Ett

Det är mörkt. Till sist. Solen går ner så mycket långsammare i Dalsland än i Frankrike. Temperaturen är också mycket mer långsam, ungefär hälften. Ljuset från mobilskärmen gör omgivningarna mörkare än vad de egentligen är men om jag lägger ner telefonen i knät tar det inte många sekunder innan ögonen vänjer sig.

Jag sitter på kanten av en terass. Framför mig anar jag det glittrande mörkret av en stor damm. Där nere bor det fiskar som aldrig vill visa sig när barnen kastar i bröd men som plaskar glatt när ingen är i närheten. Det påstås att det finns kräftor i den också. Det återstår att se.

Längre fram en till damm. I den bor det mig veterligen bara grodor. Men de är väldigt tysta nu. Sover grodor om natten? Jag vet för lite om grodor.

Runt omkring bara höga träd. Bakom mig ett gästhus där mina barn sover sött. Snett fram till höger det som väl ska kallas mitt barndomshem fast vi flyttade ju dit när jag var tretton och jag flyttade ju hemifrån när jag var sexton så jag vet inte helt hur man definierar det. Föräldrahem?

I det sover min mamma och han som blivit min far innan min riktiga pappa ens dog. Jag minns den gången farsan ringde och undrade om jag kunde komma ner till påsk och jag svarade att jag skulle fråga mina föräldrar. Aj då.

Jag har det bra. Det är tyst som fan. Jag hör ett eller annat djur gå omkring längre ner i trädgården som aldrig verkar ta slut. Jag hoppas att det är ett rådjur och inte en av de vargar eller lodjur som jag läste i lokaltidningen uppenbarligen springer runt och äter upp folks får.

Folk är väl också för dumma om de inte skaffar rovdjursstängsel kring sina tamdjur om de bor i områden med varg och lo, är de inte? Mamma berättade att man kan få statsbidrag för att skaffa en jävla tyken lama som kan gå runt med tamdjuren. Lamor är tydligen vildsinta som fan och sparkar vargar och andra rovdjur åt skogen om de kommer och försöker sig på något.

Jag kanske vill ha en lama. Fast var skulle jag ha den då. I vår lägenhet som kanske är inflyttningsklar nån gång i augusti?

Nej. Den skulle väl bara göra märken i vårt tjusiga vitmålade trägolv såklart.

Jag gläder mig till framtiden. Det känns bra. Det känns bra nu. Jag tror jag vet vad jag vill.

Det är ju inte det sämsta precis.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Två timmar tog det

Jahaja. Jag inaktiverade mitt Facebook-konto för typ tre timmar sedan.

Två timmar tog det och sedan var jag i full gång med att läsa bloggar, planera storslagna aktioner (den sort där man är aktivist alltså, inte den där man säljer grejer) och känner plötsligt ett väldigt stort behov av att blogga igen. So much för den jävla internetpausen. Jag är för hooked. Lika bra kanske eftersom jag nu peppar mer än vanligt på att jag ska läsa en master i colaborative media i höst. Wooooohoooo!

Ja det var typ det jag hade att säga. Om jag kom ihåg namnet på den hade jag tipsat om en ny feministisk festival i Köpenhamn nu i september men jag kommer inte ihåg (danska, sicket språk) så det får bli en annan gång (för jag kan ju inte gå in på fb och kolla det ens!).

Är också sjukt intresserad av boktips just nu, gärna sådana som är av den art att de är på engelska och går att köpa på Kastrup flygplats på torsdag när vi flyger till Sydfrankrike för såna är vi! Eller, vi fick biljetter av svärmor som redan är där nere med äldsta barnet som precis lärt sig simma. Mängden drunkningsförsök som yngsta barnet kommer ge sig på nu när han vill göra allt som storebror gör samt inte är rädd för något som helst och speciellt inte vatten vågar jag inte ens tänka på.

Det kommer bli en vansinnigt avslappnande semester, det märker jag redan nu.

Finns fortfarande på instagram vill jag poängtera, under namnet diskrepans! Följ mig där vetja!

Detta var kanske det bästa beslut jag tagit.

