Dennis Nørmark, vad är det du säger om Sverige egentligen?
Varför hatar DN och Politiken den nordiska jämställdhetsdebatten? Kan man fråga sig, med tanke på den så kallade ”replikväxling” som dessa båda tidningar publicerat i Sverige och Danmark de senaste dagarna: först ett öppet brev från antropolog Dennis Nørmark, och sedan ett svar från Nina Björk. Varav intet gott har kommit för att stävja den hätska ton som tydligen ligger till grund för hela påhittet.
En kvalificerad gissning är, skulle jag mena med en MKV-examen i ryggsäcken (något ska jag ju ha den till så varför inte kvalificerade gissningar), att tidningarna helt enkelt säljer ut ett eventuellt underlag för god diskussion till förmån för några extranummer (det kallas väl marknadslogik, för er som är lite mer kapitalistiskt lagda). Det som upprör mest är det som säljer mest, och vad skulle egentligen sälja mer än en kombination av hetsig genusdebatt och nationell identitet? Danmark mot Sverige, det är ju ett klassiskt tema.
Men frågan är: vilken är den här bilden av Sverige som det debatteras emot, och hur relevant är den? Vilka utsagor konstruerar diskursen om den svenska feminismen? För att vara lite jävla fancy pantsy. Kort sagt: Vad säger han egentligen om oss, den gode Dennis, och vad betyder det?
(Det är en lång text och jag skulle vilja diskutera den ur ett mer ideologiskt och politiskt perspektiv också, men låt oss först fokusera på detta, så tar vi det andra imorgon, om ni fortfarande gidder.)
Utsaga 1: Sverige reagerar överdrivet ilsket på tv-programmet Blachman.
Med hjälp av Blachman inleds introt till argumentationen kring varför Sveriges ”progressiva” feminism är dömd att misslyckas och Danmarks ”mjukare” har framtiden för sig:
Varför blir er reaktion ett ilsket motstånd samt en märklig remake av programmet på svenska TV4 med omvända förtecken, där två kvinnor kommenterar nakna män?
Låt mig svara med en annan fråga, Nørmark: Varför blev ER reaktion på Blachman en märklig remake av programmet på danska Radio24syv redan i anslutning till premiärprogrammet, där två kvinnor kommenterar nakna män? Förmodligen för att Blachman inte alls var så himla avslappnat mottaget i Danmark som du vill ge sken av.
Redan här har Dennis (som jag tänker kalla honom eftersom det är för besvärligt att skriva danska Ö hela tiden) alltså ställt upp ett dikotomt förhållande mellan våra bägge länder där han medvetet eller omedvetet (dvs antingen lögnaktigt eller på grund av dåligt utförd research, bägge dödssynder i det här läget) enbart fokuserar på den ena sidans ageranden, vilket alltså innebär att han ställer upp en problemformulering baserad på falska premisser.
Lite danska reaktioner på Blachman kan ni exempelvis läsa HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR samt se en parodi på Blachmans pretentiösa intro HÄR, och läsa lite kritiska recensioner och hur det gick för programmet (hint: det gick dåligt) HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. Det finns mer men jag orkar inte länka fler nu. Poängen är: det är knappast enbart i Sverige som reaktionen på programmet varit ”ett ilsket motstånd”. Utanför Norden har programmet till och med kallats ”The most sexist show ever”. Så ta nu ett djupt andetag och sluta tro att detta är något specifikt svenskt. För det är det inte. Och sluta också gärna att osynliggöra den danska feministiska rörelsen.
Utsaga 2. Sverige är så nypuritanskt tack vare feminismen att inte ens en tecknad badbrud får existera.
[...] när vi påföljande vecka får veta att Systembolaget förbjuder ett öl eftersom etiketten pryds av en bystig flicka, så skakar vi åter igen på huvudet.
Vad Dennis här inte verkar ha koll på är att vi i Sverige har vissa alkohol- och marknadsföringslagar samt fastslagna rekommendationer som inte tillåter marknadsföring av alkoholhaltiga drycker som anspelar på sex eller att den sexuella förmågan skulle öka av alkoholkonsumtion eller som porträtterar alkohol i samband med våld eller för den delen idrott (så min dröm om att ge ut en öl som heter ”Spriten räddade mig från sporten” kommer förmodligen aldrig gå i uppfyllelse). Det är paragrafer om ”särskild måttfullhet” och ”inte förekomma där alkohol inte anses passande” som dikterar detta.
Det handlar alltså inte om någon direkt feministisk prydhetskonspiration, även om det så passande råkar vara en nyhet som kommer en vecka efter upprördheten kring Blachman, utan om att ett öl vars etikett som (hör och häpna) utformats i Danmark (why are we not surprised?) har blivit stoppad på grund av dess sexuellt uppmuntrande visuella innehåll (namnet Lust, en tecknad naken kvinna med väldigt stora bröst i ett badkar, ett inbjudande leende och en come-hither-blick) precis som Iron Maidens öl Trooper blev stoppat på grund av våldsamt innehåll. Läs mer här.
Och det kan man liksom tycka vad man vill om, likaså alkoholmonopolet, men det är varken nytt eller speciellt konstigt om man tänker efter, och handlar mycket mer om inställningar till alkohol och reklam än sexism. Men självklart är det DEN etiketten det rapporteras om till Danmark, och inte Iron Maiden-etiketten. För att det redan sedan innan finns en sex- och alkoholdifferens mellan våra samhälleliga utformningar och allt som kan förstärka den bilden, och således förstärka den egna identiteten som ”dansk och frisinnad” är givetvis fantastiskt stoff för danska medier.
Utsaga 3. Sverige kan inte ens låta bli att kritisera danska fiskepiger.
Eller varför inte tidigare i år när ett reportage med halvnakna kvinnor och fisk i det danska tidsskriften ”Fisk & Fri” (som över huvud taget inte utkommer i Sverige) gav upphov till protester på rejält avstånd från de gängse fritidsfiskarkretsarna, med bland annat hot om att hacka tidsskriftens hemsida.
Okey.
1. Det var inte ett ”reportage” utan ett kontinuerligt återkommande inslag på tidsskriftens hemsida, skapat 2007 för att ”locka mer trafik till sidan”, men det är kanske en petitess.
2. ”Halvnakna kvinnor”, är det det man kallar kvinnor med bar överkropp alternativt kvinnor som döljer fittan bakom fisk? Det är kanske en definitionsfråga. Jag hade kanske hellre skrivit ”barbröstade modeller” men det är ju bara jag. Ni kan se själva här. Dock har de inte med bilden med hon som ligger ”död” i vattnet, vilket var en av de som fick mest kritik.
