Farväl “feminist”.
Jag har tagit ett beslut.
Från och med igår, då jag outade detta på Twitter (@diskrepans), tänker jag inte kalla mig feminist längre.
[paus för diverse reaktioner]
Jag antar att det kräver sin förklaring.
Anledning 1: Jag är så förbannat trött på metadebatten. Jag är trött på att allting hela tiden kommer att handla om vad feminism är eller vad det inte är eller vad den gör eller inte gör, oavsett om jag samtalar med feminister eller med feministkritiska. Det finns de som hävdar att det finns lika många olika sorters feminismer som det finns feminister, och med den utgångspunkten är det ju fullkomligt värdelöst att hålla fast vid en etikett som ändå bara ger alla människor som läser en vitt skilda men lika förutfattade meningar om vad en tycker och vad en tänker. Be mig inte försvara feminismen mer. Jag kan bara stå som representant för mina egna åsikter. Om de är feministiska, må så vara, men jag är inte feminist. Jag ingår inte i kollektivet “feminister”.
Jag är Hannah. Jag har mina åsikter och mina värderingar, och de är bara mina.
Anledning 2: Jag är poststrukturalistiskt lagd. Jag tror att hur vi benämner saker har betydelse för hur vi uppfattar vår verklighet. Jag ogillar skarpt grupperingar och gruppidentiteter, för jag menar att de per automatik medför en uppdelning i “vi” och “de” där olika grupper måste jämföras med andra, ställas mot varandra, där det ena alltid måste värderas högre än det andra och där åsikter aldrig kan mötas. Det är sådant tankegods som skapar krig. Jag vill inte vara med på det.
Jag är Hannah. Jag är världsmedborgare och jag vill ha ett samhälle och en politik där vi värnar om varandra oavsett könsidentitet, sexualitet, ekonomisk situation, social status eller politiska och ideologiska åsikter.
Anledning 3: Det är inte vad man kallar sig utan vad man gör som verkligen gör skillnad. Jag skulle kunna hålla fast i “feminist” enbart av den enkla anledningen att jag vet att det kommer sitta ett antal feminismkritiska där ute som säkert gnuggar sina händer i denna stund och tänker “Yes! One down! Vi vinner!”. Jag låter er gärna tänka så, för jag är inte med i något krig som ska vinnas. Och jag är irriterad och trött på det faktum att jag spenderar dubbelt så mycket tid på att prata om de ideologiska grundförutsättningarna som jag spenderar på att faktiskt aktivt arbeta för en förändring på de områden inom jämställdhetspolitiken och genusproblematiken som jag anser värda att lägga ner min något sparsamt uppmätta tid på.
Och här skulle man ju kunna argumentera för att jag ska välja att strunta i att föra samtal med de som kritiserar och ifrågasätter feminismen, men nej, det är inte så jag arbetar. Mina visioner om pluralistiska samtal är för starka för det. Det är i samtalet förändring sker – varför då fjärma sig från andra?
Jag ser inget egenvärde i att slåss för betydelsen av ett ord.
Jag är Hannah. Jag vill att vi ska kunna mötas och samtala som människor och inte som representanter för diverse ideologier, precis som jag vill att vi ska kunna mötas och samtala som människor och inte som kön, eller nationaliteter, eller åldersgrupper. Med respekt för varandras åsikter, erfarenheter och upplevelser, med nyfikenhet och inte med fördomar.
Därför kommer jag i fortsättningen inte kalla mig feminist. Vad förändrar det?
Det förändrar inte mina åsikter. Det förändrar inte mina hjärtefrågor. Det förändrar inte min blogg. Det förändrar inte mig överhuvudtaget.
Men kanske kanske kommer det förändra mitt förhållningssätt till metadebatten. Kanske kommer det ge mig överskott till att ignorera den. Kanske kommer det faktum att jag slutar interpellera mig själv som feminist få mig att strunta fullkomligt i när folk anklagar feminismen för diverse dumheter, som om “feminismen” vore ett självständigt agerande subjekt med en agenda, att strunta i att bli indignerad och ledsen när uttalade feminister säger de mest ensidiga saker i media. Och att inte känna något behov av att varken försvara eller ta avstånd ifrån dessa.
