Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om ”medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.

Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.

Jag kan inte förstå det.

Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.

Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!

Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.

Vem fan vet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de ”förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet ”humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för ”yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.

Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?

Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?

Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.

Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

”This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som ”din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av ”women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter ”goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som ”goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika ”goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste ”BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten ”om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med ”radiance pad for teens” och ”freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring har varit uppe till debatt igen, den här gången i ett antal debattartiklar i ETC. Först ut var Delad föräldraförsäkring – en katastrof för de förtryckta, som svar på den kom Klassöverskridande feminism att dela på föräldraförsäkringen, och efter den Delad föräldraförsäkring inte alltid bäst för barnen, och nu senast Individualiserad föräldraförsäkring slår mot kvinnorna i Dagens Arena.

(Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag i detta inlägg helt medvetet och en smula skamset utgår ifrån heterosexuella, tvåsamma och biologiska föräldrarelationer, eftersom det är utifrån det perspektivet diskussionen främst förs, det vill säga ”hur kan vi få ett jämställt föräldraledighetsuttag mellan män och kvinnor?”. Jag utvecklar dock gärna resonemang ur andra perspektiv i kommentarerna eller i senare inlägg).

Jag kan ju börja med att klargöra att jag är för individualiserad föräldrapeng, men inte alls stöder de förslag som hittills presenterats gällande en förändring åt det hållet. För förändringen det talas om utgår ifrån vissa premisser och perspektiv som jag anser vara alldeles för förenklade. Dessutom andas hela diskussionen av ett nedvärderande av de så kallade ”mjuka” värdena, och ibland undrar jag om folk fortfarande minns vad det var vi gärna ville uppnå med individualiserad föräldraförsäkring?

Jag tänker att vi måste gå tillbaka till just den sista frågan, eftersom statistisk jämställdhet i sig självt knappast kan vara slutmålet. Vad är egentligen problemet med att mammor idag tar ut lite mer än tre fjärdedelar av all föräldraledighet?

För kvinnor är problemet ekonomiskt och karriärsmässigt. Kvinnor ses som en riskgrupp att anställa i barnafödande ålder då statistiken trots allt talar sitt tydliga språk. Kvinnor är borta längre tid från arbetsmarknaden när de fått barn och halkar efter lönemässigt. Män däremot tenderar att arbeta MER när de fått barn. Utifrån den förkunskapen – vem skulle du anställa?

För män är problemet relationsmässigt och för den delen hälsomässigt. Det ger ju sig självt att ju mer tid du spenderar med dina barn, ju bättre relation får du till dem. I den tredje länkade artikeln ovan kan vi även läsa att ”den svenska utredningen Män och jämställdhet säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet”. 

För barnen är fördelen givetvis att de får tillgång till fler trygga relationer med vuxna, och jag tycker mig ha läst en väldig massa undersökningar kring hur viktigt det är för barn att ha närvarande pappor i sin uppväxt.

Så. Fina fördelar med jämställt uttag av föräldraledigheten, alltså. Om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet i förbindelse med barns ankomst till familjen ökar kvinnors status på arbetsmarknaden då den inte behöver jämföras med mäns i den här frågan, män får bättre relationer med sina barn och förbättrar sin hälsa, och barnen får bättre förutsättningar generellt med fler vuxenmöjligheter att ty sig till. Vi kan ju också ponera att mammor som generellt har det största ansvaret för hemsfären blir mindre stressade om det ansvaret fördelas, och åt andra hållet, att pappor som generellt står för huvudförsörjningen också blir mindre stressade om de och mammorna delar på den ekonomiska bördan.

MEN. Är lösningen verkligen en tvångsuppdelning av föräldraledigheten? Och hur påverkas föräldrarnas förhållande när de inte kan anpassa vården av barnen utifrån sina egna förutsättningar? Ursäkta om jag låter som en blandning mellan en liberal och en kristdemokrat här, men ska vi verkligen bortse från ojämställdhet på microplan för att ordna jämställdhet på macronivå, och var kommer familjens samlade välmående in i bilden? Ska vi verkligen tvinga fram statistisk balans på bekostnad av just individer och för den delen familjer vars valmöjligheter från början är ytterst begränsade? ”En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den” skriver S-kvinnorna i den andra länkade artiklen ovan. Men dessvärre – jo. Det blir det. 

