My Little Pony
Nu är de äntligen här! My Little Pony 3G 4G! TV-serien som tagit USA med storm – nu dubbade till svenska! (Ja okey, de har varit här en stund, jag är bara lite sent på bollen.)
![]()
Jag vet allt vad ni tänker. Ni tänker på glittriga manborstar och cupcakes. Och det kan ni väl få tänka, för det finns det nämligen också plats för i tredje fjärde generationens Ponyville. Men först och främst finns det plats för, håll andan nu, tjejkaraktärer som har andra egenskaper än att vara tjejer!!!
Så jävla uppfriskande.
Okey, jag ska vara den första att säga att det inte är någon jämn könsfördelning i MLP. Det var det inte bland leksakerna heller. Det gick kanske 1 killhäst på 10 tjejhästar, max, och det är likadant i serien. Farmhästen Applejack har en storebror. Och ibland ser man herrhästar gå omkring på gatorna och dra vagnar. För de är starkare. de får göra grovarbetet, tydligen. Ja, nä, nje, det är kanske inte världens mest jämställda bild av ett samhälle. Men vet ni vad? Det struntar jag i!
För i förhållande till den enorma mängd barnprogram där huvudpersonerna är killar, alla skurkar är killar, alla goda är killar, precis alla är killar förutom en eller ett par tjejer som är… tjejer… och typ… säger ”fy” alternativt ”tihi” eller kommer med bullar, så är det här ett sjujävla bra komplement.
Så. Nä. MLP är inte en jämställd serie på det viset. Men vet ni vad det är? En serie som för en gångs skull ger unga pojkar möjligheten att identifiera sig med tjejkaraktärer. Och det hade inte varit möjligt med fler manliga ponies. Och tydligen fungerar det alldeles utmärkt! Min vän Purre, som var den som tjatade mina öron blodiga om att jag borde se MLP, är en stolt Brony, ett uttryck som uppstod bland manliga vuxna fans av serien. Hallå! Vuxna män som är fans av MLP! Förstår ni vad coolt det här är? Och för att göra saken ännu bättre är bakgrundshistorien uppenbarligen som följer, enligt Wiki iallafall:
När TV-serien kom ut i Oktober 2010 började den följas av ett antal besökare på 4chans sektion för tecknat och animerat, främst män mellan 13 och 28 år. Forum-besökarna tänkte till en början se på serien för att kunna håna den, men överraskades att den var både välproducerad och underhållande. Följarantalet växte, och efter ett tag anammades smeknamnet ”Brony”, en kombination av orden ”bro” och ”pony”. Ett vanligt missförstånd är att gruppen och dess namn endast täcker män, när serien har många kvinnliga fans också.
Den som står bakom tredje fjärde generationens MLP är Lauren Faust, som tidigare gjort exempelvis Power Puff Pinglorna (varav jag har en som avatar på Familjeliv, bara en sån sak) och som nu är igång med ett projekt som heter Super Best Friends Forever där karaktärerna är en drös av de traditionella kvinnliga superhjältarna i ny tappning. Gud vad jag längtar tills det kommer ut. Lauren, I love you.
Men! En recension är på sin plats:
Twighlight Sparkle
MLP är en serie om vänskap i första hand och att gå sin egen väg och utnyttja sina egna talanger i andra hand. Moralen i varje avsnitt sammanfattas snyggt av att Twilight Sparkle ska rapportera till Princess Celestia om vad hon lärt sig om vänskap, ett ständigt pågående studieprojekt. För Twilight är nämligen den smarta studerande och magikunniga bokhästen och är den som vi följer från början och som knyter ihop serien. Hon bor i ett bibliotek. Bara en sån sak.
Pinkie Pie
Sedan har vi Pinkie Pie, partyhästen, som är en smula knäpp (eh, inte bara en smula föresten), men genuint snäll, optimistisk och fruktansvärt engagerad i precis allt. Hon sjunger ofta. Och hoppar omkring. Och är helt fantastiskt rolig.
Applejack
Vidare med Applejack, som bor på en äppelfarm och är en hårt arbetande ponny. Stark, ärlig, ställer alltid upp, en smula tjurig, väldigt envis och överhuvudtaget inte intresserad av traditionella tjejgrejjer som kläder och riffraff, som exempelvis Rarity är.
Rarity
Rarity är den vackra ladyn. Hon designar kläder och har en egen butik och hatar att bli smutsig. Men låt er inte luras av det, för hon är också smart, varm och kan verkligen klara sig själv ur knipor (vilket jag just såg i avsnitt 1:19). Och när hon drömmer om att få gå på The Grand Galloping Gala och alla beundrar hennes skönhet säger hon ”Yes, I made it myself, thank you!”. Stolthet över att kunna skapa en vacker klänning, det är minsann inte att förakta!