Detta är inget avståndstagande från den feministiska rörelsen. Det finns inget medlemskap jag behöver dra tillbaka, ingen prenumerationsavgift jag behöver sluta betala. Jag gör det här av egoistiska skäl. För att jag vill utvecklas utan att hela tiden behöva förhålla mig till feministrollen. För att jag vill kunna möta människor som andra människor, utan att de ska behöva förhålla sig till mig som “feminist”.
Jag tror, liksom jag ju tror kring religion, att människor mår bäst av att skapa sin egen tro – utan religiösa eller för den delen ideologiska ramverk.
Så därför, i fortsättningen:
“Är du feminist?”
“Jag kallar mig inte feminist, nej”.
“Nähä. Vad kallar du dig då?”
“Jag kallar mig Hannah.”
Vecka 6: porr och erotik
Tillbaka på Vecka 6-utmaningen! Denna vecka med tema: Porr och erotik.
Vilket kom fruktansvärt lägligt eftersom jag ändå hade tänkt skriva om det idag.
Så. Den där boken jag läser är hittills alltså inte uteslutande dum, om man bortser från väl hög modalitet gällande vissa tolkningar och rätt märklig attityd gentemot skillnaden mellan homosexualitet och homosexuella handlingar samt ett evigt beskrivande av den manliga sexualiteten som aktiv och kvinnans som passiv, men mer om detta senare, för jag lär mig nämligen något nytt av den också!
Bland annat läste jag just detta:
“Anmärkningsvärda är de myntliknande polletter, som påträffats på många platser i Romarriket, och som på ena sidan anger en siffra och på den andra avbildar en samlagsställning – exempelvis oral, vaginal framifrån alternativt bakifrån, eller anal.
Siffran anger alltså kostnaden i romerska denarer för en viss sexuell tjänst, men forskarna stod länge frågande inför valörerna – man kunde inte förstå varför ett oralt samlag var mycket billigare än ett vaginalt bakifrån.
En polsk numismatiker kunde lösa problemet med kostnaderna för olika sexuella tjänster genom intervjuer av moderna prostituerade i Warszawa – deras prisskala visade sig överensstämma exakt med de romerska sexsäljarnas. Alla var överens om att vaginala samlag bakifrån, som innebär djupt inträngande, var mest ansträngande vid upprepade samlag och därför betingade högt pris.”
Jag är nu inte helt säker på att forskarna var så förundrade över att oralsex kostade mindre än vaginalsex. Nu har jag visserligen bara hört priserna på diverse moderna sexuella tjänster via några få biografier av sexarbetare samt på film (och vi vet ju hur mycket vi kan lita på filmiska beskrivningar av verkligheten), men min uppfattning är att det är ganska standard: oralsex kostar mindre än vaginalsex. Rätta mig om jag har fel, ni som eventuellt vet något om detta. Jag tror ju att det var det billiga priset på analsex som förvirrade, men det är ju bara min tolkning.
Men men. Det var inte alls det jag skulle skriva om.
För egentligen ville jag bara lägga till en sak på min lista över minimumkrav på porrfilm som jag kan tänka mig att kolla på, dvs grundläggande tecken på lust. Det första på listan var det kvinnliga ståndet, och det senare är “svankningen”.
Eller kanske snarare tvärtom, bristen på svankning är ett no-no: Om jag ser en porrfilm där en kvinna är vaginalt omslutande bakifrån och hon krummar ryggen uppåt – då stänger jag av. För då vet jag att det där helt enkelt inte var speciellt skönt. Det finns helt säkert en anledning till att just svankandet anses sexigt: det är ett tecken på att kvinnan i fråga är ordentligt kåt och vill penetreras djupt, något som kan vara mycket trevligt vid stor upphetsning men minst lika otrevligt om vaginan inte är svullen och av kåthet större (eller för den delen om penisen är för lång i förhållande till vaginans maxlängd).
En kvinna som krummar med ryggen under bakifrånpenetrering (speciellt i porrfilm) är helt enkelt en kvinna som försöker undvika något som är obehagligt eller rakt av gör ont.
