Elitskola eller ej?

Jag behöver lite moraliskt och politiskt stöd och råd här, så nu får ni hjälpa mig.

Jag hade nämligen en lite märklig upplevelse när jag cyklade hem med Vilde från dagis förut. Vi mötte en pappa och ett barn i ca 7-årsåldern som kom i motsatt färdriktning. Jag hörde inte hela konversationen, men precis när de cyklade förbi frågade pappan sitt barn:

”Så… vad är 10 plus 2?”

Jag rynkade ögonbrynen. ”Vilde?” ropade jag bak till Vilde som satt och småsjöng i barnstolen. ”Ja, mamma?” svarade han.
”Vad är 10 + 2?” frågade jag. Jag hör hur ungen räknar på fingrarna, börjar om några gånger, och till slut får fram svaret: ”Det blir tolv, mamma!”.

Men vad i helvete, tänkte jag. Okey. Mitt barn fyller 3,5 år om ett par veckor. Han kan addera i princip alla siffror under tio med varandra och kan räkna till 50 innan han tröttnar. Han kan alla bokstäverna i alfabetet, i rätt ordning, och han kan dessutom skriva dem allihop, han kan också stava sitt eget namn samt orden ”katt” och ”bil” utan någon som helst hjälp, och han kan skriva vilket ord som helst om man bokstaverar det för honom. Han kan läsa sitt och våra namn samt också katt och bil förstås.

Och så tänkte jag på hur ofantligt tråkigt jag hade det i skolan när jag var liten. Att jag hade skrivit klart 6:ans svenskaböcker i fyran och matteböckerna alltid långt innan läsårets slut och därmed fick sitta i korridoren och slå med tärningar som jag så kunde addera eller subtrahera eller göra lite vad jag ville med.

Och så funderar jag på det här med skolor för extra begåvade barn. Det kanske är en bra idé? Det kanske faktiskt är trevligare att gå i en skola där alla ligger på en viss liknande hög nivå och där utveckling uppmuntras istället för hålls tillbaka av läsårets plan?

Och så råkar det ligga en bara 1 kilometer bort dessutom. Upptäckte jag som av en slump.

Men så är det ju det att det är en privatskola och jag har ju principer emot privatskolor. Å andra sidan finns det inga kommunala skolor för barn med extra stort kunskapsbehov.

Och sen är det ju det där med… elitismen.

Kan ni hjälpa mig att bena ut det här lite? Gör jag mitt barn en tjänst om jag vill få in honom på en sådan skola, eller är det en otjänst i förhållande till ”verkliga livet” osv osv. Vad är era synpunkter, både på privatskolor och så kallade elitskolor?

 

(med brasklapp givetvis för 1. att jag kanske överdriver och han kanske inte alls är extra begåvad och 2. att jag givetvis inte kommer tvinga honom att gå på en skola han inte trivs i, oavsett vilken sorts skola det är.)

Uppdatering efter frågor på Twitter: Ja, jag hade också övervägt specialskola om han hade uppvisat stor talang på konstnärliga eller atletiska egenskaper. Och nej, möjligheten att låta honom börja i vanlig skola och sedan flytta över till elitskolan om han blir uttråkad är väldigt liten, det måste i så fall vara tvärtom – börja med elitskolan och flytta till kommunal om det inte känns bra.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

36 Responses to Elitskola eller ej?

  1. Jag tycker du ska kolla upp skolan och se vad de har för inställning. Känna av stämningen lite. Jag var som du i skolan, hade förmodligen trivts som fisken i vattnet på elitskola, och kanske också tidigare lärt mig något som är väldigt viktigt: jag är faktiskt inte bättre än alla andra på allt. (Syftar då på att man får gå i klass med lika begåvade kompisar. Det var ju lätt för mig som gick i en normal skola att tro att jag var lite bättre än alla andra, om du fattar.)

