En slags uppdatering

Jag kanske borde uppdatera, eller nåt.

Vad ska jag säga. Det sker mycket nu. Söker exempelvis nytt jobb pga omstruktureringar, och har köpt ett renoveringsobjekt till lägenhet som innebär att all ledig tid går åt till att typ… bygga kök och slå ut väggar. Lägg till att maken ju då arbetar som snickare i vanliga fall så det är förstås han som gör det mesta av det (pga meritokrati, det ni) vilket innebär att han inte kan tjäna lika mycket pengar som innan vilket innebär att jag måste tjäna jääävligt mycket pengar för att få det att gå runt just nu med dubbla hyror osv (helt ärligt, bara bostadskostnaderna och barnens dagis/fritids kostar 15 papp per månad) (DANSKA!!) (och då är båda lägenheterna billiga ändå).

Såatteeee. Man kan väl säga att bloggandet generellt är ganska nedprioriterat pga livet för tillfället.

Men. Jag var på en väldigt intressant CSS-föreläsning idag angående forskning om våldtäkt, hur våldtäkt beskrivs och behandlas i juridiken, i historien, i hegemonin, i självbiografiska berättelser. Hur den straffvärda alltid vägs mot hur skyddsvärd den andra är, om kravet på att uppleva och gestalta trauma på ”rätt sätt” för att det ska anses vara trovärdigt, och så vidare.

Jag riktigt kände hur hjärncellerna började bubbla av akademisk lycka.

Annars: Jag fyller 31,5 år idag. Och jag kan verkligen rekommendera att läsa ”Steelheart” av Brandon Sanderson på ljudbok. Iallafall utifrån de första två timmarna jag hört. Den har ett rätt irriterande drag av att huvudpersonen (en ung man från vars perspektiv vi följer historien) envisas med att i sina tankar ständigt objektifiera en av de kvinnliga huvudpersonerna, men jag har en förhoppning om att han ska sluta med det rätt snart för nu är hon pissed på honom och han fattar inte varför (kanske för att en av de första sakerna du sa till henne var att du uppskattade hennes striptease, din dummerjöns) (vilket alltså inte var en striptease alls men bara hon som drog av sig förklädnad när han råkade vara i närheten) så jag tänker att eventuellt får han en utskällning snart och fattar grejjen.

Men förutom det så FINNS det faktiskt kvinnor i boken trots att det är en slags modern fantasy och även om de är i ständig minoritet, och med tanke på settingen så är det good enough for me. Tänk er om de där X-men som tycker att de är förmer än människor och borde styra över världen faktiskt kom till makten? Det är där boken börjar.

”Power corrupts, and total power corrupts totally”.

Men alltså. Generellt har jag det rätt gött ändå.

Och det är väl det som räknas.

Over and out.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

8 mars – Hej igen, feminism!

I maj 2012 deklarerade jag här på bloggen att jag inte tänker kalla mig feminist längre. Jag hade en väldig massa anledningar till det. Den största var kanske att jag var trött på att hela tiden behöva försvara feminismen, försvara andra feministers uttalanden eller avkrävas avståndstagande från de samma, trött på metadebatten om vad ”feminism” egentligen är, trött på att aldrig komma vidare ur det samtalet.

Det fungerade ganska bra. Ett tag. Speciellt det jag gärna ville, det vill säga att kunna ha samtal om jämställdhet utanför de feministiska linjerna. Men det fanns några andra spelare på banan på den tiden, som senare avlägsnade sig, och kvar stod i princip bara ett gäng antifeminister som inte är ett dugg intresserade av att föra några samtal och som dessutom inte ens accepterar mitt ställningstagande kring att inte applicera en feministisk etikett på mig själv.

Så metadebatten kvarstår och inga utvecklande samtal blir det.

Och eftersom den väldigt stora aspekten i beslutet har försvunnit har jag istället kommit tillbaka till de feministiska forumen, men med ett uttalat avståndstagande från rörelsen som sådan. Ett påtaget utifrånperspektiv fast från insidan. En känslomässig positionsdiskrepans. Och det gör mig till en hycklare. Och det är dessutom fegt.

Jag vill kritisera feminismen för att inte vara lojal mot sina medsyskon samtidigt som jag inte ens visar öppen lojalitet mot det feministiska projektet. Det duger inte. Jag tappar bort mig själv. Av ingen anledning. Jag ser mig själv upprepa gång på gång att jag inte är feminist, som för att övertyga mig själv, men jag vet inte ens varför längre. Så dumt.