3. Jag tror vi kan konstatera att om inte Fisk & Fri hade beslutat sig för att kräva Genusfotografen på pengar för att han publicerade bilderna på sin blogg, så hade den här nyheten knappast blivit så viral som den blev. Nu blev den istället upptakten till en diskussion kring och ett förslag om förändring av publiceringslagen, som just nu skyddar återpublicering av verk i kritiskt syfte i alla andra medier förutom de digitala. Läs mer här.
Fisk & Fri blev alltså kritiserad av en fotograf vars nisch och affärsidé är att just kritisera sexualisering av (kvinno)kroppar i forum där dessa knappast hör hemma (en fisktidning, come on). Man kan väl säga att det på något vis var förväntat. Vad detta ”på avstånd från fiskekretsar” ska betyda förstår jag dock inte – kanske menar Nörmark att det enbart är fiskintresserade som får lov att ha en åsikt om fiskpinuppor.
Jag har för övrigt mailat Fisk & Fri för att höra om det var svenska eller danska hot om hacking som de mottog, men de har inte svarat mig på det än. Jag har dock fått bekräftat att de har fått ”ubehagelige emails bl.a. med trusler om hacking”, vilket givetvis är mycket beklagligt, och jag hoppas förstås att Fisk & Fri har anmält detta till politiet.
4. Assange är oskyldigt anklagad för våldtäkt.
Sedan skriver Nörmark (okey, jag kör bara på svenska Ö då) ett eller annat om Julian Assange, och jag tänker verkligen lämna hela den debatten utanför detta eftersom varenda antifeminist i norra hemisfären tydligen var med både under de aktuella nätterna, vid avtalen om skydd, vid sexet utan skydd, vid diskussionerna kvinnorna emellan efteråt om risken för HIV samt vid samtalet med polis som beslutar att väcka allmänt åtal om våldtäkt och de vet således precis ALLT om hur fruktansvärt Assange har blivit behandlad i detta och hur hans ”sexuella samkväm” som Dennis beskriver det ”plötsligt rubricerades som våldtäkt”.
Så inte ett ord om det vill jag höra i kommentarerna. Jag vill bara konstatera att eftersom vi har rättsstater just för att vanligt folk inte ska sitta och spekulera kring människors eventuella brottsliga handlingar och skuld eller oskuld så anser jag det tämligen fult av Nörmark att överhuvudtaget lyfta den frågan och ytterligare förstärka en bild av att veta vad som försiggått och att Assange givetvis är oskyldig – något som det är upp till domstol att avgöra nu, om han någonsin behagar återkomma.
Utsaga 5. I Sverige får barn inte ha kön på dagis.
Ah, det evigt slentrianmässiga användandet av lite abstrakta och ickenämnda genusdagis, en i min erfarenhet mycket vanlig invändning mot svensk jämställdhetspolitik.
Här hemma har svenska förskolors experiment* med könsneutrala termer i stort sett mötts med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta.
*här har den icke namngivne översättaren valt ordet ”experiment” (ett ord ofta återfunnet i antifeministiska texter på samma ämne) snarare än som i originaltexten; ”försök”.
Det här är, mig veterligen, en överdrift som liksom all annan genusrelaterad rapportering får sitt nyhetvärde inte utifrån ett förväntat intresse för det faktiska arbetet men istället utifrån ett skandalvärde. Detta märks kanske först och främst i rubrikerna till artiklar kring de cirka 7 förskolor i Stockholmsområdet som allihop sköts av förskolechefen Lotta Rajalin, exempelvis den Aftonbladetartikeln som heter ”Förskola – utan flickor och pojkar”.
Och alla ba ”OMG FEMINISTERNA FÖRSÖKER SUDDA BORT KÖN!!!” och läser inte resten av texten. Så även Dennis Nörmark. Men hade han bara gjort det hade han läst exempelvis detta:
– Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med, säger Lotta Rajalin.
Och det allra viktigaste är då hur de vuxna förhåller sig till barnen. Forskning visar att könet avgör vilket bemötande ett barn får – redan som gråtande spädbarn.
[...]
Därför är språket så viktigt på Egalia. Könsbestämmande ord som pojkar och flickor används inte.
– Vi säger ju inte ”Nu ska alla svenskar leka med det här”. Varför ska vi då dela upp utifrån kön? Visst har barn preferenser – men de hänger inte ihop med biologiskt kön, säger Gabriella Martinson.
Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”.
– Men vi rättar aldrig barnen, de gör aldrig fel, de gör som de lärt sig, säger Lotta Rajalin.
”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.
Så. Ingen fara på taket, som alla kan se. I den här artikeln om samma sak förtydligas även att:
– Det handlar inte om att göra pojkar till flickor och tvärtom, utan om att låta alla få tillgång till helheten. Att inte höja på ögonbrynen för att en flicka är jätteintresserad av fotboll eller en pojke vill dansa balett, säger hon.
– Men att vi är noga med vårt förhållningssätt till barnen betyder inte att vi är ute efter att förändra dem, de är underbara precis som de är och får vara precis så flickflickiga eller pojkpojkiga som de vill. Det är en mänsklig rättighet att få vara den man har vilja och förmåga att vara.
Utsaga 6. I Sverige vill feministerna ha ett nollsummespel och ta lagenligt uppnådda privilegier från männen.
Ja precis. För sedan säger Dennis att de i Danmark just inte önskar ett nollsummespel, där ”män ska fråntas sina lagenligt uppnådda privilegier för att de istället ska överlämnas till kvinnor”, utan att för den sakens skull precisera vad det skulle handla om. Vad är det för lagenligt uppnådda privilegier som hotas att tas ifrån män? Vem är det som önskar ett nollsummespel? Detta att bara säga vad den ena sidan INTE vill ha indikerar liksom att den andra sidan VILL ha samma sak, när nu hela texten handlar om skillnaden mellan Danmark och Sverige.
Således har Dennis, utan att ens behöva belägga det med något, lyckats bygga en bild av att feminister i Sverige vill ta ifrån män deras lagenligt uppnådda privilegier (vilka de nu skulle vara), vilket GIVETVIS kommer skrämma upp danska män, som inte heller förstår vad det handlar om, och omedelbart få dem att bli defensiva. Ingen ska komma här och ta något från mig! Vad det nu än är.
Utsaga 6. Feminister i Sverige vill ha ett kön istället för två.
Precis. Det är det där Dennis säger om hur enormt mycket mångfald det blir med två kön, vilket Nina Björk redan behandlat, så jag släpper den ologiska detaljen och går vidare, med en stilla tanke till alla mina intersexuella och transsexuella vänner, afk som ivl, som blir så sjukligt negligerade av alla precis hela tiden.
