Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

Detta är ett gästbloggsinlägg skrivet av en god vän till mig. Vi diskuterar ofta frågor om normer; cisnormer, könsnormer, och för den delen; transnormer. I en av dessa diskussioner kom vi in på detta med cishat. Eftersom min vän fortfarande är i garderoben ger jag hen utrymme att här reflektera lite mer utförligt över detta fenomen, helt anonymt, från sin position. Varsågoda.

___________________________________________________________

Nu ska jag ta en paus från alla tweets, dricka thé från min kopp som det står ”Cistårar” på och skriva ner mina tankar som sedan ska få synas på Hannahs blogg. Oj vad synligt allting blir helt plötsligt, tur att jag förblir anonym.

Hejsan, jag är gästbloggare och transkvinna som är kvar i garderoben och jag har lite tankar om cishat att ventilera. Jag pratade med Hannah om det och hon ville gärna publicera dessa tankar på sin blogg. Tack Hannah! <3

Cishat. Det dyker upp bland transtweetare och transbloggare då och då och blir snabbt populärt som en form av transpepp. Positivt för en del men upprörande för andra. 

Jag förstår denna formen av hat, det måste vara okej att uttrycka sin frustration emot förtrycket vi uthärdar, men precis som manshatet så är cishatet inte någonting som en specifik människa ska ta personligt (om det nu inte är en specifik person som faktiskt utsatt någon för transfobiskt förtryck, ta åt er som fan då), men det handlar främst om en förtryckande struktur, som människor mer eller mindre medvetet upprätthåller genom att utgå ifrån att vi bara har två kön och därmed basta.

Detta kanske låter konstigt när du jämför det med vissa tweets som ofta kan se väldigt personliga eller generella ut, och, ja, ibland kan de vara det. Av en anledning. Transmänniskor får ofta ta emot förtryck, både omedvetet och medvetet, och när en gått igenom en hel dag med haglande förtryck av båda sorter och ligger i en hög vid sitt skrivbord i tårar och känner sig hatad av hela världen kan behovet av att ventilera vara så akut att du inte har tid eller energi till att finfördela sina känslor. Så om du som cisperson gör ditt bästa för att vara transinkluderande men ändå får se ett cishatande uttryck i en diskussion du deltar i; tänk på att det kanske inte är främst dig som uttrycket är riktat mot, utan snarare hela det överhängande sociala åskmolnet som ständigt svävar över transmänniskors huvuden.

Och det kanske inte är så kul för en cisfeminist att få det påpekat att hen beter sig mot transmänniskor precis som hen hatar att många män beter sig mot feminister, men det är en insikt som är ganska nyttig, eftersom beteendet är detsamma. Vill du bli bemött med förståelse (det är inte helt lätt att ha att göra med ett ämne så förvirrande som trans) bör du visa förståelse tillbaka; det är nämligen inte heller helt lätt att, under ett konstant spöregn av transhat, veta vad som är avsiktligt eller ej.

Kanske jag ser det såhär för att jag fortfarande sitter kvar i garderoben som faktiskt skyddar mot mycket av detta spöregn, i alla fall på det personliga planet. Det folk inte vet existerar kan de inte hata.

Det här har många sagt många gånger tidigare så vad är annorlunda? Varför behövde jag skriva ner detta?

Jo, jag är nämligen kluven. Jag förstår denna formen av hat och står bakom folk som har behov att yttra det.. men jag håller personligen inte med och är uppriktigt sagt förvirrad över att så många transpersoner cishatar. Ja transpersoner lever med hemskt förtryck under transhat, både omedvetet och avsiktligt, och det kan säkerligen ge behov av att ventilera ilska men… hur kan jag hata cismänniskor när jag… själv önskar att jag var en cismänniska?

Det finns ett problem, iallafall för mig, med transsexualism jämfört med de andra i HBTQ-kollektivet. Alla andra kan ställa sig upp och utropa stolthet och gå i en prideparad, men för mig… var är stoltheten? Jag vill ju inte vara trans! Jag vill ju vara cis! Jag föddes med en kropp som min hjärna inte känner sig hemma i. Min hjärna är ju jag, min identitet, och jag kan känna ”pride” i den jag är, men det som gör att jag är trans är ju det faktum att min önskan är att jag hade blivit född med en kropp som stämmer överens med min könsidentitet, det vill säga, att jag inte vore trans alls utan var född cis! Så hur funkar egentligen transsexuellas pride? Och hur kan jag hata något jag själv vill vara? Nej.. jag vill inte hålla på med allmänt cishat.