Det har varit ett intressant försök, detta att avsäga sig en ideologisk tillhörighet. Det har gett några insikter. Men det är dags att avsluta det nu innan jag poststrukturaliserar bort vem jag är.

Jag är feminist. Jag har väl alltid varit feminist (där hade antifeministerna rätt i en sak iallafall).

Och min definition av feminism ser fortfarande ut såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta. 

Herregud vad det känns skönt att säga.

Honey, I’m home.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Jag, mina barn, och allt detta med vaccin

Förra måndagen publicerade jag ett inlägg om vaccin på rimligheten, som i denna stund lästs över 50 000 gånger och delats på Facebook 16 000 gånger.

W00t. Jag som inte ens är någon vidare hetsig vaccinförespråkare. Det är inte som att jag förespråkar tvångsvaccinering (även om vissa av anti-vaxxarna i kommentarerna försöker få det till det) eller som att jag inte tycker att det är helt rimligt att väga för- och nackdelar mot varandra gällande medicinering, eller som att jag inte gjort det själv.

Hell, hela inlägget startar ju med att jag berättar att jag själv inte tagit ställning i frågan förrän på senare tid. När jag själv fick barn.

Det som hände när jag fick mitt första barn var att jag tackade nej till de vaccin som erbjöds oss efter några månader med hänvisning till att jag ville att barnet i fråga skulle ha fått möjlighet att utveckla sitt eget immunförsvar först, innan vi satte igång med att provocera det till att utveckla immunitet mot en massa tillförda virus.

Jag vet inte vad jag tänkte mig att det skulle kunna skada att ge vaccin egentligen. Men. Det kändes helt enkelt tryggare så. För mig, för mitt barn. Jag ville honom ju allt det bästa. Och senare, efter 2010, hade jag ju hört om svininfluensavaccinet och narkolepsin vilket förstås gav vatten på min kvarn och fick mig att fortsätta tacka nej till vaccin. Och dessutom ogillar jag ju skarpt att det finns en läkemedelsindustri som är kapitalistisk (som alla andra industrier, might I add) för allt som har med läkemedel att göra borde ju vara altruistiskt förstås, annars är det något som är skumt. Typ.

Och, såklart, eftersom risken att bli smittad av de där sjukdomarna ändå var så liten (pga alla andra som vaccinerat, men inte ens så långt tänkte jag). Så jag vägde ovan stående saker – eventuell negativ påverkan på immunförsvaret, eventuell risk för konkreta bieffekter á la narkolepsi, en eventuellt korrupt läkemedelsindustri –  mot scenariot ”mitt barn blir aldrig smittat ändå”. Nej, jag kollade aldrig upp de faktiska siffrorna eller omständigheterna. Hade jag gjort det hade hela den här processen gått lite snabbare, såklart.

Tills jag flyttade till Danmark och fick en ny läkare, en läkare som delade praktik med en annan läkare, som i sin tur hade haft polio när han var barn och således hade ett obrukbart ben.

Där någonstans kom jag på att vaccinen som ingår i vaccinationsprogrammen inte är samma sak som de vaccin som hetsas fram mot helt nya sjukdomar, som fågel- eller svininfluensa.

Där någonstans kom jag på att det scenario jag måste sätta upp är riskerna för mitt barn om det får vaccin gentemot riskerna för mitt barn om han blir smittad med de sjukdomar jag vägrat honom immunitet mot.

OM det skulle bli ett utbrott av mässling (vilket vi ju har nu i både Tyskland, Danmark och Sverige) och OM mitt barn skulle bli smittat, och OM han skulle vara den 1 av 1000 som får hjärnhinneinflammation med svåra konsekvenser eller OM han skulle vara den på 2000 som dör av det – hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Det skulle jag aldrig kunna. Aldrig någonsin.

Så vi påbörjade vaccinationerna. Det var läskigt, han grät lite, och fick en glass efteråt. Inga andra effekter.

Jag fick ett till barn. Nu bor vi i Danmark och här blir man inte inkallad för vaccination, här finns inte BVC, man ska boka tiderna själva hos sin husläkare. Jag glömde bort det. Och kom ihåg det igen när typ smittskyddsinstitutet eller vad den danska motsvarigheten nu heter skickade ett brev om att de kunde se att mina barn inte var registrerade som vaccinerade. Och nu är vi igång igen.

Men nu har mässlingen brutit ut i DK och inget av mina barn är fullt vaccinerade emot det. Och jag kommer ALDRIG kunna förlåta mig själv om det värsta sker nu. Aldrig.

