Efter tusen år och en ostmacka, som det heter här i Danmark. (Obs, true story.) (Det om ostmackan alltså.) (Att de säger så alltså, inte att jag ätit en.) (Vilket jag iof har, men det är ju fullständigt irrelevant.)

Iallafall! Jag såg en dokumentär typ dagen efter att jag kom hem från Roskildefestivalen. Eller en halv dokumentär då om det ska vara så himla noga, jag kom in nånstans på mitten. Det var en serie som handlade om människans uppkomst och i just det här avsnittet kollade de således närmare på det sociala och sexuella beteendet hos våra närmaste släktingar: schimpansen och bonobon.

På wiki kan man läsa om några av de specifika skillnaderna mellan dessa två apor, som båda delar 99% av sina gener med oss och härstammar från samma ras från början, och det stämmer helt överens med vad dokumentären hävdade, så jag tar mig friheten att copypasta:

 

• Bonoboerna sover tillsammans medan schimpansen helst försöker hitta en egen sovplats.

• Vid fara flyr bonoboerna åt samma håll, en grupp schimpanser försvinner i olika riktningar.

• Bland schimpanserna händer det att om en hanne lyckas ta makten över en grupp så kommer han att döda ungarna i gruppen, infanticid. Detta beteende har aldrig observerats hos bonoboerna.

• Hos schimpanserna kan hanarna dra ut och jaga i grupp vilket bonoboerna aldrig gör.

• De aggressiva hanarna, de underkuvade honorna och krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna återfinns inte alls hos bonoboerna.

 

Vidare fick jag lära mig, både av wiki och av dokumentären, att schimpanserna lever i ett strikt patriarkat där hannarna dominerar och slår honorna och har ett aggressivt sexuellt beteende. Bonoboerna å sin sida har det förjävla gulligt, med heterosex och homosex och petting och onani och bara ungefär en femtedel av de sexuella handlingarna som sker kan överhuvudtaget leda till förökning. De gör det mest för att det är gött, liksom.

En evolutionsforskare (tror jag nog att han var) som kanske hette Miller, eller Millet, eller liknande (mitt minne är ju som ett såll alltså), hävdade i dokumentären att anledningen till att schimpanserna utvecklat sitt samhälle till det rådande patriarkatet med våld och aggressivitet är för att de, till skillnad från bonobon, är hänvisade till träden för att få sin mat (eftersom de lever i områden där Gorillor vandrar omkring på marken och inte vill bli störda). Schimpanshonorna, som per genetik är något svagare och av naturliga skäl ofta tyngda av ammande barn, halkar därmed efter när det gäller att hämta föda, eftersom hannarna snabbare kan förflytta sig i träden till det ställe där det finns mest mat och hinner äta alltihop innan honorna kommer dit, och honorna är därför tvungna att söka sig utanför gruppen med sina ungar för att hitta mat som hannarna inte ätit upp. En och en, liksom.

Vad kan det då ha med patriarkatet att göra (förutom att hannarna rör sig i en hierarkisk grupp som lämnar honorna och ungarna utanför)?

Jo, hävdade Miller/Millet/whatever, det innebar att honorna blev separerade från varandra och inte byggde upp någon gemenskap sig emellan. Aha, tänker ni, radikalfeministiska tendenser om systraskap hos apor, är det det som är min poäng?

Ja, lite faktiskt.

 

Bonoboerna å sin sida är nämligen främst marklevande. Det innebär att de inte behöver ha fysisk styrka eller snabbhet för att kunna hitta föda uppe i träden, och tävlingsmomentet i matjakten utgår. Ammande eller havande honor kan äta sig mätta tillsammans med de övriga honorna och hannarna nere på marken, och gemenskapen som gruppen därmed bygger upp gör att om någon hanne försöker sig på att dominera en hona, står där genast andra honor och försvarar henne. Monkey-posse. Hell yeah.

En annan särdeles smart sak är att eftersom bonoboerna inte lever i monogama par eller i mansdominerade harem kan hannarna aldrig veta vilka ungar som är deras, och därför dödar de heller inte några barn för att ”ta över” en grupp honor, som schimpanserna gör. Det vore nämligen kontraproduktivt ur överlevnadssynpunkt.

 

Så. Min poäng då.

Aporna i fråga har utvecklats utifrån sin miljö (om vi nu ska tro på evolutionen överhuvudtaget liksom). De härstammar från samma apa från början, och har anpassat sig efter de regler som gäller för överlevnad.

Det är inte heeeelt orimligt att tänka sig att det är likadant för människor. Eftersom vi ändå delar 99% av våra gener med båda dessa apor.

Vilket alltså innebär att jag genast tänker såhär: Om vi nu bara bygger ett samhälle där män och kvinnor har lika stora möjligheter att försörja sig själva och där en solidarisk gemenskap uppmuntras till skillnad från den ensamma tvåsamheten och den extrema individualismen så att ingen människa behöver stå ensam emot våld och förtryck (oavsett kön, märk väl), så kommer kanske hela vår ras (alltså människorasen, jag tror inte riktigt på det här med raser inom människogruppen) att bli liiite göttigare mot varandra. Så kanske vi inte behöver känna oss rädda mer, inte känna att vi måste utöva makt mot varandra mer, inte skapa hierarkier där vissa av oss är värda mer än andra.

Det är kanske miljön vi måste ändra först, för att kunna ändra oss själva? Det kanske inte handlar om att vi ska anpassa oss till rådande regler, utan om att eftersom vi själva byggt vår miljö (oh I’m sorry, tusentals år av manlig dominans har byggt vår miljö) så är det vi själva som kan ändra den samma miljön så vi utvecklas likt bonoboerna istället för likt schimpanserna?

 

Det tycker iallafall jag verkar vara ett bättre alternativ.