Utvärdering av bloggpaus (samt farväl)

Så. Nu har det gått mer än en månad sedan jag utlyste min bloggpaus. Dags för någon slags utvärdering.

Det främsta känslan jag haft under denna tiden är ”För satan vad skönt”. Speciellt skönt att jag stängt av alla kommentarer på inlägg äldre än 14 dagar. Inte en enda kommentar i inboxen som jag varit tvungen att förhålla mig till på ett eller annat vis på många veckor. Den mentala friheten i detta!

När jag började blogga var jag arbetslös, hade precis avslutat en anställning som av olika anledningar slutade jävligt dåligt, gick på någon menlös aktivitetsåtgärd som inte gav någon som helst intellektuell stimulans, och hade inga som helst ambitioner med mitt bloggande. Läste inte ens bloggar själv. Ville bara ha en plats att skriva av mig på.

Sedan började jag plugga igen, och bloggen blev dels en plats att reflektera över nyförvärvad kunskap och dels ett forum för alla tankar som inte fick plats i hemtentor och uppsatser.

Sedan började jag involveras mer och mer i bloggosfären, ta del av fler och fler åsikter, försökte hitta min väg i det hela. Samtidigt växte bloggen och blev, sitt namn till trots, en plats för diskussioner mellan dels mig och kommentatorer och dels mellan människor av olika åsiktsläger.

Det var rätt fantastiskt.

Men så hände en massa saker på en och samma gång. En del etablerade bloggare slutade, många andra kom till, tonen i debatten förändrades – och inte bara online. Hela samhällsklimatet, hela debattläget och vad som anses värt att debattera har förändrats, helt privat blev jag dessutom gravid och all den överskottsenergi jag haft för balans och nyans försvann.

Nu har jag fått jobb, utöver det frilansande jag sysslat med senaste året, ett riktigt jobb med ett syfte som passar mig som hand i handske – att vara med och driva sexualpolitiskt påverkansarbete. Till råga på allt med fantastiska kollegor och intressanta diskussioner och samtal på arbetstid.

Så när jag väl kommer hem har jag ingen lust att blogga. Jag har inget behov av att göra mig hörd på nätet längre, har inget intresse av att diskutera diverse frågeställningar med anonyma avatarer, har ingen tid att lägga på att svara på kommentarer, inte ens de konstruktiva.

Mitt behov av bloggen är slut. Den stressar mig bara. Jag läste den där artikeln om ekonomiprofessorn och kapitalismen som jag hade lust att översätta (om inte annat för att det är ett bra sätt att djupläsa en text på ett annat språk)… och varje gång jag fick ett mail om en ny kommentar tänkte jag bara ”usch”. Inte på grund av innehållet i kommentarerna, men för att det pockade på min tid. Tid jag inte vill spendera på bloggandet längre.

Så just nu har jag det så här: kanhända kommer jag finna lust att blogga igen. Kanhända kommer den lusten så fort jag nu offentligt deklarerat att jag inte har lust längre. Men i så fall blir det under andra förutsättningar. Jag har snackat med några andra bloggare om att eventuellt slå oss ihop och blogga tillsammans, under annat namn. Kanhända sitter jag och småbygger på just en sådan sida, helt opretentiöst.

Men just nu, just här, just One-way Communication i den här formen, tar nog slut nu.

Mitt varmaste tack till er läsare som hängt med dessa 4 år, tack för alla era kommentarer och allt ert stöd, tack för er input och för att ni lagt er tid på att läsa alla dessa ibland meterlånga texter. Tack. Ni har varit en enorm källa till inspiration och bekräftelse.

Nu behöver jag göra något annat ett tag.

All kärlek

/Hannah

P.S. Med det sagt: vill ni lämna en trevlig farväl-hälsning under dessa 14 dagar innan kommentarerna stänger får ni gärna det. Såklart. D.S.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Kapitalismen har svikit världen

Detta är en översättning av en artikel vid namn ”Jeg har bevist, at under de nuværende omstændigheder kan kapitalismen simpelthen ikke fungere”, återfunnen i danska ”Information”, som i sin tur är en översättning av originalartikeln ”Occupy was right: capitalism has failed the world”, som publicerades på engelska i ”The Guardian” den 13 april 2014. Jag har valt att översätta främst från den danska då den är något förkortad, men hämtar även vissa delar från originalet när jag tycker de saknas. Vill ni läsa helheten på engelska (eller för den delen danska) finner ni dessa texter i länkarna ovan. Diverse omformuleringar är på mitt ansvar. Mina egna reflektioner över texten återfinns längst ner. 