Utsaga 7. Sverige har valt att aktivt kuva det som män sätter värde på.
När det gäller den där idéen om att Geert Hofstedes undersökning kring ”maskulina” och ”feminina” värden i diverse länder skulle kunna gå att tolka som att ”Sverige har valt den andra extremen och infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på”… tja, Charlotte har redan sagt det bäst:
Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!
Det handlar alltså inte om någon ”aktiv undertryckelse” av sådant som män bryr sig om, utan om att män faktiskt bryr sig om andra saker än traditionellt (symboliskt) maskulina, i länder där jämställdheten rankas högt. Charlotte igen:
Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.
Läs hela hennes inlägg här. Jag vet inte med er, men att använda en undersökning på det vis som Nörmark här gör, och jag misstänker dessutom att han främst fått sig den serverad i andra hand snarare än att läsa det själv, att dra slutsatser som faktiskt inte kan dras av materialet och speciellt inte den enda variabel som han väljer att lyfta upp… det är inte helt trovärdigt. Speciellt när han inte ens berättar vad de så kallade ”feminina” värdena är utan låter de maskulina stå ensamma, så vi får anta att de feminina är motsatsen till ”värdighet, ära, förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar”.
Utsaga 8. Samhällelig solidaritet är omanligt och högerpolitik är macho och en riktig karl klarar sig själv.
Allt detta kokar egentligen ner till detta: att Nörmark är högerpolitisk (Liberal Alliance) – vilket kommer till synes i formuleringar kring det ”ärelösa” skandinaviska samhället med ”offentlig försörjning, stödpedagogiska aktiviteter och offermentalitet kring individen” samt att det i detta samhälle inte finns någon ”anledning att skämmas för at det inte går så bra för dig. Men kanske är det bra att skämmas för att inte kunna försörja sig själv eller sin familj [...]?”.
Det är ju Fas 4 i en liten ask, detta. Skuldbeläggande av individen för att hen inte lyckats ”klara sig själv” som något positivt. Om det är vad maskulina värden handlar om så är iallafall jag väldigt glad att vi inte har mer av det.
Bonus: Översättaren vet att Dennis är ute och cyklar + i Sverige har vi mansskatt.
Sedan händer det något mycket märkligt i denna text. Den skiljer sig nämligen åt mellan den svenska och den danska översättningen. På danska står det:
I har indledt en krig imod mænd ved at tage pladser, som tidligere var tildelt dem. Så bliver de naturligtvis sure, fordi det er gement tyveri.
Är ni med? Dennis skriver alltså att vi (kvinnor eller feminister eller svenskar eller vilka nu ”vi” är) har inlett ett krig mot män genom att ta platser som tidigare tilldelades män. Och detta blir män sura över, eftersom det är gemen stöld.
Det här låter helt ärligt inte riktigt klokt. Det är liksom det ultimata rädd-man-som-inte-vill-dela-med-sig-av-sin-sfär-och-sin-rätt-att-typ-tjäna-mest-pengar-och-så-argumentet. Män har haft vissa platser i samhället, exempelvis i den offentliga sfären, och nu tar kvinnor dessa platser – vilken förbannad fräckhet!
Detta verkar dock den svenska översättaren också ha reagerat på. Så här ser det ut som att Dennis fått lite hjälp – speciellt som detta är den enda gången texten skiljer sig åt. Kan vi ana att översättaren är mer insatt i den ”jämställdistiska” tankegången än vad vi kanske hade förväntat oss?
Ni har startat ett krig mot män genom att främja kvinnor och därmed diskriminera män betydligt mycket mer än vad vi gör i Danmark. Ta exempelvis det senaste påfundet om att införa en högre skatt för män. (Ett förslag i Umeå kommun, reds anm.) Naturligtvis blir de förbannade eftersom det är gement tjuveri.
Vaaa? Vad hände här? Varför förklarar den svenska texten mycket mer utförligt vad exakt det skulle vara som var tjuveri och dessutom slänger in ett specifikt exempel? Ett exempel som för övrigt var ett provocerande förslag med en kontext som går helt tilbaka till Schyman för 10 år sedan, och inte ett ”påfund”, eftersom ”påfund” antyder att det har införts.
Jag har mailat DN och frågat kring översättningen. Svar inväntas med spänning.
Nå. Vi får väl se om jag orkar skriva mer om detta imorgon. Jag har ju under dagen kunnat konstatera att Dennis har lite konstigt sätt att räkna på våldtäkter och anmälningar på (i alla anmälningar som inte leder till fällande dom var den misstänkte oskyldigt anklagad) och det blir jag nog tvungen att skriva något om.
Håll till godo tills vidare.
P.S. Ja, jag tycker han har en poäng i att mycket av den offentliga feministiska argumentationen baseras på en (iallafall till sitt uttryck) mansnegativ retorik – men just den saken har han verkligen inte hjälpt upp på med den här texten, dessvärre. D.S.
Skillnaden mellan feminister och antifeminister
I en av de diskussionsgrupper jag är medlem i diskuterades för ett tag sedan möjliga anledningar till varför feminister och de som lite slarvigt kommer kallas antifeminister i detta inlägg (jämställdister och andra feminismkritiska får ursäkta), och en av de andra medlemmarna författade en fyrapunktslista över generella skillnader, inklusive anledningar till att det kan vara så svårt för dessa grupper att mötas och förstå varandra, som jag gärna vill lyfta fram här (direkt copy pasteat med skribentens tillåtelse):
1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.
2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.
3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.
4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.
…
Jag skulle vilja lägga till ett par kommentarer på detta. Punkt 1 och 2 håller jag med om – det verkar finnas en tämligen tydlig uppdelning i liberalism & naturvetenskap och socialism & samhällsvetenskap när det kommer till feminister och aktiva icke-feminister, även om undantag givetvis alltid finns. Det är väl också en av anledningarna till kopplingen mellan rasism och antifeminism som många påpekat – de håller till på högerkanten bägge två, för det mesta – utan att jag för den sakens skull vill implicera att alla antifeminister skulle vara rasister. Däremot tror jag faktiskt att de allra flesta rasister också är antifeminister, men det är ju ett eget inlägg i sig självt.
När det gäller punkt 3 ligger det implicit en annan skillnad i retoriken, nämligen den att de flesta feminister är kvinnor, och de flesta aktiva icke-feminister är män – att vi har tämligen olika könade upplevelser beroende på vilket kön vi uppfattas ha torde rimligen påverka vår attityd gentemot jämställdhetspolitiken.