Men det är nu. Det hotet fanns inte när jag kom fram till vad som är min egentliga drivkraft här – solidariteten. Att jag är frihetlig socialist är ingen hemlighet. Och mina politiska ståndpunkter påverkar givetvis hur jag ser på frågan om vaccin.

Det finns de som inte KAN få vaccineras. Att jag med mina iallafall till synes helt friska barn (privilegium alltså) skulle låta bli att vaccineras för att jag tror att det eventuellt kan finnas en risk att de… jag vet inte ens, får i sig kemikalier? Får ett sämre immunsystem gentemot mindre dödliga sjukdomar? När det finns andra barn (ja, jag är lite barnfixerad här, är det något som får mig att gråta som en fors är det ledsna samt döda barn) som inte kan vaccineras på grund av tex ålder eller sjukdomar? Skulle mina barn kunna riskera deras liv?

I can’t even. Det kan jag inte gå med på.

Jag ser det lite som att betala skatt. Och i det perspektivet förstår jag också vissa av anti-vaxxarna. För de resonerar likadant som de som inte tycker att vi ska betala skatt för om de betalar mindre i skatt så har de själva mer pengar att röra sig med och det är bättre för dem. Utan att tänka på de som inte ens har en inkomst att skatta på och således blir ännu mer utsatta om vi inte betalar skatt till den gemensamma välfärden. Eller i vaccintermer: utan att tänka på de som inte har en möjlighet att vaccinera sina barn.

Men, oavsett om vi snackar skatt eller vaccin, utgår de som är motståndare givetvis ifrån att de själva inte kommer drabbas. För när de väl gör det, när sjukdom slår till (oavsett vilken grupp vi än snackar om här) så utgår jag ifrån att även de vill ha sjukvård till hands (som man har råd med).

För att inte förvirra till det för mycket här: alla som väljer att inte vaccinera sina barn borde inte bara läsa på olika anti-vax-sidor om hur dåligt det är med vaccin, utan även läsa på om de sjukdomar som det kan vaccineras emot. (Ja, jag inser det ironiska i att i princip alla anti-vaxxare skrivit att jag borde läsa på lite – tro mig, jag har läst på). Om man läser det, vad som kan ske om man vaccineras och vad som kan ske om man drabbas av någon av de sjukdomar man kan vaccineras för, och sedan jämför; vilken risk vill man utsätta sitt barn för?

Och sedan välja.

Och här är jag sådär att jag TROTS att jag tycker att svininfluensa-vaccinet var jävligt dåligt skött ÄNDÅ tycker att man borde jämföra de effekterna, tex narkolepsi, med konsekvenserna av att drabbas av själva sjukdomen. Jag tycker att det är skitdåligt om det är så att de som drabbats inte får ordentligt stöd och ersättning. Det är verkligen utan tvivel en skandal.

Men är de effekterna verkligen värre än vad konsekvenserna av svininfluensa kan vara? (Det är förstås lätt för mig att säga, jag förstår att man inte ser det så om man har ett barn som drabbats av bieffekterna av Pandemrix).

Och jag tycker inte alls att vi behöver ha någon vaccin-hysteri när det kommer till nya sjukdomar. Nytt vaccin borde kanske enbart erbjudas de som verkligen är i riskgrupper för sjukdomen.

Men med det sagt: Om man låter bli att vaccinera sitt barn för att man tror på något om att typ alla läkare i världen är köpta av läkemedelsindustrin och att den i sin tur har som agenda att hålla människor sjuka… well. Då säger jag bara som Jimmy Kimmel: Då får ni aldrig mer gå till läkare.*

Enjoy:

*(Vilket för övrigt är något som jag hört är rätt relevant i DK just nu; många läkare säger till föräldrar att deras barn inte får vistas i deras väntrum om de inte vaccineras, för de har för fasiken ett ansvar inför sina andra patienter att inte utsätta dem för mer än nödvändig smittorisk).

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Våldtäkt – men männen då?

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Hade jag inte redan tagit farväl av feminismen så hade det varit ikväll det hände

Okey. Jag är sur. Av en massa personliga anledningar (om någon har ett fett jobb åt mig tex så är jag tillgänglig från 1 juli, eventuellt tidigare) MEN också av mer diskurspolitiska anledningar.

