Sociala medier-paus

Ja. Nu ska jag göra den där grejjen. Den när man pausar från sociala medier inklusive sin blogg. Jag tänker mig att en månad är en rimlig tidsrymd att sikta på, så får jag väl utvärdera efter det.

Anledningen? Det finns många.

Bland annat att jag inte har läst en bok sen jag fick min iPad. Jag har 10 svinbra böcker liggandes i en hög bredvid skrivbordet, men jag kollar tydligen hellre Facebook än plockar upp en bok när jag tar en paus nu för tiden. Och att jag inte har scrapbookat sedan jag startade den här bloggen, i princip (förutom en gång när jag bloggade om att jag scrapbookade). Jag saknar det.

Också för att jag har börjat röka igen och genast måste sluta med den skiten. Och eftersom rökandet är jävligt förknippat med att sitta på balkongen halva natten (eftersom jag försöker låta bli att röka inför mina barn och således tar igen det efter läggdags) och där i nattmörkret ranta omkring på diverse forum måste jag försöka skaffa bättre vanor över hela linjen, så att säga.

Men även för att jag bara blir mer och mer sur och obalanserad av den sorts diskussioner som ofta blir den vanligaste varianten online, som jag själv initierar mer och mer dessutom. Jag saknar de nyanser som kommer av AFK-interaktion, som JAG kan bidra med AFK men som jag skalar bort på 140 tecken. Jag gillar det inte. Att jag gör så.

Min internetpersona och den jag är ”på riktigt” står för långt ifrån varandra just nu, och jag behöver ta en paus för att hitta balansen igen. Hitta tillbaka till mig själv. Sluta provoceras av lättillgängliga länkdelningar och hitta andra sammanhang, med riktiga människor och inte bara andras avatarer.

Dessutom har det blivit vår. Jag vill ut och springa. Jag vill sitta i solen och läsa en god bok. Jag vill gå till en lekpark och gunga med mina barn. Jag vill rita. Jag vill träna. Jag vill ringa mina vänner och snacka i timtal.

Så jag tar en paus från Internet.

Det går bra att lägga till mig på skype (pixelbitch) eller kontakta mig via mail och eventuellt google-chatten, om man vill mig något. Jag kommer förmodligen hålla igång Instagram också. Det här att ta foton var också en sak jag gillade förr i tiden och vill börja mer med igen.

Men annars ses vi om en månad när jag eventuellt är tillbaka igen.

Ta hand om er så tar jag hand om mig under tiden.

peaceoutPeace out.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Att argumentera mot väderkvarnar (eller varför RFSU är typ djävulen)

Jag tror inte jag sagt det här på bloggen, men från några veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Föreningsutvecklare för Politik och Påverkan för RFSU Malmö (samt alla RFSU’s lokalföreningar i södra Sverige). Något jag är extremt glad och stolt över, och som jag misstänker kommer bli väldigt roligt just under detta ”supervalår” – att sätta sexualpolitiska frågor på agendan.

Detta jobb innebär givetvis att jag måste hålla mig väldigt uppdaterad på allt vad som skrivs om sexualpolitiska frågor, vilket i sin tur innebär att jag även läser texter från diverse sexualkonservativa håll som jag kanske helst hade sluppit läsa.

Jag ska här ta tillfället i akt att understryka att det jag skriver på min blogg gör jag ENBART i egenskap av privatperson, och inte som representant för RFSU, och RFSU har inget som helst ansvar för vilka frågor jag lyfter här eller hur jag gör det. Och just därför tänker jag nu snacka lite, tämligen raljant, om en text som publicerades på den kristna nättidningen ”Världen Idag” idag.

Ni kan läsa den i sin helhet HÄR och ja, jag använder unvis.it för jag vill inte dra läsare och/eller google points till originalet.

Låt mig för dramaturgins skull börja med vad textförfattaren Ruth Nordström har för poäng med sin text:

Alla som arbetar för att motverka kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi, barnsexturism och trafficking, borde ta ställning mot RFSL:s och RFSU:s agenda.

