Det finns en drös föräldrar som uppenbarligen tycker att det viktigaste som finns i förhållande till uppfostran av sina barn är att de ska bli accepterade enligt rådande normer, och speciellt de normer som gäller kön (alltså flickor ska uppfostras till flickor och pojkar till pojkar). Jag kan (typ) förstå hur de tänker. Det är en annan slags curlande, nämligen.

Jag såg en eller annan dokusåpa (eller liknande) vid tillfälle som handlade om fruktansvärt bortskämda tonåringar som aldrig behövt lyfta ett finger hemma och därför var fullständigt inkapabla att ta hand om sig själva ute i den riktiga världen. En pappa till en av dessa ungdomar sa att anledningen till att han skämt bort sitt barn så gruvligt var ”för att livet är så hårt ändå, varför skulle jag som förälder lägga mer sten på den bördan?”. Och nu har han ett barn som inte lärt sig att hantera just det liv han ville underlätta.

Könsnormativa föräldrar verkar tänka på samma sätt, och anser uppenbarligen att människor som uppfostrar sina barn ”könsneutralt” (i betydelsen låt barnen leka med vad de vill (och ge dem valmöjligheter), ha vilka kläder de vill (och ge dem valmöjligheter) och säg aldrig aldrig att det inte passar sig att det gör ett eller annat för att det har fel kön) helt enkelt lägger sten på den börda som är livet, och att de själva faktiskt hjälper sina barn genom att lära dem hur flickor och pojkar ”ska vara”.

Argumentet om mobbing (alltså ”fyfan vad taskiga föräldrar som uppmuntrar sina ungar att ha fel sorts kläder på sig, de kommer ju bli mobbade i skolan juh!”) dyker upp vart än man läser diskussioner om genusuppfostran, och jag blir lika förundrad varje gång. Hur kan det komma sig att dessa könsnormativa föräldrar som uppenbarligen vill ut på barrikaderna och slåss för sin rätt att uppfostra sina barn som stereotyper, inte kan se att de samtidigt uppfostrar den sortens barn som eventuellt kommer mobba mitt barn om det bryter mot könsnormerna i skolan?

Hur kan det vara så svårt att se att att ”samhället” inte är en autonom och allmängiltigt statisk kraft, utan att vi är samhället? Vi som lever i det, det är vi som bestämmer vad som är okey och vad som inte är det. Ingen annan. Ingen gud. Ingen president. Inte kungen. Vi. Och det är således vi som överför våra egna värderingar till våra barn, och talar om för dem vad som är okey och inte. Inte ”samhället”. Vi.

Personligen har jag det så här med barnuppfostran:

Jag struntar verkligen fullständigt i om Vilde växer upp och blir en riktig karlakarl eller en transa, monogam eller poly, homosexuell eller whatever. Det allra viktigaste för mig är att mitt barn växer upp och blir en öppensinnad människa som inte dömer andra för att de väljer att leva sina liv utanför gängse normer. Eller inom dem, för den delen. En som värdesätter vänlighet, ömsinthet och andra positiva egenskaper högre än hur någon ser ut, vare sig det är medfött utseende eller påfört, och som förhoppningsvis vågar vara sig själv både till utseende och agerande trots diverse samhällspåtryckningar.

Om han dessutom blir det där barnet som vågar stå upp för andra och säga till när någon retas, tja, då är jag stoltaste föräldern i världen.

Vad säger alla de som gillar det här blogginlägget om normativ uppfostran och ”pojkar ska vara pojkar och flickor flickor” egentligen? Vad tycker de är det viktigaste att förmedla till sina barn? Vilken egenskap tycker de är den som skulle skänka dem mest stolthet när barnen växer upp? Ni får givetvis uppfostra era flickor och pojkar hur stereotypt som helst, det ska jag inte lägga mig i alls, men kommer ni ihåg att också lära dem att man ska vara snäll, även mot de som sticker ut?

Jag undrar faktiskt på riktigt. För jag tror att när ni säger att våra barn kommer bli mobbade är det för att ni vet att ni själva skulle mobbat det barnet.

Era elaka jävlar.