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Om att vara en bandwife

Ja vafan okey då. Jag fick ju en så fin kommentar på mitt senaste inlägg om att jag inte måste skriva smarta saker hela tiden och att det eventuellt är roligt för er som läst mig länge att bara få veta något om hur det går helt allmänt i mitt liv, och det fick mig att tänka lite.

Jag började ju skriva den här bloggen för 4 år sedan cirka (wow, är det inte längre än så? Känns som en livstid). Och när jag började var det ju faktiskt bara för min egen skull, för att jag ville hålla skrivandet igång efter att tidigare skrivit dagboksinlägg på Lunarstorm och senare Helgon men tappat det helt eftersom FB inte är optimalt för sånt.

Sedan dess har det ju hänt en massa saker och jag har blivit min egen gatekeeper. Vilka saker är relevanta att blogga om och vilka är inte det? Vad kan intressera mina läsare? Vad vill jag lyfta och ur hur komplicerade och nya perspektiv kan jag lyfta dem? Istället för att bara utgå ifrån min egen lust att SKRIVA något.

Så nu skriver jag bara.

Som i en dagbok.

Igår fick jag ett sms från en väninna som jag inte umgåtts med på länge, låt oss kalla henne H för hennes namn börjar på den bokstaven (vi gör det lätt för oss). Hennes man spelar bas i Zirkus och han var den första som svarade på Nijas FB-uppdatering om att starta ett band för tre år sedan, och de två är dessutom vänner sedan de gick på samma musikfolkhögskola i tonåren. Så hon och jag är kanske vad man kan kalla Zirkus ”first ladies”.

Och det är inte alltid så jävla roligt. Och nu fick H och hennes man sitt första barn för 8 månader sedan, och detta att vara gift med en musiker och ha barn samtidigt innebär sina helt egna speciella premisser alltså.

Exempelvis att om bandet har en spelning kan man typ aldrig vara med för man sitter hemma och passar ungarna istället.

Nu har H’s man dock gått på föräldraledighet och trots att bandet har en spelning på Fyn ikväll har H varit häftig nog att propsa på att eftersom hon hade gjort planer för den här helgen först så fick han varsågod ta med barnet till Fyn, punkt slut.

Jag är rätt imponerad. Jag vet inte om jag hade kunnat med att göra så. Nu visade det ju sig att H har en svägerska precis i den staden de ska vara i så hon kunde passa barnet den kvällen, men ändå! Så imponerande inställning! Jag har mycket att lära här.

Jag fick iallafall ett sms där H frågade om jag ville hitta på något, helt spontant. Det ville jag gärna, men i så fall ihop med barnen som jag hade den dagen (också) pga röd dag i DK. Så vi gick till Fælledparken och hoppade på trampolin och fick inte umgås överhuvudtaget som vuxna människor för har man två barn med sig varav den ena är totalt tokig och vill göra alla saker som storebror gör men inte kan så måste man springa efter honom hela tiden.

Men när Nijas var klar med arbete (både vanligt samt lägenhet) och kom ner och mötte oss sa jag att jag gärna ville gå ut med H på kvällen. Vilket inte var några problem såklart. Även om det innebar att jag och Nijas gick miste om en kväll ihop, vilket också är en jävla raritet nu för tiden, och något jag uppenbarligen prioriterar högre än att vara i sociala sammanhang fast det oftast innebär att vi somnar på soffan medan vi ser på Orphan Black.

Men GUD vad det var skönt! Att vara ute utan ungar och utan problem och gå på rockbar på Vesterbro och dricka billig öl och snacka politik och danska språket och att det var 100 år exakt på dagen att kvinnor fick rösträtt i Danmark. Och ta en taxi hem till H och somna och vakna av att Nijas ringde och stod utanför och plötsligt kändes det som att det bara gått två timmar sedan han släppte av mig.

Och jag och H fick snackat en massa om hur det är att vara ”bandwives” och hur vi kan förhålla oss till detta och till varandra och till barnen och att vi måste börja träna Stripfitness ihop igen för det var så ”megahyggeligt” på den tiden vi gjorde det och sedan satte oss på uteserveringen utanför gymmet och drack vin och bara snackade efteråt. För man behöver ju inte vara mer sund än så, liksom.