Transmisogyni är väldigt likt den misogyni som kvinnor får uthärda men skillnaden är att trans har varit helt osynligt så länge att hela världen fortfarande försöker blinka morgonruset ur ögonen, även jag som är transperson förstår det inte helt och hållet.

Apropå att själv inte förstå, Hannah påpekade för mig, efter att jag påpekat att själva grejen med trans är att vilja vara cis, att det faktiskt finns transpersoner som inte vill det, till exempel genderfluids. Detta ställer till det för mig. Jag vill inte exkludera dem och ta ordet trans för mig själv men om trans inte betyder ‘någon som fysiskt vill vara det andra binära könet än det som tilldelats vid födseln’ så vet jag inte vad det betyder. Behöver jag en ny etikett för mig själv eller behöver jag bara ännu en underkategori? Binär transkvinna passar ju i och för sig men ordet trans är för mig laddat med saker som jag inte tror genderfluids skulle hålla med om.

Ett annat komplicerat problem är att binära transpersoner också får ta emot cishat. Jag som sitter i garderoben och är cis i allmänhetens ögon är en måltavla här och det är en konstig och otrevlig känsla att anklagas för transförtryck samtidigt som dysforin känns av. Är binära transmänniskor fiender till transrörelsen? Om jag nu, som garderobsboende transperson, är ”förklädd till fienden” och antingen måste acceptera cishat eller komma ut… om jag nu plötsligt skulle få min högsta önskan, obunden av verkligheten, och hitta en magisk ande som kunde förvandla mig till en ciskvinna utan minsta lilla spår av mitt fysiska förflutna, skulle jag automatiskt bli fienden då? Skulle jag gå från en garderob till en annan?

Jag har varit noga med att säga att jag står bakom transpersoners behov att ventilera hat mot sitt förtryck men det skulle vara skönt om vi alla kunde vara lite försiktiga med det. Vissa personer som vi cishatar kanske inte alls är cis men tvingas svälja det för att de inte är redo att komma ut. Att de skyddas från det personliga transhatet där inne i garderoben är nog inte så stor tröst när de… eller vem försöker jag lura, VI, fortfarande lider av dysfori, skräms av transfobiskt klimat och samtidigt får ta emot cishat – det känns lite som förtryck från båda hållen om jag ska vara ärlig. Det är min upplevelse… gör med den vad ni vill.

Ni hör! Om transvärlden är förvirrande för transfolk, hur kan vi vänta oss att alla cismänniskor ska förstå den? För att understryka det kan jag ju jämföra cishat med manshat igen; Jag har en god vän som är transman, som har levt det mesta av livet som kvinna men som nu har funnit sig själv. Är han nu del av den grupp jag siktar på om jag uttrycker manshat? Om inte, varför? Att exkludera honom från manshat skulle nästan kunna kallas för respektlös felkönande. När han passerar som cisman, vilket är hans önskan, måste han då ständigt tvingas komma ut med sin erfarenhet av transsexualism för att accepteras av transrörelsen och inte anses vara en del av den strukturella transfobin? Kan binära transpersoner någonsin får lov att leva det liv de drömmer om att leva utan att förtryckas, kan binära transpersoner någonsin leva sitt liv utan att förtryckas från något håll?

…vad vill jag ha sagt egentligen? Jag förstår cishat och behovet att ventilera med ilska, men jag tycker att vi transpersoner kan visa lite förståelse för att det kan faktiskt vara svårt att förstå trans som begrepp, i både teori och praktik. Trots att jag har förståelse för cishat tycker jag själv inte om det, det får mig att bli illa till mods och jag blir rädd för att för många snälla människor känner sig träffade och mår dåligt i onödan. Inklusive binära transpersoner. Samtidigt hoppas jag att cismänniskor gör sitt bästa för att öppna ögonen och ha lite förståelse tillbaka. Även transmänniskor fostras att hata trans och det är väldigt väldigt tungt.

Jag hoppas också att ni inte är ännu mer förvirrade nu än när ni började läsa. Har ni några frågor kanske ni kan ställa dem genom Hannah, jag ska göra mitt bästa för att svara!

