Öronmärkt pappaledighet
Det här är danska Socialdemokraternas nya ligestillingsordfører, Rasmus Horn Langhoff:
Han är alltså den som kommer driva frågan om 12 veckors öronmärkt föräldraledighet för pappor, som inte kommer kunna övertas av mamman. Tidigare var det 4 veckor som var öronmärkt till fadern, men den borgerliga regeringen sänkte den perioden till 2 veckor någon gång under de senaste 10 åren. Och nu är ”upp till ytterligare 10 veckor vikta åt pappan” ett av socialdemokraternas vallöften.
Igår såg jag Langhoff i en tv-sänd radiodebatt med den förra regeringens ordförande (om jag förstod det hela rätt), där de diskuterade fördelar och nackdelar med förslaget.
Venstres representant, en muslimsk kvinna (eftersom kön och religionstillhörighet nu är så fruktansvärt intressant), tyckte som alla andra liberala att staten inte ska lägga sig i och försöka bestämma över de enskilda familjernas livsplanering. Familjerna ska själva få bestämma och komma överens om vem som ska vara hemma och hur länge, och det är översitteri och föraktfullt av vänsterblocket att hävda att familjerna inte kan lämnas med det ansvaret. Det system som finns är bra, hävdade hon, och det finns ingenting som hindrar mannen från att bara ta dagar av kvinnan, så det här är ett icke-problem som inte behöver fixas.
Varpå Langhoff, denna underbara människa, svarade (ungefär, fritt översatt av mig): ”Jag vägrar att tro att pappor inte vill vara hemma med sina barn mer än vad de är idag. Om du säger att det inte finns några formella hinder för män att få vara hemma mer med sina barn än vad de är, så säger du att män helt enkelt inte är intresserade av att vara det. Och det vägrar jag tro på.”
Och jag håller med honom. Är det något som är föraktfullt i den här debatten så är det människor som påstår att pappor inte vill vara hemma med sina barn. Mansförakt och misandri, om jag får lov att svänga mig med lite vanliga begrepp som återfinns på andra internetforum. Och bara det faktum att två veckor öronmärks åt pappan och resterande dagar per automatik går till mamman placerar mannen i ett underläge redan från början, där han med hatten i handen måste be sin partner om lov att få den ekonomiska ersättning som ger honom möjlighet att anknyta till sitt eget barn.
Jag menar egentligen inte att det bästa är att ge tre månader till pappan som han måste ta ut för annars fryser de inne. Det bästa skulle vara att ge mamman och pappan hälften av dagarna var, och om de sedan kommer överens om att de vill bygga upp sin föräldraledighet på ett annat vis måste de aktivt gå in och flytta över dagar. Men utgångspunkten borde vara jämställd. Lika för lika. Föräldraskap är föräldraskap. Och jag tror att det skickar viktiga signaler om ersättningssystemet utgår ifrån att båda föräldrarna vill och kommer ta ut lika mycket ledighet, även om de sedan väljer att inte göra så.
Och om inte annat kommer föräldrar vara tvungna att diskutera de här sakerna på ett helt annat sätt. De kommer behöva planera sitt nya föräldraskap på ett medvetet sätt. Jag misstänker nämligen att den diskussionen sällan kommer upp, och att många mammor utgår ifrån att hon, om hon vill, har rätt att behålla alla sina dagar oavsett om pappan vill ha några eller ej. Och att många pappor aldrig hittar möjligheten att ta upp frågan om att han faktiskt också gärna vill få lov att vara hemma och anknyta.
Det är klart att familjer ska ha möjlighet att styra själva hur de ska lägga upp det. De som faktiskt inte har den ekonomiska möjligheten att låta pappan vara hemma, exempelvis om mamman är arbetslös eller studerande, ska inte straffas med frysta ersättningsdagar.
Men ge alla föräldrar lika stor bit av föräldradagskakan, och låt dem sedan göra upp om fördelningen själva. Visa att pappor anses vara lika viktiga för barnen som mammor. Skicka ut rätt signaler.
Det är viktigt att pappor inte reduceras till sekundärföräldrar. För pappor är lika primära som mammor, och det är min fasta övertygelse.