Ibland behöver också själen få sitt.

Det är svårt att vara jämställd i ett förhållande när man råkar vara gift med en person vars lycka och glädje hänger på att han får möjlighet att göra alla de där konserterna samtidigt som man ska försöka att både vara mor och barnpassare och ha ett eget liv.

Ni som läser detta och som känner mig: fortsätt för guds skull fråga om jag ska med på olika saker. Jag kommer helt säkert nästan aldrig kunna det men HELT PLÖTSLIGT så kan jag.

Fortsätt fråga.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Vart har jag tagit vägen?

Fick ett mail förra veckan från en läsare under signaturen ”Annika” och tänkte att jag kan väl lika gärna svara här som i privat mail. Annika skrev:

Hej! Vart har du tagit vägen? Jag saknar verkligen dina texter! Hoppas att du snart är tillbaka!

Först och främst: tack för att du skrev och tack för dina fina ord om att du saknar mina texter. Det gör mig glad.

Sedan: Ja var fan ska man ens börja.

I februari, kanske. När vi av en slump sprang på en lägenhet som var till salu för ett pris vi kunde betala tack vare att min sjukt snälla mormor erbjudit sig att låna ut pengar som banken inte vill bevilja oss. Att den var så billig som den var berodde på att han som hade haft den före oss hade gått igång med att renovera och sedan inte orkat fullfölja utan satt sig inne på toaletten och rökt tusen cigaretter (om man ska döma utifrån högen med aska på golvet) lagom efter att han rivit ut köket och badrummet och lagt in en ful plastmatta i vardagsrummet.

Men det var ju helt perfekt för oss, tänkte vi, för då fick vi ju möjligheten att bygga upp den precis som vi ville. Och Nijas är ju snickare så det var ju bara nemas problemas att renovera den billigt liksom.

Samtidigt fick jag veta att jag skulle få börja jobba heltid efter ett år på halvtid eftersom en av mina kollegor slutade. Stor glädje och champange. En fulltidsanställning! Mitt i prekariatet! Nu faller ju allt på plats!

En vecka senare fick jag veta att min tjänst skulle avslutas i slutet av juni på grund av centralisering, dvs de vill hellre ha den tjänsten placerad i Stockholm.

Jag grät en hel helg.

Men nu hade vi ju redan köpt lägenheten så det var ju bara att sätta igång och arbeta på den. Nijas fick gå ner lite i arbetstid för att hinna bygga i lägenheten och trots dubbla hyror kunde vi klara det på min nu fulltidslön.

Men så skulle vi slå ut en vägg. Och det behövde vi boligstyrelsens godkännande för. Och det tog nästan två månader att få den. Och hela planen att kunna flytta in i nya lägenheten 1 maj föll som ett korthus. Men den gamla hyreslägenheten hade vi ju sagt upp. Så istället för att flytta in i vår nya lägenhet fick vi flytta in i min svärmors radhus, 2 mil norr om Köpenhamn.

Så här sitter vi alltså nu.

Och det har varit en rätt hektisk tid, för att säga det milt. Nijas har jobbat 18-timmarsdagar i princip varje dag sedan februari för att hinna med vanligt arbete, lägenhetsarbete och Zirkusarbete. Jag har jobbat fulltid i Malmö med en pendlingstid på 3 timmar om dagen sedan samma tid samt haft ensamt ansvar för båda barnen samt hemmet nästan varje kväll (vilket på intet vis faller sig naturligt för mig). Och somnar ihop med ungarna vid 20-tiden på kvällen ungefär varannan kväll.

Så det finns inte så mycket tid till övers för att blogga. Eller ens hinna tänka på saker som man kan blogga om.