Kärlek och kramar! <3

P.S: Jag har ingen kopp som det står ”cistårar” på i verkligheten. D.S.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det ”kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): ”Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att ”Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade ”Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. :)

4. Det danska barnprogrammet ”Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette ”Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa ”Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex ”Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i ”vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla ”roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba ”Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! ”Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” ”OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” ”….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt ”All of me”, speciellt biten där han sjunger

”How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

Jag har upplevt en väldig massa i kölvattnet av Emma Watsons tal som lanserade kampanjen He for She. Jag har upplevt en hel massa (vita straighta cis) män som plötsligt erkänner sig som feminister, som säger ”det här, det är jag med på”. Män av alla möjliga variationer; män som är uttalade antifeminister, män som tycker sig vara jämställda, män som motsätter sig socialt genus, män som är feminister, män som ser genus som den största variablen gällande ojämlikhet, män som har ett välgenomtänkt intersektionellt perspektiv, män som aldrig ens ifrågasatt könsnormer. Oerhört många män av olika skolor. Som har blivit mycket berörda av detta.

Och jag har också upplevt oerhört mycket kritik gentemot Watson, i inomfeministiska kretsar, att hon är en vit ung smal snygg rik framgångsrik kändiskvinna (och förmodligen cis också vad vi vet men låt oss inte spekulera för mycket i människors könsidentitet) som står som frontfigur för en kampanj som i sitt grundläggande utförande är transexkluderande och där intersektionella perspektiv inte får plats.

Jag får verkligen hålla med om att Watson inte har sagt något speciellt ”groundbreaking”. Men. Hon har sagt något som har rört många människor, som har fått dem intresserade av jämställdhetsdiskursen.

Och det i sig självt är något att fira. Utan att börja kritisera allt för hårt. Alltså.

Jag blev i kväll påmind om att det just nu, fortfarande idag 2014, finns människor, unga nya människor inte såna där gamla stofiler, vi snackar födda efter 1995, som på riktigt tror att man kan göra en pojke till bög genom att låta honom ha klänning på. Hallå. Alltså. Detta tror folk. Nya unga folk. I don’t even.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att transrörelsen fått flyt, att den har fått en plats inom feminismen och inom jämställdhetsbegreppet. Tro inget annat. Det är fanimej på tiden. Och jag lyfter alltid cisnormer och transperspektiv när jag föreläser för även om de som lyssnar aldrig hört det förr kommer de kanske reflektera en extra gång nästa gång de hör om det.

Men de allra flesta människor har fortfarande inget som helst begrepp om kön och genus och könsidentitet utöver det de blev lärda när de var 3 år, det vill säga ”det finns pojkar och så finns det flickor, punkt slut”. Herregud, till och med många som ÄR upplysta om att de binära könen är en förenkling av begreppet ”kön” som är utan dess like, vet inte ens själva om ”cis” är en förkortning eller om det kanske är latin (det ÄR latin och betyder ”på samma sida”, vilket syftar till att din könsidentitet stämmer överens med de fysiska könsdelarna samt ditt juridiska kön och ibland även vilket könsuttryck du har, FYI).

FOLK VET GENERELLT INGENTING om de här sakerna. Och speciellt inte folk som lever upp till normerna, exempelvis cispersoner och heterosexuella. För de har ALDRIG varit tvungna att tänka över den saken, försöka relatera till den. YOU KNOW NOTHING JOHN SNOW. De tror på riktigt att man kan göra sina barn till homosexuella om man inte uppfostrar dem enligt rådande könsnormer. Fatta den saken.

Så nånstans här måste vi börja fundera över vilka det är vi vill försöka nå egentligen. De som redan har en förförståelse för problematiken och förmodligen redan är involverade, eller de som inte engagerat sig alls eftersom de aldrig fattat varför den här diskursen är för dem?

Och det är frustrerande att behöva tänka så, att tänka på att inkludera de vi traditionellt sett ser som överpriviligierade. Ja absolut. Men exempelvis cismän uppgår ändå till en rätt stor del av befolkningen (låt oss chansa på 45% utifrån vad jag förstått är rimliga uppskattningar) och vad i hela fridens namn är det för en jämställdhetsrörelse som inte ens lyckas inkludera den stora procenten? Om vi inte ens lyckas få med oss cismännen, hur inkluderande för transpersoner och andra som faller utanför rådande normer kan den rörelsen egentligen vara? Vill vi ha med ALLA eller vill vi bara ha med några på den här båten? Vill vi vara underdogs, eller vill vi på riktigt reformera samhället? VILL VI HA JÄMSTÄLLDHET eller vill vi bara slåss?

