigella sativa is an ancient food and medicinal crop. It is part of the five grains that are collectively called panch phoren and used widely in Bengal cuisine as well as in many Ayurvedic medicines.
The patent application of the Swiss company on the use of the seeds, traditional uses of Nigella sativa is pending in the European patent Office in US, Japan and China since 2009, according to Nestle SA a subsidiary of the company.
Några som kallar sig Some Of Us (fighting for people over profit) har ordnat en petition för att stoppa detta, och där skriver de:
In a paper published last year, Nestlé scientists claimed to “discover” what much of the world has known for millennia: that nigella sativa extract could be used for “nutritional interventions in humans with food allergy”.
But instead of creating an artificial substitute, or fighting to make sure the remedy was widely available, Nestlé is attempting to create a nigella sativa monopoly and gain the ability to sue anyone using it without Nestlé’s permission. Nestlé has filed patent applications — which are currently pending — around the world.
Prior to Nestlé’s outlandish patent claim, researchers in developing nations such as Egypt and Pakistan had already published studies on the same curative powers Nestlé is claiming as its own. And Nestlé has done this before — in 2011, it tried to claim credit for using cow’s milk as a laxative, despite the fact that such knowledge had been in Indian medical texts for a thousand years.
Och nej. Jag menar inte att detta skulle kunna stå som bevis för att Nestlé är ursprunget direkt ur djävulens röv och därför måste motarbetas för annars kommer jorden strax börja brinna av onda makters magiska flammor.
Jag tycker att det är fullständigt illa nog att det i sådana positioner sitter människor som på allvar tror att det bästa sättet att rädda världen är genom att se till att de själva, genom någonslags hybris som knappt ens går att föreställa sig, kontrollerar så mycket råmaterial som möjligt.
Storkapitalisters överdrivna tro på sig själva och ett system där de själva sitter på alla resurser och alla pengar och kan välja hur de vill distribuera sagda produkter, det är DET jag är emot. Jag vänder mig lika mycket emot själva tankesättet som handlingen, oavsett om det ”per definition” är fel eller ej. För mig är det fel. För mig framstår det som ett destruktivt och otroligt obehagligt feodalt vis att ordna jordens resurser och fördelningen av de samma på.
Och sen tänker jag att vi alla försöker kolla på Bottled Life också (finns på Vimeo om man råkar kunna tyska, t ex) innan vi uttalar oss mer om vad Brabeck har sagt och inte sagt och vad han eventuellt skulle mena med vad, för jag kan säga att jag är och står för en jävla massa saker, men det är vad jag faktiskt gör som har betydelse i slutändan, och det gäller även Nestlé.
Jag ska för övrigt åka hem till min kära moder för att fira lillebrors födelsedag, så jag kommer förmodligen vara en stor del frånvarande i kommentarerna under resten av veckan, men ni vet förstås hur det brukar vara: lek snällt, länka inte fler än två saker i samma inlägg, skriv inte för långa texter, så riskerar ni inte att hamna under moderering (vilket alltså kan dröja).
Vildes nya skor
Vilde önskade sig nya vårskor.
Regnbågsfärgade med guld.
Det är ju inte världens lättaste sak att hitta i butikerna nu för tiden, det måste jag erkänna. Det var visst inte årets modefärger alls.
Så vi gjorde egna.
AWESOME.
Han ska få designa mina också.
Att använda slutshaming i reklamsyfte alltså.
Såg precis en reklam på TV. Den är skapad av en dansk bank, Arbejdernes Landsbank, och deras USP (Unique Selling Point) är att de är ansvarsfulla. ”Ansvarlig rådgivning” och så vidare.
Och det ”ansvarsfulla råd” de ger den unga kvinnan i reklamen, som blir ”gulligt” slutshamad för att hon hånglat med sin pojkvän, är:
Att hon borde flytta hemifrån nu.
Jag skojar inte, se själva.
Okey. Det är inte som att jag inte förstår vad poängen är, hur de har tänkt – du behöver lite privatliv, din familj är skvallertackor, du kan inte ens få hångla med din kille ifred, dags att flytta hemifrån.
Det som stör är de val de gjort i gestaltningen.
Att de valt att låta det vara en ung kvinna och inte en ung man i huvudrollen, exempelvis.
Att det enbart är främmande män som visar att ”ryktet har spridit sig utanför familjen” och som tycker det är ”skoj” att visa för denna kvinna att de vet att hon är (semi)sexuellt aktiv.
Att den kommer ut nu, efter ett år av slutshaming utan dess like runt om i världen, med så många exempel på unga kvinnor som varit tvungna att flytta just på grund av att alla i bygden tycker att det är deras jävla business vad hon gjort av sexuella handlingar.
Vi har till och med exempel på unga kvinnor som tagit livet av sig på grund av den sortens slutshaming – den som enbart existerar och fungerar om människor faktiskt tycker att handlingen är något att skämmas för, något pinsamt, och något man har rätt att säga till personen det rör, som i reklamen.
Vila i frid, Amanda Todd.
