Category Archives: Jämställdism osv.

Replik på Aktivarums replik på mitt inlägg ”Allt som heteromän gillar är fel”

Okey. Jag avskyr att behöva göra det här, men jag kan helt enkelt inte låta detta stå oemotsagt.

Mitt inlägg ”Allt som heteromän gillar är fel” har blivit utgångspunkt för ett inlägg på Genusdebatten, där Aktivarum aka Erik behagat bryta upp det i små små bitar istället för att se till helheten (sin vana trogen) och därmed fullkomligt missa poängen.

Egentligen borde jag inte spendera tid på detta, och det tog mig också över en vecka innan jag ens pallade gå in och se vad som skrivits (som jag blivit uppmärksammad på via twitter), eftersom jag mer än något annat avskyr den här sortens ”debatt” – där en enskild bloggares enskilda inlägg ska dissekeras till oigenkännlighet för att föra fram en antifeministisk poäng. Men nu läste jag det trots allt och blev så förfärad över misshandeln som mitt inlägg råkat ut för att jag är tvungen att komma med en replik.

En av Aktivarums/Eriks strategier är att just sprida ut ens inlägg med små små bitar av citerad text och hantera dem en efter en, utan att se till den slutgiltiga poängen, vilket gör det närmast ohanterbart att svara på, vilket också är en av anledningarna till att jag bett ovan nämnda bloggare att inte kommentera så mycket på min blogg och även initierat den teckengräns jag satt upp för kommentarer. Detta är något Erik har respekterat, och det är jag mycket glad för, eftersom diskussionsklimatet inte på något vis gynnas av den sortens kommentarer.

Nu har han dock valt att dedikera ett helt inlägg till mig på detta vis, och jag får således försöka anstränga mig till det yttersta för att bena upp hans ”svar” på min ”kritik” (vilket inte var någon kritik, bara ett konstaterande).

Jag ber på förhand om ursäkt för den röriga dispositionen, men så här blir det när man ska försöka bemöta ett inlägg som fokuserar på enskilda stycken. För att underlätta försöker jag göra detta i punktform.

1. Erik gör en poäng av att allt jag säger som INTE per automatik är fel, högklackade skor, smala kroppar, osv,  är saker som kvinnor självmant väljer att göra för att gynnas i den patriarkala struktur som bedömer kvinnor främst efter utseende. Nå nej, det var inte det han sa, han sa bara att ”kvinnor gynnas” av dem, utan vidare analys. Fint så. Sedan skriver han att ”Lemoines vinkling verkar ignorerar detta helt och hållet” vilket är rena spekulationer från hans sida eftersom jag här, och som han hade förstått om han kunnat läsa hela inlägget och förstått den samlade bilden , talar om FRAMSTÄLLNINGAR AV KVINNOKROPPEN I MEDIA. Inte vad enskilda kvinnor väljer att göra, eller varför. Det är helt enkelt inte relevant för min poäng om kvinnor gynnas av att uppfylla de normativa bilderna av hur sexiga kvinnor ser ut (vilket för övrigt är en underförstådd självklarhet).

2. Sedan menar Erik att det som ger förtur hos kvinnor inte är samma sak som det som ger förtur hos män, dvs nakna manskroppar skulle inte ge samma effekt hos kvinnor som nakna kvinnokroppar ger hos män. Vilket inte är sant för det första, och anledningen till att, för att ta hans egna exempel, den så kallade fria marknaden inte erbjuder lika mycket naken manshud som kvinnohud är först och främst pga social påverkan. Det går inte att se till hur marknaden ser ut och dra slutsatsen att detta reflekterar människors önskningar och behov, för marknaden påverkas inte direkt av behov om inte det sociala klimatet tillåter de samma behoven. Är ni med? Dessutom går det inte att jämföra sexualisering av kvinnokroppar med framställningar av män som i sin (påklädda) position som agent (nej, inte 007-sorten, agency talar jag om) anses attraktiv.

3. Därefter drar Erik märkligt nog paralleller till Twilight och Justin Bieber, och utan att ha varit speciellt intresserad av någon av dem eftersom de riktar sig till tonåringar specifikt kan jag konstatera att min inlägg aldrig handlat om att det inte skulle finnas undantag i form av historier och artister som fokuserar på den specifikt kvinnliga publiken. Detta har dock inget med ”sexualisering” eller ”exploatering av manskroppen” att göra.

4. Sedan skriver Erik följande: ”Den manliga heteroblicken (det vill säga manlig uppmärksamhet)” vilket bara innebär att han inte förstått något som helst av vad den manliga heteroblicken innebär i narrativa sammanhang. ”Den manliga blicken” i akademiskt användande innebär att den tilltänkta målgruppen för bilden är en heteroman, inte att det är ”manlig uppmärksamhet” som ges. Det handlar om MÅLGRUPP, tilltänkt ÅSKÅDARE. Inte om ifall män ”ger det uppmärksamhet” IRL eller ej. Det handlar om att män FÖRMODAS ge det uppmärksamhet, att bilden skapas FÖR ATT ge män något att ”uppmärksamma”. Är alla med på skillnaden här?