För om vi bara vill slåss är jag game. Men jag tror inte det förändrar ett jävla skit.

Jag ser ett inlägg delas på FB. Det heter Why I’m Not Really Here For Emma Watson’s Feminism Speech At the U.N.” och är absolut läsvärt. Men. Det inlägget pratar om att ”män” tjänar på ojämställdhet, och brister något väldigt i sin klassanalys. För det är ”inte alla män” som tjänar på det. De som Watson talar om i sitt tal är inte de som sitter på toppositioner på diverse stora företag. Att det mest är män som sitter på all den där makten betyder inte att ”män” som grupp sitter på en massa makt. Jo, de är överrepresenterade i toppen, visst. Men den toppen är så jävla liten att det nästan inte ens är värt att nämna (speciellt inte utan klassanalys). 

Vi kan inte ha en rörelse som hävdar sig vara för jämställdhet om samma rörelse inte inser att det binära uppdelandet av män och kvinnor, så som det görs när det talas om att ”män” sitter på makten, är en jävligt stor del av problemet, och att den brister så sjukt i sin syn på klass. Om vi säger att ”män” har den största makten bortser vi från alla män som inte har den makten över huvud taget och ignorerar arbetarklassmän, prekariatets män, män som lever i omständigheter där de med alla medel måste försörja en familj utan någon som helst möjlighet att göra det, och så vidare. 

Var lämnar vi de männen då?

Könsrollerna, uppdelningen av män och kvinnor i binära och dikotoma förhållanden till varandra, kan vi aldrig aldrig någonsin komma ifrån, om vi inte själva slutar dela upp dem på det viset. Och, vet ni, vi kan aldrig ha en jämställdhetsrörelse som aktivt exkluderar cismän och andra som inte ens har den blekaste aning om att kön och könsidentiteter är mycket mer flytande än vad de fått lära sig. Det går bara inte. Vi måste inkludera även de som inte har en aning, göra dem intresserade, få dem att förstå att detta rör OSS ALLA, oavsett kön eller könsidentitet. Och de kommer bara fler och fler, för varje år. Unga, nya människor, som inte ens fått grundläggande sexualundervisning i skolan, och som nu ska förhålla sig till abstrakta begrepp som ”cis” och ”trans” och som tycker att det är väl ändå rätt gött att kunna kamma in fördelarna det ger av att leva upp till normerna.

Vi måste fånga upp dem.

Vi måste tänka såhär: VAD VILL VI UPPNÅ. Och. VAD ÄR BÄSTA STRATEGIN.

För oss som varit i den här diskursen i 10-20 år eller mer är det förstås extremt banalt, att ens tala om kön och implicerad etnicitet och/eller kultur och klass, på det vis som Watson gör. Men för alla som INTE varit det, för alla unga, för alla som följer normerna, för alla som aldrig behövt bemöda sig med att tänka i de här termerna någonsin förut, är Watsons tal och inställning precis rätt. Det handlar om målgrupp. Målgruppen som Watson riktar sig till är cismän. Och hon lyckas bra också.

Och det ska vi ta emot med glädje. Ja, ur ett normkritiskt perspektiv är det för jävligt att folk lyssnar mer på en vit ung ciskvinna som är känd genom filmer som inte ens klarar Bechdeltestet en del av dem, än vad de gör på människor med mycket mer erfarenhet och kunskap och utbildning och så vidare. Ja. Men sådan är nu medialogiken. Så är det. Vi kan snacka om hur vi förändrar den senare. Men just nu handlar det om att få människor, män, cismän, med på båten. Och det är essentiellt för jämställdheten, och för det framtida gemensamma byggandet av en jämlik värld.

Folk vet ingenting. De vet ingenting. Generellt. Och det är okey. Vi kan inte förvänta oss att alla ska ha 90 poäng i genusvetenskap och ytterligare 90 i intersektionell analys. Det går bara inte. Så därför är det på vårt ansvar, vi som vet lite mer, att lyckas förklara varför det är viktigt att bry sig om jämställdhet ur folks egna perspektiv. Och det handlar inte om att ge vika angående transpersoners rättigheter, absolut inte. Det handlar om att bjuda in människor i det första steget (som vi tog för många år sedan) och välkomna dem där.

