Mer granskning av Pärs källor: nr. 17.
För nytillkomna läsare kan jag upplysa om att jag har ett långkörarprojekt som går ut på att granska alla källorna i Pär Ströms bok ”Sex feministiska myter”. Boken verkar visserligen fallit lite i glömska hos de flesta (att föredra förstås) men jag ser ändå referenser till den i diverse genusdebatter och trovärdigheten hos källorna går tydligen inte att rucka i en diskussion om de samma om man inte kan presentera kritik mot alla 112 källor samtidigt. Vilket alltså är poängen här.
Inledningsvis kan jag upplysa om att jag upptäckt en liten lustig detalj angående källorna, förutom det faktum att det inte alls är 112 källor utan 112 referenser till 99 källor. Jag har också noterat att Pär använder sig av Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan i sin löpande text (s. 10-12), men att han faktiskt missat att lista henne bland sina källor i förteckningen. Vadan detta, Pär? Bara ett misstag, eller ett erkännande av att Dahlströms bok faktiskt redan blivit bemött med en hel del kritik?
Nåväl. Vidare till dagens granskning, som passar väl ihop med mitt tidigare inlägg om aporna, nämligen en granskning av den lilla passagen vid namn Människan är ett djur (s. 17-18), och som innehåller inte mindre än 6 referenser, nr 17-22 (men jag kommer skippa nr 18 för tillfället, den kräver att jag tar mig till ett bibliotek, och det hinner/orkar jag helt enkelt inte just nu).
Pär börjar stycket med att anta att ”djuren knappast kan vara påverkade av människors könsroller och sociala normer. Om naturen har skapat djuren så att könen skiljer sig åt av biologiska skäl, varför skulle människan vara ett undantag?”
Redan i introduktionen glömmer Pär således att tänka ett steg längre och ifrågasätta varför våra sociala normer och könsroller uppkommit från första början. ”Naturen” är inte ”Gud” och därmed statisk. ”Naturen” är ”evolutionen”. Vi utvecklas i förhållande till våra miljömässiga förutsättningar och vår sociala och kulturella miljö, och de som inte utvecklas därefter – dör. Darwin på sitt bästa.
Men vidare.
Referens 17: Ett forskningsprojekt med ”apor”, som visserligen står med som granskad av En människa i orginalinlägget, och det är även henoms tips på motgranskning som jag tar upp nu. Tipset består av Forskaren och biologen Malin Ah-King som redan har granskat studien närmare, på 14 sidor närmare bestämt, och den texten är verkligen läsvärd på alla möjliga sätt och vis. Men jag förstår om ni inte pallar det, så för att det hela ska bli lite mer lättåtkomligt kör jag en snabbgenomgång här.
Det specificeras inte vilka apor det är som gäller i Pärs bok, men det är Gröna Markattor. Pär Ström hänvisar till Scientific American 2005 och konstaterar, vilket stämmer väl överens med vad artikeln hävdar, att
Forskarna fann att hannarna ägnade mer tid åt att leka med de ”pojkinriktade” leksakerna (orange boll och polisbil. Inte lastbilar som Ström skriver i ett tidigare stycke, min anm.) än honorna, medan honorna ägnade mer tid åt det ”flickinriktade” leksakerna (En docka och en röd gryta, min anm.).
Problemet är bara att det verkar som att det inte alls var det forskarna fann, eller iallafall inte borde funnit. Malin Ah-King påvisar att
när man ser graferna, där hanars och honors procent av tid med maskulina respektive feminina leksaker jämförs, är det lätt att tro att hanarna föredrar maskulina leksaker och honorna feminina. Men om man jämför den tid hanarna spenderat med olika leksaker visar det sig att hanarna varken spenderar mer tid med maskulina eller feminina leksaker.
Men honorna då? Varför visade de en preferens för de så kallade feminina leksakerna? Och på vilket sätt är egentligen en röd gryta ”feminin” för en apa som inte lagar mat?
Författarna resonerar att den gemensamma nämnaren för de feminina leksakerna är färgen rosa /röd (dockans ansikte och kastrullen). Detta skulle kunna vara en signal för att framkalla omhändertagande som ökar ungarnas överlevnad, hävdar de och refererar till en studie som utförts på rhesusmakaker.
Men om omhändertagande är grejjen, borde inte honorna i så fall visat extra stort intresse för de två leksakerna som hade ”djurlikt” utseende, nämligen dockan och den könsneutrala hunden? Nej.
