Vilka ska vi offra?

Okey. Jag bara testar av en tanke här. Medan ni läser detta måste ni hålla följande saker i åtanke:

1. Jag är pacifist.

2. Jag förespråkar inte detta. Jag bara funderar.

Av någon anledning tänker jag tämligen ofta på en övning i moral och etik som vi fick göra på högstadiet. Det var något om att det satt 11 människor i en livbåt, men båten kunde bara bära 10. Vilken av personerna i båten skulle offras för de andras överlevnad? Och sedan följde en rad beskrivningar av folk utifrån ålder, kön, utbildning och yrke.

Jag kan inte minnas om vi i min grupp någonsin kunde enas om någon som skulle offras, men dilemmat om vem som ska stryka på foten för vilka andras skull anser jag vara ständigt aktuell i den politiska debatten, och kanske speciellt den om flyktingpolitik.

Vem ska vi offra för att vi ”faktiskt inte kan ta hand om alla flyktingar i världen” och ”är det inte bättre om vi tar hand om våra egna först”?

Och den diskursen är om inte helt accepterad så iallafall inte ovanlig. Och alltid alltid handlar det om att sparka nedåt, att offra någon som har det sämre än vi själva.

Men varför?

Det kom en rapport häromveckan om att nu äger en procent av världens befolkning över hälften av resurserna. Kan inte länka för jag bloggar från mobilen, men ni kan nog googla fram det.

En procent. Hälften av resurserna.

Hur kan det komma sig att det ALDRIG i debatten, förutom i hätska AFA-kretsar kanske, framförs en tanke om att det är DE som borde ”offras” för alla andras skull?

Man skulle ju kunna tänka sig att om 99% av befolkningen bestämde att nu, nu är det nog, nu plockar vi de jävlarna och deras barn och fördelar resurserna mer rättvist… Vad skulle hända då? Då skulle de kanske i ren och skär rädsla börja dela med sig helt ”frivilligt”?

Alltså. Jag tycker inte vi borde döda alla rika (och äta dem) MEN. Hur kan det komma sig att när vi talar om att ”ta hand om våra egna först” så räknar vi in de som äger typ allt bland ”våra egna” och ängsligt värnar deras ekonomiska intressen och istället vänder våra misstänksamma blickar mot de som ingenting har?

Tror vi verkligen att de är mer giriga än de som redan äger allt?

Om det var en livbåt med Bamse, Lille Skutt, Skalman, Nalle-Maja, Vargen, Brumma, Mikelina Räv och Krösus Sork, och båten bara kunde klara sju tecknade karaktärer – vem skulle du putta i sjön?

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Det är kanske inte så roligt egentligen.

Hm.

Nej, jag vet inte jag, om det är så roligt att vara orimlig egentligen.

Jag fick ett infall av kaxighet igår, av lite olika anledningar. Exempelvis att jag hade feber på tredje dagen. Exempelvis att vi fick veta att vi hade vunnit budgivningen på en lägenhet så vi äntligen ÄNTLIGEN kan flytta till något större än den här tvårummaren. Exempelvis att det är en jättedålig idé att kombinera feber och glädjeyra med att läsa bloggar som jag VET triggar mig bortom all sans.

Alltså. Det ÄR ju roligt att vara orimligt upprörd. Massa endorfiner och adrenalin som rusar runt i hjärnan. Meeeeeeeen.

Det är ju för lättköpta känslor, alltså. Det är för enkelt att skriva saker i versaler.

Å andra sidan; jag bloggar igen. Det är ju roligt i sig självt. Och jag har kanske för mycket annat seriöst att ta mig an hela tiden för att också palla vara så himla resonlig på alla tänkbara nivåer.

Jag vet inte. Det var roligt igår.

Idag, när febern lagt sig, känns det ju dock ganska meningslöst, om jag ska vara ärlig.

Jag får väl se det som en lärdom om mig själv. Och försöka komma ihåg det nästa gång orimligheten slår till.

Oh well.

Nu ska jag försöka kurera resterna av det här sjukdomstillståndet med ingefära och otroliga mängder vitlök.

Det ska nog bli bra till sist.

Edit: Kom just på att jag inte varit så här orimlig sedan jag var gravid sist gång. o.O Låt oss hoppas att det är en tillfällighet.

Edit 2: Jag tror jag raderar gårdagens inlägg. What good could ever come of it anyway?

Edit 3: Efter kommentar från Dolf har jag nu valt att återpublicera inlägget ändå.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Let’s never talk about this – Dolf och abort och feminism

HELVETES JÄVLAR vad det är skönt att ha en rimlig blogg och en orimlig! Det ger mig nämligen möjligheten att på den här bloggen lyfta saker som jag ABSOLUT INTE vill att vi ska prata om, låt oss för tusan INTE räkna med detta i diskursen! Låt denna blogg för en gångs skull leva upp till sitt namn: One-way Communication. LET’S NEVER TALK ABOUT THIS! Den som rebloggar först förlorar.