    • Bra idé. Jag får går på ett studiebesök.
      Och där kom du med ett väldigt bra perspektiv! För en av mina synpunkter på det där med elitskolor är kanske just ”men kommer han inte tro att han är bättre än alla andra då?”, men det kanske är just precis motsatsen som blir effekten!

    • Min erfarenhet av sånt: Kan funka bra, men han kommer sannolikt ta igen försprånget fort och ligga före och vara uttråkad. Ska man hoppa över en klass igen då? (Har inte gjort det själv, men känner barn som gjort det)

    • Min invändning är den samma som Tanjas; och har man väl börjat i en klass och fått vänner där är det sällan så att man vill byta, enbart av den anledningen.

  2. Privatskola med uppmuntring av att man lär sig och är smart och nyfiken!!!!!

    !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Asså, elitism-schmelitism. Går man i vanlig klass får man lätt och rimligt bilden av att man är hoppet i ett IQ-fritt land och den enda intelligenta mönniskan som någonsin funnits. Fett avtändande för socialt umgänge med människor när ens erfarenheter från grundskolan är att ingen förstår en nånsin. I matteklasserna har jag i alla fall känt att inte alla är dumma i huvet, utan det finns faktiskt åtminstone någon annan på min nivå. Är man begåvad blir man sannolikt mer av en elitistjävel av att sättas in i vanlig klass , plus att man i en vanlig klass kommer ha svårt att hitta vänner som inte alla är under ens nivå. När jag säger det här reagerar folk ofta med att vadå, andra barn kanske inte är lika skolduktiga, men kanske duktigare på idrott, eller på att vara sociala. Fast kruxet är att ligger man före i intellektuella utvecklingen så har man förmodligen helt andra intressen också, man kan läsa andra böcker, spela andra spel, se annan film. Och klart som korvspad att man kan komma efter i sociala färdigheter om man aldrig får öva dem med nån som har samma intressen som man själv!

    MVH, IQ en miljard, knattemattetävlare, läste LotR som åttaåring, gått i både vanlig klass och matteklass i två olika länder, etc etc

  3. Du har helt rätt som tänker på att han ska börja med ”elit”-skolan och sedan byta till vanligt ifall det inte känns rätt. Kommunala skolor förstörde min kunskapstörst rätt rejält, i alla fall. Det handlar ju inte om att de är dåliga, eller att lärarna där är usla, utan om att det är väldigt ont om resurser. Dessutom brukar vanliga skolor som inte är mer ”spetsklass-ishiga” snarare använda sig av yttre motivation (Alltså motivation som kommer utifrån i form av belöningar, beröm, osv) istället för inre motivation (Där aktivitetens motor är själva aktiviteten). Den inre är bättre och uppmuntrar förståelse av det en lär sig istället för bara reproducering som den yttre uppmuntrar till, men tyvärr så kan yttre motivation kväva inre. Alltså, ifall en elev får belöningar för att göra något som hen redan är intresserad av, så finns det en risk för att aktiviteten inte kommer att återupptas när en belöning inte utlovas sen. Yttre motivation är dock betydligt lättare att använda på heterogena grupper, smidigare men mindre effektivt.

    Sen, om jag ska vara helt ärlig så ser jag det inte som någon elitism att erkänna att vissa kan vara intelligentare (Beroende på hur en definierar ordet) än andra, på samma sätt som att vissa har bättre bollsinne, målar finare, osv. Visserligen ger jag inte mycket till övers för teorin om att allt är genetiskt och så, men alla är vi ju olika ändå, med olika styrkor och svagheter. Det känns dumt att de som är intelligenta i olika bemärkelser inte ska få träna upp och få fördelar av sina, medan de som är bra på fotboll eller snygga eller något sådant får fördelar av det.