Förstår jag det, att kvinnorna i antikens Rom och uppenbarligen i nutida Warzawa tog/tar extra betalt för att få sin livmodertapp bultad i icke-erigerat tillstånd. Det gör ju skitont.
Så hittills på min porr-krav-lista: Jag ser helst porrfilm inkluderande tydliga kvinnliga stånd, och jag vägrar se porrfilm där kvinnan (eller mannen för den delen, givetvis) uppvisar tecken på att den sexuella handlingen är obehaglig (på ett icke-lustfyllt sätt), exempelvis genom att krumma med ryggen för att undgå smärta vid bakifrånsamlag.
Det är ju egentligen inte några speciellt höga eller orimliga krav, kan jag tycka. Det handlar ju bara om att jag går igång på kåthet mycket mer än på knullandet i sig själv.
Och apropå det (nåja, ungefär) skrev The Pervocracy ett himla bra inlägg om hur sexigt det är med verbalt samtycke som jag tycker alla borde läsa. Gör det.
Uppdatering: Svanka och krumma är alltså motsatser. Bara för förtydligandets skull.
Hönor och fjädrar (eller hur man bygger en ny sanning)
Minns ni när jag skrev om kampanjen om de 385 000 glömda barnen? Och att jag sedan läste lite mer på ämnet och genast störde mig på att det i efterföljande diskussion plötsligt inte handlade om 385 000 barn i familjer med miss- eller riskbruk utan plötsligt om barn i familjer med missbruksproblem?
Man måste väl säga att Glömda Barnen-kampanjen varit särdeles lyckad, när jag nu läser i Birros text att det är så att 400 000 barn lever med missbrukande föräldrar. Liksom i en bisats, ett faktum som levereras så nonchalant att det inte kommer ifrågasättas i den här kontexten, eftersom det inte är det texten handlar om. Bästa sättet att bygga in en “sanning” på.
Nu blev det så. Nu är det uppenbarligen en vedertagen sanning att 400 000 barn lever med missbrukande föräldrar.
Det var då själva fan också.
Den sexuella evolutionen alltså
Okey. Detta hände:
En av mina gamla RFSU-kollegor skrev en statusuppdatering om en bok hen hade fått skickad till sig på grund av sin expertis på området.
Detta tog jag omedelbart som ett godkännande av bokens kvalitet, och utan vidare källkritik eller läsning av recensioner eller ens kontroll kring om uppdateringen ifråga innehöll någonslags ironisk ton, beställde jag hem den med tre enkla klick, med motiveringen “Jag behöver lite läsning bara för min egen avkopplings skull, och inte för att det är studielitteratur”. Ni vet, som man skämmer bort sig ibland.
Och i morse började jag således läsa den här:
Den sexuella evolutionen – Evolutionära perspektiv på människans sexualitet och könsroller.
Det var… inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara, om vi säger så. Jag är inte riktigt klar än. Ni får vänta tills imorgon för en utförligare reflektion.
Men tills dess kan ni ju tugga lite på den här formuleringen från sidan 33:
Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.
Fortsättning följer.
Genusperspektiv = forskning
Häromdagen på Twitter blev jag uppmärksammad på den här lilla konversationen:
Jag tänker mig, när människor skriver så här, att de inte riktigt förstår vad “genusperspektiv” egentligen innebär. Jag tänker mig, eftersom jag nu tycker att jag börjar få iallafall relativt bra koll på hur människor resonerar kring de här frågorna, att de utgår ifrån att forskning med genusperspektiv enbart går ut på att exempelvis räkna antal män och kvinnor på diverse positioner och sedan skuldbelägga patriarkatet för hur det ser ut.
Jojo, jag ska inte hävda att det inte finns forskning som är uppbyggd på det viset. Det finns ju människor till allt, liksom.
Men det är så sannerligen inte den enda slags forskning som genomförs med ett genusperspektiv.
Benskörhet drabbar flest kvinnor, och därför blir mäns sjukdomsförlopp, som ser annorlunda ut, förbisett; och även om säkerhetsbälten är bra så kan de ha en design som skadar foster hos gravida om de enbart testas med crash test dummies med manliga magar.