Tex detta att min kollega på Rimligheten.se, Rasmus, skrev ett inlägg i en FB-grupp där trådstarten såg ut såhär:

Jag läste en post på reddit (länk i kommentarerna) om en man som våldtagits av en kvinna och upptäckt att ingen trott på honom eller alls brytt sig. Och jag kom att tänka på att relativt många av mina killkompisar också berättat att de utsatts för sexuella övergrepp av kvinnor (även om många inte kallat det för just det så är själva handlingarna de beskrivit sexuella övergrepp).
Hur bör man egentligen hantera situationen när man utsatts för något som väldigt många inte ens är beredda att erkänna att det de utsatts för ens existerar? Jag vill kunna vara där för mina vänner som har svårigheter, men jag vet liksom inte vad jag ska säga när det faktiskt verkar vara såpass hopplöst som de beskriver det..

Här har vi alltså en man som i ett forum som av många uppfattas som feministiskt (även om beskrivningen av gruppen aldrig nämner feminism, mind you) ber om hjälp med hur han ska kunna vara där för sina vänner som utsatts för övergrepp, men tycker det är svårt när det är så förbannat tabubelagt att ens tala om detta.

Och vad händer?

All hell breaks loose bara ett par kommentarer ner i tråden.

Varför?

Delvis pga ämnet, men mest pga att trådstarten startade med:

”CW: Våldtäkt. Separatistisk tråd. Jag skulle uppskatta ifall inga kvinnor kommenterade.”

HERREGUD EN TRÅD DÄR KVINNOR INTE FÅR KOMMENTERA! Detta är förmodligen det värsta som hänt sedan kvinnor inte fick rösta!!!

Förlåt min raljerande ton, eller nej, förlåt den inte, för det här är cirka det sjukaste jag varit med om.

Det första som händer är givetvis att folk går in i tråden och ifrågasätter varför den är mansseparatistisk.

”En mansseparstisktisk tråd i ett feministiskt forum? Det är viktigt att dettas tas upp men ändå. Detta är trots allt en grupp för kvinnor.”

Detta är trots allt en grupp för kvinnor.

Låt oss kolla vad det står i gruppbeskrivningen:

”Är genus och jämställdhet något som intresserar dig och som du tycker är viktigt? Då är det här gruppen för dig!

Tanken är att vi ska ha en plats där vi kan samla människor som brinner för samma sak, jämställdhet. Man brukar ju säga att ingen kan göra allt men alla kan göra något, tillsammans kan vi säkert åstadkomma betydligt mer än så. Sen kan det vara trevligt att kunna diskutera med och inspireras av andra smarta och trevliga människor på samma gång.

Här kan du diskutera eller samtala med andra (någorlunda) likasinnade, kanske tipsa om en bok, konstutställning eller bara diskutera en artikel som du tyckte var intressant, välkomna!”

Oj då. Inte ett ord om att detta är en grupp för kvinnor. Surt.

Sen kommer en jävla massa trams om att ”separatism” är för ”förtryckta grupper enbart” och att män därför inte kan be om separatistiska trådar eftersom det är respektlöst mot separatismens historia (?) och jävligt på alla sätt och dessutom kan män aldrig vara förtryckta, och ja ba ”Ursäkta? I vilken regelbok står det att separatism enbart är för förtryckta grupper OCH om någon grupp är förtryckt så är det väl våldtagna män?”

Jag lackar ur så jävla mycket på detta. Och tråden i fråga är kanske varje antifeminists våta dröm, på den nivå att jag misstänker att de ”feminister” som skriver i tråden är troll som bara vill ge någon antifeministisk blogg några feta screenshots. Men dessvärre är det nog inte så, dessvärre är det nog så att vissa av de här unga feministerna, liksom han den där unga antifeministen som häromsistens fick lov att publiceras på Nyheter24 om att feminismen gått för långt, faktiskt TROR att feminism handlar om kvinnor enbart.

Jag tänker att vi som var feminister för 10 år sedan, har gjort ett JÄVLIGT dåligt jobb på att förklara vad feminism handlar om;

att se hela bilden, att se att genuskontraktet gäller alla kön, att det som är en fördel för det ena (binära) könet är en nackdel för det andra (enligt tvåkönsmodellen), att ”patriarkatet” inte innebär totalt förtryck av kvinnor men bygger på ett GENUSKONTRAKT som ger fördelar och nackdelar till båda könen, för annars hade det aldrig fortsatt existera.

Fråga mig gärna mer om genuskontraktet i kommentarerna om ni inte vet vad det innebär, jag ska försöka svara mer frekvent än jag gjort på senaste.

Jag tänker skriva detta jävligt enkelt nu, så alla fattar, och sedan vill jag aldrig mer behöva skriva ett inlägg som detta:

Jag skriver i caps så det verkligen går in.