Cismän kommer aldrig någonsin vilja gå med på att de är priviligierade när de inte känner sig som det, när den kapitalistiska ”arbetslinjen” gjort det klart för dem att de inte är värda mer än vad som står på deras lönespecifikation. MEN och alltså för helvete MEN män drabbas ju också av den här jävla skiten, av uppdelningen i binära kön. Där det ena är ”manligt” och det andra är ”kvinnligt”. Och ju mer vi talar om ”män” ju djupare gräver vi gropen som heter ”kvinnor”.

Vi kan aldrig ALDRIG skapa en transinkluderande värld om vi inte inser att även cismän lider under normerna och således lyckas förmedla att de skulle må så mycket bättre om de också var med och lite snabbare än nu jobbade för en jämställd värld där kön inte spelar någon roll. Vi kan inte snacka om att män ska ”ge upp privilegier” för de tycker att de har fått dem fair and square i ett samhälle som värderar kvinnor lägre, alternativt tycker inte att de fått några av dessa privilegier alls någonsin. Vad ska de göra exakt när de blir erbjudna en hög position? Ifrågasätta anställningsbeslutet? Det fungerar inte så och det vet vi. Vi vet att det här är strukturellt. Den enskilda mannen kan inte dömas för något som helst som han inte gjort med avsikt. Han kan inte dömas för att leva i samma system som vi gör.

Jag jublar således också över Watsons tal. För hon poängterar exakt samma sak som jag gör när jag är ute och föreläser:

Jämställdhet är inte en kvinnofråga.

Hur många gånger ska jag behöva säga detta innan det blir sanning?

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Jävla politisk underhållning alltså

Kollade på dehäringa duellerna på tv4 igår och kunde inte komma ifrån känslan av att politiken kanske antagit LITE för många av underhållningsbranschens nodalpunkter nu för tiden, men vafan jag har ju redan röstat så mig kvittar det ju. Så nu går jag bananas i politisk humor istället (eventuellt för att slippa tänka på hur övernervös jag är över valresultatet men låt oss inte prata om det nu) och tänker såklart dela med mig av 3 saker som fått mig att skratta högt idag.

1. DEN HÄR KAMPANJEN om att inte vara en jävla idiot på söndag

2. THE KOLBIT CHRONICLES hahahahaha ”Men – min lista!” hahahahahahaha (OBS kräver Facebook-konto)

3. HENRIK DORSIN

GOD JÄVLA VALHELG PÅ ER!

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra ”nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

”Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet ”flickor” eller ens det könsneutrala ”barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant ”inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa ”Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till ”Ja, eller bara säga ”barnen” istället för ”drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler ”barn” och lite färre ”pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

”…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet ”pojkar” ur gruppen ”barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som ”mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant ”Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och ”rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara ”typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att ”Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga ”Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper ”en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

”Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

”Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är ”för flickor” och ”för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag ”Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några ”hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, ”flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger ”ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga ”Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba ”Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad QTBH står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt ”hen” och ”norm” och ”könsroller”.

Vet ni vad?

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Varför MP’s förslag om p-medels-subventioner är jävligt bra

Så. Miljöpartiet har kommit med ett utspel där de vill att alla tillgängliga p-medel för kvinnor* ska vara subventionerade upp till en ålder av 26 år. Jag har haft fullt upp med annat hela helgen och således inte följt med i hur diskussionerna gått, men jag har idag läst ett inlägg hos HEJ BLEKK där Michaela kritiserar förslaget och tycker att MP borde fokuserat på tre andra områden istället.

Nu har jag redan haft den här diskussionen med Michaela i slutna forum, så detta ska inte läsas som någon kritik av henne, men eftersom jag arbetar med de här frågorna nästan dagligen på RFSU kan det hända att jag har några perspektiv om kontexten för detta förslag med mig som allmänheten inte följt med i, och därför känner jag ändå att jag behöver skriva något om det här. Nota bene: jag skriver som privatperson och inte som representant för min arbetsgivare.

Låt mig börja med en personlig anekdot, från när jag var tonåring. En tjej jag känner, som vid tidpunkten var 13-14 år, skrev till mig i panik och undrade om hon hade kunnat bli gravid när hon nu hade haft sex med sin pojkvän. Jag svarade väl något förnumstigt om att det hade hon väl såklart kunnat bli om de inte skyddat sig, och rekommenderade henne att gå till ungdomsmottagningen och testa sig, samt överväga att skaffa skydd, eventuellt p-piller. Tjejen fnös åt mig. P-piller, inte fan hade hon råd med det. Vadå, svarade jag, det kostar ju bara 85 kronor för 3 månader. För det kostade det i mitt landsting. Men inte i hennes. I hennes kostade det 300 kronor för 3 månader, och det var inte pengar hon kunde hosta upp helt plötsligt utan att behöva förklara för sina föräldrar vad de pengarna skulle gå till.