Londa Schiebinger är professor på Stanford Universitet och ledare för The EU/US Gendered Innovations in Science Health & Medicine, and Engineering Project. På Excellence 2012 [konferensen] gav hon sitt bud på varför könsaspekten bör få mer utrymme i framtidens forskning.
- När man tänker in könsaspekten i sin forskning uppkommer nya idéer som gör forskningen i stånd till att leverera mer kvalificerade svar på samhällets behov, poängterar hon.
Ovanstående är taget ur en artikeln från Århus Universitet. Jag vill poängtera att ordet “genus” inte används i det danska språket, och att “genusvetenskap” helt enkelt heter “kønsforskning” här i DK. Jag vill därför mena, men någon dansk får gärna rätta mig om jag har fel (en dansk har nu sagt att jag har rätt), att när det står “könsaspekten” i den här texten så skulle detta i en svensk översättning kallas “genusperspektivet”. Jag låter det dock stå som “könsaspekt” för att inte förvirra mer än nödvändigt.
Det är en tämligen kort text och för att underlätta för mina svenska läsare översätter jag alltihop fritt:
Forskningens könsaspekt kan enligt Londa Schiebinger användas på flera sätt. Man kan se till antalet kvinnliga och manliga forskare och generellt undersöka orsakerna till de könsskillnader som finns i samhället och på universiteten. Det är dock inte det hon är intresserad av. För hennes forskarenhet handlar det om att man inom flera forskningsfält implementerar könsanalys som metod i forskningsupplägget. Enligt Schiebinger resulterar det i bättre forskning.
På Konferensen visade hon exempel på forskning där könsdimensionen har spelat en väsentlig roll, bland annat i utvecklingen av ett säkerhetsbälte för gravida. I många år använde man bara en manlig modell när man utförde crash tests på bilar. Mot den bakgrunden utvecklade man trepunktsbältet. Men eftersom man inte hade övervägt könsaspekten missade man att trepunktsbältet gärna kryper upp omkring gravida kvinnors magar, vilket ofta leder till skador på fostret när gravida är inblandade i trafikolyckor.
När forskarna blev uppmärksamma på denna aspekt utvecklade man en gravid crash test dummy och efterföljande också ett bälte som bättre skyddar gravida kvinnors magar och därmed fostren.
- Om man inte tar med könsaspekten i beräkningen uppnår man inte god forskning, eftersom man går miste om värdefulla insikter. Genom att innefatta könsaspekten uppstår däremot möjlighet för nya idéer, kreativitet och excellence.
Kort och koncist: att låtsas som att genusperspektivet inte är “forskning” och att könsanalys inte kan ge oss någon vetenskaplig kunskap, är att låtsas som att vi inte ens har några kön. Och rätta mig om jag har fel, men brukar inte det vara just genusbekämparnas “bästa” argument, att vi visst det är män och kvinnor och har kön och så är det bannemej?
Jo just det. Och på grund av olika kön: genusvetenskap.
Det var väl inte så svårt?
Disclaimer om kvotering
Jaja, jag vet. Jag råkade skriva K-ordet i förra inlägget.
Det var faktiskt ganska märkligt gjort och jag tänker skylla på en tämligen överhettad sinnesstämning i just den skrivande stunden. Och jag är inte den som envist står fast vid det jag skrivit i stundens hetta, så jag vill gärna ta tillbaka det uttalandet.
För saken är den att jag faktiskt inte är för kvotering. Inte kvotering som hur det pratas om diverse procent av olika grupper som måste vara representerade i var och varannan styrelse. Och speciellt inte i styrelser på bolag som inte alls hanterar frågor som har koppling till könade erfarenheter och/eller behov.
Däremot tycker jag att det är mycket viktigt att vi hela tiden strävar efter att försöka få en så jämn könsfördelning som möjligt i exempelvis beslutande grupper som hanterar skolfrågor, hälsofrågor, eller vad tusan, alla möjliga sorters sociala frågor. Därför att det helt enkelt kan finnas vissa mycket könade behov som det inte reflekteras över om man råkar tillhöra det ena eller det andra könet. För kön kan i sig själv vara en merit i vissa frågor.
