Eh. Ja.

Den rubriken var det nog ganska många som läste ironiskt nu. Men. Det ska ni inte göra. Förvänta er inget raljerande. Och låt mig nu förklara varför innan ni avprenumererar den här bloggen för alltid.

Jag har uppenbarligen varit korttänkt. Jag har läst Pär Ström och Pelle Billing som två parallella antifeminister. Jag har inte bemödat mig med att läsa lite längre, lite mer, och inte lyckats separera dessa två från varandra. De lägger ofta upp samma artiklar och resonerar kring samma aktuella saker, och därför har jag utgått ifrån att de har samma utgångspunkt, dvs den jag läst mig till döden trött på i Pärs alla olika texter/böcker/pamfletter. Dvs, den som hävdar en mystisk statsfeminism och envist förnekar att det finns konstruerade könsroller eller genussystem eller patriarkala traditioner. Den som inte har en agenda, inga konstruktiva lösningar, inget ideologisk syfte mer än att klanka ner på den moderna feminismen (och göra den till sin fiende).

Idag har jag dock läst en artikel på Mansnätverkets hemsida, undertecknad Pelle Billing, som gjorde mig både rörd och fruktansvärt glad. Igen, ingen ironi. Det är precis så här jag vill att den ”manliga motsvarigheten” till feminism ska se ut.

…

Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man – eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara – och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturlig utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.

…

Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter

 

• Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.

 

• Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv)

 

…

I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.