Rainbow Dash
Sedan har vi Rainbow Dash, den hetsiga pegasusen som drömmer om att få flyga med The Wonderbolts, de snabbast flygande hästarna i landet! En smula korttänkt men väldigt modig, och också väldigt rolig!
Fluttershy
Och sist men inte minst den fantastiskt blyga Fluttershy, som är underbar med djur, tillbakadragen, tystlåten, men som står upp för sina vänner när det gäller, och har överraskande nog blivit något av min personliga favorit.
Jag gillar det. Jag gillar att det finns så många egenskaper representerade och att fåfänga också får vara med. Det här är liksom genustänkande på sitt bästa: ALLA sorters intressen och talanger är okey, även de traditionellt kvinnliga. Här är det ingen som värderar eller gör skillnad eller försöker avgöra vilket som är bäst.
Sen är musiken helt fantastisk också. Det sjungs inte i varje avsnitt, men när det gör det, då jäklar. Lyssna på den här tillexempel:
Så alltså! Vad väntar ni på? Om ni helst vill se det på originalspråk: iväg till youtube och googla ”MLP friendship is magic” och börja absolut med season 1 episode 1, annars går ni miste om ett fruktansvärt bra intro.
Har ni barn? Som inte kan engelska? Jamen youtube ändå och skriv sedan ”mlp vänskap är magisk ”. Tadaa!
Gör det gör det gör det! Ge det en chans!
Jag lovar att be personligen om ursäkt till alla som kollat första två avsnitten och tycker att det är skräp.
(Fat chance).
Snabbrecension (genusversionen)

Storyline: Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend’s seven evil exes in order to win her heart.
Ganska underhållande, och ett spännande berättarspråk. Till en början.
Bjöd på tämligen många ”Men haha, vafan är det som händer nu?”. Till en början.
Och sen blev det mest tjatigt. Mycket moral.
Också mycket dubbelmoral.
Man får exempelvis inte slå tjejer. Pilgrim vägrar slåss med tjejer. ”I can’t fight a girl. Girls are… soft.” Filmen tar ett otroooooligt stort avstånd mot våld mot kvinnor. Nej, jag menar förstås mäns våld mot kvinnor. Kvinnor får gärna slå andra kvinnor. (Missförstå mig rätt, jag är emot allt våld IRL, men om man ser en film vars historia liksom bygger på våld är det svårt att inte bli irriterad över könsrelevansen. Det är fiction, för fan! Släpp det!) När en man sparkar en kvinna nedför en trappa visar filmens avståndstagande sig i att tv-spelstext med ordet ”BAD!” dyker upp i rutan. Två gånger. Jamen okey, vi fattar. Dock är det inga som helst problem att kvinnor slår män. Såklart. Och den enda kvinnliga fienden besegras på ett sexrelaterat sätt, såklart.
I övrigt inget sex, mycket snack om att inte ha sex istället, men det hindrar dem inte från att ändå ha med en förspelsscen där Pilgrim ligger nedbäddad under täcket och Ramona står på alla fyra i sängen endast iklädd underkläder och kysser honom. Fullständigt onödig scen på alla sätt och vis, historiemässigt. Men att det faktiskt var den enda exponerande scenen är tråkigt nog ett plus. Hm.
Det är en bög med också. Han är verkligen bög. Det är det enda han är. Allt han tänker på är att knulla killar. Såklart. Så som bögar generellt är. Kuktokiga. Och så får han agera Pilgrims samvete också. Och vara en skvallertant. Jamen såklart.
Den klarar sig igenom Bechdeltestet med nöd och näppe tack vare den här konversationen:
Knifes: Vad var det du hette?
Kim: Kim.
Knifes: Och du spelar trummor?
Kim: Ja.
Knifes: Cool.
Betyg: Goda intentioner men ack så fel det kan bli ändå. Fast veganen var rolig. Där skrattade jag faktiskt högt. Också plus för att alla var sådär halvsnyggfula. Inga perfekta modeller här inte, varken bland tjejerna eller killarna. Coola namn också, sånt där gillar jag. Snyggt berättarspråk som sagt, även om charmen försvann ungefär två tredjedelar in. Och om det fanns en metafor nånstans i relation till alla de här dörrarna som dök upp i tomma intet hela tiden så kändes den ändå lite malplacerad i just den här filmen.
Men! Nijas somnade inte förens de sista fem minuterna och den hade ett tempo som gjorde att 1 timme och 47 minuter faktiskt inte kändes som speciellt lång tid. Och jag skrattade faktiskt.
Ah. Den kan väl få en trea då.