    Privatskolor är väl inte det mest etiskt korrekta heller, men om du tror att han kommer få en bättre utbildning och trivas bättre där så skulle jag nog struntat i etiken just den här gången ifall jag vore du :)

    Nu blev det här jättelångt, och jag skyller det på att jag själv pluggar till lärare och fått lära mig massa konstiga saker. Och kommunala skolor är ju sällan så dåliga som jag kanske fick dem att låta, och så. Men spetsklasser är nog inget du behöver vända dig mot per automatik, i alla fall :)

  4. Om jag fick drömma så skulle alla elever få det stöd och den stimulans de behöver och kan ta tillvara i en ”blandad” skola. Men jag vet ju att verkligheten inte ser ut så.

    Jag var också en sån – alltid först klar, alltid högsta betygen (nåja tillsammans med min tvillingsyster) och mitt minne från låg- och mellanstadiet är väl att när man var färdig med det man skulle räkna för dagen så fick man läsa en bok. Eller rita. Inte tal om specialundervisning. Under de senare åren (högstadiet, gymnasiet) fick man inte ens nya uppgifter. Det blev mest att man satt av tiden i klassrummet, för kunskapen de förmedlade på en timme hade jag hämtat in genom att läsa före i boken de första tio minutrarna.

    Jag har ingen erfarenhet direkt av elitskolor så jag kan inte säga om jag hade trivts bättre där, kanske blir det för mycket fokus på prestation då? Å andra sidan, som väldigt begåvad i en vanlig skola vänjer man ju sig dels vid att alltid vara bäst, aldrig misslyckas och aldrig egentligen behöva kämpa heller . Jag tror det är nyttigt med lite motstånd. Så jag hade nog gett det en chans. För jag tycker det är så himla synd med begåvning som inte tas tillvara ordentligt.

    Om du är orolig för att miljön blir för likriktad så finns det ju andra möjligheter än skolan att stöta på ”det verkliga livet” – fritidsaktiviteter och sånt. Men det är väl ett tag tills han ska börja skolan? Eller när börjar danska kids egentligen?

    Till sist angående de moraliska aspekterna: konsekvens i all ära men jag tycker faktiskt man får lov att välja egoistiskt i vissa fall trots att man egentligen är principiellt ”emot” företeelsen (som t ex arbeta på privat vårdcentral trots att man är emot privatisering av vården). Man kanske ska passa sig för att göra det generellt om man vill bli tagen på allvar, men samtidigt går det inte att vara 100% konsekvent i allt. Bara man har tänkt igenom det så pass mycket att man själv kan leva med sitt beslut.

  5. Tanja, Auus och Miss Mary (samt MarySaintMary):

    Tack för era långa och självutlämnande svar!
    När jag skrev inlägget tänkte jag ”jantelagjantelagjantelag nu kommer folk tycka att jag är helt dum i huvudet som 1. tror att mitt barn är mer begåvat än andra barn och 2. dessutom framhäver hur himla enkelt jag tyckte det var i skolan själv, och så kommer alla hata mig”. Så kan det gå när man växer upp gående i en kommunal skola där man blir exkluderad från den övriga undervisningen och klassen för att man är för duktig – då tycker man visst att det är pinsamt att ha begåvning på vissa saker.
    Otroligt att man kan bli så glad av att höra att andra upplevt samma sak, speciellt när det gäller en sån här sak, ett sånt lyxproblem, liksom.

    Jag har bestämt mig för att göra ett försök med den där skolan för begåvade barn. Om det inte funkar så har vi en himla mysig kommunal skola precis över gatan som vi kan byta till.
    Dessutom har jag nu läst att det inte bara är IQ-mässigt begåvade barn som är välkomna på den där skolan utan även musikaliskt begåvade, eller konstnärligt, osv osv, så de har inga intelligenstester för att komma in eller så, vilket jag antar betyder att de har en väldigt individanpassad skolplan.

    Tack för att ni hjälpte mig hitta orden jag kände men inte kunde få fram.

  6. Det låter förnuftigt :-) Men alltså, ska Vilde börja skolan redan? Inte sjutton börjar danskarna skolan när de är så små eller är jag helt okunnig på det området?