5. Därefter väljer Erik att fullständigt ignorera min poäng om att kvinnor kan behöva kvinnliga karaktärer att identifiera sig med i mediala framställningar och hävdar, helt märkligt, att vi inte har någon ”kvinnlig målgrupp att tala om” och drar igen upp sitt exempel med Twilight (med målgrupp ”tonårstjejer”) och menar, eventuellt, att eftersom det FINNS film som riktas specifikt mot kvinnor (som inte är en målgrupp?) så är detta inget problem? Det hela är så märkligt formulerat så jag förstår det inte ens. Nej, Erik, om vi talade om ENBART Twilight så skulle vi inte ha den här diskussionen, men nu talar vi om DEN SAMLADE MASSAN MEDIA som existerar. Det är en viss skillnad.

6. Sedan säger Erik ett eller annat om att kvinnor inte är en ”betalande målgrupp” utan att backa upp detta uttalande med eventuella siffror kring vilka som konsumerar media. Att kvinnor inte konsumerar media är för mig, som medievetare, nyheter, och jag vill gärna ha lite siffror på det. Att han dessutom gör en referens till ”var ska de män som har problem med kärlekslivet hitta en flickvän” gör mig helt förvirrad. Vad menar han ens? You tell me.

7. Kvinnlig sexualitet är inte en rättighet för män, skriver Erik sedan. Det är en produkt som män betalar för. Sedan refererar han till Pickup Arts och drar ner det hela till en individuell nivå IGEN trots att jag fortfarande talar om FRAMSTÄLLNINGAR i MEDIA. Därefter jämför han mäns ”krav” på att vara ”underhållande” och ”risktagande” med ”att mannen exempelvis ställer enorma krav på kvinnans utseende”. Detta har fortfarande INGENTING med min ursprungliga kritik mot att kvinnor sexualiseras för den manliga blicken i media att göra. Dessutom missar han FULLSTÄNDIGT min poäng med att män som klagar på att kvinnor klagar på sexualisering av kvinnors kroppar vill försöka rationalisera sitt beteende genom att just hävda att ”det är det män tänder på men nu får vi väl inte tända på något längre”, dvs Erik gör precis det som jag just kritiserat en del män för att göra: tro att det är DE som är den huvudsakliga målgruppen och att de därför på något vis, exempelvis genom betalning, ska ha rätt till överdriven exponering av kvinnokroppar.

8. Mot slutet drar Erik slutsatsen att den enorma sexualiseringen av kvinnor i det offentliga rummet är en ”konsekvens” av att män gillar snygga kvinnor. Och gör ett försök på att hantera ”orsak och konsekvens” till min nackdel, vilket enbart kan anses slå tillbaka på honom själv, eftersom han även här gör EXAKT det mitt inlägg försökte motsäga: bara för att män gillar snygga kvinnor behöver inte det betyda att snygga kvinnor ska finnas precis överallt i media, för det innebär bara att media utgår ifrån mäns blick när de framställer kvinnor. Alltså. Hur kan man inte se när man gör precis den poängen själv?

9. Sedan försöker Erik igen applicera sina kunskaper om PUA på mediaframställning, vilket fungerar sådär, om jag ska vara ärlig. Dessutom menar han IGEN att den (enligt honom tydligen existerande) frånvarande betalande kvinnliga publiken inte ser på annat än chiclit-filmer och manshatande framställningar. Vilket är rakt av fel. Kvinnor konsumerar extremt mycket media som på intet vis är till hennes fördel, som på intet vis ger henne karaktärer att identifiera sig med, och som på intet vis framställer kvinnor som agerande subjekt. För själva bildspråket, narrativet, som fortfarande följer oss sedan fotografiets födelse, är skapat ”neutralt” för män, av män. Och om en kvinna ska kunna få någon underhållning av att se en film där hennes enda identifikation är ett sexuellt objekt är hon av nödvändighet tvungen att objektifiera sig själv. DET ÄR HÄR MIN POÄNG LIGGER men förstår Erik det? Nej.

10. ”Vad är det kvinnorna till överväldigande del är betalande publik för? Jo, litteratur och annan kultur som för fram ideologiska klagomål på manlig kultur.” Ge mig siffror som backar upp detta helt ur röven tagna påstående, Erik. Gör det. Verifiera dina källor, osv. Ge mig statistik som visar att kvinnor främst betalar för klagomål på manlig kultur. I dare you.