Och när det gäller den fjärde punkten tänker jag att det är just precis den liberala tanken om allas eget ansvar och personliga frihet som skulle kunna ligga till grund för missuppfattningen om att antipluggkulturen skulle vara pojkarnas eget fel – precis som många antifeminister gärna vill hävda att det är kvinnornas eget fel/förtjänst att de är i den position de är. Om det är så ens utgångspunkt är – alla har ansvar för sin egen situation – då är det klart att alla anledningar förutom direkt och aktiv betygsdiskriminering gentemot pojkar kommer anses vara ”pojkarnas eget fel” – det finns ju heller inga strukturer att söka förklaringen hos.
Kan det vara så? Kan skillnaden i att söka svar hos individer eller samhälle vara den som ställer till det mest?
Vari ligger de största missförstånden? Kan vi kartlägga dem och undvika dem? Arbeta runt dem för att komma vidare?
För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?
Det måste det helt enkelt för annars kan vi ju lika gärna ge upp alltså.
Helt kort om kvinnolöner
Det finns ett argument, som jag eventuellt tror härstammar från den däringa MRA-snubben vars namn jag alltid blandar ihop med Will Ferrell, som lyder ungefär såhär:
Om nu kvinnor får mindre i lön enbart på grund av sitt kön trots att de utför samma arbete som män – varför anställer inte alla företag enbart kvinnor då, då detta skulle ge företagen mycket större vinst?
Och alla MRA-anhängare ba ”Men guuuud detta är ju världens bästa argument som dessutom kittlar min faiblesse för liberalism och fri marknad och konkurrens!”
Och jag ba ”Okey. Det låter logiskt vid första anblick, jag ger er det. Men om det är så vi människor resonerar: hur kan det då komma sig att inte ALLA jobb på 50-talet gavs till kvinnor, då det till och med stod inskrivet i kollektivavtalen på den tiden att så kallade ”kvinnolöner” skulle ligga på en nivå som motsvarade 70% av männens lön?”.
Hmmm?
Farväl till Ström – igen.
Jag har redan sagt farväl till Pär Ström en gång det här året, när han slutade blogga på obestämd tid. Och jag håller med mig själv även denna gång, när jag i våras skrev att
Vi på den feministiska sidan kan nu få en möjlighet att smälta allt detta och integrera de faktiska frågorna i vår världsbild utan att hela tiden behöva förhålla oss defensiva (och aggressiva, och sluta hacka på individer istället för att intressera oss för vad som sägs).
Och ni på den feminismkritiska sidan får dels möjligheten att själva formulera vad ni tycker och tänker, och dels ställs inför situationen där ni själva måste börja ta ett större ansvar för att de här frågorna lyfts upp. Pluralism istället för upprepande av andras formuleringar. Jag välkomnar det.
Mina tankar kring Pär Ströms avhopp från jämställdhetsdebatten är ungefär de samma nu som då:
Bra. Det var på tiden. För debatten om jämställdhet har sedan länge urartat till en metadebatt om Feminismen å ena sidan och Pär Ström å den andra. Faktum är att alla verkar vara mer intresserade av att snacka om Ström än om något annat. Är han en antifeminist, är han hatad, är han hotad, är han dum i huvudet, är han en hjälte, är hans följare representativa för hans uttryckta åsikter, är ”jämställdist” ett ord och har det i så fall ens ett innehåll, och så vidare i all evighet. Låt oss prata om något viktigare, för sjutton.
Hans avhopp har också den fördelen att de som tidigare främst hållit till i Ströms kommentarsfält nu faktiskt blir tvungna att göra något själva för att fortsätta debatten, vilket jag redan noterat på flera håll att några planerar att göra. Och i den processen misstänker jag ytterligare en positiv konsekvens, nämligen en tydligare uppdelning mellan mer extrema antifeminister/feministhatare och jämställdister, mansrättsaktivister och de som helt enkelt inte vill definiera sig enligt i nuläget tillgängliga pronomen. I samtal jag haft ”bakom kulisserna” med människor som identifierar sig som feminismkritiska men inte antifeministiska har jag kunnat läsa en önskan om att få slippa buntas ihop med diverse mer extrema antifeminister, och med Ström som gemensam nämnare borttagen finns större möjlighet till diversifiering, något som alla rörelser torde må bra av.
Det är nämligen det som är baksidan av baksidan. Om man försöker göra sig ett namn i en debatt är man närmast tvungen till att vara radikal, på ett eller annat vis. Man är tvungen till att provocera – för annars är det ingen som vill lyfta en. Och då får man följare därefter. Det är strategiskt smart – men bara under en begränsad tid. Om man vill bli tagen på allvar. Och jag himlar fortfarande varje gång jag ser någon av Ströms anhängare anamma hans egen retorik och skriva ”Pär som bara sagt att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och skyldigheter”. Det är ju helt otroligt att det han säger att han gjort blir mer verkligt än det han faktiskt gjort. För visst kan detta återfinnas i många av hans blogginlägg – men det nästan alla hans inlägg har gjort är – tadaa – att propagera EMOT feminism. Och det är helt okey. Det får man göra. Men då får man också stå för det, stå för sin kritik, och inte skjuta den åt sidan och hävda att man ”bara” gjort något annat.
Men så må det vara! Pär Ström har trots allt lyckats med att dra igång en jävla folkstorm. Det får man ge honom. Han har över 650 avskedskommentarer på sin blogg i detta nu, och Kränkta Vita Män-gruppen har 45 000 likes med hans ansikte som fana. Han är rikskändis. Hans namn kommer förmodligen nämnas i debatten en lång tid framöver. Och kanske är det just det han vill undvika genom att hoppa av nu. Kanske inser han att diskussionerna går mycket långsammare fram om vi hela tiden måste hantera metadebatten om personerna snarare än frågorna. Kanske pallar han bara inte vara driftkucku åt ”den etablerade mediaeliten” längre. Kanske tycker han faktiskt att det här med hot är för obehagligt, vilket många andra bloggare och skribenter kan skriva under på. Vad vet jag.
Men en sak som vi iallafall ska vara överens om innan vi går vidare är att Ström på intet vis uppmuntrat till saklig debatt, och att kritiken mot hans meningsmotståndare som jag läst på många platser nu, att ingen velat bemöta honom sakligt, inte är hela sanningen. Bland annat minns jag en lång och utförlig genomgång av hans förra bok utförd av två docenter och två professorer som Ström, mig veterligen, aldrig behagade bemöta, men i en kommentar avfärdade med att den ”inte motbevisade” det han hade skrivit. Det är först när Ström upplevt sig baktalad som han reagerat och bemödat sig med att ge ett svar, som när Sveland skrev att han var extremist. Det är inte möjligt att föra en saklig debatt med någon som inte besvarar saklig debatt utan enbart reagerar när hen blir dåligt behandlad.