Så ja. Jag tycker det känns obehagligt, detta. Jag anser att reklamens narrativ bygger på en kulturell och social överenskommelse kring kvinnors sexuella utrymme, och det ger mig en jävligt sur smak i munnen.
Det är helt enkelt inte rimligt att lösningen på problemet kring att allmänheten inte kan låta bli att lägga sig i ens sexuella privatliv presenteras som ”dags att flytta”.
Det hade varit en bättre reklam för familjeterapi, känner jag spontant.
”Kan du inte heller respektera dina familjemedlemmars privatliv, integritet och sexualitet?
Ett ansvarligt råd: Gå i terapi.”
Nu måste jag bojkotta allt
Bildbevis
Jag vet inte om ni vet att jag var punkare under en del av mina ungdomsår? Jodå, jodå, och inte den där slagsen som blev full och bråkade med nazister (okey, kanske det också nån enstaka gång) utan den som var politisk, med åsikter och sånt, som hatade ”det kapitalistiska skitsystemet” och ”etablissemanget” (what is that even?) och spelade i superseriöst punkband där vi hade låtar som hette typ ”Vaxpropp” som handlade om politiker som inte lyssnade och sånt där.
Otroligt gulligt.
En annan sak jag hade en åsikt om var stora onda företag som Shell och Nestlé och Coca Cola. Så jag bojkottade dem.
Sedan dess har jag visst blivit lite… slapp, när det gäller min privata aktivism. Men jag får visst ta och plocka upp den igen. För oavsett om det gör någon skillnad eller ej så vägrar jag låta en enda av mina surt förvärvade slantar gå ner i fickan på den här mannen eller hans extremkapitalistiska fränder.
Do you believe water is a basic human right? According to Nestlé CEO water is a foodstuff that should be privatized, not a human right. Nestlé CEO Peter Brabeck says that with the global population rising water is not a public right, but a resource that should be managed by businessmen.
Så. Nu ska jag alltså mer aktivt bojkotta Nestlé. Märken jag hädanefter ska undvika är således bland annat:
Nescafé
Nespresso
Nestea and Enviga (controlled by the joint venture with The Coca-Cola Company, called Beverage Partners Worldwide)
Aquarel
Perrier
San Pellegrino
Vittel
Juicy Juice
Nesquik
After Eight
KitKat (licensed to The Hershey Company in U.S.)
Lion Bar
Quality Street
Rolo (licensed to The Hershey Company in U.S.)
Smarties
Toffee Crisp
Häagen-Dazs
Mövenpick Ice Cream
Cheerios
Buitoni
Lean Cuisine
Friskies
Purina ONE
L’Oréal
Biotherm
Garnier
Maybelline
Lancôme
The Body Shop
Hela listan hittar ni här.
Detta hade ju kunnat bli ett problem. Om det inte var så att jag faktiskt i princip redan bojkottar… tja, närmast allt som inte är ekologiskt och No Poo och alla möjliga såna där PK-saker. Skönt för mig.
Och ja, jag vet att konsumentmakt på den här nivån inte betyder något som helst i det stora hela om vi inte är extremt många som gör samma sak (är vi det månne?).
Men det handlar om principer. Om att inte aktivt stötta företag som styrs av fullständigt rabiata extremkapitalister som vill privatisera tillgången till vatten. Om att leta efter mindre onda företag, kanske närproducerade märken, kanske stötta en lokal bonde eller något. Om mitt eget samvete.
Eller så handlar det bara om att jag identifierar mig mer med Tankgirl än med Kesslee:
Who wouldn’t.
En väldigt kort politisk kärlekshistoria
Det var ju bara ett par månader sedan jag här på bloggen annonserade att jag hade gått och blivit aktiv medlem av ett politiskt parti, nämligen Miljöpartiet, och jag måste redan nu erkänna att detta var ett misstag från min sida, då jag faktiskt står mycket mer till vänster än vad MP visat sig göra (eller har gjort hela tiden utan att jag förstått det).
Jag antar att jag nånstans hade fått uppfattningen att MP faktiskt var ett vänsterparti, om än inte lika vänster som V, men med större fokus på miljöfrågor. Det kan hända att det var förra MP-språkröret Maria Wetterstrand som hade invaggat mig i den illusionen, eller den gången för 10 år sedan när Fridolin lade in en motion om att alla politiker skulle sänka sina löner med 10 000 kronor, men jag har nu förstått att det faktiskt inte alls är så.
En av de första sakerna jag reagerade på under min mycket korta tid i MP Malmö var vissa formuleringar som gick ut på att det exempelvis inte var av intresse att sänka avgifterna i kollektivtrafiken särskilt mycket, eftersom de fattiga så att säga ”redan cyklade” och miljöbovarna, de som har råd med bil och att åka i den, ändå inte skulle lockas av billiga bussar. Faktiskt skulle billig eller (helst) gratis kollektivtrafik innebära att de nu cyklande fattiga förmodligen skulle välja bort cykeln till förmån för bussen – och det vill vi ju inte. Vi vill ju att människor ska cykla. Så för miljöns skull, ingen gratis kollektivtrafik. Eh.