11. Till allra sist menar Erik att all den media som är riktad specifikt mot kvinnor utgör ett argument emot det faktum att majoriteten film, även den som INTE har en uttalad ”manlig” publik, inte har kvinnor i roller som ger oss kvinnor möjlighet till identifiering, eller ens får lov att finnas för sin egen skull. Kvinnor existerar inte i den grova majoriteten film, om de inte är där för att driva en manlig karaktär framåt eller vara hans kärleks/sex-objekt. Bara det faktum att 10% av alla 4789 filmer som blivit granskade HÄR klarar Bechdeltestet (att två namngivna kvinnliga karaktärer talar med varandra om något annat än en man) säger väl sitt.

Så. Det faktum att min bästa icke-feminist twittrade mig och menade att detta Eriks inlägg skulle varit det skarpaste som skrivits på genusdebatten gör mig mest orolig över att min känsla för vilka antifeminister som är värda att tala med har blivit störd.

Surt för mig, all in all.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Internationella Mansdagen (del 1?)

För någon månad sedan såg jag ett program på dansk tv om detta med alla olika ”internationella dagar” som ska firas till höger och vänster. Där hade de satt upp en stor kalender där de hade highlightat en del nämnvärda dagar, och på den 19:e november stod: ”Toalettens dag”. Och inget mer.

Nu är ju Danmark inte sådär oerhört bra på jämställdhet så det skulle inte förvåna mig ett jäkla dyft om Internationella Mansdagen inte ens nämns här under dagen (vilket iof kan bero på att det också är kommunval här idag), men det ger ju en liten fingervisning kring hur diskursen ser ut. Existerar IMD ens som begrepp där du bor? Grattis, ert jämställdhetsarbete existerar.

När jag nu skulle få lite inspiration inför det här inlägget, för jag tycker det är viktigt att lyfta den här dagen och vill göra det på ett lite mer välgenomtänkt vis än förra året när jag mest blev arg, gick jag in på diverse så kallade ‘jämställdistiska’ bloggar (för några med ett rent och uttalat fokus enbart på mansfrågor utan ännu större fokus på feminismkritik är svårt att hitta (förutom eventuellt Certatio, min nya stjärna på den ickefeministiska delen av blogghimlen)) för att leta efter lite pådrag, lite uppmaningar till förändring, lite medborgarförslag men kanske först och främst lite faktiska aktioner på denna Männens Dag som jag skulle kunna lyfta och uppmärksamma.

Vad fann jag?

I princip inget mer än en stor mängd metadebatt (läs: kritik av feminism och/eller feminister). Inlägg efter inlägg som i princip enbart går ut på att ”analysera” eller ”plocka sönder” eller ”gå igenom” diverse feministers inlägg i debatten.

Och någonstans där försvann min ändå något upprymda känsla av att vilja lyfta mäns könsspecifika problem just denna dag (vilket jag ändå försöker göra så gott jag kan och hinner oavsett). Någonstans där börjar det kännas lite såhär: ”Om de som själva utger sig för att värna om mäns rättigheter inte är villiga att syssla med något mer konstruktivt än att typ plocka isär olika kandidatuppsatser i genusvetenskap – vems kamp är det då jag ska försöka lyfta här?”

Jag vet inte vem jag försökte lura mer än mig själv. Jag trodde verkligen att alla de som spenderar så mycket tid på att skriva långa långa lååååånga inlägg om diverse människors åsikter i frågan ”jämställdhet” och som mobiliserar sig så massivt på diverse mer eller mindre feministiska bloggares kommentarsfält också skulle kunna gå ihop IRL och göra något värt att lyfta. 

”Bara en massa gnäll men ingen vill faktiskt göra något” som en av mina mer oförmodade feminismkritiska bekanta något bittert uttryckte det.

Och som det är nu är jag mest förbannad över hur flera av mina icke-radikal-feministiska vänner behandlats på diverse bloggar runt omkring och inte ett jävla dugg peppad på att lyfta mansspecifika problem om de liksom ska kidnappas av den sortens retorik, av den delen av sfären.

Kanske blir jag det ändå under dagen. Vi får se. Jag hoppas det, för jag vill fortfarande uppmärksamma exempelvis det faktum att män är så väldigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, att de har en kortare livslängd, att de lever mycket farligare och att de trots vår förändrade samhällsstruktur ändå förväntas vara försörjare snarare än familjemedlemmar.

Men tills dess tycker jag ni ska läsa Purres fina uppmaning om att krama en man.

Kram på er, alla män. Kram som fan.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Jag saknar Pelle

Jag saknar Pelle Billing. Jag menar det verkligen. Det finns ingen som helst annan icke-feministisk sida eller blogg som inte antagit ett aggressivt antifeministiskt språk (implicit som explicit) och sånt orkar jag helt enkelt inte läsa, så nu får jag faktiskt all min input från antingen andra pro-feministiska bloggare och debattörer eller från media – och det är fan inte bra alltså.