Låt mig förklara vad jag menar.

De flesta relationer, oavsett om de är samkönade eller olikkönade eller okönade, är ojämställda på något sätt, och vissa mer än andra. Dessa ojämställdheter kan grundas i en massa olika saker; ålder, inkomst, anställning, utbildningsnivåer, klassbakgrund, funktionalitet, och så vidare. Det finns i princip inga relationer alls där alla inblandade sitter på lika mycket kapital, varken ekonomiskt eller symboliskt, och därmed heller inte några relationer där allas autonomitet och rörelsefrihet är jämställt fördelad.

Att i det läget gå in och påstå att en ”individualisering” av föräldraförsäkringen skulle öka jämställdheten är främst sant i statistiken (om ens där) och för de som redan lever i tämligen jämställda förhållanden (utifrån ovanstående variabler), till exempel den icke-prekära medelklassen. Och jag envisas med att sätta ”individualisering” inom citationstecken eftersom det här förslaget hittills nästan alltid formulerats som att de nuvarande 480 tillgängliga dagarna ska delas rakt av mellan vårdnadshavarna och således ge varje förälder för lite dagar för att kunna sköta vården av barnet individuellt, eftersom 8 månader, som blir vad varje förälder får, är 4 månader för lite för att barnet ens ska kunna få börja på dagis.

Och ja, man kan förstås reglera hur tidigt barn får börja på dagis. Här i Danmark får de börja när de är ett halvår. Men är DET absolut den bästa lösningen, verkligen? Att tvinga föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill dela lika att lämna bort barnet till tredjeperson innan det ens kan krypa? Inget ont om tidig förskoleverksamhet, men det var ju det där med nedvärderandet av familjesfären.

Och för alla de som exempelvis är studenter, nystartade småföretagare, frilansare, arbetslösa, outbildade, timvikarier, och så vidare – alla de som inte har någon fast anställning att få ”ledigt” ifrån eller gå tillbaka till senare (prekariatet, alltså), kan individualiserad föräldraförsäkring innebära att den ojämställda relationen blir ÄNNU mer ojämställd, när studier måste avbrytas, kundrelationer går åt helvete, och tillfälliga och otrygga jobb som inte innebär någon som helst fördel karriärmässigt måste införskaffas för att upprätthålla en levnadsstandard som håller familjen en hårsmån ifrån socialtjänsten.

Hela diskussionen, liksom alla andra politiska diskussioner, blir dessvärre medelklassiga när medelklassen förnöjt tittar på sig själva och sina jämställda förutsättningar och menar att ALLA kan göra som de, om de nu bara slutade vara så himla traditionellt könsbundna. Utgångspunkten blir så väsande falsk när vi pratar om att det inte är många tusenlappar som faller bort om just dessa tusenlappar är vad som håller familjens metaforiska näsa över vattnet.

Jag tänker inte ens gå in på alla argument om förlossningskomplikationer och amning och hur vansinnigt rasande jag blir över alla debattörer som hurtfriskt påpekar att man inte BEHÖVER amma, eller att den icke-ammande partnern bara kan ta med barnet till den ammandes arbetsplats (som om alla hade ett jobb eller ens rimligt avstånd till arbetet, låt mig fnysa föraktfullt över den naiviteten).

Jag tänker dock, som en parentes närmast, påpeka att hela debatten verkar utgå ifrån premissen att alla föräldrar får gemensam vårdnad per automatik, och att enskild vårdnad enbart kan ges via tingsrätt (men att detta däremot tydligen är gjort i en handvändning om nu den ena vårnadshavaren av olika anledningar inte är lämpad att vara hemma ensam med en spädis, det finns tusen anledningar till det).

FEL. Automatisk gemensam vårdnad får enbart par som är gifta. När det gäller ogifta par är det den födande kvinnan som ensam bestämmer om den andra föräldern ska få vårdnad eller ej.  Att införa en individualisering som, om man vänder på retoriken, innebär att kvinnors rätt till föräldraledighet minskas med 6 månader, ger verkligen incitament för fler kvinnor att välja att behålla vårdnaden själv – med eller utan partnerns godkännande.