Som man ropar får man svar, vill jag bara påpeka. Och det gäller förstås inte bara Ström. Men vill man ha saklig debatt får man nog försöka föra saklig debatt själv först.
Med detta sagt menar även jag att det tyder på att något är jävligt galet i debatten när allmänt hets och hån mot en specifik person (som dessutom har barn i skolåldern vilket ingen verkar reflekterat ens ett ögonblick på) blir opium och allmänt accepterad underhållning för folket. Och jag hoppas verkligen att det får ett slut nu, att skratten tystnar när måltavlan försvunnit ur sikte.
Samtidigt hoppas jag att de som nu vill plocka upp och fortsätta på det Ström har gjort också inser att tiden för den metoden och den retoriken borde vara förbi nu. Att det eventuellt är dags att arbeta aktivt med de faktiska frågorna istället för att enbart driva opinionspolitik på nätet. Att det kan vara läge med fler praktiska initiativ likt de som Pelle Billing faktiskt initierat, det vill säga att skriva medborgarförslag till kommuner och politiker och påverka där saker faktiskt kan ske.
För det FINNS ju reella saker att arbeta med här, som jag vill påpeka att ingen feminist som iallafall jag talat med motsätter sig, exempelvis det här att män i samboförhållanden inte kan få delad vårdnad om inte mamman godkänner detta, eller som jag fick veta idag senast, att män som känner sig osäkra på om de faktiskt är fader till barnet eller för den delen bara vill få det bekräftat, inte heller kan få lov att göra ett dna-test om inte modern godkänner detta utan måste gå via tingsrätten i så fall.
Visst kan det vara viktigt att driva frågor via nätet, om inte annat för att människor med liknande åsikter ska kunna finna varandra, men när det gäller dylika konkreta ting går det ju faktiskt att göra något mer än att bara klaga på det och hoppas att någon annan plockar upp det.
Dags att komma ur fasen av nyförälskelse, av adrenalinpump och endorfiner. Dags för mansfrågorna att mogna och ta plats där de gör faktisk skillnad.
Och det är inte i ytterligare fler argsinta kommentarsfält.
Vågar kvinnor inte diskutera med män?
Ja, jag vet, ni vill veta hur det var i Stockholm i helgen.
Ni får vänta. Fanny har inte mailat över några bilder än.
Men under tiden kan ni hjälpa mig att klura lite på det här:
På den senaste tiden (ja okey, halvåret) har jag noterat att det är fler och fler män som kommenterar här inne, och i takt med detta försvinner fler och fler kvinnliga kommentatorer.
Fanny framförde teorin ”din blogg har blivit ett tillhåll för antifeminister, too bad”, men jag kan komma på en handfull andra teorier.
Låt oss göra en lista:
1. Det är som Fanny säger – det är alldeles för många feminismkritiker här. I och med att jag öppnat upp för dialog och uppmanat till en trevlig ton som de flesta av de nya kritiska kommentatorerna håller så raderas inte deras inlägg direkt (som på många andra bloggar) och därmed blir det rätt snabbt en övervikt av dessa kritiska kommentarer som…
2. …feministerna, som ändå till övervägande del är kvinnor, inte pallar att svara på, eventuellt för att de haft mer aggressiva diskussioner här tidigare eller på andra nätplatser, och inte orkar diskutera mer alternativt har gett upp allt hopp om dialog redan för länge sedan.
3. Detta är dock inte en särskilt vattentät teori eftersom de flesta icke-feminismkritiska kommentatorer som ändå hänger kvar är män. Är det en könsfråga snarare än en fråga om ideologi? Avviker kvinnor från debatten om det kommer en man och framför kritik? Är kvinnor rädda för att gå in i diskussioner med män?
4. Är det så att de kvinnor som i vanliga fall skulle ha något att säga i diskussionerna har egna bloggar som de väljer att spendera sin tid på istället för att skriva långa kommentarer på andras bloggar? Eftersom det nu också råkar vara så att kvinnor är extremt överrepresenterade när det kommer till bloggande på den här nivån?
Eller det femte alternativet:
5. Jag är för bra. De som håller med mig bara nickar instämmande och går vidare utan att känna behov av att säga något ytterligare. Det är bara de som inte håller med mig som anser det värt att skriva några kommentarer. Och de som inte håller med mig är helt enkelt övervägande ur kategorin ”män”.
6. Det finns förstås den här varianten också, det vill säga den som heter ”feminister vill inte gå in i sakliga diskussioner där de inte ser en uppenbar vinst i slutet av tunneln”.
7. Samt denna: Det är ingen som är intresserad av dialog ändå. Och de flesta av de kommentarer jag får är faktiskt inte skrivna av människor som har läst för att förstå, utan de som läst för att kritisera. Och det är ju aldrig roligt att svara på. Thus svarar jag knappt själv ens längre. Speciellt inte på de som börjat anamma Aktivarumstilen, dvs skriva inlägg där varje mening ska dissekeras för sig. Allt allt för tråkigt att svara på. Leder ingenstans. Orkar inte försvara allt jag skriver.
Kul. Här försökte man stimulera ett förlåtande och vänligt samtalsklimat, och så gick det rakt åt andra hållet.
Får försöka komma på något nytt, då.
Vad föreslår ni?
Nu jävlar ber jag om donationer
Yes, you heard me right.
Det handlar inte om pengar. Alltså, jo, det handlar om pengar, som jag inte har att spendera på böcker, som jag gärna vill läsa. Och nej, bibliotek fungerar inte för mig för jag skriver notiser och stryker under och gör kommentarer i mina böcker. Och dessutom älskar jag böcker så mycket att jag skulle kunna ligga med dem om de var lite mer penisformade och vill absolut inte lämna tillbaka dem någonsin.
Så: Om det sitter någon där ute, feminist eller antifeminist eller jämställdist eller odefinierad, som tycker att det vore en bra idé att jag läste han den där Steven Pinkers böcker, och även nånting av han Warren Farrell, så vill jag helt enkelt be om att ni skickar böcker av ovannämnda till mig!
Ni kan maila mig på hannah@onewaycommunication.co och erbjuda era gamla avlagda böcker eller om ni råkar sitta på sådana penningsummor att ni vill skänka mig detta, av ert hjärtas godhet.