Jag hatar när mitt perspektiv blir snävare, när redundansen i flödet blir för hög, när allt jag läser är skrivet med samma utgångspunkt, det vill säga samma som min.

Samtidigt kan jag bara inte få mig till att läsa text efter text som följer samma mönster och innehåller samma ingredienser: slentrianmässigt klankande på genusvetenskap som vetenskap (helst av någon utan förståelse för samhällsvetenskaplig epistemologi och teoribildning), lite generaliseranden kring vad ”feminister” gör/säger/tycker och till sist något om ”sann jämställdhet” (jag får ändå ge det till Pär Ström, han har verkligen lyckats pränta in den termen i sina efterföljare).

Det blir för tröttsamt.

Billing höll en högre klass, en mer upplyft agumentation, kanske har det att göra med det jag tog upp i förra inlägget – fokus på rätt ställe nämligen vad som vill åstadkommas (jämställdhet) istället för fokus på en mer eller mindre imaginär kamp mellan olika läger. Och den kritik som framfördes var ofta förankrad i en förståelse kring både samhällsvetenskapliga teorier och könsrollssamhället och en bra balans mellan biologi och kultur snarare än någon slags evolutionspsykologisk idé om hur kön ”är”.

Och det gjorde mig bättre, gjorde mig skarpare, när jag faktiskt blev utmanad i mina tankegångar av någon som inte hade på agendan att ”vinna” utan som faktiskt förde diskussionen framåt, utan att hänfalla till krigsretorik mer än vad som kan vara förväntat av vem som helst som brinner för ämnet.

Jag saknar det.

*suck*

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Dennis Nørmark, vad är det du säger om Sverige egentligen?

Varför hatar DN och Politiken den nordiska jämställdhetsdebatten? Kan man fråga sig, med tanke på den så kallade ”replikväxling” som dessa båda tidningar publicerat i Sverige och Danmark de senaste dagarna: först ett öppet brev från antropolog Dennis Nørmark, och sedan ett svar från Nina Björk. Varav intet gott har kommit för att stävja den hätska ton som tydligen ligger till grund för hela påhittet.

En kvalificerad gissning är, skulle jag mena med en MKV-examen i ryggsäcken (något ska jag ju ha den till så varför inte kvalificerade gissningar), att tidningarna helt enkelt säljer ut ett eventuellt underlag för god diskussion till förmån för några extranummer (det kallas väl marknadslogik, för er som är lite mer kapitalistiskt lagda). Det som upprör mest är det som säljer mest, och vad skulle egentligen sälja mer än en kombination av hetsig genusdebatt och nationell identitet? Danmark mot Sverige, det är ju ett klassiskt tema.

Men frågan är: vilken är den här bilden av Sverige som det debatteras emot, och hur relevant är den? Vilka utsagor konstruerar diskursen om den svenska feminismen? För att vara lite jävla fancy pantsy. Kort sagt: Vad säger han egentligen om oss, den gode Dennis, och vad betyder det?

(Det är en lång text och jag skulle vilja diskutera den ur ett mer ideologiskt och politiskt perspektiv också, men låt oss först fokusera på detta, så tar vi det andra imorgon, om ni fortfarande gidder.)

Utsaga 1: Sverige reagerar överdrivet ilsket på tv-programmet Blachman. 

Med hjälp av Blachman inleds introt till argumentationen kring varför Sveriges ”progressiva” feminism är dömd att misslyckas och Danmarks ”mjukare” har framtiden för sig:

Varför blir er reaktion ett ilsket motstånd samt en märklig remake av programmet på svenska TV4 med omvända förtecken, där två kvinnor kommenterar nakna män?

Låt mig svara med en annan fråga, Nørmark: Varför blev ER reaktion på Blachman en märklig remake av programmet på danska Radio24syv redan i anslutning till premiärprogrammet, där två kvinnor kommenterar nakna män? Förmodligen för att Blachman inte alls var så himla avslappnat mottaget i Danmark som du vill ge sken av.

Redan här har Dennis (som jag tänker kalla honom eftersom det är för besvärligt att skriva danska Ö hela tiden) alltså ställt upp ett dikotomt förhållande mellan våra bägge länder där han medvetet eller omedvetet (dvs antingen lögnaktigt eller på grund av dåligt utförd research, bägge dödssynder i det här läget) enbart fokuserar på den ena sidans ageranden, vilket alltså innebär att han ställer upp en problemformulering baserad på falska premisser.