 

_________________________________________________________

Ecole d’économie de Paris liknar vilket franskt universitet som helst; grått, tråkigt och slitet. Det är här jag möter Thomas Piketty, en blygsam ung fransman i början av de 40, som spenderat det mesta av sin karriär i arkiv och med att samla in data, men som är på väg att bli den viktigaste tänkaren i sin generation.

Som Yale-professorn Jacob Hacker beskrev honom: en fritänkare och demokrat som är intet mindre än ”2000-talets Alexis de Tocqueville”, medan Brank Milanovic, tidigare ledande ekonom hos Världsbanken, har kallat hans senaste verk ”ett definierande ögonblick i ekonomiskt tänkande”, och den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman har beskrivit boken som ”episk”. Och Pikettys inflytande sträcker sig långt utanför det avskärmade microsamhället av akademiska ekonomer. Boken sägs vara en favorit i Milibands (ev. Ed Miliband, reds. anm) innerkrets – en plats där man traditionellt inte kunde bry sig mindre om franska ekonomiprofessorer. 

Det är verket med titeln Capital in the Twenty-First Century som gett honom detta omtal. 700 sidor lång, fylld med fotnoter, grafer och matematiska formulär, framstår den först som både skrämmande och ohanterlig. Men boken har under de senaste månaderna ändå skapat en intensiv debatt om kapitalismens dynamik, och inte minst om den till synes obegränsade succén för den pyttelilla elit som kontrollerar mer och mer av världens rikedomar.

På bloggar och hemsidor över hela USA har boken väckt frågor om makt och pengar och inspirerat till ifrågasättanden av själva kärnan i den amerikanska drömmen: att kapitalismen förbättrar livskvaliteten för alla. Så ligger det helt enkelt inte till, säger Piketty, och motbevisar på ett tydligt och noggrant sätt allt vad kapitalister tror på gällande etiken i att tjäna pengar.

En skribent på Economist skrev i senaste numret att Piketty var på väg att ”omskriva 200 år av ekonomiskt tänkande i ojämlikhet”. Kortfattat har argumenten hittills intagit en av två huvudpositioner: Den första är en tradition som startade med Karl Marx, som menade att kapitalismen skulle förgöra sig själv i sin ändlösa jakt på profit. På motsatta änden av spektrat finner vi Simon Kuznets, som vann ett nobelpris 1971 och vars tes var att ekonomisk ojämlikhet blir mindre allt eftersom ekonomier utvecklas och blir sofistikerade.

Enligt Piketty har bägge förklaringsmodellerna fel, när man jämför dem mot den data han har insamlat. Med utgångspunkt i data från två århundraden påvisar Piketty att det inte finns någon som helst anledning att tro att kapitalism någonsin kan lösa problemet med ojämlikhet, vilken han menar bara blir större. Från den ekonomiska kollapsen 2008 till Occupy-rörelsen 2011 har detta varit en intuitiv känsla hos vanligt folk. Det i särklass viktigaste med Pikettys bok är att den vetenskapligt bevisar att denna intuition är korrekt. Det är därför denna akademiska bok har blivit uppmärksammad av allmänheten: den säger det som folk redan känner och tänker.

”Jag har medvetet riktat boken mot den vanliga läsaren,” säger Piketty. ”Även om det givetvis är en bok som även kan läsas av specialister ville jag att informationen skulle vara tillgänglig för alla som ville läsa den.”

Och Capital in the Twenty-First Century är förvånansvärt lättläst. Den är full av anekdoter och litterära referenser som driver berättelsen framåt. Men enkla människor liksom mig själv kan ändå behöva lite hjälp, så jag ställde den mest uppenbara frågan: vad är den grundläggande idéen bakom boken?