Och låt oss hålla fast i den omvända retoriken för ett ögonblick: för individualiserad föräldraförsäkring framställs ofta som en feministisk metod för att närmast tvinga fram jämställdhet. Men det är precis här som föraktet för de traditionella kvinnliga sfärerna kommer in. För det kan talas om att ”tvinga pappor att ta sitt ansvar”, men samtidigt tvingar man således kvinnor ut på (en jävligt otrygg) arbetsmarknad, eftersom den offentliga sfären tydligen är så mycket viktigare än den privata, och det pratas inte alls om just detta; att kvinnor blir ifråntagna ett halvår av sina barns liv. Visserligen för männens skull, men vi kommer återkomma till det där med föräldraskap på andra förälderns bekostnad.

Och i samband med det hittar vi en ytterligare falsk premiss – den att pappor inte vill vara hemma med sina barn utan hellre vill arbeta. KAN det eventuellt tänkas att pappor faktiskt gärna vill vara hemma med barnen – men inte på bekostnad av mammornas tid hemma? Kan det tänkas att pappor generellt är rätt schyssta typer som tycker att mammor förtjänar ett år hemma med barnet efter att ha varit igenom graviditeter och förlossningar med allt vad det innebär? Skulle vi i samma veva kunna tänka oss att också MAMMOR tycker att de förtjänar att vara hemma ett år med barnet efter graviditet och förlossning?

Och skulle vi nu, därifrån, kunna tänka utanför boxen för en gångs skull? För visst, vi kan försöka tvinga folk att dela lika på föräldraledigheten för att få ett snyggt snitt i statistiken. Men det var något om morötter och piskor också, om att skapa jämställda förutsättningar snarare än tvång. Så istället för att fokusera på att dela den tillgängliga föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna och således tvinga familjer till ännu mer stressigt pusslande för att få småbarnstiden att fungera, kanske vi ska börja utgå ifrån att familjer gärna VILL ta hand om varandra, och i de fall de av någon anledning INTE vill, kan, eller har råd, åtminstone tänka oss en lösning som inte drabbar den förälder vars barns andra vårdnadshavare inte tar ut sin del av ledigheten?

Jag är, som jag skrev i början, helt för individualiserad föräldraledighet. Det vill säga att alla vårdnadshavare får 480 dagar var att ta ut ihop med sina barn OCH ihop med sin partner, INTE på bekostnad av den andra förälderns barntid. Den här idéen om att barnet bara ska få vara med en av sina föräldrar i taget är ju ingen naturlag precis. Ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och tillsammans vara hemma hela första året, att ta hand om varandra och familjesfären (uppvärdera den!), att dela ansvaret för hemmet och relationerna PÅ RIKTIGT och inte var och en för sig. Eller för den delen; ge föräldrarna möjligheten att dela upp dessa dagar mellan sig och under längre tid om man exempelvis inte vill lämna sitt barn till förskola innan det fyller två.

Det skulle innebära att nyblivna föräldrar av alla kön erbjuds möjligheten att vara hemma med barnen utan att det ska vara på bekostnad av den andres tid. Det innebär att de normativa föreställningarna om pappor som inte är hemma med barnen kommer skakas i sina grundvalar, för både männen själva och arbetsmarknadens ovilja att se män som primärföräldrar – för plötsligt kommer det finnas ett generöst erbjudande, inte ett tvång, om att få vara ledig med barnet och mamman, som alla kan ta eller låta bli bäst de vill. Och då kommer det inte finnas någon som helst anledning för varken samhället eller föräldrarna att utgå ifrån att mamman är primärförälder utifrån biologiska anledningar såsom amning och förlossning och att hon således ska ha ensamrätt på den första tiden med barnet – för det kommer inte finnas några hinder för papporna att vara hemma IHOP med henne. Det kommer kanske till och med (förhoppningsvis!) bli en jäkla självklarhet att man som nybakade föräldrar, oavsett kön, tar ett år ledigt och fokuserar på det viktiga; att få den här nya situationen, med den här nya människan, att bli så bra som möjligt.