Nu kanske 300 kronor inte låter som så himla mycket för er, men ponera att ni är 13-14 år och alla era pengar kommer från era föräldrars fickor. Då blir det plötsligt mycket pengar att skaffa. Som dessutom ska betalas var tredje månad.

Eller ponera att ni lever på existensminimum, ponera att ni har 2000 kronor (ändå högt draget) till mat och hygien varje månad. Då är 300 kronor plötsligt mer än 10% av det ni har att leva för.

Eller ponera att ni är där ni är precis nu, oavsett ekonomisk situation, och att ni kan välja mellan ett p-medel som kostar 100 kronor om året, eller 1200 kronor. Vilket väljer ni? När ni inte vet vad bieffekterna kommer vara för något av dem?

Såhär är kontexten: Landstingen har alltid varit fria att själva, på politisk nivå, bestämma vilka preventivmedel som ska subventioneras, och vilka som inte ska det, och upp till vilken ålder. Detta har medfört ENORMT stora skillnader gällande vilka p-medel som är direkt eller indirekt tillgängliga för kvinnor*, helt och hållet beroende på var i Sverige de bor.

Inte rättvist. Inte jämlikt.

Därför har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) kommit med en nationell rekommendation kring vilka p-medel för kvinnor som ska gå att få billigare, som de gärna vill att alla landsting tar efter. Och det har många gjort också.

Rekommendationen går ut på att de p-piller som ingår i högkostnadsskyddet, det vill säga de billigaste, ska subventioneras, ihop med p-spruta, p-stav och spiral. Exempelvis minipiller, som många unga kvinnor vill ha eftersom de inte innehåller lika höga doser av hormoner, ingår INTE och ges således bara subventionerade om det finns ”medicinska skäl”, tex blodproppar i familjen. Saker som INTE räknas som ”medicinska skäl” är ALLA VANLIGA BIEFFEKTER av p-medlet i fråga. Läs den meningen igen.

Liten lista på vanliga bieffekter av p-piller:

* Huvudvärk och migrän

* Nedstämdhet

* Bröstspänningar eller ömhet

* Viktuppgång eller vattenansamling i kroppen

* Minskad sexlust

* Illamående, kräkningar

* Allmän sjukdomskänsla

* Akne

* Oregelbundna blödningar

* Svampinfektion i underlivet

Saker som alltså INTE ses som giltiga skäl att få ett annat, icke-subventionerat, p-piller utskrivet.

Nu har jag, i mitt jobb, läst oerhört mycket om de politiska diskussionerna om den här subventionen. Exempelvis har jag suttit och läst milslånga protokoll där olika politiker argumenterat för och emot att gå på SKL’s rekommendation visavi att behålla sina egna bestämmelser, visavi att göra som tex Norrbotten där alla p-medel är tillgängliga helt gratis för alla under 26 (det vill säga samma som MP’s förslag) (med en minskning av aborter i åldersgruppen på hela 16% efter bara två år som resultat). Vissa argument är bättre än andra, men ett av de som jag stött på som verkligen gjort mig sur är det som löd ungefär som följer:

”Genom att enbart subventionera p-medel som ingår i högkostnadsskyddet (dvs är billiga) skapar vi ett ekonomiskt incitament för p-medelstillverkare att sänka priserna på sina produkter så de också får ingå där.”

Eller för att formulera om det: ”vi låter kvinnors valfrihet och hälsa stå tillbaka för att påverka läkemedelsföretag att sänka sina priser”.

Och nu är jag inte den som inte ställer mig skeptisk till läkemedelsföretagens prissättning – herregud, man vore ju naiv bortom förstånd om man inte trodde att vinstdrivande företag såklart försöker få maximal vinst ur sina produkter – MEN det KAN ju också vara så att det de facto kostar mer att producera p-medel som är mer skonsamma för kroppen och exempelvis innehåller mindre doser hormoner (exempelvis har det i år utkommit en så kallad ”minispiral” som verkar väldigt bra, men den ingår inte i skyddet och således kostar den en tusenlapp att sätta i, säkert ett rimligt alternativ för unga tjejer, speciellt de utan ekonomiska medel att befoga över).