”Det började med en enkel forskningsproblematik. För några år sedan började jag undra var den hårda datan som backar upp alla teorier om ekonomisk ojämlikhet fanns någonstans, från Marx och David Ricardo till mer nutida tänkare. Jag började med Storbritannien och USA och upptäckte att det nästan inte fanns någon alls. Sedan upptäckte jag att den data som faktiskt fanns motsade nästan alla ekonomiska teorier, inklusive Marx och Ricardo. Därefter började jag se till andra länders data och upptäckte ett mönster: att kapitalet, och pengarna som produceras, ackumulerar snabbare än tillväxten i kapitalistiska samhällen. Och detta mönster, som vi senast såg på 1800-talet, har blivit ännu tydligare sedan 80-talets våg av avregleringar i rika länder.”

Så Pikettys tes, understödd av hans omfattande forskning, är att ekonomisk ojämlikhet på 2000-talet har stigit och accelererar i en farlig takt. Detta betyder en ändring i sättet vi tidigare sett på historien. För enligt Piketty var det enbart de olika kriserna – först och främst två världskrig – som hindrade en ständig ökning av välstånd, och därigenom temporärt och artificiellt jämnade ut ökande ojämlikheter. I motsats till hur vi brukar se på det förra århundradet, som en tid då ojämlikheter utplånades, var den i verkligheten konstant växande.

På 2000-talet är detta inte begränsat till så kallat rika länder – US, UK och västra Europa – men även i Ryssland, Kina och andra länder som nu utvecklar sina ekonomier. Faran är att om denna process inte stoppas, kommer fattigdomen öka i samma grad och så, menar Piketty, kan 2000-talet mycket väl bli ett århundrade av ännu större ojämlikhet, och därför också ännu mer socialt kaos, än 1800-talet.

Piketty förklarar att inkomst är ett flöde – det är rörligt och kan växa och förändras i förhållande till output. Kapital är ett lager – välståndet kommer från vad som har blivit samlat ”i alla föregående år tillsammans”. Det är lite som skillnaden mellan en övertrassering och en inteckning, och om du aldrig äger ditt eget hus kommer du aldrig ha något lager och du kommer alltid vara fattig. Med andra ord säger Piketty att de som har kapital och tillgångar som genererar rikedom, alltid kommer vara rikare än den entreprenör som arbetar hårt för att skapa ett kapital. Den kapitalistiska modellen tenderar att koncentrera mer och mer välstånd i händerna på färre och färre människor.

Men visste vi inte redan detta? Och sjöng inte The Clash och andra om detta redan på 70-talet?

”Nej, vi visste faktiskt inte, även om vi kanske gissade det,” säger Piketty. ”För det första är detta första gången vi har samlat ihop den data som visar att det faktiskt är så. För det andra, även om jag inte är politiker, är det uppenbart att den här rörelsen, som blir större och större, kommer få politiska konsekvenser. Vi kommer alla bli fattigare på alla sätt i framtiden, och det skapar kris. Jag har bevisat att under de nuvarande omständigheterna kan kapitalism helt enkelt inte fungera.”

Pikettys data kommer primärt från den anglosaxiska världen. Men han är helt igenom fransk, vilket verkets mängd av franska referenser aldrig låter läsaren glömma. Han växte upp i ett arbetarklassområde i Clichy som barn av två militanta medlemmar av Lutte Ouvriere (Arbetarnas Kamp) – ett trotskistiskt parti som fortfarande har ett betydligt antal medlemmar i Frankrike. Liksom för många andra i deras generation blev euforin i maj 1968 efterföljt av besvikelse. Hans föräldrar tog konsekvenserna, hoppade av och började föda upp getter i Aude. Den unga Piketty arbetade hårt i skolan och fick en Ph.D. från London School of Economics vid den unga åldern av 22 år, och därefter åkte han vidare till Massachusetts Institute of Technology, där han blev känd som ett underbarn.

Hans eget politiska intresse väcktes vid Berlinmurens fall 1989. Han reste igenom hela det tidigare Östeuropa och fascinerades av kommunismens ruiner. Det var dem som förde honom till ekonomin. Och Gulfkriget.

”Jag kunde se hur politiker tog många dåliga beslut, helt enkelt för att de inte förstod ekonomi. Men jag har ingen politisk agenda. Det är inte mitt uppdrag. Men jag skulle bli glad om politiker läste min bok och drog sina egna slutsatser.” säger Piketty, som dock inte är mindre politiskt engagerad än att han 2007 arbetade som rådgivare för den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royal.

Men spela roll. Vad har vi lärt oss? Kapitalismen är dålig. Hurra! Vad är svaret? Socialism?