Klart och tydligt budskap, alltså. Varför då detta?

Jo, för Nordström menar i sin text att RFSL och RFSU ”verkar för att avskaffa den svenska sexköpslagen”. Jag ska erkänna att jag inte har lika stor inblick i RFSL som jag har i RFSU, men på RFSL’s hemsida kan man läsa följande kritik mot sexköpslagen och den utredning som gjorts för att utvärdera den:

Alltsedan lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster infördes i Sverige 1999 har RFSL intagit en kritisk hållning till lagen. I RFSL:s principprogram, antaget 2005, heter det att förbundet inte anser att kriminaliserande lagstiftning är en lösning på de problem som prostitution medför: ”Risken är stor att verksamheten på grund av denna lag drivs ännu mer in i det fördolda, med ökad utsatthet och ökade skaderisker för alla inblandade parter som följd. Samhället bör därför satsa ytterligare på att utveckla det sociala arbetet inom området samt motverka en social exkludering av dem som säljer sexuella tjänster.”

Detta synsätt utvecklas nu i ett tio sidor långt remissyttrande till den statliga utredningen ”Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999-2008” (SOU 2010:49), där utredaren justitiekansler Anna Skarhed haft till uppgift att just utvärdera tillämpningen av förbudet och de konsekvenser som det fått. RFSL anser dock inte att utredaren levt upp till sitt uppdrag, utan menar att utredningen varken är ”oberoende eller inkluderande”. RFSL menar också att sexköpslagen utgår ifrån en ”heteronormativ förståelse av prostitution som exkluderar en stor majoritet av de personer som tillhör gruppen hbt-personer som säljer och/eller köper sexuella tjänster”. I remissyttrandet förordar förbundet ett empowerment-perspektiv till förmån för nolltoleranstänkande i förhållande till de människor som säljer sexuella tjänster. RFSL efterlyser också möjlighet till stöd till organisationer som organiserar sexarbetare.

Rimlig kritik, kan man ju tycka. En utredning som inte inkluderar dels de män som säljer sex (och vi vet ju alla by now att fler män än kvinnor (i svenska undersökningar) säljer sex vid något tillfälle) och dels helt missar de transpersoner som säljer sex (för övrigt något som på global nivå ofta blir det enda sättet för transpersoner att försörja sig på, då de exkluderas ur samhället och nekas arbetsmöjligheter på lika villkor med cispersoner) …det låter inte som någon vidare bra utredning. Den förtjänar kritik. Den borde göras om.

Men denna kritik beskriver Nordström på följande vis:

RFSL har länge utmärkt sig som motståndare till sexköpslagen och hävdar på sidan ”Röda paraplyet” att kriminaliserande lagstiftning inte är en lösning. Sajten promotar och marknadsför försäljning av sex med slogan: ”Här finns allt du behöver för att sälja sex bekvämare och säkrare.”

På sidan Röda Paraplyet kan jag faktiskt inte hitta den där slogan som Nordström hänvisar till. Däremot hittar jag en himla massa information till sexsäljare om hur de ska skydda sig själva, vad de ska tänka på innan de säljer sex och dessutom – väldigt mycket om hur man ska göra om man vill sluta sälja sex. För mig ser det ut som att RFSL tar sexsäljarna på allvar och erbjuder dem inte bara råd, stöd och tips på hur de kan underlätta sin tillvaro om de skulle behöva det, utan även ger stort stöd till de som vill sluta sälja sex.

Men det var också det enda Nordström hade att säga om RFSL. Lustigt nog. Om RFSU skriver Nordström däremot följande (jag kommer bena upp det men det är från ett sammanhängande stycke):

På RFSU:s kongress förra året togs en motion om sexköpslagens avskaffande upp.