(Observera att detta var resonemang härstammande från enskilda medlemmar av MP Malmö och inte per automatik behöver uppfattas som hela lokalföreningens åsikt i frågan).
Nånstans där gick det upp för mig att jag inte kan kompromissa med klassfrågorna för miljöfrågornas skull (något jag inte varit medveten om innan då jag aldrig behövt välja). Att det sedan dess framkommit och/eller gått upp för mig att MP är för sänkt arbetsgivaravgift för unga, för jobbskatteavdragen, för Rut och Rot, för vinster i välfärden (!) och har en migrationsöverenskommelse med regeringen som vi ju alla vet är ytterst sådär… tja, det gör knappast saken bättre.
Att Gustav Fridolin dessutom nu på morgonen säger att ”om en framtida S-MP regering skulle behöva uppbackning av fler partier, så vill han hellre att man vänder sig mot mitten än mot vänsterpartiet” så var måttet rågat och min illusion om MP som ett rimligt alternativ till V gick slutgiltigt upp i rök.
Så ni kan kalla mig vänsterpartist i fortsättningen.
För det är det jag är. Och det har jag väl egentligen alltid varit också, för den delen.
Mama, I’m coming home.
 |
 |
Jag vet inte om jag vill spy eller knulla
[Undertitel: saker vi gör när vi inte är utbrända.]*
Plötsligt, för några veckor sedan, insåg jag att jag tydligen hade sagt att jag kunde ”ordna en hemsida” till den teatergrupp som Nijas sedan i vintras är med i, inför premiären av deras uppsättning av ”Gray” (av Morti Vizki, en modern punkpoetisk tolkning av Oscar Wildes klassiska ”The picture of Dorian Gray”).
”Herregudihimlen jag har ju för fan aldrig gjort en hemsida förr vad tänker jag på???” tänkte jag först.
Sedan byggde jag en hemsida.
Med lite stöd och råd och tips från Purre gick det ju alldeles utmärkt faktiskt. Och var fantastiskt roligt. Kanske speciellt detta att bygga texturer, stämningar, color grading, grunge, lager på lager. I <3 Photoshop. Allt på sidan utom posterbilden har jag gjort, inklusive det rivna papperet i bakgrunden. Är mäkta stolt över mig själv faktiskt.
Bara det att jag gjorde det istället för att säga att ”det kan jag inte, det är bättre att någon annan gör det”. Hah. [Insert random ordspråk om att det är bättre att försöka och kanske misslyckas än att inte våga].
Ni kan kolla in den själva på www.dedie.dk. Samt göra testet och se vilken del av Dorian ni är. För det är nämligen väldigt roligt.
Dessutom! Spelade vi in en trailer. För här flödar kreativiteten nämligen. Nijas, som är komponist på den här föreställningen, har skrivit och spelat in en låt, The Shadow of Gray, samt skrivit manus och regisserat. Hans lillasyster Martha (18 år bara och helt full av talang, se t ex Rockmoor Films) har filmat samt klippt den, och själv agerade jag produktionsledare och stod med rynkade ögonbryn och pekade med hela handen och såg till att min noga uträknade tidsplan höll.
Det gjorde den också.
Och trailern blev så jävla bra. Eller som en av besökarna på vår premiärvisning sa efteråt:
”Jag vet inte om jag vill spy eller knulla”
Jag tycker den är fin, jag.
Men jag är kanske lite morbid också.
Föreställningen spelas iallafall 4-11 maj, så har ni vägarna förbi Köpenhamn då tycker jag ni ska komma och kolla. Så det så. Biljetterna kostar bara 50 spänn och köpes här.
*apropå diskussionen vi haft under tidigare inlägg.
Stressad blir man bara av sånt man inte hinner, nämligen.
Genom sig själv känner man andra.
Jag har noterat en sak.
Så nu ska jag komma med en tämligen provocerande (?) vänster-ateist-spaning.
Ja varför inte. Det är ju ändå onsdag.
Upplevelse 1.
Jag har vid upprepade tillfällen hört kristna säga, när samtalet nu hållit så god ton att den slags erkännanden är möjliga, att de förmodligen skulle bete sig mycket mer omoraliskt om de inte var rädda för Herrens straff.
Upplevelse 2.
Jag har vid upprepade tillfällen hört högerfolk säga, när samtalet nu hållit så god ton att den slags erkännanden är möjliga, att de förmodligen inte skulle arbeta alls om de fick betalt ändå.
Spaning:
Människor som förespråkar en religion eller politik som i sin tur förespråkar ett framtvingande av god moral (arbets- eller allmän) och använder straff (ekonomiska eller helvetets) som incitament för att uppnå detta, gör det helt enkelt för att de själva har en dålig inre moralisk kompass.
Så. Det var spydigt skrivet av mig.
Men genom sig själv känner man andra, sägs det ju.
Vad säger ni?