”Det är inte så enkelt,” säger han. ”Jag skulle argumentera för en progressiv skatt, en global skatt, baserad på beskattning av privat egendom. Det är den enda civiliserade lösningen. Den enda lösningen som inte är barbarisk.”

Det låter förnuftigt, närmast snusförnuftigt. Men inte ett enda parti i Europa eller USA, varken till höger eller vänster, vågar gå till val på ett så ideologiskt grundlag.

”Det är sant,” säger Piketty. ”Självklart är det sant. Men vad jag och mina kollegor visar i den här boken är också sant, nämligen att det nuvarande systemet inte kan överleva speciellt mycket längre. Och det är inte absolut en apokalyptisk förutsägelse. Jag har ställt diagnoser kring tidigare och framtida situationer, och jag övertygad om att det finns lösningar. Men innan vi når dit måste vi förstå situationen. När jag började samla in data blev jag uppriktigt överraskad över vad jag fann. Att ojämlikheten växer så snabbt, att kapitalismen inte löser problemen över tid. Många andra ekonomer börjar i den andra änden, att undersöka roten till fattigdom. Men jag vill veta hur rikedom, ja, super-rikedom, skapar ojämlikhet,” säger han.

”Man måste fråga sig vad det här kommer betyda för vanliga människor, för dem som inte är rika och aldrig kommer bli det. Jag tror att vi kommer se en erosion av kollektivets ekonomiska välstånd, alltså en nedbrytning av välfärdsstaterna. Du kan ju bara se på när Obama-regeringen försökte utplåna ojämlikhet genom sjukförsäkringarna, och hur närmast omöjligt det var att genomföra, för att förstå hur viktigt det är.” säger Piketty.

”Det finns en djup tro hos kapitalisterna kring att kapital kommer rädda världen, men det har visat sig att det helt enkelt inte är så. Inte på grund av det Marx sa om de interna motsättningarna inom kapitalismen, men helt enkelt på grund av att kapital är ett mål i sig självt och inget mer.”

En av de mest genomträngande teser som Piketty levererar i boken är den om ökningen av chefer, eller ”super-chefer”, som inte själva producerar rikedomar men som får sin lön från dem. Detta, menar han, är en effektiv form av stöld – men det är inte det värsta brott super-cheferna begår. Det skadligaste är sättet som de positionerar sig själva som i en tävlan gentemot de miljardärer vars rikedomar, som accelererar bortom ekonomin, alltid kommer vara utanför räckvidd. Detta skapar en permanent ta-fatt-lek, vars offer är ”förlorarna”, det vill säga vanligt folk som inte drivs av en lust till sådan status eller sådana rikedomar men som ändå föraktas av av chefer, VD’s och andra ”Wolves of Wall Street”. I den här delen av boken river Piketty effektivt ner en av 2000-talets största lögner – att super-chefer förtjänar sina pengar, eftersom de har speciella egenskaper som tillhör en närmast övermänsklig elit.

”En av de stora splittrande krafterna i spel idag,” säger han, ”är vad jag kallar meritokratisk extremism. Det är konflikten mellan miljardärer, vars inkomst kommer av egendom och tillgångar, och super-chefer, vars inkomst kommer av andras produktion. Ingen av dessa kategorier skapar eller producerar något annat än sin egen rikedom, vilket egentligen är en rikedom som brutit sig loss från den verkliga marknaden som avgör hur vanligt folk lever. Och ännu värre är att de tävlar mot varandra för att öka sin rikedom, och det värsta scenariot är när super-chefer, vars inkomst primärt är baserad på girighet, fortsätter att öka sina löner oavsett hur marknaden ser ut. Det var det som hände med bankerna 2008, exempelvis.”

När fattigdom ökar globalt kommer alla bli tvungna att lyssna på Piketty med stor uppmärksamhet. Men även om hans diagnos är korrekt och tilltalande är det svårt, närmast omöjligt, att tänka sig att den lösning han föreslår – skatter och fler skatter på privat egendom – någonsin kommer implementeras i en värld, från Beijing till Moskva till Washington, där pengar, och de som har fler pengar än alla andra, fortfarande är de som bestämmer.