Japp. Det gjorde det. Man kan ju liksom inte låta bli att ta upp motioner som skrivits. Och eftersom jag inget annat hört utgår jag ifrån att kongressen inte gav bifall till denna motion. Däremot vet jag att RFSU verkar för en bättre utredning av sexköpslagen, mycket av samma anledning som RFSL’s kritik gick ut på. Ni kan läsa Förbundsordföranden på ämnet HÄR.

Vidare:

RFSU driver kampanjen ”Barns sexualitet” enligt vilken pedagoger på förskolan ska undervisas i att ”barn föds med en förmåga att uppleva sexuella känslor och njuta av sina kroppar. Små barn utforskar och upptäcker sin egen och andras kroppar genom att titta och röra.”

Eh. Ja? Vad är ens poängen här? Försöker Nordström hävda att barn INTE har en sexualitet, att de INTE upplever sexuella känslor och njuter av sina kroppar? När tror Nordström att människors sexualitet uppstår egentligen? Helt magiskt vid 15 års ålder? Att barn inte kan onanera? Jag är faktiskt förfärad på riktigt över att denna helt oskyldiga formulering anses vara något negativt i kontexten. Om Nordström dock hade bemödat sig med att läsa materialet, eller vafan, bara INTROT till materialet ordentligt, hade hon kunnat läsa DETTA (<-länk här, utdrag nedan):

Genom omgivningens reaktioner lär sig barn tidigt att de sexuella lekarna skiljer sig åt från andra lekar och de kan därför bli generade om någon upptäcker dem i deras lek. Det är de vuxnas ansvar att lära barnet vilka gränser som finns kring sexualitet, till exempel kroppslig integritet, ömsesidighet och vad som är privat. Men det är i detta sammanhang viktigt att vara försiktig och inte ge barnet en känsla av skuld och skam.

Låter väl inte så fruktansvärt förkastligt, väl? Men eftersom Nordströms poäng är att hon tycker att alla som är emot ”kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi och barnsexturism” borde ta avstånd från RFSU enbart baserat på detta material kan jag inte läsa henne på annat vis än att hon tycker att ett erkännande av barns sexualitet är samma sak som att erkänna vuxnas rätt att ha sex med och exploatera barn. Vilket absolut inte är vad det hänvisade materialet menar. Vilket hon borde veta om hon läst det. Alls. Eller för den delen respekterat barn och deras känslor. Alls.

Vidare:

RFSU har även kritiserat den nya, strängare sexualbrottspraxisen, vilket kan ”förhindra och försvåra för unga människor att ha sex.”

Ja, men det är väl ganska uppenbart och har väl även visat sig i flera uppmärksammade fall där någon som är 15+ har sex med sin fasta partner som råkar vara 15- och blir dragen inför rätta för detta. Två personer under 15 får ha sex med varandra för ingen av dem är straffmyndig, men så fort den ena är över 15 räknas det som ”våldtäkt av barn” (och faller således under allmänt åtal dvs vad den som är under 15 säger om ifall hen samtyckte eller ej räknas inte ens)? Lagen ÄR faktiskt rätt skev på så vis.

Allt detta kokar Nordström alltså ned till att RFSL och RFSU skulle ha en ”agenda” som går ut på att underlätta för utnyttjande av barn och trafficking.

Alltså.

Förlåt mig, men om man köper det resonemanget så är man ju inte insatt i sexualpolitiken för fem öre, och borde således kanske dra sig tillbaka ett ögonblick och fundera över vilka det egentligen är man vill skydda här. För är det några Nordström inte verkar ha intresse av att skydda och hjälpa så är det bland många andra: de som säljer sex, de som vill få leva ut sin sexualitet även om de är under 15, de barn som behöver få veta att de faktiskt har en sexuell integritet som ska respekteras och de män och transpersoner som ständigt negligeras i frågan om prostitution.

Det verkar mer som att Nordströms skyddbara utgör de som står på (den kristna) sidolinjen och tycker att sex är något som ska ske mellan man och kvinna som är gifta inför Gud och nåde alla andra. Inte de det BERÖR, för guds skull. Hur skulle det se ut?