SÅLEDES något ni alla väntat på (åh jo då, jag vet att ni har) men som jag stoiskt som en mytologisk hjälte fullständigt hållit mig ifrån att göra på många långa evigheter; ge svar på tal på något en antifeminist har skrivit.

[paus för flämtande iver]

Okey. Det här inlägget kommer handla om ett inlägg på Genusdebatten (som fortfarande har taglinen ”för att båda könen räknas”) (I KNOW RITE!!! Bristen på transperspektiv är ju slående redan där, men låt oss inte hänga fast i det, det var ju bara förväntat), skrivet av Dolf (önskar här att jag hade något att säga om Dolf, men han envisas med att kalla sig Dolf och ha en gul smiley som avatar, men jag tror mig veta att han är vit, cisman, medelåders och hetero, utifrån vad han sagt i diverse kommentarsfält).

ANYHOW.

Dolf har skrivit ett inlägg som inte alls så mycket är ett inlägg utan mer en slags copy-paste av vad någon annan person har skrivit. Rubriken är iallafall ”Feminister är värre än nazister – ett oslagbart argument”. Således ska vi nu alltså få höra ett OSLAGBART ARGUMENT min gode själ för att FEMINISTER är (inte lika illa som men) VÄRRE än NAZISTER!

OMG! WHAT CAN THIS ARGUMENT BE!? I ask.

Det är följande:

Okej, miljontals är döda, men feminister säger att de inte var människor. Människor är inte riktiga människor förrän de har lämnat livmodern. Enligt Guttmacher Institute utfördes 43,8 miljoner aborter globalt under 2008 och det är, även om den nivån har dämpats något, fortfarande långt fler dödsfall än nazisterna uppnådde. Fast de stoppades förstås innan de lyckades genomföra sitt program på full skala. Det underliga är dock att till och med feminister anser att vissa av de icke-människor som dödades innan de lämnade livmodern i själva verket var människor.

Enligt den feministiska webbsajten Jezebel, saknas 60 miljoner flickor (som obestridligen är människor), eftersom de aborterades före födseln. Detta försätter feminismen i den säregna ställningen att antingen hävdar man att bruna och svarta foster är människor medan vita foster inte är det, eller så hävdar man att aborter bara är fel när bruna och svarta människor utför dem. Hur som helst, vissa foster var flickor och de är döda, och andra foster var bara foster och kan inte vara döda eftersom de aldrig var vid liv.

Vissa människor är mer mänskliga än andra.

 

OKEY.

Låt oss bena upp det här en smula, för själva stycket i sig implicerar en massa saker.

1. Feminister är för fri abort. Ja. För att varje kvinna själv ska få lov att besluta om hon vill genomgå en graviditet och eventuellt också behöva bli mor. Det handlar inte om NÅGOT annat än att DEN GRAVIDA KVINNAN ska ha lov att bestämma om GRAVIDITETEN SKA FORTSÄTTA I HENNES KROPP eller ej, och i de fall adoption eller fullföljd graviditet har för stora konsekvenser; INTE HELLER TVINGAS FÖDA DET.

Det är kanske inte SÅ svårt att förstå, men bara för att göra saken tydligare:

2. I de länder där abort är förbjudet utförs LIKA MÅNGA ABORTER som i länder där det är tillåtet. Skillnaden är att MÅNGA FLER KVINNOR DÖR i länder där det är förbjudet, eftersom de tvingas till kvacksalvare och skumraskpersoner och kör upp galgar i livmodern och DRICKER GIFT för att sluta vara gravida. Det är inget jävla ”preventivmedel”, det är en akut åtgärd som räddar liv – dvs kvinnans liv. OM NÅGON NU BRYR SIG OM HENNE ALLTSÅ.

3. Ingen tänker någonsin på de barn som är födda PÅ GRUND AV att deras mödrar gjorde abort. Låt mig för sakens skull ta mig själv som exempel: jag gjorde abort när jag var 18 år. Om jag inte hade gjort det hade mina två idag levande barn aldrig blivit till. Vem vill ställa mina levande barn mot ett aborterat embryo som jag varken ville eller kunde ta hand om? Ett embryo som dessutom lika gärna kunde ha blivit ett missfall. VET NI ens hur vanligt det är med missfall? Svinvanligt.