_________________________________________________________

Lite egna reflektioner här. Jag har inte läst boken, såklart, har inte ens hört om den innan idag, men min generella känsla är att personen som utförde intervjun och skrev originalartikeln inte riktigt hade de relevanta förkunskaperna om ekonomisk ojämlikhet och tidigare tänkares verk kring kapitalismens konsekvenser, för hade hen haft det torde hen inte skrivit en text som lämnar så mycket oförklarat. Det känns som att huvudpoängerna lämnas därhän, eventuellt för att artikelskrivaren inte kunnat lokalisera dem i intervjun.

Men om jag försöker abstrahera från detta får jag ut följande av Pikettys resonemang: Kapitalismen kommer inte upphöra av sig själv på grund av att marknaden kollapsar (även om den väl på sätt och vis redan gjort det i och med finanskrisen, men se, vi har bara ännu mer nyliberalistiska kapitalistiska tankegångar on the uprise, politiskt sett). Dock är jag inte säker på om Piketty förespråkar en folkets revolution eller en inomparlamentarisk politisk svängning gentemot en omfördelning av kapitalet. Det är kanske inte heller så viktigt.

Klart är ändock att Piketty menar att det kapitalistiska systemet, där de som redan har kapital blir rikare och rikare på andras produktionsarbete, är oetiskt, för att uttrycka det milt. Jag personligen har väldigt svårt att förstå att kapitalister inte bara är giriga utan faktiskt någonstans inbillar sig att kapitalism är av godo, men jag har å andra sidan hört Nestlés högsta chef sitta och säga att han menar att det bästa för världen är om vatten som naturresurs privatiseras, och jag antar att man inte kan säga en sådan sak helt öppet om man inte faktiskt tror att det är sant.

Att Piketty lyfter och kritiserar den idé om att vissa människor ”förtjänar” att bli snuskigt rika (på bekostnad av andra, tro inget annat) är enligt mig en väldigt bra (och iallafall för mig på intet vis ny) tankegång – det borde vi kanske prata mer om. ”Egendom är stöld” är ett annat gammal uttryck som faller mig i åtanke och som verkar korrelera väl med Pikettys tal om att beskatta privat egendom högre.

Men jag är lite besviken över att han inte lyfter basinkomst som ett alternativ. För han talar ändå om ”de vanliga människorna”, de som producerar så att ägare och chefer kan plocka ut mer vinst, och deras ointresse av att ingå i ett ekonomiskt spel där redan rika människor vill bli ännu rikare. Skatt är fint och bra, men att bara fokusera på att vilja stoppa sjukligt rika människor från att bli ännu sjukare, förlåt rikare, löser inte ”roten till fattigdom” som ändå på något vis avfärdas i texten ovan. Och roten till fattigdom, och anledningen till att ”super-chefer” kan sko sig så gruvligt på arbetarnas bekostnad, är brist på pengar, brist på trygghet, en brist på fuck-off-kapital som i händerna på arbetarna och prekariatet kan vara med att stoppa den överambitiösa kapitalismens tendens att utnyttja maximalt för maximal vinst.

Stoppa kapitalismen som ett sätt att utrota ojämlikhet, visst. Men kanske hellre stoppa ojämlikhet som ett sätt att krossa kapitalismen.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Sociala medier-paus

Ja. Nu ska jag göra den där grejjen. Den när man pausar från sociala medier inklusive sin blogg. Jag tänker mig att en månad är en rimlig tidsrymd att sikta på, så får jag väl utvärdera efter det.

Anledningen? Det finns många.

Bland annat att jag inte har läst en bok sen jag fick min iPad. Jag har 10 svinbra böcker liggandes i en hög bredvid skrivbordet, men jag kollar tydligen hellre Facebook än plockar upp en bok när jag tar en paus nu för tiden. Och att jag inte har scrapbookat sedan jag startade den här bloggen, i princip (förutom en gång när jag bloggade om att jag scrapbookade). Jag saknar det.

Också för att jag har börjat röka igen och genast måste sluta med den skiten. Och eftersom rökandet är jävligt förknippat med att sitta på balkongen halva natten (eftersom jag försöker låta bli att röka inför mina barn och således tar igen det efter läggdags) och där i nattmörkret ranta omkring på diverse forum måste jag försöka skaffa bättre vanor över hela linjen, så att säga.