De billiga p-piller som ingår i subventionen nu är nämligen de äldsta. Och det kanske de är av en anledning. Det kan ju hända att det finns en koppling mellan priset på gamla p-piller, utvecklade för länge sedan och tillbakabetalade för länge sen, och priset för nyutvecklade. Det kanske till och med är högst troligt.

Ingen som arbetar med de här frågorna, teoretiskt och politiskt, som jag, eller i praktiken, som barnmorskor och andra på ungdomsmottagningar och vårdcentraler, gillar SKL’s rekommendation, eftersom den de facto begränsar urvalet för kvinnor, och begränsar de som arbetar med de påverkade kvinnorna på så vis att de kan hamna i en situation där de efter individuell bedömning av kvinnan måste ge henne valet mellan ett dyrare medel som efter bedömning passar henne bäst, eller ett billigare som är ”det bästa av de billigare för just dig”.

Innan årsskiftet, när de flesta landsting ändrade sina subventionsregler efter SKL, gick ungefär hälften av alla kvinnor hos ungdomsmottagningarna på p-medel som nu faller utanför subventionen. Det betyder att denna hälft antingen måste byta till ett nytt, om de inte har råd att behålla sina gamla, eller betala mer. Det är en sak. En annan är att alla de nya unga kvinnor som skaffar p-medel förmodligen i mycket större utsträckning kommer välja ett billigt, även om det inte är det som barnmorskan skulle rekommendera. Och om hon sedan inte märker av bieffekter i allt för hög grad (vilket är jävligt svårt att avgöra när man börjar med p-piller i unga år med alla horminskiftningar som ändå sker i kroppen under den perioden, själv märkte jag tex inte att jag hade minskad sexlust innan jag slutade med mina), är chansen/risken jävligt stor att hon fortsätter med dessa även när de kostar mer igen, dvs efter 26 år.

Det vill säga; incitamentet för läkemedelsföretag att faktiskt försöka utveckla p-medel som är bättre, mer skonsamma och har färre bieffekter MINSKAS av den här subventionsordningen, om de inte samtidigt kan få ner priset såpass att det ingår i högkostnadsskyddet. BRA TÄNKT.

Summa summarum: visst kan man tycka att MP borde fokusera på ”något annat” – men det här är ingen oviktig fråga. Den handlar dels om klass, dels om hälsa, dels om att uppmuntra tillverkning av p-medel som inte är hormonellt slitsamma för kroppen, och dels om att upprätthålla en individfokuserad reproduktiv vård som ger möjlighet för varje enskild individ att få det preventivmedel som fungerar bäst för hen, oavsett anledning.

Därför: Go MP. Jag hoppas bara att många fler partier genast kommer med uttalanden om att de SJÄLVKLART också tycker att detta är en basal rättighet för kvinnor, i hela Sverige, och inte bara de som råkar bo i Norrbotten.

EDIT: Sådär en halvtimme senare kom jag på att jag inte alls bemött argument om att p-piller är något som kvinnor ”förväntas ta” och att det finns hormonfria preparat osv – så här enkelt är det: vissa mår dåligt av att tillsätta hormoner, andra mår bra. Kvinnor med endometrios exempelvis kan få väldigt stor hjälp av vissa sorters p-piller – det hjälper förstås inte på själva endometriosen, MEN det kan åtminstone göra att det går att leva med den. Andra, som har stora PMS-problem, kan också hjälpas av p-piller. Så hur mycket vi än gärna vill gå mot ett så ”hormonfritt” samhälle som möjligt kan vi inte börja stigmatisera användandet av p-piller, för för vissa är det ett verkligt fungerande preventivmedel, för andra är det något som gör att livet går att leva med, för andra är det skit – och det är just därför, för att ge alla kvinnor bäst möjliga utgångspunkt för att välja sitt preventivmedel utifrån sina egna förutsättningar, som gratis p-medel till alla är inte bara rimligt men nödvändigt, för att behålla kvinnors rätt att kontrollera sin egen reproduktion. Med eller utan fast partner.

 

*med kvinnor menas här personer med reproduktionsorgan som enligt den binära könsuppdelningen kopplas till kategorin ”kvinnor”, även om könsidentiteten hos dessa kan variera, eftersom det är dessa kroppar som påverkas av förslaget. 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!