    Om jag får bli mer personlig vill jag gärna tillägga att jag faktiskt ser det som en brist hos mig själv att jag inte är van att ”misslyckas” och inte heller att behöva kämpa. Jag har enormt dålig disciplin. Och hatar att göra saker jag är ”dålig” på. Att jag lyckades ta körkort (köra bil är en sån sak jag verkligen INTE har talang för till skillnad från matte och språk) är BARA pga ”vad ska folk säga om jag ger upp”-tänket.

    Det här tror jag är en direkt följd av en för lätt skolgång. Och det är egenskaper som verkligen inte gagnar mig som vuxen.

    (Jag tror för övrigt också att mitt barn är mer begåvat än andra…!)

    • Nej, han ska börja i Nollte som det heter när han är fem eller sex, inte helt säker på det där än, och det är väl som det som VI back in the days kallade förskola, till skillnad från dagis. ;)
      Men han ska skrivas in nu eftersom det är en privatskola, och de inte tar in så hemskt många barn, och köplatsen gäller från när man ansökte.

      Jag är helt med på ditt spår! Jag vill bara göra saker som kommer lätt till mig, det tog mig fyra uppkörningar innan jag satte körkortet och det är det värsta jag någonsin varit med om. ALLA var bättre än mig på att köra bil. Vafaaaan liksom. :)

      Jag hade det också tämligen besvärligt i högstadiet, eftersom det jag borde lärt mig i sexan gjorde jag redan i fyran, och sedan gick jag bara på paus i två år. Jävligt hård omställning sen när vi allihop skulle börja om på samma nivå. Men kul för skolan att de lyckades hålla mig på de andras nivå där.

      (Klart hen är! ;) )

      • Haha. Jag klarade mig igenom högstadie- och gymnasieåren pga engagemang i en ungdomsorganisation som berättigade till stor frånvaro, och som till skillnad från lektionerna var intellektuellt stimulerande :-)

        Förresten kan jag ju sådär i f¨örbifarten tipsa om att ifall man är sugen på att doktorera ska man ta med i beräkningen att en lyckad avhandling delvis bygger på god disciplin (man ska definiera sina egna arbetsuppgifter, sätta sina egna deadlines, etc.) samt inbegriper ett stort mått av förvirring och inkompetenskänsla under (generellt) minst första halvdelen av studierna. Något som man som ”högbegåvad” borde ha goda förutsättningar för att klara, men inte alltid har….

      • Nu ska du genast vara tyst eftersom jag hoppas på en doktorandtjänst så fort jag blivit klar med min master. :S (och de läser säkert här inne, de där som ska ge mig tjänsten!)

  7. Då ska jag lugna dem. Man blir klar ändå. Man har bara lite mer fritid under tiden (eftersom man är så överbegåvad och inte beh¨över jobba heltid).

    (säger hon som ska var klar i juni nästa år. Men det ser lovande ut.)

  8. ”Integrated modelling of small-scale stormwater infiltration systems”. Alltså matte och miljöfrågor, med fokus på vattenresurshantering.

  9. Tyvärr är många skolor rätt dåliga på att anpassa undervisningen för de elever som har lätt för sig – jag hade väldigt lätt för mig i grundskolan och fick mest jobba självständigt med böcker för senare årskurser och blev också understimulerad och uttråkad. Visst kan man tycka att elitklasser är elitistiska, men det finns tyvärr inte så många alternativ om för barn som har ett försprång när de börjar skolan om de faktiskt ska få vägledning och undervisning.

  10. Jag tror och hoppas att skolorna blivit bättre på att anpassa sig till varje elev, bra eller inte. Om du gör studiebesök i privatskolan, du vet vad jag tycker om privata alternativ, så gör också ett studiebesök i den kommunala skolan och ställ samma frågor. Läs skolplanen.