Men även för att jag bara blir mer och mer sur och obalanserad av den sorts diskussioner som ofta blir den vanligaste varianten online, som jag själv initierar mer och mer dessutom. Jag saknar de nyanser som kommer av AFK-interaktion, som JAG kan bidra med AFK men som jag skalar bort på 140 tecken. Jag gillar det inte. Att jag gör så.

Min internetpersona och den jag är ”på riktigt” står för långt ifrån varandra just nu, och jag behöver ta en paus för att hitta balansen igen. Hitta tillbaka till mig själv. Sluta provoceras av lättillgängliga länkdelningar och hitta andra sammanhang, med riktiga människor och inte bara andras avatarer.

Dessutom har det blivit vår. Jag vill ut och springa. Jag vill sitta i solen och läsa en god bok. Jag vill gå till en lekpark och gunga med mina barn. Jag vill rita. Jag vill träna. Jag vill ringa mina vänner och snacka i timtal.

Så jag tar en paus från Internet.

Det går bra att lägga till mig på skype (pixelbitch) eller kontakta mig via mail och eventuellt google-chatten, om man vill mig något. Jag kommer förmodligen hålla igång Instagram också. Det här att ta foton var också en sak jag gillade förr i tiden och vill börja mer med igen.

Men annars ses vi om en månad när jag eventuellt är tillbaka igen.

Ta hand om er så tar jag hand om mig under tiden.

peaceoutPeace out.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Att argumentera mot väderkvarnar (eller varför RFSU är typ djävulen)

Jag tror inte jag sagt det här på bloggen, men från några veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Föreningsutvecklare för Politik och Påverkan för RFSU Malmö (samt alla RFSU’s lokalföreningar i södra Sverige). Något jag är extremt glad och stolt över, och som jag misstänker kommer bli väldigt roligt just under detta ”supervalår” – att sätta sexualpolitiska frågor på agendan.

Detta jobb innebär givetvis att jag måste hålla mig väldigt uppdaterad på allt vad som skrivs om sexualpolitiska frågor, vilket i sin tur innebär att jag även läser texter från diverse sexualkonservativa håll som jag kanske helst hade sluppit läsa.

Jag ska här ta tillfället i akt att understryka att det jag skriver på min blogg gör jag ENBART i egenskap av privatperson, och inte som representant för RFSU, och RFSU har inget som helst ansvar för vilka frågor jag lyfter här eller hur jag gör det. Och just därför tänker jag nu snacka lite, tämligen raljant, om en text som publicerades på den kristna nättidningen ”Världen Idag” idag.

Ni kan läsa den i sin helhet HÄR och ja, jag använder unvis.it för jag vill inte dra läsare och/eller google points till originalet.

Låt mig för dramaturgins skull börja med vad textförfattaren Ruth Nordström har för poäng med sin text:

Alla som arbetar för att motverka kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi, barnsexturism och trafficking, borde ta ställning mot RFSL:s och RFSU:s agenda.

Klart och tydligt budskap, alltså. Varför då detta?

Jo, för Nordström menar i sin text att RFSL och RFSU ”verkar för att avskaffa den svenska sexköpslagen”. Jag ska erkänna att jag inte har lika stor inblick i RFSL som jag har i RFSU, men på RFSL’s hemsida kan man läsa följande kritik mot sexköpslagen och den utredning som gjorts för att utvärdera den:

Alltsedan lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster infördes i Sverige 1999 har RFSL intagit en kritisk hållning till lagen. I RFSL:s principprogram, antaget 2005, heter det att förbundet inte anser att kriminaliserande lagstiftning är en lösning på de problem som prostitution medför: ”Risken är stor att verksamheten på grund av denna lag drivs ännu mer in i det fördolda, med ökad utsatthet och ökade skaderisker för alla inblandade parter som följd. Samhället bör därför satsa ytterligare på att utveckla det sociala arbetet inom området samt motverka en social exkludering av dem som säljer sexuella tjänster.”