Vi kan ju ta den organisation jag själv är engagerad i, RFSU Malmö.
Det är av allra högsta vikt, anser jag, att vi arbetar aktivt på att försöka engagera män till organisationen – för män kan nämligen komma med några helt andra erfarenheter av sexuella aspekter än vad kvinnor upplever. Bara upplevelsen av att ha på en kondom, den lilla lilla detaljen, är något som en cis-kvinna aldrig kan uppleva.
Och om vi ska kunna tala med unga män om känslan av att använda kondom – så är en man bättre meriterad i den frågan enbart på grund av att han har en penis. Så enkelt är det. På samma sätt som en kvinna har större trovärdighet i frågor gällande mensvärk. Att alla män och alla kvinnor inte har samma erfarenheter gällande dessa frågor är givetvis en självklarhet. Men möjligheten till inlevelse är iallafall större. Att förstå problematiken.
Samma sak med skolorna. Det går både pojkar och flickor i skolorna, och därför är det viktigt att det finns både människor som varit pojkar och människor som varit flickor i de grupper som beslutar om läroplaners utveckling och nere på marknivå. Det pratas en del just nu om att det är de traditionellt kvinnliga värdena som belönas i skolan. Är inte detta till dels en konsekvens av att vi har en övervikt av kvinnor engagerade i grundskolan? Om detta är rätt eller fel är förstås en helt annan fråga, men jag menar att en jämnare fördelning av positionerna inom skolväsendet är önskvärd, just på grund av könade erfarenheter.
Och så vidare och så vidare.
Det betyder inte att jag tycker att vi ska bestämma att det ska vara si och så många kvinnor eller män på diverse positioner. Men jag tycker definitivt att vi ska ha i åtanke att kvinnors och mäns liv på en del specifika punkter generellt skiljer sig åt. Och att det kan vara lätt att nedprioritera de frågor som en själv inte anser vara viktiga, på grund av att en inte upplevt det själv.
Anekdot: min kvinnliga lärare som i femman plötsligt insåg att de flesta av tjejerna i klassen hade fått mens men att skolan inte hade några behållare för sanitetsskydd på toaletterna och därmed ordnade så vi fick lov att använda toaletten inne hos sjuksyster istället. Chansen att en manlig lärare hade tänkt på det är, hävdar jag, ganska liten, eftersom han aldrig suttit på en toalett med en ihoprullad blodig binda i handen och undrat vart i helvete han skulle göra av den och sedan smyga ner den i jackfickan för att slänga den när han kom hem.
Kön har betydelse eftersom vi har olika erfarenheter på grund av dessa.
Och därför, igen, tycker jag fortfarande att det är orimligt att specifikt könade frågor, som exempelvis rätten att få göra abort eller ej, beslutas om i forum där den övervägande majoriteten aldrig kommer behöva stå i situationen att de har ett oönskat foster växande i sin kropp. Det behöver inte vara 50/50, och jag menar inte heller att alla kvinnor är för abort och alla män emot – men jag menar att det är en mycket skev fördelning när de som inte kan påverkas direkt av beslutet (i lika hög grad, se, jag går att lära) själva skulle kunna få majoritet i frågan. Och vad lösningen på detta problem skulle vara är verkligen inte uppenbart. Men det är, enligt mig, ett problem.
Framstår jag som lite tydligare nu?
När män bestämmer över kvinnors liv
Det här är inte så bra. Det är verkligen inte så bra.
Delstaten Kansas tog på måndagen ett steg mot att instifta USA:s mest restriktiva abortlagstiftning. Delstatens representanthus röstade igenom en lag som – om den går igenom – bland annat skulle definiera befruktade ägg, embryon, som »personer«. Det rapporterar bland annat Huffington Post.
– Det här är den mest svepande reform vi sett hittills, säger Sarah Gillooly på organisationen Planned Parenthood i Kansas.