Och jag vetefan om det ens ser ut att bli bättre. Nu tar anställningen slut snart, och jag har blivit arbetsbefriad den här sista månaden, vilket ger mer tid. Men uppepå det har jag ju konsultandet för Add Gender samt den där nopoo-appen jag är i full gång med att utveckla också som tar en del tid. För att inte tala om den ekonomiska stressen i att veta att från september, när jag går tillbaka till skolan igen eftersom jag inte fått något av de nya jobb jag sökt, kommer jag ha cirka 9000 i fast inkomst varje månad varav största delen är CSN-lån. Det blir ungefär 7000 danska kronor. Det betalar inte ens vår nya hyra. Om allt går som det ska kommer appen kanske börja dra in pengar i slutet av 2015. Och då ska jag först och främst betala tillbaka lånet till mormor.

Såatteee.

Så ser det ut.

Jag hinner varken tänka eller blogga just nu.

Och nu måste jag verkligen gå och lägga mig om jag ska palla med morgondagen.

Som vanligt.

Men snart kommer vår hemsida om appen ligga uppe och där kan man ju med fördel tex donera en slant i utvecklingsbidrag om man tycker att den låter intressant, så jag lovar att uppdatera igen när det väl är på plats.

God natt.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

En kille får förvänta sig att bli retad om han dansar balett

Jag har haft lite samtal med Vilde, min son på snart 7 år, på senaste, eftersom vi måste köpa ett paket till klassens födelsedagslåda (den födelsedagspresent vi hade köpt i samband med att vi skulle köpa klassjulklappar till jul blev tydligen en julklapp den också), eftersom de här födelsedagspresenterna ska vara indelade i ”flickpresenter” och ”pojkpresenter”.

Så vi ska alltså köpa en ”pojkpresent”. Jag frågade Vilde häromdagen vad det egentligen innebär. ”Ehm. Pojkar gillar inte Hello Kitty” svarade han. ”Fast det finns det ju visst pojkar som gör”, svarade jag. ”Fast de vågar nog inte säga att de gillar Hello Kitty om alla andra säger att pojkar inte gillar det”. ”Nej det förstås” svarade Vilde. Sedan släppte vi det för den gången.

Idag började vi prata om det igen. Han påminde om att vi måste köpa en. Någorlunda trött och småsur efter 7 dagars VAB + 2 dagars kräksjuka svarade jag att det får vi nog be pappa om, eftersom det ska vara en pojkpresent, och för mig låter det mest som att pojkpresenter inte ska vara rosa men annars vet jag inte vad det är som gäller. Vilde funderade lite och sa sen att det hade jag nog rätt i, men det är ju konstigt för pojkar kan ju också gilla rosa. Vi beslutade att åka och köpa en tillsammans i helgen så kunde han avgöra om det vi köpte gick an för pojkar.

Lite senare på kvällen kollade vi på barnprogram ihop. Jag minns inte ens vad programmet hette, kanske Mily? Handlade iallafall om en tjej som ville spela fotboll men som inte fick det för killarna för hon och hennes kompis var tjejer. Sen följde en himla massa snack om att killar var starkare och tuffare och coolare. ”VILKET TRAMS!” utropade Vilde. ”Hm. Låt oss se vart detta leder” sa jag och tänkte att här har vi ju ett bra upplägg för vidare diskussion på ämnet.

Därefter kom en scen där den tuffa fotbollskillen och de två tjejerna kom på en annan kille med att träna balett i en park. Fotbollskillen hånskrattade och sa att balett var en tjejgrej. Balettkillen blev sur och sa att han verkligen inte sysslade med tjejgrejjer. Fotbollskillen dansade en mycket tuffare dans som tydligen var en ”killdans”. Balettkillen dansade den tuffa dansen mycket bättre. ”Wow han är mycket coolare än du” sa tjejerna. Vilde och jag himlade med ögonen. Vilde berättade om ett par killar i hans klass som går till dans, och jag påminde om att Vildes pappas (manliga) kusin är professionell balettdansare i Tyskland.

Sen kom en scen där huvudpersonens pappa svarade på frågan ”Varför skrattar folk när tjejer gör killgrejer och killar gör tjejgrejer” där det berättades om att förr i tiden var det mycket mer uppdelat i så kallade ”kvinnliga sysslor” och ”manliga sysslor” och nu börjar det försvinna allt mer men alla har inte helt hängt med på detta och därför tycker de att detta nya är lite skrämmande och därför skrattar de för att de känner sig lite rädda.