Detta synsätt utvecklas nu i ett tio sidor långt remissyttrande till den statliga utredningen ”Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999-2008” (SOU 2010:49), där utredaren justitiekansler Anna Skarhed haft till uppgift att just utvärdera tillämpningen av förbudet och de konsekvenser som det fått. RFSL anser dock inte att utredaren levt upp till sitt uppdrag, utan menar att utredningen varken är ”oberoende eller inkluderande”. RFSL menar också att sexköpslagen utgår ifrån en ”heteronormativ förståelse av prostitution som exkluderar en stor majoritet av de personer som tillhör gruppen hbt-personer som säljer och/eller köper sexuella tjänster”. I remissyttrandet förordar förbundet ett empowerment-perspektiv till förmån för nolltoleranstänkande i förhållande till de människor som säljer sexuella tjänster. RFSL efterlyser också möjlighet till stöd till organisationer som organiserar sexarbetare.

Rimlig kritik, kan man ju tycka. En utredning som inte inkluderar dels de män som säljer sex (och vi vet ju alla by now att fler män än kvinnor (i svenska undersökningar) säljer sex vid något tillfälle) och dels helt missar de transpersoner som säljer sex (för övrigt något som på global nivå ofta blir det enda sättet för transpersoner att försörja sig på, då de exkluderas ur samhället och nekas arbetsmöjligheter på lika villkor med cispersoner) …det låter inte som någon vidare bra utredning. Den förtjänar kritik. Den borde göras om.

Men denna kritik beskriver Nordström på följande vis:

RFSL har länge utmärkt sig som motståndare till sexköpslagen och hävdar på sidan ”Röda paraplyet” att kriminaliserande lagstiftning inte är en lösning. Sajten promotar och marknadsför försäljning av sex med slogan: ”Här finns allt du behöver för att sälja sex bekvämare och säkrare.”

På sidan Röda Paraplyet kan jag faktiskt inte hitta den där slogan som Nordström hänvisar till. Däremot hittar jag en himla massa information till sexsäljare om hur de ska skydda sig själva, vad de ska tänka på innan de säljer sex och dessutom – väldigt mycket om hur man ska göra om man vill sluta sälja sex. För mig ser det ut som att RFSL tar sexsäljarna på allvar och erbjuder dem inte bara råd, stöd och tips på hur de kan underlätta sin tillvaro om de skulle behöva det, utan även ger stort stöd till de som vill sluta sälja sex.

Men det var också det enda Nordström hade att säga om RFSL. Lustigt nog. Om RFSU skriver Nordström däremot följande (jag kommer bena upp det men det är från ett sammanhängande stycke):

På RFSU:s kongress förra året togs en motion om sexköpslagens avskaffande upp.

Japp. Det gjorde det. Man kan ju liksom inte låta bli att ta upp motioner som skrivits. Och eftersom jag inget annat hört utgår jag ifrån att kongressen inte gav bifall till denna motion. Däremot vet jag att RFSU verkar för en bättre utredning av sexköpslagen, mycket av samma anledning som RFSL’s kritik gick ut på. Ni kan läsa Förbundsordföranden på ämnet HÄR.

Vidare:

RFSU driver kampanjen ”Barns sexualitet” enligt vilken pedagoger på förskolan ska undervisas i att ”barn föds med en förmåga att uppleva sexuella känslor och njuta av sina kroppar. Små barn utforskar och upptäcker sin egen och andras kroppar genom att titta och röra.”

Eh. Ja? Vad är ens poängen här? Försöker Nordström hävda att barn INTE har en sexualitet, att de INTE upplever sexuella känslor och njuter av sina kroppar? När tror Nordström att människors sexualitet uppstår egentligen? Helt magiskt vid 15 års ålder? Att barn inte kan onanera? Jag är faktiskt förfärad på riktigt över att denna helt oskyldiga formulering anses vara något negativt i kontexten. Om Nordström dock hade bemödat sig med att läsa materialet, eller vafan, bara INTROT till materialet ordentligt, hade hon kunnat läsa DETTA (<-länk här, utdrag nedan):

Genom omgivningens reaktioner lär sig barn tidigt att de sexuella lekarna skiljer sig åt från andra lekar och de kan därför bli generade om någon upptäcker dem i deras lek. Det är de vuxnas ansvar att lära barnet vilka gränser som finns kring sexualitet, till exempel kroppslig integritet, ömsesidighet och vad som är privat. Men det är i detta sammanhang viktigt att vara försiktig och inte ge barnet en känsla av skuld och skam.