Och kanske kommer inte alla pappor ta ut allting med detsamma. Men de kanske kommer gå ner i arbetstid under det första året iallafall. Uttaget av pappors ledighet kommer iallafall öka, och förmodligen mer och mer för varje år – och det var väl det vi ville? Och kanske kommer vissa inte kunna ta ut något, eftersom den ekonomiska situationen eller andra omständigheter inte tillåter det. Men då kommer iallafall den andra föräldern fortfarande ha sina 480 dagar till att säkra barnets omvårdnad med. Bägge föräldrarnas individuella autonomi förstärks således, och ojämlika maktbalanser inom relationen kommer kanske inte absolut förbättras, men de kommer iallafall inte försämras för de med minst makt att styra över sina liv.

Man kan ju också tänka sig att en förälder som på liv och död inte vill/kan/bör ta ut sina dagar kan skriva över dem till någon annan närstående, så den hemmavarande föräldern ändå slipper vara ensam. Eller för all del, möjligheten att skriva över dagar till en annan, tredje, närstående borde finnas oavsett om båda föräldrarna tar ut ledighet.

Dyrt, säger ni?

Ja, kanske det. Om man bara räknar i reda pengar från staten. Det är ju nämligen en jäkligt billig deal för dem just nu att den med generellt lägst inkomst är den som tar ut föräldrapengarna.

Men vi kan ju tänka på detta också:

1. Kostnader för förskola kommer minska om barnen är hemma längre.
2. Med två föräldrar hemma minskar risken för oupptäckt förlossningsdepression och andra psykiatriska sviter i en omvälvande tid.
3. Man kunde ju iallafall tänka sig att viss arbetslöshet skulle minska eftersom fler vikarier kommer behövas.
4. Relationen mellan föräldrarna kommer förmodligen ha större chans att överleva, och färre separationer ske.
5. Sedan var det det där med att barn klarar sig bättre i livet med fler närvarande vuxna också.

Jag kan inte göra en exakt (eller ens ytlig) kostnadskalkyl för ekonomiska fördelar med familjers större välbefinnande i småbarnsåren, men jag skulle gissa på att de inte är helt obetydliga. Och även om de var det – skulle det inte vara en rimlig budgetprioritering oavsett? Hur värderar vi livskvalitet egentligen?

Jämställdhet i praktiken är så väldigt mycket svårare än jämställdhet i teorin. Visst kan det låta fint och bra att dela föräldraförsäkringen rakt av och på så vis ”tvinga” pappor att ta sitt ”faderliga ansvar”. Kvotering löser ju alla problem – i statistiken iallafall. Men om man på allvar vill att föräldrar ska ta jämställt ansvar för barnen kanske vi hellre ska kolla på hur vi kan underlätta för familjer att vara tillsammans i omvårdnaden, snarare än att genast börja tänka på hur vi kan tvinga folk att uppfylla statistiska jämställdhetmål.

(Eller, ni vet, vi kan ju också skippa hela skiten och bara införa medborgarlön. Det kan ju också fungera).

(Det är fan inte lätt att vara frihetlig socialist i den här debatten, ska ni veta).

NOTE: Enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, oerhört konstruktivt kritiska eller håller förbaskat god ton, och/eller är av sådan art att jag får lust att svara på dem. Jag kommer dock ha något högre toleransnivå för diskussion nu, eftersom detta är ett typiskt debattämne. Om det inte absolut är svar från mig ni vill ha går det dessutom utmärkt att diskutera inlägget med andra på Facebook.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Alfons Åberg och de ständigt återkommande dumma pojkarna

Joakim Lamotte har skrivit ett inlägg om när han och hans inte ens 4 år gamla dotter var på bio och såg Alfons Åberg, inklusive historien ”Alfons och Milla”, vars hela storyplot lite snabbt sammanfattat går ut på att pojkar inte leker med flickor för flickor är flickiga och gör flickiga töntiga saker som sina läxor och vara svaga och fåfänga. ”Alfons leker inte med flickor – såklart!”.

Men Milla är inte ”som flickor”. Hon gråter inte för småsaker och annat ”tjejigt”, Milla är skoj hon. Och när de andra pojkarna retar Alfons för att han leker med tjejer (med en släng av heteronormativa insinuationer om kärleksrelation) blir han först ledsen, men försvarar sig sedan genom att säga:

”Det där? Det är väl ingen tjej, precis. Det är ju Milla!”