Helt okey förklarat ändå. Även om de inte problematiserade användandet av uttrycken ”tjejgrejer” och ”killgrejer” så sa de iallafall ”så kallade” innan i den här passagen.

Tjejerna blev därefter någon slags suffragetter som gick gatan ned och skanderade ”Vi vill spela fotboll! Vi vill klippa gräs!”. De träffade tuffa killen som satt och lekte med dockor med sin lillasyster. En av tjejerna hånskrattade ”Leker du med dockor?!”. Vilde ba ”HÅLL MUN MED DET DÄR NÅGON GÅNG”. Jag ba ”Ja det var fasiken vad de ska hålla på hela tiden”. Barnen enades om att pojkar kan leka med dockor. Sedan gick de och spelade fotboll. Tjejen som spelade var svinduktig på fotboll och gjorde mål och fick värsta respekt.

Det slutade med att de sa att det inte spelade någon roll om man var tjej eller kille eller hund, man skulle bara göra det man ville.

Hannah: Jaja, det slutade ju bra iallafall.

Vilde: NEJ VILKET DÅLIGT PROGRAM.

Hannah: Fast de sa ju åtminstone på slutet att det inte spelar någon roll vilket kön du har, det som spelar någon roll är vad du gärna vill.

Vilde: Ja, fast de sa också att man kan bli retad om man dansar balett, eller om man leker med dockor.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att de också hade sagt, implicit, att för att bli accepterad med att göra något som är könsöverskridande måste man vara SUPERCOOL och MEGADUKTIG på det man gör för att bli accepterad för annars är det bara töntigt.

Och jag tänkte att när man försöker göra pedagogisk TV om att det är okey att göra vad man vill oavsett kön, speciellt när det är riktat till barn, är det kanske en bra idé att inte samtidigt reproducera det som anses vara det problematiska i beteendet, eftersom vad exempelvis min unge tog med sig av detta var att man kan förvänta sig att folk retas om man är normöverskridande. Oavsett hur fel det är att retas så är det det man kan förvänta sig. Vilket knappast kan ses som uppmuntrande för de som agerar, eller gärna vill agera, utanför könsnormerna.

Jag tänkte att det kanske är bättre att bara skapa förebilder, göra barnprogram där det inte ska göras till en stor könsgrej att killar dansar balett eller leker med dockor, och där inte alla gamla idéer om könsskillnader ska understrykas intill absurdum innan det svänger och det sedan ska berättas att det inte är ok att retas på grund av dessa idéer.

Jag tänkte också att det var fan vilken klok unge jag har.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Detta med Mr Cool och Emmaboda

Jag funderar lite på det här med Mr Cool och Emmaboda.

För er som lyckosamt måhända lyckats missa detta handlar det alltså om att musikfestivalen Emmaboda, som för övrigt hittills annonserat 44 manliga artister och 3 kvinnliga som ska uppträda där i sommar, valt att boka en artist som kallar sig Mr Cool. Mr Cool gillar att skriva texter som går ut på… tja, att försöka ta alla de värsta vidrigheterna från boken American Psycho och sjunga dem ur ett förstahandsperspektiv utifrån sin position som vit man. Och sedan kalla det humor.

Ett exempel:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.”

Ett till exempel:

”Jag hatar kvinnor för alla är horor. Jag hatar bögar för dom är äckliga. Jag hatar cp-skadade idioter för dom är cp. Jag hatar negrer för de är svarta. Jävla svarta jävla bögar är ni idioter? Kvinnor är skapade av gud för att mannen ska ha något att knulla. Bögar är inte skapade av gud, gud hatar alla bögar och undrar vad de vill. Kvinnor är inte inkompetenta. Jo det är dom, jag bara skämta. Men det finns vissa saker en kvinna kan klara men i grund och botten är hon en handelsvara.”

Kul kille va? Visst är det skitroligt? Det är ju nämligen extremt rolig humor att sparka nedåt, som vi alla vet.