Lite danska reaktioner på Blachman kan ni exempelvis läsa HÄRHÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR samt se en parodi på Blachmans pretentiösa intro HÄR, och läsa lite kritiska recensioner och hur det gick för programmet (hint: det gick dåligt) HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. Det finns mer men jag orkar inte länka fler nu. Poängen är: det är knappast enbart i Sverige som reaktionen på programmet varit ”ett ilsket motstånd”. Utanför Norden har programmet till och med kallats ”The most sexist show ever”. Så ta nu ett djupt andetag och sluta tro att detta är något specifikt svenskt. För det är det inte. Och sluta också gärna att osynliggöra den danska feministiska rörelsen.

 

Utsaga 2. Sverige är så nypuritanskt tack vare feminismen att inte ens en tecknad badbrud får existera. 

[...] när vi påföljande vecka får veta att Systembolaget förbjuder ett öl eftersom etiketten pryds av en bystig flicka, så skakar vi åter igen på huvudet.

Vad Dennis här inte verkar ha koll på är att vi i Sverige har vissa alkohol- och marknadsföringslagar samt fastslagna rekommendationer som inte tillåter marknadsföring av alkoholhaltiga drycker  som anspelar på sex eller att den sexuella förmågan skulle öka av alkoholkonsumtion eller som porträtterar alkohol i samband med våld eller för den delen idrott (så min dröm om att ge ut en öl som heter ”Spriten räddade mig från sporten” kommer förmodligen aldrig gå i uppfyllelse). Det är paragrafer om ”särskild måttfullhet” och ”inte förekomma där alkohol inte anses passande” som dikterar detta.

Det handlar alltså inte om någon direkt feministisk prydhetskonspiration, även om det så passande råkar vara en nyhet som kommer en vecka efter upprördheten kring Blachman, utan om att ett öl vars etikett som (hör och häpna) utformats i Danmark (why are we not surprised?) har blivit stoppad på grund av dess sexuellt uppmuntrande visuella innehåll (namnet Lust, en tecknad naken kvinna med väldigt stora bröst i ett badkar, ett inbjudande leende och en come-hither-blick) precis som Iron Maidens öl Trooper blev stoppat på grund av våldsamt innehåll. Läs mer här.

Och det kan man liksom tycka vad man vill om, likaså alkoholmonopolet, men det är varken nytt eller speciellt konstigt om man tänker efter, och handlar mycket mer om inställningar till alkohol och reklam än sexism. Men självklart är det DEN etiketten det rapporteras om till Danmark, och inte Iron Maiden-etiketten. För att det redan sedan innan finns en sex- och alkoholdifferens mellan våra samhälleliga utformningar och allt som kan förstärka den bilden, och således förstärka den egna identiteten som ”dansk och frisinnad” är givetvis fantastiskt stoff för danska medier.

 

Utsaga 3. Sverige kan inte ens låta bli att kritisera danska fiskepiger.

Eller varför inte tidigare i år när ett reportage med halvnakna kvinnor och fisk i det danska tidsskriften ”Fisk & Fri” (som över huvud taget inte utkommer i Sverige) gav upphov till protester på rejält avstånd från de gängse fritidsfiskarkretsarna, med bland annat hot om att hacka tidsskriftens hemsida.

Okey.

1. Det var inte ett ”reportage” utan ett kontinuerligt återkommande inslag på tidsskriftens hemsida, skapat 2007 för att ”locka mer trafik till sidan”, men det är kanske en petitess.

2. ”Halvnakna kvinnor”, är det det man kallar kvinnor med bar överkropp alternativt kvinnor som döljer fittan bakom fisk? Det är kanske en definitionsfråga. Jag hade kanske hellre skrivit ”barbröstade modeller” men det är ju bara jag. Ni kan se själva här. Dock har de inte med bilden med hon som ligger ”död” i vattnet, vilket var en av de som fick mest kritik.

3. Jag tror vi kan konstatera att om inte Fisk & Fri hade beslutat sig för att kräva Genusfotografen på pengar för att han publicerade bilderna på sin blogg, så hade den här nyheten knappast blivit så viral som den blev. Nu blev den istället upptakten till en diskussion kring och ett förslag om förändring av publiceringslagen, som just nu skyddar återpublicering av verk i kritiskt syfte i alla andra medier förutom de digitala. Läs mer här.

Fisk & Fri blev alltså kritiserad av en fotograf vars nisch och affärsidé är att just kritisera sexualisering av (kvinno)kroppar i forum där dessa knappast hör hemma (en fisktidning, come on). Man kan väl säga att det på något vis var förväntat. Vad detta ”på avstånd från fiskekretsar” ska betyda förstår jag dock inte – kanske menar Nörmark att det enbart är fiskintresserade som får lov att ha en åsikt om fiskpinuppor.