Kontenta: att vara tjej är inget man ÄR, det är något man GÖR genom att bete sig på ett visst (feminint kodat och således dåligt) sätt. Men om man låter bli att göra en tjej av sig själv genom att exempelvis gråta så kan man få lov att bli accepterad av killarna.

Hepp.

Som varande cis-kvinna och född i början av 80-talet har jag förstås vuxit upp och identifierat mig med Milla i Alfons Åberg och Pippi Långstrump och Mia i Madicken och alla andra (orimligt ofta rödhåriga) tjejer som inte beter sig enligt mallen för hur flickor ”är”. Inklusive min egen mor, för den sakens skull. Det är visst ingen slump att jag färgar mina blonda lockar röda. Inte heller är det någon slump att jag inte kan räkna antalet gånger olika män och pojkar med beundran i rösten sagt något i stil med ”Du är ju inte en sån där tjejig tjej”.

Jo men tack, hörni. Känns ju skönt att få bekräftelse på att det jag har lärt mig genom hela uppväxten, dvs ”se ut som en tjej men var som en kille” och strategin ”internalisera föraktet mot allt som räknas som tjejigt” fungerade för att få er acceptans.

Men NEVERMIND för nu är jag vuxen och har egna barn, och dessa råkar kategoriseras som pojkar. Men jag kommer med allt jag förmår försöka förhindra dem att se på Alfons och Milla och en massa andra barnprogram som å ena sidan förstärker föraktet mot så kallade ”tjejiga” saker och begränsar barn av alla kön som måste förhålla sig till den här tvåkönsuppdelningen, och å andra sidan förstärker en negativ stereotyp av pojkar som ”de elaka”.

För så här är det: jag kan ta snacket med mina söner. Jag kan prata med dem om att pojkarna i Alfons som retas för att han leker med tjejer är elaka och inskränkta och förmodligen aldrig ens testat att leka med tjejer. Jag kan prata med dem om att när Oscar i Vildes favoritbok ”Oscar og Olivia og sørøverjagten” (2014) kallar det ”tösepjat” (tjejtrams) att lillasyster vill ha med sina röda prinsesseskor när de ska leka undervattensskattjakt så är det ju rätt fånigt gjort av honom, dels för att han förstås kan göra sin syster ledsen men också för att det ju är skorna som gör att de får skatten i slutet. Inte för att Oskar ger henne någon cred för detta. Istället himlar han med ögonen åt både henne och den piratbläckfisk som alltid önskat sig ett par prinsesseskor och styr ubåten vidare. Jag kan prata med mina barn om dessa och tusen andra filmer, böcker och framställningar som de kommer falla över. Och jag gör det också.

tösepjat

Men jag är så innerligt trött på att behöva upprepa ”ja, det var visst lite dumt sagt/gjort av pojken/pojkarna”. Herregud, måste barnlitteraturen vara full av så mycket dumma pojkar? Ska det vara så innerligt svårt att skapa pojkkaraktärer som INTE är oempatiska, korttänkta och ibland öppet elaka, ska det vara så svårt att skriva historier som INTE har en slentrianmässig släng av ”pojkar ska ta avstånd från flickor och flickighet” alternativt en slags sensmoralisk ”se vad dumma pojkar är som (exempelvis) säger såna där saker om flickor”?

Jag fattar att Gunilla Bergström skrev Alfons och Milla med ett i grunden positivt budskap, att man ska strunta i fördomar och andra människors idéer om vilka man bör leka med. Men det slår fel, på så många sätt, när ”tjejighet” ändå framställs som något negativt och Milla som det icke-tjejiga undantaget, och pojkarnas utsagor om hur flickor ”är” således får stå oemotsagt, och när pojkar igen framställs som de brötiga och tykna och taskiga.

Barn härmar, efterliknar, lär sig att man kan bete sig på olika sätt genom att notera hur beteenden framställs. Det är inte pedagogiskt att visa hur man INTE ska bete sig. Det bästa sättet att förklara för barn att kön inte spelar någon roll på är att skapa historier där kön de facto inte spelar någon roll.

De andra diskussionerna kan vi vuxna föra med varandra.