    • Det är inte det att jag vill att Vilde ska gå på privatskola – jag vill att han ska gå på en skola där han inte blir understimulerad. Innan det här kom på tal hade vi redan bestämt att låta honom gå på kommunal skola, men nu hamnar vi plötsligt någon annanstans.
      Det jag vill är att han inte ska behöva känna sig udda. Eller sitta och rita istället för att utvecklas mer, som jag och många här vittnar om var det som vi fick göra när vi var klara fort.

  11. Skönt att höra att du bestämt dig för att testa ”elitskolan”. Tillhör också den skaran som var gruvligt uttråkad under större delen av min skoltid, eftersom jag låg så långt framför alla andra. Det viktiga är väl att se till att skolan inte är för prestationsinriktad och att Vilde får en chans att bygga andra delar av sin identitet än den som duktig/bättre än genomsnittet. Det sistnämnda borde väl också vara lättare att uppnå om han omges av barn som är mer på samma nivå.

    • Det är lite så jag tänker nu också. Det måste vara lättare att INTE klassas som ”den smarta” om alla runt omkring är på liknande nivå.
      Och det verkar som att eftersom skolan vi tittat på inte enbart är inriktade på logiskt smarta barn, så borde den inte vara så extremt prestationsinriktad ändå.

  12. Var på besök på Bladins Internationella Skola i Malmö förra månaden för att göra en presentation. Jag möttes av 400 otroligt skarpa, glada, nyfikna och väluppfostrade kids som var helt tysta och uppmärksamma medan jag talade. Där fanns en ”clown” också, ni vet grabben som alltid lyckas klämma in något roligt. Han var cool och hade roliga kommentarer, men alltid med en smart touch och utan att vara det minsta dryg. Små klasser och personligt anpassad utbildning är en stor gåva till ett begåvat barn och kanske något av det finare du kan ge Vilde. Som många här inne hade jag det svårt i skolan. Gick på dagis i Polen där vi lärde oss massor, kom till Malmö där skolan började med kuddkrig och jag spenderade väldigt många år framöver med att ”rita lite” för att resten skulle få komma ikapp. Gick ut för mig själv och studerade insekter istället för att jag hade så tråkigt. Resultatet blev skrämmande dålig disciplin och tidsoptimism. Om Vilde är smart förtjänar han att få vara det, inte behöva låtsas att han inte förstår för att inte uppfattas som arrogant. Jag fick massor med problem en gång när jag frågade något så banalt som ”men hur går vattnet upp till molnen då?” när en ung vikarie skulle förklara fenomenet regn. Hon kunde inte svara på frågan och blev rasande istället, vi hade inte riktigt resurser för duktiga lärare. Elitskola, om du vill kalla det så, just do it.

    • Ja, jag kommer iallafall skicka in ansökningen nu, och gå dit och kolla på stället, så får vi väl se om det blir något om några år när det är dags.
      Vi har medvetet valt små dagis med små grupper hela tiden, och alla pedagogerna på de två ställena vi haft har varnat för att sätta just honom i större grupper, så det där är också en viktig aspekt.

  13. Varför är du emot privatskolor? Om ditt barn bara kan få en utbildning som matchar hans inlärningsförmåga och intelligens i en privatskola, tycker jag absolut att du ska testa det, eller i alla fall kolla upp det. Som de kommunala skolorna ser ut idag är det ju ”tyvärr” ens enda alternativ. Det vore fantastiskt om de kommunala skolorna kunde tillgodose alla individers unika behov, oavsett de är väldigt begåvade eller har inlärningssvårigheter/sämre begåvning, men nu är det ju inte så. Jag hoppas naturligtvis på att det kommer att ändras en dag, men fram tills dess är det väl bättre att sätta sitt begåvade barn i en privatskola för begåvade barn… eller? Att kalla det för elitskola kanske ger det en mer negativ klang än det egentligen behöver ha (med tanke på att ordet elitskola ofta ger negativa reaktioner som jag erfarit).

    Kan du inte berätta mer om dina principer emot privatskolor? Vore intressant att veta mer om det!