Jag fyller dessutom år snart. *wink wink*
(Funderade en stund på att spela ut det där kvinnokortet, ni vet det där som gör att kvinnor får saker gratis, och lägga upp en bild på mig själv där man kan se rakt ner i min urringning (som nu för dagarna är rätt skaplig pga ska ha mens snart) men beslöt mig för att låta bli. Jag antar att sådana tricks inte fungerar på er ändå.) (Men om jag inte får napp nu blir jag jävligt besviken! Hycklare till jämställdister!).
(Detta kan vara det märkligaste inlägg jag någonsin skrivit. There’s a first for everything, antar jag).
Sveland, Ström, Rättvisa, Jämställdhet.
Jag är tvungen att dra ner på antalet blogginlägg under en period, för jag måste verkligen koncentrera mig på min kandidatuppsats.
Men det är ju omöjligt att låta bli att kommentera hur Sveland och Ström använder sig av nästan exakt samma slags retorik när de beskriver sina motståndares position till dagens jämställdhetspolitiska situation:
Pär Ström, Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång, DN 2012-02-10
Maria Svelands våldsamma angrepp i DN på några bloggare som skriver ideellt utgör ännu ett bevis på att feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan. De är rädda för könsneutral lagstiftning. De är rädda för att bli av med sina privilegier och sitt tolkningsföreträde.
Maria Sveland, I tysnaden vilar förnekelsen av orättvisorna, DN idag
En stor del av hatet mot feminismen som finns i vårt samhälle tror jag handlar om just detta. Antifeministerna vet nämligen att ett rättvist samhälle på inga sätt skulle likna det samhälle vi har i dag. Ett rättvist samhälle skulle innebära en förskjutning av såväl makten som gamla sköna privilegier. Kanske är det denna rädsla inför förändring som även den stora tysta massan upplever? En tystnad som faktiskt understödjer hatet.
Kontentan: Ingen är speciellt nöjd med den rådande situationen och bägge menar att en rädsla för förlusten av vissa privilegier ligger till grund för motståndarnas protester.
Är inte detta lite intressant ändå?
Farväl tills vidare, Pär.
Min första tanke när jag via Twitter (givetvis, vart annars) fick veta att Pär Ström och Genusnytt tar en Time Out var ”Shit. Hoppas han är okey”. Och det kan ju verka märkligt med tanke på hur mycket kritik jag riktat mot honom de senaste åren.
Eller? Eller inte alls speciellt märkligt. För en människa som kan behålla min uppmärksamhet och hålla mina känslor kokande under så många år har fanimej något speciellt.
Jag har sedan flera månader tillbaka slutat läsa på hans blogg, för jag känner inte att jag behöver den längre. Jag behöver den inte för jag har börjat reflektera, och är inte intresserad av att läsa de mer radikala och de stundom mycket aggressiva inslagen från den feminismkritiska sidan. Och jag behöver inte heller läsa den av den anledningen att hans grundtankar redan reproducerats och vidareutvecklat och omformulerats av andra vars retorik jag bättre kan förhålla mig till.
Och inte heller märkligt med tanke på hur mycket skit han fått ta emot. Jag fasade för ett ögonblick, innan jag läste hans inlägg om blogguppehållet, för att han hade blivit knäckt. Vilket i sig själv var något av ett wake up call. Nu har jag aldrig utgjort något inflytelserik röst i Ström-kritiken, eftersom jag inte ”är någon”, tack och lov, men associationerna till högstadiemobbing och den period i mitt liv när jag själv inte vågade gå till skolan utan istället spenderade månader sittande i skogen läsandes böcker blev ändå för stor. Det önskar jag fan inte någon alltså: att välja bort en plats på grund av att påhoppen där tär för mycket på en.
Nu tror jag inte att det är så. Jag hoppas iallafall att det inte är så. Jag hoppas att det han skriver om nya spännande projekt är den faktiska anledningen. Men ändå. Jag blev påmind om att Pär är en människa. Och det är ju alltid jävligt nyttigt. Att komma ihåg att de vi kritiserar är människor som förtjänar att bli bemötta med iallafall grundläggande respekt.
Men med det sagt är jag ändå glad att Pär väljer att pausa bloggen ett tag. Och anledningen till det är denna: det är dags att vi börjar tänka lite själva över de saker som blivit sagda, istället för att haka upp oss på en specifik person.
Vi på den feministiska sidan kan nu få en möjlighet att smälta allt detta och integrera de faktiska frågorna i vår världsbild utan att hela tiden behöva förhålla oss defensiva (och aggressiva, och sluta hacka på individer istället för att intressera oss för vad som sägs).
Och ni på den feminismkritiska sidan får dels möjligheten att själva formulera vad ni tycker och tänker, och dels ställs inför situationen där ni själva måste börja ta ett större ansvar för att de här frågorna lyfts upp. Pluralism istället för upprepande av andras formuleringar. Jag välkomnar det.
Jag tror inte att Pär Ström är dum alls. Jag tror inte att det var ett plötsligt beslut. Jag tror att han känt av att tiden är inne att sluta vara den extremradikala rösten för mansfrågorna, för nu är det dags att ta diskussionen till en annan nivå. Alla rörelser behöver en hetsig start. Sedan planas det ut och blir integrerat i samtalet. Jag tror han vet precis vad han gör.
Eller så tillskriver jag honom kvaliteter efter mina önskemål här. Det spelar egentligen ingen roll, för det kommer ingen av oss andra få veta ändå. Kontentan är ändå att jag tror att hans roll som aggressiv forward eller vilka metaforer vi nu vill använda oss av, är färdigspelad. Det är dags att komma vidare.
Vi ses längre fram, Pär. Ska bli intressant att se vilken retorik du då använder dig av, och vart diskussionen har landat när du kommer tillbaka.
Väldigt intressant.
Måste dessutom, inlägget till ära, lyfta upp den feministiska bloggen Smaskigt Fakta som kritiserar bloggen Shit Jämställdister Say.
Det är inte så svart och vitt längre. Samtalet utvecklas. Kanske kanske kan vi mötas nånstans i gråzonerna?
Herregudihimmelen
Okey. Jag tycker att det är ett fult grepp att försöka ta sig tolkningsföreträde av ordet ”jämställdist” på det här viset, eftersom de vars kommentarer läggs upp förmodligen aldrig ens hört talas om ordet, och förmodligen inte ens funderat över olika jämställdhetsideologier…
Men förutom det.
Herregudihimmelen vilka saker folk vräker ur sig, alltså.
Vad snackar jag om?
http://shitjamstalldistersay.tumblr.com/
…amenvafan.
Varför Pär Ström möts med ilska…
…har Sleepless gett några anledningar till här. Tillåt mig citera ett par avsnitt.