För jag vill faktiskt aldrig mer behöva ”ta snacket” med mina söner om varför pojkar i barnlitteraturen är så jädra dumma.

Note: enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, konstruktiva alternativt sådana som jag orkar svara på. Övriga kommentarer hänvisas till Facebook där jag har en högre toleransnivå.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Okey. Såhär kommer det bli nu.

Så. Jag har tänkt och tänkt på hur jag vill göra det här nu. Och jag tror jag har kommit på ett system.

Såhär:
Alla kommentarer kommer kräva moderering innan de släpps igenom. Kommentarer som efterfrågar ett svar, implicit eller explicit, tex en kritik av inlägget i fråga eller ett ifrågasättande av ett resonemang, kommer enbart släppas igenom i den mån jag pallar ta mig an det. Om kommentaren råkar inkomma vid ett tillfälle då jag inte har överskottsenergi, tid eller för den delen lust att ge mig in i några diskussioner – well too bad. Try again another day.

På Facebook däremot kommer enbart trollolololols få stryka på foten, så varsågoda att kommentera där så mycket det lustar er.

Allt detta kommer starta lite sådär efterhand, eftersom jag bloggar på ipaden från minisemester i Dalsland just nu och inte orkar joxa med allt sånt från den.

Men trevlig midsommar på er i ösregnet!

20140619-161509-58509499.jpg

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Jag funderar på comeback

Fan vilka sköna månader det varit. Ingen inneboende stress över att behöva producera något läsvärt, ingen klump i magen varje gång jag fått ett mail som upplyser om en ny kommentar på bloggen, inga diskussioner, ingen som medvetet missförstår, ingen som vill bråka, ingen som tycker att jag borde göra, skriva, vara, bättre.

Fokus på mitt nya jobb (som för övrigt går väldigt bra och jag älskar det, tackar som frågar), fokus på familj och hem, fokus på att stressa av, fokus på mig.

Men också: en förlust av något. Förlusten av att leta efter samband, förlusten av att formulera analyser som senare ska ut i skriftlig form, förlusten av det eviga problematiserandet.

Jag saknar det ju. För fan.

Bloggen, som den var, som jag skapade den, var ett sätt att få ut tankar som behövde formuleras, läsas, skrivas om, läsas igen, publiceras, få respons på, läsas igen, reflekteras över, eventuellt förändras eller förstärkas.

Jag funderar på att börja blogga igen. För jag saknar mitt tankesätt när jag bloggade. Hur jag letade ämnen, hur jag vände tankar som i en torktumlare i huvudet, hur jag plockade ut dem och strök dem och lade in dem i kategorier.

Vad jag däremot inte alls saknar är debatten. Jag har alltid hatat debatten. Och när man bloggar får man ta jävligt mycket debatt.

Å andra sidan; det är ju jag som bestämmer. Jag kan ju för all del välja att ta bort möjligheten att kommentera alls. Bara räkna FB-likes och vara nöjd med det liksom. Herregud, bloggen heter ju One-way Communication. Det vore ju helt i linje med allt att strypa all slags respons. Jag har ju en FB-sida, där kan man ju kommentera och diskutera om man vill. Med sitt FB-konto. Så man måste stå för den man är, iallafall lite (även om det förstås finns mängder med trollkonton där också).

Jag tänker helt inkonsekvent nog nu lämna detta till er att bestämma, ni läsare som eventuellt finns kvar:

1. Ska jag börja blogga igen? Och varför? (Detta är enbart en fråga till för att stärka mitt ego, go along with it).

2. Vad fan ska jag göra med kommentarerna? Ska jag lämna dem öppna här, eller ska jag stänga ner hela skiten och låta eventuella diskussioner pågå på facebook istället? Det skulle ju definitivt vara bättre för mitt psyke, men samtidigt är det ju jävligt surt för de som inte har FB.

Andra saker:

3. Läs mitt blogginlägg på Add Gender’s expertblogg, för jag tycker faktiskt det blev bra.

4. Jag tog bort min Twitter och startade den igen, innebärandes att jag nu har förlorat ca 1800 följare. Så följ mig igen!

Slut på trevande eventuellt börja-blogga-igen-inlägg.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!