Vidare innehåller lagförslaget nya skatteregler kring abort samt förbud mot att offentliganställda genomför aborter på arbetstid, begränsar möjligheten till sena aborter samt krav på att läkare ska säga till kvinnor att abort leder till bröstcancer. Läkare ska också lagligen kunna undanhålla medicinsk information från kvinnan om man misstänker att denna information skulle kunna leda till att kvinnan gör abort. Om något händer med kvinnan eller fostret kan läkaren alltså inte stämmas för felbehandling.
Lagförslaget ligger nu hos delstatssenaten.
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det här är så problematiskt på så många vis. Snacka om en kilometer bakåt för den fria sexualiteten, för alla människors, mäns och kvinnors, rätt att planera sin familjebildning, för rätten till sin egen kropp, för rätten att vara mer värd än ett embryo, är en kvinna inte mer värd än det foster hon råkar bära i sin livmoder? Vad ÄR detta?
Det här är en av anledningarna till att jag tycker att könskvotering till politiska beslutande organ är fruktansvärt viktigt. Det är helt enkelt inte okey att det sitter 31 kvinnor och 94 män och röstar om abort i Kansas. Det Är Inte Okey. Det är inte okey på något plan att förslag som så uppenbart kommer påverka livet för (i princip) enbart det ena könet beslutas om via votering av en grupp människor där könet som aldrig kommer påverkas är i så överväldigande majoritet?
Jag skulle vilja skriva något fruktansvärt smart om detta just nu, men jag är faktiskt lite i shock.
Återkommer.
Och jag hoppas vid alla högre makter att delstatssenaten inte gör en lag av detta. 2012. Det kan ju inte vara möjligt.
Eller?
Talet om “feminism” döljer kvinnoföraktet?
Jag fick lite skäll häromsistens när jag skrev om familjerådgivare Lola Jensens absoluta men ej uppbackade uttalande om att pojkar inte får gå i tjejkläder. Kritiken jag mottog handlade om att vi svenskar är så himla snabba på att kritisera Danmark – finns det verkligen inget gott att säga om DK?
Jag försvarade mig med att jag visserligen bor i Danmark men studerar i Sverige och är engagerad i en mycket svensk kontext, och att detta givetvis påverkar hur jag ser och tolkar det som exempelvis visas på dansk morgon-TV. Och lovade bättring.
Så nu försöker jag sätta mig in i hur jämställdhetspolitiken egentligen förs i Danmark. Eller snarare såhär kanske: jag försöker förstå hur diskursen kring jämställdhet, kön, feminism och så vidare ser ut. Och eftersom jag inte riktigt vet vart jag ska börja högg jag bara tag i första bästa trådända och börjar nysta därifrån.
Det jag råkade hugga tag i var en text skriven av en för mig okänd Anne Sophia Hermansen, bloggare på Berlingske. Hon riktar kritik mot tidningarna Politiken och Information som uppenbarligen skrivit artiklar om Enhedslistens folketingsmedlem Pernille Skipper.
I artiklarna har det, enligt Anne Sophia (ASH), fokuserats orimligt mycket på den ur politiskt perspektiv fruktansvärt ointressanta lilla detaljen att Skipper är “ung, vacker och alltid går i högklackat”.
Om jag förstått det hela riktigt skulle detta eventuellt kunna vara intressant av den enkla anledningen att Enhedslisten är ett slags socialistiskt miljöparti, och eventuellt kan det finnas bakomliggande fördomar om dess medlemmar som sådana där som går osminkade i fotriktiga näverskor med Fjällräven på ryggen. Hon bryter alltså mot en stereotyp bild av sitt partis medlemmar. Eventuellt. Jag är för ny på detta för att kunna uppfatta alla underliggande konnotationer och symbolvärden.
Men ASH tycker att det är mycket märkligt att Politiken ena dagen skriver långa allvarliga artiklar om vikten av att få in kvinnor på ledande positioner för att kvinnor är så fruktansvärt dugliga, och nästa dag skriver ett platt porträtt om att Skipper går en lysande politisk framtid till mötes eftersom hon är just – ung, vacker och i höga klackar.
Kritiken riktas alltså mot dessa tidningar: att deras journalistiska nivå är låg.