Jag har för övrigt mailat Fisk & Fri för att höra om det var svenska eller danska hot om hacking som de mottog, men de har inte svarat mig på det än. Jag har dock fått bekräftat att de har fått ”ubehagelige emails bl.a. med trusler om hacking”, vilket givetvis är mycket beklagligt, och jag hoppas förstås att Fisk & Fri har anmält detta till politiet.

 

4. Assange är oskyldigt anklagad för våldtäkt. 

Sedan skriver Nörmark (okey, jag kör bara på svenska Ö då) ett eller annat om Julian Assange, och jag tänker verkligen lämna hela den debatten utanför detta eftersom varenda antifeminist i norra hemisfären tydligen var med både under de aktuella nätterna, vid avtalen om skydd, vid sexet utan skydd, vid diskussionerna kvinnorna emellan efteråt om risken för HIV samt vid samtalet med polis som beslutar att väcka allmänt åtal om våldtäkt och de vet således precis ALLT om hur fruktansvärt Assange har blivit behandlad i detta och hur hans ”sexuella samkväm” som Dennis beskriver det ”plötsligt rubricerades som våldtäkt”.

Så inte ett ord om det vill jag höra i kommentarerna. Jag vill bara konstatera att eftersom vi har rättsstater just för att vanligt folk inte ska sitta och spekulera kring människors eventuella brottsliga handlingar och skuld eller oskuld så anser jag det tämligen fult av Nörmark att överhuvudtaget lyfta den frågan och ytterligare förstärka en bild av att veta vad som försiggått  och att Assange givetvis är oskyldig – något som det är upp till domstol att avgöra nu, om han någonsin behagar återkomma.

 

Utsaga 5. I Sverige får barn inte ha kön på dagis. 

Ah, det evigt slentrianmässiga användandet av lite abstrakta och ickenämnda genusdagis, en i min erfarenhet mycket vanlig invändning mot svensk jämställdhetspolitik.

Här hemma har svenska förskolors experiment* med könsneutrala termer i stort sett mötts med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta.

 

*här har den icke namngivne översättaren valt ordet ”experiment” (ett ord ofta återfunnet i antifeministiska texter på samma ämne) snarare än som i originaltexten; ”försök”.  

Det här är, mig veterligen, en överdrift som liksom all annan genusrelaterad rapportering får sitt nyhetvärde inte utifrån ett förväntat intresse för det faktiska arbetet men istället utifrån ett skandalvärde. Detta märks kanske först och främst i rubrikerna till artiklar kring de cirka 7 förskolor i Stockholmsområdet som allihop sköts av förskolechefen Lotta Rajalin, exempelvis den Aftonbladetartikeln som heter ”Förskola – utan flickor och pojkar”.

Och alla ba ”OMG FEMINISTERNA FÖRSÖKER SUDDA BORT KÖN!!!” och läser inte resten av texten. Så även Dennis Nörmark. Men hade han bara gjort det hade han läst exempelvis detta:

– Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med, säger Lotta Rajalin.

Och det allra viktigaste är då hur de vuxna förhåller sig till barnen. Forskning visar att könet avgör vilket bemötande ett barn får – redan som gråtande spädbarn.

[...]

Därför är språket så viktigt på Egalia. Könsbestämmande ord som pojkar och flickor används inte.

– Vi säger ju inte ”Nu ska alla svenskar leka med det här”. Varför ska vi då dela upp utifrån kön? Visst har barn preferenser – men de hänger inte ihop med biologiskt kön, säger Gabriella Martinson.

Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”.

– Men vi rättar aldrig barnen, de gör aldrig fel, de gör som de lärt sig, säger Lotta Rajalin.

”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.

Så. Ingen fara på taket, som alla kan se. I den här artikeln om samma sak förtydligas även att:

Det handlar inte om att göra pojkar till flickor och tvärtom, utan om att låta alla få tillgång till helheten. Att inte höja på ögonbrynen för att en flicka är jätteintresserad av fotboll eller en pojke vill dansa balett, säger hon.
– Men att vi är noga med vårt förhållningssätt till barnen betyder inte att vi är ute efter att förändra dem, de är underbara precis som de är och får vara precis så flickflickiga eller pojkpojkiga som de vill. Det är en mänsklig rättighet att få vara den man har vilja och förmåga att vara.

 

Utsaga 6. I Sverige vill feministerna ha ett nollsummespel och ta lagenligt uppnådda privilegier från männen.

Ja precis. För sedan säger Dennis att de i Danmark just inte önskar ett nollsummespel, där ”män ska fråntas sina lagenligt uppnådda privilegier för att de istället ska överlämnas till kvinnor”, utan att för den sakens skull precisera vad det skulle handla om. Vad är det för lagenligt uppnådda privilegier som hotas att tas ifrån män? Vem är det som önskar ett nollsummespel? Detta att bara säga vad den ena sidan INTE vill ha indikerar liksom att den andra sidan VILL ha samma sak, när nu hela texten handlar om skillnaden mellan Danmark och Sverige.