Trots fem år av vad han själv kallar ”genusforskning” och två utgivna böcker i ämnet Feminism ser man att Ström fortfarande tror att feministisk teori säger att alla män ”glider runt på en räkmacka” och att alla män förr i tiden gick runt och ”härskade”. Denna förvirring om vad feministisk teori faktiskt säger är ett ständigt återkommande ämne för jämställdismen.
Vilket är, tror jag, hela grunden till det ogillande på gränsen till galet hat som Ström får ta emot nu. Den felaktiga tolkningen. Jag tänker på hur bistert han konstaterade att människor i debatten envisas med att kalla honom ”antifeminist”, trots att han inte själv tycker att han är det. Och sen tänker jag på hur han själv gett begreppet ”feminism” helt andra betydelser än vad feministerna själva vill tillskriva det. Det måste givetvis alltid finnas plats för kritik mot feminismen, men när han genomgående under flera års tid sammankopplat ordet ”feminism” med formuleringar som ”egofeminismens propagandamaskin”, ”Amazonia”, ”tokfeminism”, ”mansfientligt matriarkat” och ”misandri” så är han ärligt talat inte i position att känna sig dåligt behandlad när människor dömer honom själv och hans blogg efter hur han själv beskrev den september 2011: ”En blogg som kritiserar feminism” (så ovanligt!). Alltså antifeministisk, enligt ordets wikidefinition.
Jag försöker själv undvika det ordet nu för tiden (och håller mig istället till ”feminismkritisk”), eftersom jag inte tycker att det leder till något annat än polarisering (samt eftersom antifeministerna, som jag kallade dem, uppenbarligen inte lägger samma värdering i ordet som jag gör, och då är det ju helt fruktlöst att fortsätta med den etiketten), och försöker faktiskt, strange as it might seem, att förstå vad det är Ström menar. Han gör det inte lätt för mig, precis. Men jag antar att den känsla han får när han gång på gång blir kallad antifeminist är den samma som jag får varje gång jag blir kallad feminist – av någon som anammat hans definition av ordet, och inte min, eller ens den gängse. Det är så fruktansvärt hopplöst att försöka resonera med någon som på förhand bestämt vad man står för. Det tror jag Pär skulle hålla med mig om. (Och med allt detta sagt: nej, jag har ingen aning om vad det handlar om när folk kallar honom ”apa” och dylikt, vilket jag också redan kritiserat här. Högstadiefasoner som jag trodde vi skulle växa ifrån när vi kom över 20, men nej då).
Men vidare:
Jämställdismen tycks, trots att den fokuserar på mäns problem enbart för att den ”belyser den obelysta sidan i jämställdhetsdebatten” och är för ”äkta” jämställdhet mellan könen, ha svårt att se att det överhuvudtaget finns strukturella jämställdhetsproblem som drabbar kvinnor. Mansfrågor, som till exempel hur män osynliggörs i sitt föräldraskap eller att många män känner en press på sig att vara ”familjesförsöjare” när de egentligen skulle vilja vara hemma med barnen, sätts in i den förtryckande struktur den tillhör. Kvinnors problem med strukturella könsnormer ses däremot av jämställdismen ofta som något som kan lösas om kvinnorna ”slutade” leva upp till samhällets förväntningar och gjorde ”andra val” i livet, samt om de bara lärde sig att ”hävda sig”.
Ström medger att det finns ”vissa förväntningar på att kvinnor ska tänka på sitt utseende.” Men han konstaterar att kvinnors “väldiga sminkande och hårtvättande och shoppande och klänningsprovande och annan kroppsfixering” är en drivkraft som till en inte föraktlig del kommer “naturligt inifrån de själva” snarare än från yttre påtryckningar. Han konstaterar också att: ”det kan ju inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna, om man nu är en karriärsugen kvinna. Mot bakgrund av det enorma övertag som kvinnor har på dejtingmarknaden måste de ju rimligtvis kunna få en livspartner även om de skär ned på tiden för skönhetsvård.”
Varpå Mariel svarade att ”det är lika svårt som för en man att ta på sig en klänning”, vilket jag tyckte var en tämligen bra jämförelse. Det är precis det här vi feminister snackar om när vi säger ”normer”. Det är koder som det är fruktansvärt svårt att ta sig förbi. Det finns inget ”naturligt” inuti män som gör att de inte vill ta på sig en klänning, trots att det är både svalt och trevligt på en varm sommardag (och dessutom, om vi ska snacka biologi, borde vara bättre för spermiernas överlevnad i pungen mht värme). Det är på grund av att de inte vill bryta mot normer kring manlighet de inte gör det. Och det finns på motsvarande vis inget ”naturligt” i kvinnor som gör att vi vill sminka oss. Det handlar, som vi alla vet, om att vilja vara sexuellt attraktiva för det motsatta könet. Men vad är hönan och vad är ägget? När kraven som ställs för att anses vara sexuellt attraktiva faktiskt upplevs som negativa ur både personliga och samhälleliga perspektiv, är det inte dags att säga nej då?
Normerna har luckrats upp, javisst, och kanske speciellt för kvinnor som får lov att smyga sig in på det manliga området, det är en del kvinnor som struntar fullständigt i allt vad smink och tvätta håret heter (Hej, Lady Dahmer!). Men det krävs också att man pallar med att bli betraktad som en något sämre (dvs inte så sexig) kvinna. Precis som det krävs att man skiter i vad andra tycker om en och ens sexighet när man kommer till jobbet i kjol trots penisinnehav. (Dock att män i kjol är helt sexigt. Man kan ju se hela paketet.) Men frågan är kanske främst varför kvinnor i högre grad protesterar mot de kvinnliga normerna, än vad män gör mot de manliga?
Det slående med det här är naturligtvis att Pär Ström så vitt jag vet aldrig sagt till män att sluta “gnälla” över könsorättvisor i samhället och börja “ta ansvar för sin egen position (i hemmet)”. Inte heller har jag hört honom säga till män att ”det kan inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna” till exempel när det gäller att män har förväntningar på sig att vara ”ridderliga”. Nej, vid dessa orättvisor pratar jämställdismen istället om ”outtalade förväntningar” och det yttre “tryck” som männen drabbas av och som ”till en inte oväsentlig del kommer från kvinnorna.”
Igen, normer, det vill säga strukturer. Strukturer som inte upprätthålls av ett medvetet och ondsint patriarkat, men som upprätthålls och reproduceras av oss, vi som lever i det här samhället. Strukturer existerar enbart i förhållande till människor som ger dem värde och lever enligt dem. Och det är här det blir så konstigt, när strukturer å ena sidan enbart är ett feministiskt jäkla påhitt, och å andra sidan samtidigt får män att offra sina liv på att tjäna pengar på ibland mycket farliga arbeten, för att försvara kvinnor och barn enligt ridderlighetsnormer, för att… för att det är det som kvinnorna vill? Eller?