Så Emmabodafestivalen får helt rimlig kritik. Kvinnor upplyser om att de inte känner sig speciellt trygga på en festival där han spelar. Och hundratals män inklusive festivalarrangören blir superkränkta över att folk ifrågasätter det här och vissa ropar upp om yttrandefrihet och arrangören själv säger ”Måste alla låttexter handla om Bullerbyn” och de allra flesta skriker ”FATTAR NI INTE HUMOR ELLER” och vissa andra är typ såhär ”Vadå tror ni att han vill göra så på riktigt eller idioter”. Som om artistens egna intentioner skulle spela någon egentlig roll.

Men det handlar inte om honom. Iallafall inte för mig, även om det aldrig skulle falla mig in att åka på Emmaboda och speciellt inte efter detta. Det handlar om vilket slags rum man skapar som arrangör, och vilka man, kanske undermedvetet eller helt medvetet, anser vara ens publik.

Om jag skulle åka på Emmaboda, och om Mr Cool, som av oklar anledning nu beslutat att ställa in spelningen på festivalen, hade spelat där, så hade det ju varit enkelt för mig att inte gå dit, inte se hans jävla konsert, inte lyssna på hans musik. Problem solved, kan man tycka.

Men vetskapen om att det på denna festival, på detta campingområde, finns ett okänt antal människor, låt mig chansa på att det främst skulle handla om vita män, som tycker att det där är bra musik, som tycker att det där är rolig humor, skulle göra mig otrygg. De skulle förmodligen spela hans musik i olika camps på tältområdet, som man gör med musik som ska spelas på festivalen man är på. Kanske skulle jag råka sätta upp mitt tält vid ett sådant camp.

Kanske skulle jag behöva lyssna på den där skiten och hånskratten och folk som sjunger med varenda kväll hela min festival. Inte kunna känna mig trygg någonstans för man kan ju tänka sig att det finns en större andel fans av Mr Cool på en festival där han spelar än generellt i vilken stad/by man än råkar leva i.

Att vara arrangör för vilket event som helst kräver en del skills. Det handlar inte bara om att skapa ett innehåll i eventet som lockar tillräckligt många människor att komma dit, det handlar också om att ta väl övervägda beslut gällande VILKA dessa personer som ska komma dit ska vara, och vilka man kan tänkas skrämma bort. Man kanske inte bokar Ultima Thule på en festival som inte har ett uttalat nationalistiskt syfte, exempelvis. För då riskerar man att få en massa nazister dit, och att en massa andra potentiella festivalbesökare, tex antirasister och rasifierade, väljer att inte komma alls, just för att man med den line-upen attraherar nazister.

Är ni med?

Och visst. Gruppen ”vita män” är förstås en sådan grupp som ofta blir normen när man inte vidare spekulerar i vilken ”publiken” är. Så är det ju. Man tänker ”publiken” och specifierar inte vidare och hoppsan, så ”råkade” det vara vita män man tänkte på ändå, så underligt. Ibland är det till mäns fördel att det är de som är normen, ibland till deras nackdel, men i det här specifika fallet, där arrangören efter Mr Cools avhopp skriver:

emmaboda

…då har jag bara detta att säga:

1. Det är ganska uppenbart att den publik som Emmabodafestivalen tänker sig, när de väljer att skriva att de som protesterat mot detta (kvinnor främst) är ”lättkränkta”, är män. Vita män, som inte är så jävla lättkränkta att de ogillar musik som går ut på att hata på kvinnor, homosexuella, svarta, de med funktionsnedsättningar, osv. BIG SURPRISE. Och det borde vara ett wakeup call till arrangörerna (och nu riktar jag mig direkt till er: har ni ens gjort en analys av vilken publik ni har och vilka ni behöver attrahera för att kunna växa?). Det går faktiskt att tänka större, tro mig.

2. Det handlar inte om att vara ”lättkränkt”. ”Lättkränkt” är vad NI är när ni inte kan ta åt er av helt rättmätig kritik gällande textinnehållet i en artist ni bokars låtar. ”Lättkränkt” är att bli sur över att någon vågar ifrågasätta er makt att boka något annat än det ni bokat. Sorry, men det har ni inte rätt till.