Låter väl inte så fruktansvärt förkastligt, väl? Men eftersom Nordströms poäng är att hon tycker att alla som är emot ”kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi och barnsexturism” borde ta avstånd från RFSU enbart baserat på detta material kan jag inte läsa henne på annat vis än att hon tycker att ett erkännande av barns sexualitet är samma sak som att erkänna vuxnas rätt att ha sex med och exploatera barn. Vilket absolut inte är vad det hänvisade materialet menar. Vilket hon borde veta om hon läst det. Alls. Eller för den delen respekterat barn och deras känslor. Alls.

Vidare:

RFSU har även kritiserat den nya, strängare sexualbrottspraxisen, vilket kan ”förhindra och försvåra för unga människor att ha sex.”

Ja, men det är väl ganska uppenbart och har väl även visat sig i flera uppmärksammade fall där någon som är 15+ har sex med sin fasta partner som råkar vara 15- och blir dragen inför rätta för detta. Två personer under 15 får ha sex med varandra för ingen av dem är straffmyndig, men så fort den ena är över 15 räknas det som ”våldtäkt av barn” (och faller således under allmänt åtal dvs vad den som är under 15 säger om ifall hen samtyckte eller ej räknas inte ens)? Lagen ÄR faktiskt rätt skev på så vis.

Allt detta kokar Nordström alltså ned till att RFSL och RFSU skulle ha en ”agenda” som går ut på att underlätta för utnyttjande av barn och trafficking.

Alltså.

Förlåt mig, men om man köper det resonemanget så är man ju inte insatt i sexualpolitiken för fem öre, och borde således kanske dra sig tillbaka ett ögonblick och fundera över vilka det egentligen är man vill skydda här. För är det några Nordström inte verkar ha intresse av att skydda och hjälpa så är det bland många andra: de som säljer sex, de som vill få leva ut sin sexualitet även om de är under 15, de barn som behöver få veta att de faktiskt har en sexuell integritet som ska respekteras och de män och transpersoner som ständigt negligeras i frågan om prostitution.

Det verkar mer som att Nordströms skyddbara utgör de som står på (den kristna) sidolinjen och tycker att sex är något som ska ske mellan man och kvinna som är gifta inför Gud och nåde alla andra. Inte de det BERÖR, för guds skull. Hur skulle det se ut?

Ja. Jag raljerar.

För det här så kallade ”inlägget” i sexualpolitikdebatten förtjänar inget annat.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Nej nu har väl feminismen gått för långt ändå

;)

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

”Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?”

Häromdagen satt min 5-åring och kollade på barnprogram på den danska barnkanalen Ramasjang. Det brukar vara helt okey, genusmässigt, med en om inte stor så iallafall acceptabel variation av både kön och etnicitet representerade, och också inte så särskilt normativt. Så jag låter honom kolla utan min övervakning.

Men just denna dag gick det ett program som heter ”Drengen de kaldte kylling”, alltså pojken de kallade kyckling. Jag har inte kollat in just detta program så noga, utifrån vad jag sett handlar det om en liten kille som har en far som är vadå, notorisk mytoman? Och som i varje avsnitt ljuger ihop en lek om när han var ett eller annat, tex cowboy eller bilmekaniker. Tror jag.

kyllingJust den här dagen var det visst cowboys de skulle vara. Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde, med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:

”Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

AAAAAAAAAAARGH var min första reaktion. Som jag såklart inte skrek ut. Däremot sa jag väl mest något i stil med ”Men gud säger de så dumma saker på TV nu igen, du ska inte tro ett ord av vad de säger”. För tydligen hade detta program, med denna pappa, sagt något på det där självklara sättet som liksom implicerar en sanning men inte förklarar den djupare: ”Män ska ju beskydda kvinnor”.

För en femåring som vuxit upp i det här genushemmet förstår jag att det var en konstig sak att få höra sådär, utslängt som en sanning som bara skulle köpas.

Men efter lite snack med mina kollegor (för jag har kollegor nu för tiden, hohoho) kom jag fram till att vi förstås måste maila Ramasjang och fråga precis det. ”Varför ska män beskydda kvinnor?”. Men jag tänker inte göra det över huvudet på Vilde. Vi ska göra det tillsammans. HAN ska maila, om han vill, och fråga dem. Och det vill han, det sa han när jag förklarade att den möjligheten fanns. Så vi gör det imorgon.

Men, som han snusförnuftigt tillade:

”Det programmet går ju inte igen innan nästa onsdag, så det kommer ju dröja innan vi får svar.”

<3

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!