Sammanfattningsvis fanns det inte någon ”preferens” för de leksaker som man skulle kunna tänka sig signalera omvårdnad, dockan och hunden, varken bland honor eller hanar.
Jahapp! Det var det. Ingen speciell preferens hos hanarna. En eventuellt biologisk preferens för röda färger hos honorna som mer troligtvis handlar om mat än om omhändertagande. Omhändertagandet skulle då bestå i att aporna skulle tolka rosa som en signal att ta hand om en nyfödd, och samma tendenser går att se hos människor, dvs att flickor i högre grad väljer rosa färger. Men att detta skulle ha att göra med nyfödda barn är ett märkligt antagande att göra, med tanke på att det finns väldigt många barn i världen som inte är rosa när de föds. Västerländskt tolkande alltså, och säger ingenting om biologiska och universella tendenser hos kvinnor globalt.
Och vad har nu egentligen en studie av markattor för betydelse för att förstå människors beteenden? Inte så mycket kanske, om vi tänker lite evolution igen.
Hypotesen om att markattor skulle uppvisa könsskillnader i leksakspreferens baseras med andra ord felaktigt på en överförd hypotes om mäns jagande och kvinnors omvårdnad i jägar- och samlarsamhällen. Detta menar jag inte alls stämmer med markattornas sätt att leva, i trädkronorna och på en vegetabilisk diet.
Nej just det. Det var ju det också. Våra eventuella biologiska könsskillnader skulle inte uppkommit av samma anledning som markattornas, eftersom vi lever/levde på helt olika vis. Inte så jävla relevant då, kanske.
Betyg: Inget bevis för biologiska könsskillnader hos människor i den här studien. Möjligtvis några hos markattor, även om det inte riktigt går att tolka ursprunget till den. Dessutom uppvisar studien en massa brister i tillvägagångssätt och statistisk säkerhet i förhållande till referensgruppering (vilket är för tråkigt att skriva om i en blogg, eller iallafall i den här bloggen, så ni får helt enkelt gå till ursprungskällan för att läsa om det.)
Dock råkar det vara så de här studierna som Pär refererar till faktiskt har som poäng att försöka bevisa skillnader mellan män och kvinnor via djurriket – men deras tolkningar och så kallade bevis tar Pär inte upp i sin bok. Han låter sitt första antagande om att det är rimligt att anta att människor och djur tillika har biologiska könsspecifika beteenden tala för sig självt. Smart retorik, faktiskt. Det är väldigt svårt att hävda att studierna han hänvisar till inte bevisar några som helst likheter mellan människor och djur, när han faktiskt aldrig har påstått det, explicit.
Så som slutpoäng får jag bara konstatera att Pär inte refererar till studien korrekt eftersom han presenterar resultat som inte existerar, att hannarna lekte mer med de manligt kodade leksakerna, samt att det för honorna inte handlade om att de ”flickinriktade” leksakerna var just kvinnligt kulturellt kodade, utan om att de hade en specifik färg.
Undrar om det här lösrykta antagandet kommer vara fortlöpande hela boken igenom?
Det återstår att se!
Tack för ikväll! I en snar framtid är det dags för en genomgång av referens 19! Åhjo, jag vet att ni är intresserade, försök inte låtsas som annat.
Äntligen inlägget om aporna
Efter tusen år och en ostmacka, som det heter här i Danmark. (Obs, true story.) (Det om ostmackan alltså.) (Att de säger så alltså, inte att jag ätit en.) (Vilket jag iof har, men det är ju fullständigt irrelevant.)
Iallafall! Jag såg en dokumentär typ dagen efter att jag kom hem från Roskildefestivalen. Eller en halv dokumentär då om det ska vara så himla noga, jag kom in nånstans på mitten. Det var en serie som handlade om människans uppkomst och i just det här avsnittet kollade de således närmare på det sociala och sexuella beteendet hos våra närmaste släktingar: schimpansen och bonobon.
På wiki kan man läsa om några av de specifika skillnaderna mellan dessa två apor, som båda delar 99% av sina gener med oss och härstammar från samma ras från början, och det stämmer helt överens med vad dokumentären hävdade, så jag tar mig friheten att copypasta:
- Bonoboerna sover tillsammans medan schimpansen helst försöker hitta en egen sovplats.
- Vid fara flyr bonoboerna åt samma håll, en grupp schimpanser försvinner i olika riktningar.
- Bland schimpanserna händer det att om en hanne lyckas ta makten över en grupp så kommer han att döda ungarna i gruppen, infanticid. Detta beteende har aldrig observerats hos bonoboerna.