Således har Dennis, utan att ens behöva belägga det med något, lyckats bygga en bild av att feminister i Sverige vill ta ifrån män deras lagenligt uppnådda privilegier (vilka de nu skulle vara), vilket GIVETVIS kommer skrämma upp danska män, som inte heller förstår vad det handlar om, och omedelbart få dem att bli defensiva. Ingen ska komma här och ta något från mig! Vad det nu än är.

 

Utsaga 6. Feminister i Sverige vill ha ett kön istället för två.

Precis. Det är det där Dennis säger om hur enormt mycket mångfald det blir med två kön, vilket Nina Björk redan behandlat, så jag släpper den ologiska detaljen och går vidare, med en stilla tanke till alla mina intersexuella och transsexuella vänner, afk som ivl, som blir så sjukligt negligerade av alla precis hela tiden.

 

Utsaga 7. Sverige har valt att aktivt kuva det som män sätter värde på. 

När det gäller den där idéen om att Geert Hofstedes undersökning kring ”maskulina” och ”feminina” värden i diverse länder skulle kunna gå att tolka som att ”Sverige har valt den andra extremen och infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på”… tja, Charlotte har redan sagt det bäst:

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Det handlar alltså inte om någon ”aktiv undertryckelse” av sådant som män bryr sig om, utan om att män faktiskt bryr sig om andra saker än traditionellt (symboliskt) maskulina, i länder där jämställdheten rankas högt. Charlotte igen:

Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

Läs hela hennes inlägg här. Jag vet inte med er, men att använda en undersökning på det vis som Nörmark här gör, och jag misstänker dessutom att han främst fått sig den serverad i andra hand snarare än att läsa det själv, att dra slutsatser som faktiskt inte kan dras av materialet och speciellt inte den enda variabel som han väljer att lyfta upp… det är inte helt trovärdigt. Speciellt när han inte ens berättar vad de så kallade ”feminina” värdena är utan låter de maskulina stå ensamma, så vi får anta att de feminina är motsatsen till ”värdighet, ära, förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar”.

 

Utsaga 8. Samhällelig solidaritet är omanligt och högerpolitik är macho och en riktig karl klarar sig själv. 

Allt detta kokar egentligen ner till detta: att Nörmark är högerpolitisk (Liberal Alliance) – vilket kommer till synes i formuleringar kring det ”ärelösa” skandinaviska samhället med ”offentlig försörjning, stödpedagogiska aktiviteter och offermentalitet kring individen” samt att det i detta samhälle inte finns någon ”anledning att skämmas för at det inte går så bra för dig. Men kanske är det bra att skämmas för att inte kunna försörja sig själv eller sin familj [...]?”.

Det är ju Fas 4 i en liten ask, detta. Skuldbeläggande av individen för att hen inte lyckats ”klara sig själv” som något positivt. Om det är vad maskulina värden handlar om så är iallafall jag väldigt glad att vi inte har mer av det.

 

Bonus: Översättaren vet att Dennis är ute och cyklar + i Sverige har vi mansskatt. 

Sedan händer det något mycket märkligt i denna text. Den skiljer sig nämligen åt mellan den svenska och den danska översättningen. På danska står det:

I har indledt en krig imod mænd ved at tage pladser, som tidligere var tildelt dem. Så bliver de naturligtvis sure, fordi det er gement tyveri.

Är ni med? Dennis skriver alltså att vi (kvinnor eller feminister eller svenskar eller vilka nu ”vi” är) har inlett ett krig mot män genom att ta platser som tidigare tilldelades män. Och detta blir män sura över, eftersom det är gemen stöld.

Det här låter helt ärligt inte riktigt klokt. Det är liksom det ultimata rädd-man-som-inte-vill-dela-med-sig-av-sin-sfär-och-sin-rätt-att-typ-tjäna-mest-pengar-och-så-argumentet. Män har haft vissa platser i samhället, exempelvis i den offentliga sfären, och nu tar kvinnor dessa platser – vilken förbannad fräckhet!

Detta verkar dock den svenska översättaren också ha reagerat på. Så här ser det ut som att Dennis fått lite hjälp – speciellt som detta är den enda gången texten skiljer sig åt. Kan vi ana att översättaren är mer insatt i den ”jämställdistiska” tankegången än vad vi kanske hade förväntat oss?

Ni har startat ett krig mot män genom att främja kvinnor och därmed diskriminera män betydligt mycket mer än vad vi gör i Danmark. Ta exempelvis det senaste påfundet om att införa en högre skatt för män. (Ett förslag i Umeå kommun, reds anm.) Naturligtvis blir de förbannade eftersom det är gement tjuveri.