Derfor en lille opfordring til at få højnet det journalistiske niveau. Bare så det tilsvarer politikeren. Læserne. Nutiden. Det er lidt ved at være det gamle sort at reducere kvindelige politikere til deres køn, deres hæle, make-up, tøj og hår, og som jeg husker det, blev Løkkes fysik heller ikke ligefrem fremhævet, da han blev udpeget som kronprins i Venstre. Der er vist heller ikke nogen, der kan forestille sig, at en mandlig politiker bliver omtalt som sit partis mulige leder, fordi han er “flot”, “høj” og “kun går i slips”, vel?
(Måste i en parentes säga att jag älskar det danska språket. “Det är det gamla svarta att”… Underbart.)
Så. Hittills ungefär som i Sverige alltså, det hela påminner rätt mycket om det där reportaget som högerministrorna gjorde till 8 mars. Det är uppenbarligen sjukt högt mediavärde i att vara politiker och kvinna med kvinnliga attribut. Vilken krock, liksom!
Men sen kom jag till kommentarerna till bloggposten. Och här måste jag säga att det fanns några specifika skillnader i språkbruk mellan de danska och de svenska kommentatorerna.
Den mest uppenbara: ordet “feminisme” återfinns bara en enda gång i hela kommentarsfältet. En. Enda. Gång. Jag vill inte verka hånfull eller raljerande, men det är verkligen inte så det brukar se ut under de svenska tidningsbloggarna på liknande ämne. Det brukar, och igen, jag bara konstaterar, heta att det är feminismens eller feministernas fel, på ett eller annat sätt.
Det är läge för ett litet tankeexperiment. Vad händer om vi helt enkelt raderar orden “feminism” och “feminister”? Vad händer om dessa ord med alla dess många symbolvärden inte längre finns att tillgå? Vart projiceras problemet om det inte finns en tämligen abstrakt ideologi som man kan ge skulden för precis vad som helst?
Då kanske det kan låta såhär istället:
For sandheden er jo at de politiserende kvinder alt i alt er en katastrofe. For landet, for familierne, for mændene, for børnene, for samfundet og for hele vores økonomi, velfærd og kultur.
[...]
Hvad er blevet bedre ved at vi har fået mange politiserende kvinder med på tinge og rundt omkring? Svaret er nok: INTET! Tværtimod er Danmark og hele Europa blevet så svækket og undergravet, at det er ved at være et spørgsmål om den europæiske og nordiske civilisation overhovedet overlever bare nogle få årtier endnu.
Nej men titta. Lite helt vanligt kvinnoförakt (och är det fler än jag som får associationer till Breiviks manifest?), som i svensk kontext hade dolt sig under en retorik kring “feminism”.
Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt). När det inte finns feminism att skylla på – vilka hamnar då i sökljuset?
Kvinnorna, tydligen. Och jag föredrar att veta det, att det är så vissa människor ser på min könstillhörighet och vår plats i det offentliga och politiska rummet.
Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.
För övrigt: jag behöver tips på danska bloggar. Jag har väl ett par danska läsare, vilka andra bloggar läser ni? Det är dags för mig att förstå landet jag bor i, nämligen.
Apropå det här med kvinnoståndet
Alltså… jag stod i lördags och skulle rensa ut i alla de här lådorna ni vet, de som man har stående i olika källare och förråd och som man förstås inte kan göra sig av med för de kan ju vara bra att ha… och så råkade jag hitta mina gamla så kallade “kärleksböcker” från när jag gick i åttan och hade sexualkunskap.
Hela uppläget gick ut på att vi skulle skriva egna böcker, med avsnitt om varje ämne vi tog upp och dagboksinlägg om vad vi tyckte om det hela samt lite vad vi annars ville skriva om. Ett mycket bra och pedagogiskt sätt! Vill jag mena så här i efterhand, speciellt som det måste gett mina lärare en mycket god insyn i vad vi fick med oss från sexualundervisningen, men också för att jag nu i efterhand kan läsa igenom det hela och se vad jag egentligen fick lära mig.