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Men gud vad menar hon??? Jag menar detta:

 

När vi inte kan tala om män som offer för både mäns och kvinnors våld upprätthåller vi en uppdelning i kön där män är förövare och kvinnor är offer, när vi borde tala om ”de som blir utsatta” och ”de som brukar våld” istället. Vi gör alltså en uppdelning enligt kön som BEKRÄFTAR den patriakala uppdelningen och genussystemets isärhållande av könen.

Ja, män är de som enligt tillgänglig statistik begår mest våldsbrott. Men tänker vi ens på att män är de som enligt samma statistik också är de som blir utsatta för mest våld? Och tänker vi på de män som har blivit utsatta för tjatsex, alla gånger ett stånd har tagits som tecken på ”go for it”, alla gånger män blir våldtagna av andra män men inte ens kan formulera det för det är DEM så främmande att män kan bli våldtagna, och så vidare?

Nej. Och om man skulle ta den tråd jag just sett och bedöma feminismen efter den, så skulle jag som man aldrig någonsin komma tillbaka. Tvärtom skulle jag vara jävligt nöjd med att hitta ett ”jämställdistiskt” forum som tar mäns erfarenheter på allvar.

Ni unga arga feminister – jag tror inte ni har en jävla aning om vad ni håller på med. Och det säger jag i egenskap av 31 års levnad, en kandidatexamen i genusvetenskap, tusen år på internet och en position som gör att män vågar öppna upp sig för mig. Jag har i denna stund lika många män som kvinnor i min vänskapskrets som vågat erkänna för mig att de blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.

Och innan någon börjar gasta om att våldtäkter på män inte är ett strukturellt problem:

Ni har uppenbarligen ingen aning om vad ”strukturellt problem” betyder.

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Ett som grundar sig i patriarkatet. Och feminismen, om ni får bestämma. Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär.

Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Dumjävlar.

Over and out.

 

EDIT: Jag märker att folk undrar över detta med att avsäga sig feminismen. Det gjorde jag alltså redan i maj 2012.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Vilka ska vi offra?

Okey. Jag bara testar av en tanke här. Medan ni läser detta måste ni hålla följande saker i åtanke:

1. Jag är pacifist.

2. Jag förespråkar inte detta. Jag bara funderar.

Av någon anledning tänker jag tämligen ofta på en övning i moral och etik som vi fick göra på högstadiet. Det var något om att det satt 11 människor i en livbåt, men båten kunde bara bära 10. Vilken av personerna i båten skulle offras för de andras överlevnad? Och sedan följde en rad beskrivningar av folk utifrån ålder, kön, utbildning och yrke.

Jag kan inte minnas om vi i min grupp någonsin kunde enas om någon som skulle offras, men dilemmat om vem som ska stryka på foten för vilka andras skull anser jag vara ständigt aktuell i den politiska debatten, och kanske speciellt den om flyktingpolitik.

Vem ska vi offra för att vi ”faktiskt inte kan ta hand om alla flyktingar i världen” och ”är det inte bättre om vi tar hand om våra egna först”?

Och den diskursen är om inte helt accepterad så iallafall inte ovanlig. Och alltid alltid handlar det om att sparka nedåt, att offra någon som har det sämre än vi själva.

Men varför?

Det kom en rapport häromveckan om att nu äger en procent av världens befolkning över hälften av resurserna. Kan inte länka för jag bloggar från mobilen, men ni kan nog googla fram det.

En procent. Hälften av resurserna.

Hur kan det komma sig att det ALDRIG i debatten, förutom i hätska AFA-kretsar kanske, framförs en tanke om att det är DE som borde ”offras” för alla andras skull?

Man skulle ju kunna tänka sig att om 99% av befolkningen bestämde att nu, nu är det nog, nu plockar vi de jävlarna och deras barn och fördelar resurserna mer rättvist… Vad skulle hända då? Då skulle de kanske i ren och skär rädsla börja dela med sig helt ”frivilligt”?

Alltså. Jag tycker inte vi borde döda alla rika (och äta dem) MEN. Hur kan det komma sig att när vi talar om att ”ta hand om våra egna först” så räknar vi in de som äger typ allt bland ”våra egna” och ängsligt värnar deras ekonomiska intressen och istället vänder våra misstänksamma blickar mot de som ingenting har?

Tror vi verkligen att de är mer giriga än de som redan äger allt?

Om det var en livbåt med Bamse, Lille Skutt, Skalman, Nalle-Maja, Vargen, Brumma, Mikelina Räv och Krösus Sork, och båten bara kunde klara sju tecknade karaktärer – vem skulle du putta i sjön?

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!