    • Jag är egentligen inte emot privatskolor som sådana, men jag är emot att privatskolor 1. kan ta ut en summa pengar i avgift från barnens föräldrar (vilket de gör här i Danmark) vilket exkluderar fattiga barn, och 2. kan gå med vinst. Jag tycker inte att något som vi alla betalar för i skatt ska kunna gå med vinst, om staten lägger in pengar för att starta upp skolan, för det innebär att det blir mindre pengar över till de kommunala skolorna, vilket innebär att de kommunala skolorna får en sämre kvalitet, vilket främst drabbar skolor och elever i småbygderna där inga vinstdrivande privatskolor väljer att etablera sig. Dåligt för alla – utom de som har tillgång till privatskolorna samt de som tjänar pengar på dem.

  14. Alltså, jag är kanske naiv, men jag tillhör ju skalan som menar att all skall ges samma förutsättningar i skolan. Sedan har alla egna individuella ”kunskaper” men ärligt, jag tror på att allt kan tränas upp, med rätt stimuli. Sedan har människor olika förustättningar sedan innan- Det sticker jag inte under stol med. Jag måste tro på allas rättighet till lika förutsättningar kunskapsmässigt. Det ingår i min lärarbild- och jag är ju lärare. Dock ej praktiskt än. Kanske kommer min bild att kapitulera, men jag tänker kämpa hårt för att bevara bilden av allas lika rättigheter i skolan, och jag tänker satsa på att utmana, inte hålla tillbaka. Men så satsar jag på de högre åldrarna och där är självständighet ett mer genomgående ord. Jag var inte särskilt högpresterande i mellan-högstadiet. För ingen utmanade mig till det. I gymnasiet hände något. Jag utmanades i mina tankar. Och jag vill ju att detta tankesätt skall gälla för ALLA lärare i ALLA åldrar. Det är naivt, men jag måste tro.

    Sen är jag ju fullt övertygad om att jag hade gjort exakt samma val om det gällde mitt barn. För barn skall utmanas (på rätt sätt förstås :-) ) och det är min skyldighet att som förälder se till så att det sker. Föräldrar har ju ingen lärarroll, men i grund och botten hänger allt på föräldrarna. Om de inte påverkar kommer framgångar sällan ske. Det finns såklart, som alltid, undantag. Så min lärarroll strider mot (den ev.) föräldrarollen där.

    Av samma principskäl som du är emot privatskolor, är jag emot elitskolor. För det om något strider mot min världsbild om ”alla har samma möjligheter”. Men jag är ju inte den som inte kan förändra mig. Får vi ett barn som vi tror behöver extra (eller vad jag nu, som är så emot det, ska kalla det) utmaning i skolan så är jag den förste att gå över eld och vatten för att det skall ske. För jag tror ju också på att utbildning är nyckeln i livet (ja, undantag finns. Jag vet). Och jag vill inte ha ett barn som upplevt det som många skrivit bland kommentarerna.

    Åh, jag har så mycket tankar. Det får nog bli ett blogginlägg. Men jag måste sluta med att jag tycker att ni som föräldrar gör rätt och jag tror inte det sociala skadas. Sådant finns ju på ”de” skolorna med!! Sen finns ju föräldrarna av en anledning- väga upp!

  15. Oroa dig inte över ”elitism”.
    Elit betyder helt enkelt att man är bra på något, eller bland de bästa.
    Om Vilde har talanger ska man inte förhindra att de utvecklas bara för att följa nåt odefinierat ideal. Det är inte eliten man är emot om man är emot elitism, det är samhällets förmåga att värdera folk som inte är eliter lägre än de som är.
    Så som så många andra har påpekat, prova på smart-skola.. Om han hatar det kan han ju få byta. Och känn dig inte som en sell-out i anti-elitism-crowden, det är inget fel med att uppmuntra naturliga talanger. Det är lättare att kritisera att i stället hämma talangerna.