Ja. Jag raljerar.

För det här så kallade ”inlägget” i sexualpolitikdebatten förtjänar inget annat.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Nej nu har väl feminismen gått för långt ändå

;)

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

”Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?”

Häromdagen satt min 5-åring och kollade på barnprogram på den danska barnkanalen Ramasjang. Det brukar vara helt okey, genusmässigt, med en om inte stor så iallafall acceptabel variation av både kön och etnicitet representerade, och också inte så särskilt normativt. Så jag låter honom kolla utan min övervakning.

Men just denna dag gick det ett program som heter ”Drengen de kaldte kylling”, alltså pojken de kallade kyckling. Jag har inte kollat in just detta program så noga, utifrån vad jag sett handlar det om en liten kille som har en far som är vadå, notorisk mytoman? Och som i varje avsnitt ljuger ihop en lek om när han var ett eller annat, tex cowboy eller bilmekaniker. Tror jag.

kyllingJust den här dagen var det visst cowboys de skulle vara. Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde, med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:

”Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

AAAAAAAAAAARGH var min första reaktion. Som jag såklart inte skrek ut. Däremot sa jag väl mest något i stil med ”Men gud säger de så dumma saker på TV nu igen, du ska inte tro ett ord av vad de säger”. För tydligen hade detta program, med denna pappa, sagt något på det där självklara sättet som liksom implicerar en sanning men inte förklarar den djupare: ”Män ska ju beskydda kvinnor”.

För en femåring som vuxit upp i det här genushemmet förstår jag att det var en konstig sak att få höra sådär, utslängt som en sanning som bara skulle köpas.

Men efter lite snack med mina kollegor (för jag har kollegor nu för tiden, hohoho) kom jag fram till att vi förstås måste maila Ramasjang och fråga precis det. ”Varför ska män beskydda kvinnor?”. Men jag tänker inte göra det över huvudet på Vilde. Vi ska göra det tillsammans. HAN ska maila, om han vill, och fråga dem. Och det vill han, det sa han när jag förklarade att den möjligheten fanns. Så vi gör det imorgon.

Men, som han snusförnuftigt tillade:

”Det programmet går ju inte igen innan nästa onsdag, så det kommer ju dröja innan vi får svar.”

<3

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Subjektifieringen av män

(Detta inlägg kommer handla om män, manlighet och framställningar av de samma. Eftersom jag själv är ciskvinna kommer jag inte kunna uttala mig utifrån någon annan position än just denna, och jag ber på förhand om ursäkt för att jag ger mig på ett perspektiv jag inte själv har upplevt.)

I oktober 2012 ställde jag en fråga på Twitter rörande vilka framställningar av mäns sexualitet som män ansåg var tröttsamma. Svaren kan ni läsa HÄR i vad som blev ett av mina mest delade inlägg på den tiden. Uppenbarligen finns det intresse bland män att tala om och få möjlighet till att sätta ord på detta; bilden av mannen, historien om mannen, så som Han™ framställs i diverse filmer, böcker, serier, i nyhetsmedia, överallt. Och hur en person som identifierar sig som man kan, får, bör, måste, förhålla sig till detta.

Många av de svar jag fick in då, för nästan 1,5 år sedan, visade på en tydlig frustration över den könsframställning som vi i andra sammanhang, ur kvinnofrågeperspektiv, kallar ”kvinnor som priser”, men som i detta sammanhang innebär ”Idéen om att en man ska prestera olika saker för att i slutet få det (uppenbarligen) bästa en man kan få: en kvinna (samt sex)”.

Och jag förstår verkligen frustrationen över detta. Hela upplägget, och det är verkligen ett av de mest klassiska uppläggen i narrativets historia, mannen som räddar världen, dagen och kvinnan och får henne på slutet, utgör en fruktansvärt begränsande berättelse, för både män och kvinnor.