Vaaa? Vad hände här? Varför förklarar den svenska texten mycket mer utförligt vad exakt det skulle vara som var tjuveri och dessutom slänger in ett specifikt exempel? Ett exempel som för övrigt var ett provocerande förslag med en kontext som går helt tilbaka till Schyman för 10 år sedan, och inte ett ”påfund”, eftersom ”påfund” antyder att det har införts.

Jag har mailat DN och frågat kring översättningen. Svar inväntas med spänning.

Nå. Vi får väl se om jag orkar skriva mer om detta imorgon. Jag har ju under dagen kunnat konstatera att Dennis har lite konstigt sätt att räkna på våldtäkter och anmälningar på (i alla anmälningar som inte leder till fällande dom var den misstänkte oskyldigt anklagad) och det blir jag nog tvungen att skriva något om.

Håll till godo tills vidare.

P.S. Ja, jag tycker han har en poäng i att mycket av den offentliga feministiska argumentationen baseras på en (iallafall till sitt uttryck) mansnegativ retorik – men just den saken har han verkligen inte hjälpt upp på med den här texten, dessvärre. D.S.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Skillnaden mellan feminister och antifeminister

I en av de diskussionsgrupper jag är medlem i diskuterades för ett tag sedan möjliga anledningar till varför feminister och de som lite slarvigt kommer kallas antifeminister i detta inlägg (jämställdister och andra feminismkritiska får ursäkta), och en av de andra medlemmarna författade en fyrapunktslista över generella skillnader, inklusive anledningar till att det kan vara så svårt för dessa grupper att mötas och förstå varandra, som jag gärna vill lyfta fram här (direkt copy pasteat med skribentens tillåtelse):

1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.

2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.

3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.

4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.

Jag skulle vilja lägga till ett par kommentarer på detta. Punkt 1 och 2 håller jag med om – det verkar finnas en tämligen tydlig uppdelning i liberalism & naturvetenskap och socialism & samhällsvetenskap när det kommer till feminister och aktiva icke-feminister, även om undantag givetvis alltid finns. Det är väl också en av anledningarna till kopplingen mellan rasism och antifeminism som många påpekat – de håller till på högerkanten bägge två, för det mesta – utan att jag för den sakens skull vill implicera att alla antifeminister skulle vara rasister. Däremot tror jag faktiskt att de allra flesta rasister också är antifeminister, men det är ju ett eget inlägg i sig självt.

När det gäller punkt 3 ligger det implicit en annan skillnad i retoriken, nämligen den att de flesta feminister är kvinnor, och de flesta aktiva icke-feminister är män – att vi har tämligen olika könade upplevelser beroende på vilket kön vi uppfattas ha torde rimligen påverka vår attityd gentemot jämställdhetspolitiken.

Och när det gäller den fjärde punkten tänker jag att det är just precis den liberala tanken om allas eget ansvar och personliga frihet som skulle kunna ligga till grund för missuppfattningen om att antipluggkulturen skulle vara pojkarnas eget fel – precis som många antifeminister gärna vill hävda att det är kvinnornas eget fel/förtjänst att de är i den position de är. Om det är så ens utgångspunkt är – alla har ansvar för sin egen situation – då är det klart att alla anledningar förutom direkt och aktiv betygsdiskriminering gentemot pojkar kommer anses vara ”pojkarnas eget fel” – det finns ju heller inga strukturer att söka förklaringen hos.

Kan det vara så? Kan skillnaden i att söka svar hos individer eller samhälle vara den som ställer till det mest?

Vari ligger de största missförstånden? Kan vi kartlägga dem och undvika dem? Arbeta runt dem för att komma vidare?

För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?

Det måste det helt enkelt för annars kan vi ju lika gärna ge upp alltså.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Helt kort om kvinnolöner

Det finns ett argument, som jag eventuellt tror härstammar från den däringa MRA-snubben vars namn jag alltid blandar ihop med Will Ferrell, som lyder ungefär såhär:

Om nu kvinnor får mindre i lön enbart på grund av sitt kön trots att de utför samma arbete som män – varför anställer inte alla företag enbart kvinnor då, då detta skulle ge företagen mycket större vinst?

Och alla MRA-anhängare ba ”Men guuuud detta är ju världens bästa argument som dessutom kittlar min faiblesse för liberalism och fri marknad och konkurrens!”

Och jag ba ”Okey. Det låter logiskt vid första anblick, jag ger er det. Men om det är så vi människor resonerar: hur kan det då komma sig att inte ALLA jobb på 50-talet gavs till kvinnor, då det till och med stod inskrivet i kollektivavtalen på den tiden att så kallade ”kvinnolöner” skulle ligga på en nivå som motsvarade 70% av männens lön?”.

Hmmm?

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!