- Hos schimpanserna kan hanarna dra ut och jaga i grupp vilket bonoboerna aldrig gör.
- De aggressiva hanarna, de underkuvade honorna och krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna återfinns inte alls hos bonoboerna.
Vidare fick jag lära mig, både av wiki och av dokumentären, att schimpanserna lever i ett strikt patriarkat där hannarna dominerar och slår honorna och har ett aggressivt sexuellt beteende. Bonoboerna å sin sida har det förjävla gulligt, med heterosex och homosex och petting och onani och bara ungefär en femtedel av de sexuella handlingarna som sker kan överhuvudtaget leda till förökning. De gör det mest för att det är gött, liksom.
En evolutionsforskare (tror jag nog att han var) som kanske hette Miller, eller Millet, eller liknande (mitt minne är ju som ett såll alltså), hävdade i dokumentären att anledningen till att schimpanserna utvecklat sitt samhälle till det rådande patriarkatet med våld och aggressivitet är för att de, till skillnad från bonobon, är hänvisade till träden för att få sin mat (eftersom de lever i områden där Gorillor vandrar omkring på marken och inte vill bli störda). Schimpanshonorna, som per genetik är något svagare och av naturliga skäl ofta tyngda av ammande barn, halkar därmed efter när det gäller att hämta föda, eftersom hannarna snabbare kan förflytta sig i träden till det ställe där det finns mest mat och hinner äta alltihop innan honorna kommer dit, och honorna är därför tvungna att söka sig utanför gruppen med sina ungar för att hitta mat som hannarna inte ätit upp. En och en, liksom.
Vad kan det då ha med patriarkatet att göra (förutom att hannarna rör sig i en hierarkisk grupp som lämnar honorna och ungarna utanför)?
Jo, hävdade Miller/Millet/whatever, det innebar att honorna blev separerade från varandra och inte byggde upp någon gemenskap sig emellan. Aha, tänker ni, radikalfeministiska tendenser om systraskap hos apor, är det det som är min poäng?
Ja, lite faktiskt.
Bonoboerna å sin sida är nämligen främst marklevande. Det innebär att de inte behöver ha fysisk styrka eller snabbhet för att kunna hitta föda uppe i träden, och tävlingsmomentet i matjakten utgår. Ammande eller havande honor kan äta sig mätta tillsammans med de övriga honorna och hannarna nere på marken, och gemenskapen som gruppen därmed bygger upp gör att om någon hanne försöker sig på att dominera en hona, står där genast andra honor och försvarar henne. Monkey-posse. Hell yeah.
En annan särdeles smart sak är att eftersom bonoboerna inte lever i monogama par eller i mansdominerade harem kan hannarna aldrig veta vilka ungar som är deras, och därför dödar de heller inte några barn för att ”ta över” en grupp honor, som schimpanserna gör. Det vore nämligen kontraproduktivt ur överlevnadssynpunkt.
Så. Min poäng då.
Aporna i fråga har utvecklats utifrån sin miljö (om vi nu ska tro på evolutionen överhuvudtaget liksom). De härstammar från samma apa från början, och har anpassat sig efter de regler som gäller för överlevnad.
Det är inte heeeelt orimligt att tänka sig att det är likadant för människor. Eftersom vi ändå delar 99% av våra gener med båda dessa apor.
Vilket alltså innebär att jag genast tänker såhär: Om vi nu bara bygger ett samhälle där män och kvinnor har lika stora möjligheter att försörja sig själva och där en solidarisk gemenskap uppmuntras till skillnad från den ensamma tvåsamheten och den extrema individualismen så att ingen människa behöver stå ensam emot våld och förtryck (oavsett kön, märk väl), så kommer kanske hela vår ras (alltså människorasen, jag tror inte riktigt på det här med raser inom människogruppen) att bli liiite göttigare mot varandra. Så kanske vi inte behöver känna oss rädda mer, inte känna att vi måste utöva makt mot varandra mer, inte skapa hierarkier där vissa av oss är värda mer än andra.
Det är kanske miljön vi måste ändra först, för att kunna ändra oss själva? Det kanske inte handlar om att vi ska anpassa oss till rådande regler, utan om att eftersom vi själva byggt vår miljö (oh I’m sorry, tusentals år av manlig dominans har byggt vår miljö) så är det vi själva som kan ändra den samma miljön så vi utvecklas likt bonoboerna istället för likt schimpanserna?
Det tycker iallafall jag verkar vara ett bättre alternativ.