3. Att er relation med artisterna går före er publik är inte till er fördel, tvärtom. Att ni väljer goda relationer med sexistiska och rasistiska artister framför att skapa en god festival för så många besökare som möjligt kommer bli er undergång, tro mig. Vilka arrangerar ni den här festivalen för? För publiken, eller för vilka gubbar ni vill runka med i bastun resten av året? Förlåt mitt grova språk, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk.

Det är svårt att få till några bra omvända metaforer här, eftersom det faktiskt inte FINNS några erkända artister som är kvinnor eller transpersoner som bygger sitt artisteri på att sjunga om hur de vill döda, våldta, lemlästa, håna, hata, osv på vita män. Så jag kan inte säga ”Tänk er att en festival hade bokat in den här artisten, hur hade det känts?”. Och till råga på allt hade det enda fiktiva exemplet ändå inte byggt på århundraden av förtryck på grund av kön, etnicitet, funktionalitet, osv, så vita män hade nog inte känt sig speciellt otrygga av det ändå.

Men låt mig försöka komma med någonslags jämförelse ändå här. En semi-fiktiv sådan.

Vi tänker oss att uppståndelsen kring när en teater i Sthlm satte upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, där huvudparten av historien går ut på att män är underutvecklade varelser som borde utrotas, vi tänker oss att den uppståndelsen skulle gå att översätta.

Såhär: Om du inte gillar Valerie Solanas, och tycker att hennes manifest är ett fruktansvärt övergrepp på män: Hur skulle du känna det om Valerie var en artist som framförde dessa synpunkter via musik, och som skulle spelas inte på en avskild teater där man bestämmer själv om man vill gå dit eller ej (och jag vet att mycket av kritiken där och då gick ut på att gymnasieklasser skulle gå och se den, vilket mig veterligen aldrig hände sen), utan på en festival där du vill se andra band men där du således kan förvänta dig att många av de andra besökarna där är sådana att de tycker att Solanas är så jävla rolig och lyssna bara på den här låten om att skära kuken av alla män och HAHA har du ingen humor eller tror du hon skulle göra det på riktigt eller???

Nej, ni kan inte fatta det, för det finns ingen sådan genomgående skräck bland män för vad kvinnor kan göra mot dem fysiskt och sexuellt, som det finns omvänt. Så mitt exempel haltar minst sagt.

Men det är det bästa jag kan komma med. Det bästa jag har att komma med är en tämligen okänd bok av en kvinna som mådde mycket psykiskt dåligt och försökte skjuta Andy Warhol och som i sina texter uttrycker ett stort hat mot män. Det är det värsta manhatet i underhållningsform jag kan komma på.

Men det här. Det är ju egentligen bara en piss i havet, som vi säger på danska. Tusentals andra manliga artister bygger sina karriärer på att sjunga om att skada kvinnor, och det anses generellt rätt rumsrent.

Jag vet inte ens vad man ska göra. Vad man kan göra. Men jag är glad att människor protesterar. Säger ifrån. ”Är lättkränkta”. Vafan, vilken dag som helst är vi så många att det är en ekonomiskt god idé att starta en PK-festival, med enbart PK band som inte sysslar med sexism, rasism, transfobi, funkofobi, osv, får vara med på.

Who’s on?

Också: Om det är någon i Malmö-Köpenhamns-trakten som vill starta band med mig så kan jag spela (rätt dålig) punkbas men tänker mig att vi kan heta ”Daddys girls” (så vi alltid kan hävda att det är HUMOR) där alla våra texter är tagna från SCUM-manifestet. Och sedan kräver vi att få bli bokade av Emmaboda nästa år, som motvikt. Ok? Skriv till mig: hannah@onewaycommunication.co

 

EDIT: Det var det där att faktakolla sina uppgifter också. Har redigerat ang. uppgifter kring vilka som ska och vilka som inte ska spela på Emmaboda. Kryper till korset, osv.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!