Första dagen på Vildes nya dagis. Jag känner mig nervös.

Också glad, över att de har en ekologisk och sockerfri matpolicy, att de arbetar aktivt med något som heter ”fri för mobbing” och att de inte har olika rum för olika leksaker (typ dockor i ett och verktyg i ett) utan blandar hejvilt i stora rum.

Men väldigt oroad över att alla flickor hade rosa kläder, alla pojkar hade blått och grönt (Vilde hade rött och orange med lila skor). Vad ska de säga när han väljer att ha sina rosaglittriga skor på sig första gången?

Bekymrad över att när Vilde fick välja sin egen kopp så valde han den rosa och pedagogen frågade honom tre gånger om han verkligen ville ha den, om han inte hellre ville ha en blå. Eller grön.

Fundersam över att dagiset uppmuntrar till att man ska bjuda alla flickor alternativt alla pojkar när man ska ha kalas, och vill man inte det ska man bjuda alla. Ja, jo, jag förstår poängen, men om nu Vilde blir bästis med Jakob och Lisa, ska jag behöva bjuda in 23 ungar till den här tvårummaren bara för det? Det får ju inte plats.

Nåja. Jag har gjort vad jag kunnat. Jag har förklarat för personalen att vi arbetat riktigt hårt i tre år på att inte lära Vilde att det finns något som heter Flicksaker och Pojksaker, och verkligen försöker ge honom möjligheten att själv välja, som den rosa muggen exempelvis, eller en buss när han har hela leksaksbutiken att välja mellan, utan att lägga några värderingar i det eller försöka manipulera honom till att välja något annat för at det är det vi tror att han blir gladast för.

Vi får väl se hur det går.

 

Bonus
Konversation med barn på dagis:

Barn: Mina skor är coolare än dina skor!

Hannah: Vad fantastiskt att du tycker att dina skor är coolast, eftersom det är dem du har valt att ha på! Jag tycker att mina skor är coolast, och det är ju bra för mig, eftersom det är mina.

Barn: *något förvirrad* Det tycker inte jag.

Hannah: Det är okey, vi behöver inte tycka samma sak. Det viktiga är väl att vi båda har på oss de skor som vi tycker är coolast.

Barn: *är tyst en stund* Se mig, jag kan hoppa jättehögt! *hoppar*

Hannah: Ja det kan du, det kan jag se. Det ser ut som om du tycker att det är riktigt kul också.

Barn: *nickar glatt och springer iväg*

 

Hannah: *funderar på att skriva ett tackbrev till Jesper Juul*