Föräldraledighet
Jag har alltid varit för en 50-50-delad föräldraledighet. Av en massa olika anledningar, och exempelvis skriver jag under på allt vad a sorta mission skrivit här. Men jag inser också att det är mer besvärligt än att bara gå in och bestämma att ”nu är det såhär, varsågoda och svälj”.
Det första som måste fixas i föräldrapengsystemet är att ersättningen måste utgå ifrån hushållets gemensamma ekonomi, och inte från föräldrarnas individuella inkomst. En uträkning på vad föräldrarna tjänar gemensamt och ett ersättningssystem som bygger på att hushållet får exakt lika mycket pengar totalt på en månad oavsett vem som tjänar mest och oavsett vem som är hemma med barnet. Ekonomin är verkligen viktig, och i låginkomsthem kan de där 2000 som försvinner för att den som tjänar mest ska vara hemma vara fullständigt förödande. Det är fortfarande främst i medelklassfamiljer som pappan tar ut någon ledighet alls, och utan att göra någon större sak av att traditionell manlighet och kvinnlighet tenderar att vara mer statisk i de lägre klasserna, tror jag givetvis att det också har att göra med ekonomiska skäl. (Ja, jag snackar om klass, fast det får man kanske inte göra i det här jävla landet?)
(och jaja, visst kommer folk kunna fuska, visst kan man registrera sig som särboende och så vidare, men herregud, fuska då. Det är era barn som förlorar på det eftersom de tappar kontakt med den ena av sina primärtryggheter i livet, samt ofta fäderna som hamnar i en väldigt dålig situation vid en eventuell skilsmässa.)
Som systemet för föräldraledighet ser ut idag är det dock ytterst besvärligt för exempelvis egenföretagare (den sorten som arbetar utanför hemmet vill säga) och speciellt de som är nystartade att kunna ta ut någon ledighet. Hela firman står och faller med att man arbetar hårt och upprätthåller sina kontakter på marknaden, och att ta ut fem månaders sammanhängande ledighet är givetvis ett stort problem i den situationen.
I Sverige har vi redan regler som är mycket mer flexibla än exempelvis de här i Danmark. Här måste man ta ut en hel vecka i streck, eller snarare: om en förälder är hemma två dagar på en vecka får hen bara ut pengar för två dagar, men 5 dagar stryks från kassan. Föräldrar straffas alltså ekonomiskt om de försöker ha en flexibel och delad föräldraledighet där båda två kan deltidsjobba. Helt sjukt, if you ask me. De har inte heller några VAB-dagar. Say whaaaat?
Nåväl. Tack vare det svenska systemet, där man kan vara ledig enskilda dagar, kunde jag och min man dela tämligen lika på ledigheten det första året, då jag studerade vissa dagar i veckan när han var hemma, men var hemma andra dagar så hans firma kunde hållas igång. Vi får väl för tusan kompromissa lite. Att skaffa barn i en relation är förhoppningsvis ett gemensamt beslut, och då ska man ta ett gemensamt ansvar, inte bara för barnet utan även för ekonomin. Och för varandra och sig själva!
Sen kan man givetvis alltid låta bli att ta ut någon ledighet alls. Vi har ändå en enormt mycket längre ledighet i Sverige än i typ alla andra länder i världen, så det fins helt säkert möjlighet för det också, om vi nu absolut inte på några villkor vill vara hemma med barnen vi själva satt till världen, eller tvärtom inte vill att den andra föräldern ska vara hemma (varför man nu skulle vilja en sån sak).
Mitt förslag går alltså ungefär såhär: Varje förälder blir tilldelad si och så många dagar att vara hemma med sitt barn. Om de sedan väljer att utnyttja dessa eller ej är upp till var och en (eftersom det inte är en mänsklig rättighet med ekonomisk ersättning vid ledighet utan ett jävligt snällt påhitt att vi överhuvudtaget har föräldraledighet). Den ekonomiska situationen för familjen förblir den samma oavsett vem som är hemma. Det är inte att straffa familjer som gärna vill skjuta sig själva i benen genom att låta den ena gå hemma hela tiden medan den andra arbetar. Det är att ge alla familjer bästa möjliga jämställda utgångsläge, både i förhållande till barnen, sig själva och till förvärvsarbete och karriär.
Och som bonus kanske män äntligen kan få komma ifrån den där stämpeln de har, att de inte är lika bra föräldrar som kvinnor. Vore inte det förjävla gött ändå?