Mir på Kultureliten skrev i november ett inlägg om hur han anser att manlighet alltid är lika med vanmakt. Han skriver bland annat:

När jag var liten så älskade jag riddare, drakar och annat sånt som småpojkar brukar gilla. Mitt favoritprogram (av barnprogrammen åtminstone) var Prins Valiant. Där fanns allt. Riddare, drakar och prinsessor som behövde räddas. Jag fick lära mig att om man bara försöker tillräckligt hårt och är en god riddare (som man) så får man till sist vad man förtjänat dvs en plats på toppen, ett spännande liv och till sist så räddar man en prinsessa. För vad är en prinsessa om inte någon som behöver räddas?

Under hela mitt liv har jag pumpats full av den typen av berättelser, från riddarhistorier till Star Wars. När jag senare började läsa till socionom så fick jag höra att jag som man inte skulle ha några problem att få jobb. Med andra ord pumpades jag i en jävla massa lögner som inte har någonting med verkligheten att göra. Dels för att ingen vettig människa kan leva upp till de där idealen, dels för att jag aldrig fick något av allt det där.

Samma sak tror jag gäller för alla män. Vi blev lovade en massa saker. Om du bara är en riktig man så kommer du att få det där jobbet, skolan är inte så viktigt. Listan kan göras lång. Till sist kommer ju alltid verkligheten ikapp. Med en känsla av vanmakt. Antingen så känner man sig lurad, och ofta är det samhällets fel som inte lämnar någon plats för de där vackra äventyren. Vanmakt. Besvikelse.

Jag tror, trots min kvinnoidentitet, att det ligger fruktansvärt mycket i detta. Denna bild, detta ideal, ständigt reproducerat, om att en man bara jobbar tillräckligt hårt (med vad det än är) så kommer han få allt och dessutom en kvinna som pris. Eller som tack. Eller kanske enbart för att han har förtjänat att få henne, efter filmkonstens alla regler.

Det är detta jag vill kalla subjektifieringen av mannen. Mannen som ständigt framställs som ett agerande subjekt, som producerar, som agerar, som sätter allt på spel, inklusive sitt liv, för att rädda andra, den självuppoffrande men aldrig tvekande och alltid vinnande mannen vars värde mäts i hans prestationer.

Det är en viss skillnad mellan objektifiering och subjektifiering, både i framställning och konsekvens. Och det finns givetvis fördelar och nackdelar med bägge, i olika sammanhang. Om man kan leva upp till de ideal som samtidigt ställs som krav för att få vara delaktig, vill säga.

För män är detta specifikt just att vara lyckad, att kunna erbjuda något extraordinärt (ofta rikedom), att vara störst, starkast, modigast, trotsa flest faror – vara mest MAN och vinna över de andra männen… då börjar man kanske komma i närheten av att leva upp till de mansideal som den ständiga subjektifieringen av män i mediala framställningar målar upp. Självsäker. On top of the world. Vinnaren. Per se.

Att se sin könsroll ständigt reproduceras som det vinnande könet, det lyckade könet, att bli placerad i det båset när man själv inte har fått något av det utlovade… jag tänker mig att det är väldigt svårt att acceptera, när samma bilder och utsagor om ”den lyckade privilegierade mannen” återfinns överallt, även i jämställdhetsdebatten. När de talar om ”män” men inte om en själv. Var finns man då? I vilket vacuum existerar man då? Vem ser en?

Mannen som norm har den konsekvensen att det inte talas om mannen som man. Och Den Presterande Mannen™ subjektifieras gång på gång och behöver aldrig hjälp eller tröst eller stöd och talas aldrig om. Allt han behöver är att få sex på slutet. Eller behöver – förtjänar, så klart. Som att DET, priset, tillgången till Kvinnan™, är mer värt än prestationen? Och ingen talar om vad mannen vill ha för det är underförstått (sex, igen).

Jag förstår vanmakten Mir talar om. Jag förstår den och jag kan relatera till den, trots att jag har ett helt annat perspektiv. Våra erfarenheter är kanske olika men besvikelsen och vanmakten över att inte få det vi blev lovade, att inte leva upp till könsrollen vi får veta, från alla delar av media, är vår plats – den delar vi, om än säkert i olika grad.