”Kvinnor vill ha” är inte ett speciellt bra argument för att män ska fortsätta sätta sina liv på spel. ”Män ville ha” att kvinnor skulle fortsätta vara hemma och ta hand om barnen istället för att bry sig om politik och andra traditionellt manliga ting. Kvinnorna ville något annat. Männen accepterade. Och se, vi blir fortfarande förälskade, vi vill fortfarande leva ihop, vi vill fortfarande skaffa barn ihop, trots att kvinnor har byxor och tjänar egna pengar och för guds skull är statsministrar och presidenter i våra grannländer.
Jag vill mena att kvinnor anpassar sig efter vad männen är och vill lika mycket som män anpassar sig efter vad kvinnor är och vill. Nu har kvinnor byxor. Vi är uppenbarligen åtråvärda ändå. Om män har kjol tror jag inte att den sexuella attraktionen kommer minska i mer än vadå, fem år på sin höjd? Det krävs bara att männen själva vill. Ni ska inte bry er ett dugg om vad kvinnor vill. För vi är precis lika inlärda i vad män ”är” som ni är, och vi kan ändra uppfattning. Vi kommer fortsätta älska er ändå. (Och nej, det handlar inte om att ha på sig kjol, den blev visst ett återkommande exempel bara).
Men för att komma vidare. Sleepless tar upp ett exempel där Ström menar att det problem kvinnliga dataspelare upplever i form av sexualisering både av sitt generella kön och sitt fysiska går att undkomma helt enkelt genom att den kvinnliga spelaren antar ett manligt alias när hon spelar. Vilket irriterar mig helt enormt på ett mycket personligt plan eftersom jag spelat onlinespel i många år och inte har den minsta lust att dölja (eller skämmas för) mitt biologiska kön på grund av att jag då riskerar att bli betraktad som ett sexuellt tillgängligt objekt snarare än en mänsklig medspelare.
Men för utom det: För det första föreslår Ström att mäns sexualisering av kvinnor är kvinnornas problem att åtgärda genom att undvika att vara kvinnor (skaffa manligt alias), och för det andra är det ett sådant praktexempel på den där lilla saken som han alltid förnekar, nämligen könsmaktsordningen, eller närmare bestämt den del av könsmaktsordningen som hänvisar till ”mannen som norm”. Mannen är människan, kvinnan är undantaget. När jag för en del år sedan analyserade hans bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” (2007) konstaterade jag exakt samma tendenser i hans beskrivning av kvinnligt och manligt förkroppsligande:
”En kvinna kan välja mellan en mer eller mindre manlig och en högst feminin livsstil, liksom allt däremellan. […] Hon har valfriheten att skaffa sig förmåner i en manlig omgivning genom att spela på sin kvinnlighet de gånger hon har lust med det, men när hon hellre vill uppträda könlöst och neutralt går det också bra.
[...]
En varm dag kan en kvinna välja mellan att klä sig diskret och neutralt i långbyxor (på manligt vis) eller i en luftig kjol eller klänning.
Alltså, genom att framhäva sin kvinnlighet gör kvinnan något avvikande från det normala, och genom att undvika kvinnlighet och anta en ”mer eller mindre manlig” livsstil eller klä sig i långbyxor ”på manligt vis” är kvinnan ”neutral” och ”könlös”. Hur en man eventuellt skulle göra för att bli neutral och könlös diskuteras inte, vilket i sig implicerar att manlighet är normalstadiet och att mannen redan är könlös och neutral, vilket är exakt vad den feministiska kritiken av ”mannen som norm” går ut på.”
Med allt detta sagt: Jag är inte intresserad i att bli en del i ”hetsen mot Pär Ström”. Det kommer förmodligen generera mig ett antal mindre retweets på Twitter att jag skriver det, men så får det väl vara då. Jag kan läsa igenom min egen blogg från början till idag och se att det i mångt och mycket har varit det faktum att Ström irriterar mig så fruktansvärt som gjort att jag alls börja intressera mig för mansfrågor (ur ett annat perspektiv än det feministiska) och feminismkritik. Vilket är otroligt intressant och viktigt att ha med i beräkningen.
Men jag är på intet sätt redo att lyssna på vad Pär Ström har att säga. Inte alls. Jag har slutat läsa hans blogg, för jag vill hellre läsa det något mindre provocerande men mer innehållsrika som Pelle Billing skriver. För det talar nämligen till en större publik. Jag blir inte per automatik exkluderad och placerad i ett fiendeläger när jag läser hans inlägg (om jag bara håller mig undan från kommentarerna, alltså). Det blir jag hos Ström, per automatik.
Jag utgår ifrån att Pär anser att han slår ur underläge. Och det gör han också, på sätt och vis, eftersom hans åsikter inte är generellt accepterade av samhället i stort. Men saken är den, att de han slår mot (feminister och kvinnorättsaktivister) också anser att de slår från en position av underläge. För han riktar sig inte enbart mot de feministiska politikerna, exempelvis. Han riktar in sig på alla som kallar sig feminister. Och där har vi det. Den medvetna underdogpositionen. Att utmåla alla inom ett paraplybegrepp som fienden. Det som provocerar så fruktansvärt. Det som gör att han får agera ansikte åt ”kränkta vita män”. Det som gör att Pär Ström nu är för feministerna vad Schyman är för antifeministerna (jaja, ni vet vad jag menar).
Pär, chanserna är väl sådär stora att du någonsin läser här inne, men om du gör det: Kan du inte ändra din retorik? Så att det du säger faktiskt får någon poäng även hos de du inte riktar dig till? För jag tycker att du har en poäng (men vem fan är jag att tycka något som helst). Du har blivit erkänd, du har blivit offentligt hånad, alla vet vem du är nu. Om du NU börjar tala det du faktiskt VILL och inte ständigt förminskar, osynliggör och förlöjligar feministers kamp för kvinnofrågor, så kanske det faktiskt finns en möjlighet för att du blir tagen på allvar, även av så kallade ”rabiata feminister”. Jag tror faktiskt, dock enbart utifrån mina egna reaktioner, att chanserna skulle öka drastiskt.
Och det tror jag (I can’t believe I’m writing this) att du förtjänar. Men hjälp till då. Bara lite. För satan. Det är nämligen få som tycker att mansfrågorna du lyfter bör ignoreras. De försvinner bara i bruset av all feminismkritik. Och det är så fruktansvärt synd.