Jag fick bland annat lära mig detta, och jag citerar ur vad jag själv skrivit:
De fysiologiska reaktionerna vid samlaget har vid senare år undersökts i detalj. I synnerhet hos mannen medför lusten att könsorganet svullnar, medan körtlar fuktar kvinnans organ.
Men vad i helvete? Tro fan att jag inte fattade grejjen med kvinnligt stånd och ordentlig jävla rinnande sav (om ni ursäktar mitt vulgo-metaforiska språk) om jag på själva sexualundervisningen lärt mig att körtlar “fuktar” kvinnan organ. Vadå fuktar? Ursäkta, men fuktar gör typ flytningarna. De fuktar. Fittan är fuktig hela tiden, är den inte det är det något som gått gräsligt fel. Lubrikationen väter. Inget annat. Tur jag hade mens första gången jag hade penetrerande kuken-i-fittan-sex så jag slapp tänka på det där med lubrikation. “Fuktar” my fucking ass alltså.
Fortsättning följer. Den här självskrivna boken innehåller för mycket bra alltså.
Icke-blogg om Blondinbella
Jag vet inte om ni noterat det, men jag undviker tämligen noga att skriva om utvik och kroppsideal och så vidare.
Anledningen till detta är helt enkelt att jag vill tiga ihjäl hela grejjen.
Jag bryr mig inte ett jäklaste dugg om Blondinbella väljer att ta sexiga bilder på sin något över modellgränsen trinda kropp i en tidning.
Eller nåja. Jag bryr mig kanske på något vis. Men hur jag bryr mig och varför och vad jag tycker om det hela är så fruktansvärt irrelevant och spelar så extremt liten roll i det stora hela så jag inte ens vill bemöda mig med att skriva något om det.
För jag tycker ärligt talat så här:
Tig ihjäl det. Fet chans att vi kan förändra något som helst angående det faktum att kvinnor hela jä-hä-hävla tiden ska hålla på och bevisa att deras kroppar duger om vi inte bara skiter fullkomligt i hur deras förbannade kroppar ser ut. För varje gång någon säger “Åh vad bra att du visar hur riktiga tjejer ser ut” sitter det någon och har inte alls sina kurvor på rätt plats och tänker “Åh gud jag duger helt enkelt inte”, och varje gång någon säger “Men sluta vika ut er hur ni än ser ut! så sitter någon och tänker “Men jag får ju så mycket uppmärksamhet hur ska jag annars få så mycket uppmärksamhet!?”. Och inget förändras.
Är det något vi inte gillar hur det representeras – så bojkotta det då. Jag bojkottar per automatik alla Gina Tricots byxor, exempelvis, för jag har nämligen inte lår som en 14-årig skate-pojk, och eftersom jag ju kan se att det är så man ska se ut för att ha på sig jeansen från Gina så köper jag helt enkelt mina byxor någon annanstans.
Svårare än så är det egentligen inte. Jag köper inte tidningar med ständigt reproducerande av könsroller och ideal och normer som jag inte vill ha med att göra. Jag pallar inte. Jag bojkottar. Och om tillräckligt många bara gäspar och säger “Amäh, kvinnokropp utan kläder, been there, seen it, got the t-shirt” och inte uppmärksammar det ens med ett ord – tja. Då kommer hela grejjen dö ut.
Och till dels på ämnet: Vill ni veta hur jag kom att bli överens med min kropp och sluta bry mig om allt som inte är perfekt med den (läs: slutade ha helt sjukt störda komplex för min kropp), idealvikt och en sjutusan till röv till trots?
Jag började göra saker som jag fick bekräftelse för. Saker som inte gick ut på att vara snygg eller sexig eller allmänt attraktiv. Jag känner mig nu extremt uppskattad och bekräftad för det jag gör och det jag kan och det jag skapar och förmår. Och när jag idag kollar mig i spegeln tänker jag “Hey! Och inte ser jag speciellt tokig ut heller!”. Bonus. Det är bonus att jag dessutom är rätt snygg. Och det är egentligen helt irrelevant om jag är det eller ej. Även på fula dagar är det bara en axelryckning det genererar. Det spelar ingen roll för det jag presterar om jag är snygg eller ej.
Den känslan önskar jag alla.
Recent Comments