  16. .. och, jag tycker det är tråkigt att dra alla kommunala skolor över samma kam när det skrivs ”kommunala skolor”. För det finns såå många bra skolor. Och såå många bra lärare där ute. Det är alltid undantagen som syns i media och som uppmärksammas och som det pratas om. De som hörs är alltid de som har haft en ”outmanande” skolgång på kommunala skolor. Det är den bilden som skildras genom sådana kommentarer och det är tråkigt. För så ser inte bilden ut. Det Finns brister det vet jag, men privatskolor är inte prickfria heller.

    • Där håller jag med dig! Och jag vill gärna ha lov att säga att enda anledningen till att jag skriver det i förhållande till elitskolan är just för att påvisa att jag faktiskt SKULLE föredragit den kommunala skolan, vi hade många och långa diskussioner i det här hemmet för ett år sedan när det liksom blev dags att skriva in Vilde på privatskola om han nu skulle gå där. Hans far har alltid gått i privatskolor och det är extreeemt många av dem, jag gissar på fler privata är kommunala här i den här kommunen. Jag vann, han skulle inte gå på privatskola, av jättemånga ideologiska och sociala och politiska skäl.
      …men det finns för tusan ingen kommunal skola för ”extra-barn”, eller vad jag nu ska kalla dem utan att lägga en värdering i det som inte låter nedsättande mot ”de andra barnen”. Hade det funnits det hade jag lätt valt den, inga problem.

      • Då har vi lite samma värderingar där. Men jag tror det är som Purre skrev. Det är samhällets värderingar vi lägger i ordet ”elit”, ”expert” jag till och med ”smart”. Så, om vi nu ifrågasätter de ordvalen, eller värderingarna i de ordvalen så slutar jag ändå på slutsatsen att det inte borde finnas ”speciella” skolor. För allt handlar ju ändå om värderingar, därför borde alla skolor vara likadana. Det handlar ju inte om att lära ut samma kunskaper, efter konstens alla regler. Det handlar om att utmana eleverna. Utmana deras förråd av existerande kunskper, och görs det hela tiden så kommer en utveckling ske.

        Med andra ord. Kunskaper är inte fel men Elit är fel för de värderingar vi lägger i det.

  17. Jag vet ju inte hur det är hos er, men på Siris skola är de väldigt villiga att plocka upp extra behov, men väldigt dåliga på att omsätta den viljan i praktiken. De andra barnen kan inte läsa flytande, så de övar nu på att ”ljuda”. Siri började, som Vide, läsa och skriva när hon var 3. Hon älskar att läsa faktaböcker om Romarriket, dinosaurier, Egypten etc. Säger man en siffra till Siri, typ 200 000 säger hon omedelbart ”Det är 2 x 100 x 1000″ osv. Deras ”läxor” går ut på att läsa två sidor ur en enkel bok och lösa ett korsord (med avancerade ord som ”katt” och ”lampa”). Siri nästan gråter av besvikelse varje gång, hon tycker att skolan är fruktansvärt tråkig och längtar efter utmaning. MEN hon vägrar flytta upp till tvåan eller byta skola. Hon har ju sina vänner i klassen! Vänner hon haft sedan hon gick på 1-3 års. Och just nu behöver hon verkligen den tryggheten. Så vi tragglar på med tjat, tjat och tjat om mer stimulerande uppgifter, mer utmanade böcker etc. Och vi lär henne hemma.
    Just nu lär hon sig mest att skriva ”snygga” siffror på ”rätt” sätt i skolan.
    Hemma lär hon sig om hinduismen, sjöfart, algebra och historia.

    Och så hoppas vi på att det blir bättre längre fram.

    Mitt korta svar blir alltså: Om Vilde saknar de behov av kompisarna och tryggheten hos dem som Siri har, sätt honom i elitskolan så att han får växa och utvecklas bland pedagoger som SER honom och hans behov.

  18. Önskar att jag hade läst detta i november förra året och inte nu. Då var jag nämligen i en liknande situation gällande min 5-åring. Det har löst sig fint men oj vilken vånda det var och så svårt det var att fråga omgivningen om råd..