Och jag vill gärna höra mer om mäns helt subjektiva upplevelser av detta. Ni läsare som identifierar er som män; hur förhåller ni er till den eviga subjektifieringen av män i media? Hur får den er att känna er? Som Mir, vanmäktiga och besvikna? Eller kraftfulla och peppade? Eller på något helt annat sätt?

Do tell.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Visa mig det land där skolan inte försöker ”indoktrinera” barnen till att vara snälla

Det är en sak jag inte riktigt kunnat släppa sedan jag lyssnade på p1′s dokumentärserie ”Rädda Sverige”, eller mer specifikt del 2, vid namn ”Flykten från pisslandet”.

Det är när den intervjuade Anton förklarar varför han och hans flickvän, som bor i Danmark, inte ska flytta ihop i varken DK eller Sverige, utan flytta någon annanstans.

Anton: ”Vi vill att våra barn ska växa upp och få komma på själva hur de vill tänka och vad de vill tycka. Vi vill inte att de ska bli indoktrinerade i skolan om att ”du måste tänka rätt”. De ska inte behöva lära sig att nej så får man inte säga för då kanske nån blir kränkt.”

Detta sägs precis i introt, inte ens en minut in, ni kan själva lyssna.

Det sista stycket där är det som fäst sig i mitt sinne. Och jag tänker att det blir svårt för Anton att hitta en förskola eller skola till sina barn där de vuxna inte försöker lära barnen att ”Nej, så säger man inte, det är inte snällt”. Faktiskt: Att vara snäll är väl cirka det enda vi egentligen försöker lära våra ungar, och blir som stoltast över dem när de är, när de visar empati och omtanke för andra?

Nijas och jag brukar lite skämtsamt kalla vår ideologiska hållning för ”dagispolitik”. Och det låter kanske nedvärderande, men tänkt efter!

Låt oss tänka oss att förskolan är en metafor för samhället. På förskolor finns vissa regler, för både barn, pedagoger och föräldrar. Att man inte kallar varandra fula saker, att man inte slåss, att man samsas om de gemensamma leksakerna, att man inte utesluter någon ur lek eller säger att någon inte får vara med, att man bjuder in ALLA barn till kalas så ingen blir konsekvent exkluderad, att man tar hand om varandra, håller varandra i hand när man går över gatan, säger till någon vuxen om någon blir skadad, säger till om man själv blir ledsen, och så vidare.

Alltihop helt rimliga saker att lära barn, om ni frågar mig. Helt rimliga saker att lära vuxna också, för den delen. Helt rimliga deviser att basera ett samhälle på, faktiskt.

Om vi tar den förskola min egen son går på just nu så arbetar de väldigt aktivt med vad som kallas ”Fri för mobberi” och betyder ”Utan mobbing”. Eller som Anton kanske skulle kallat det; indoktrinering.

Ett par gånger i veckan, varje vecka, i tre år, sitter de ner hela gruppen och talar om känslor, om att bli ledsen, om empati, om att förstå när någon blir ledsen och varför, de har bilder och historier med ”cases” där någon kanske har varit elak eller någon råkat bli ledsen trots att ingen VILLE vara elak, och så får de tala om det, barnen, 3-6 år gamla, och diskutera hur det hade kunnat göras annorlunda, hur man kan göra för att göra allting bra igen och om de själva upplevt något liknande.

De tränar helt enkelt jävligt noga på att lära sig att inte kränka någon.

Inte för att de inte ”får”. Men för att de ska förstå när någon annan blir ledsen, och att göra någon ledsen – det vill nästan ingen. De vill faktiskt inte kränka någon, barnen.

Visa mig den skola där de vuxna inte försöker ”indoktrinera” barnen till att vara empatiska och snälla mot varandra.

Jag tror helt ärligt inte att Anton skulle vilja sätta sina barn i den skolan.

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!