4. Ska jag ta itu med inlägget ovan nu istället för att snacka om min egen abort? Okey. Det ”saknas 60 miljoner flickor”. Ja. Flickor som blivit aborterade pga en helt vansinnig patriarkal tradition där kvinnan flyttar hem till sin man när hon gifter sig (dessutom ska hennes far betala för att få henne bortgift), och hennes föräldrar står således utan varesig försörjning eller omhändertagande när de blir gamla. Om vi drar in Kina i det hela så har de ju dessutom en enbarnspolitik – så vilket barn vill du skaffa? Det som du måste betala för men som aldrig kommer kunna ge dig trygghet i ett land där pension knappt existerar, eller det som inte bara ger dig en extra arbetskraft in i hushållet men som dessutom FÖRVÄNTAS ta hand om dig när du är gammal?

I’m just asking.

5. När feminister således säger att det ”saknas 60 miljoner flickor” handlar det INTE om att flickebarn skulle vara mer värda att skydda från abort än pojkbarn. Åh nej. Det handlar om att påvisa att om vi gör så här jävla stor skillnad på könen, om vi bestämmer att det ena ska ditt och det andra ska datt, och vi dessutom säger att ni får bara välja ETT AV DEM – då kommer folk välja det som är mest gynnsamt. Och det som är mest gynnsamt; det är att vara född till pojke.

6. Summa sumarum: jag vet inte ens vad Dolf egentligen hade för agenda här, men kontentan är att om inte kvinnor värderades så jävla lågt globalt att vissa samhällen (rent lagmässigt, faktiskt, om ni nu har svårt att tro på ”osynliga strukturer”) tycker att det här är helt ok, så hade ingen behövt protestera mot att det pågår en strukturell abortion av flickembryon as we speak.

7. Jag vill poängtera att Dolf helt missar, såklart, att det är på grund av att kvinnor värderas lägre än män som det här ens sker. Och att det är DÄRFÖR det protesteras emot det. Inte på grund av att FEMINISTER skulle tycka att flickembryon var MER VÄRDA än andra. Hahaha. Nej. Utan för att DÄR DET SKER så är tanken den fullkomligt omvända; POJKEMBRYON ÄR MER VÄRDA än flickembryon.

JEEZUS FUCKING XRIST om man verkligen inte kan se det här, om man inte kan se VARFÖR  det aborteras flickembryon och VARFÖR det ses som ett problem, utan bara säger ”nu ska vi ha helt platta jämförelser utan att ta in något som helst i kontexten” – ja vet ni.

Då tycker jag fanimej att man ska avlägsna sig från genusdebatten.

Ta det som en jävla uppmaning, Dolf.

P.S. Jag kommer inte släppa igenom en enda kommentar som är negativt inställd till det här inlägget, Jag kommer inte ens läsa dem. Så om du känner ett stort behov av att protestera – gå tillbaka till Dolfs inlägg och skriv där, där jag aldrig behöver se skiten. Ok? D.S.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Yttrandefriheten och demokratiälskarna

Eftersom detta är min något mer orimliga blogg nu för tiden kommer här ett inlägg med raljant ton och till och med CAPS. Så det så. 

En sak som jag reflekterat över på senaste, eller ja, egentligen alltid men speciellt på senaste, är hur ingen någonsin ever schmever kommer på tanken att kritisera det demokratiska systemet ur ett människorättsperspektiv. Hur alla liksom bara är helt överens om att demokrati, det är tamejfan det finaste vi har. Och speciellt i kombination till det här med yttrandefriheten, och Charlie Hebdo, och satir, och rasism, och allting annat som skett den senaste tiden och som utgör den något svårdefinierade ramen för detta inlägg.

Låt mig börja i något konkret innan jag börjar sväva ut (ja, jag kommer sväva ut som fan). På Expressens kultursidor skriver Göran Rosenberg idag om hur vi kanske borde fråga oss vad olika uttryck i yttrandefrihetens namn egentligen ska vara bra för? Läs gärna hela den texten, den var oerhört bra. Ett utdrag:

Jag är fullt på det klara med att det måste finnas olika uppfattningar om vad som är bra för samhället och vad som ens menas med ett samhälle (för att inte tala om vad som menas med ett gott samhälle), men det förklarar inte varför själva frågan har fått något förlegat över sig. Som om friheten för var och en att göra sin egen grej inte längre är beroende av det samhälle i vilken den utövas. Fortfarande gäller ju att samhället vi lever i kan både förbättras och försämras och i värsta fall också förstöras, och i den mån det vi gör har något med saken att göra så borde det inte vara orimligt att i vissa lägen ställa sig just den frågan.

Det borde ju inte vara orimligt nej. Att faktiskt fråga sig varför man gör ett eller annat i yttrandefrihetens namn, vad det har för syfte, vad det får för konsekvenser för samhället, för demokratin. Eller som Kickan Wicksell uttryckte det:

Varför är yttrandefriheten bra för demokratin? På vilket sätt bör den användas för att fylla sitt syfte? Finns det situationer där människor använder yttrandefriheten på ett sätt som inte fyller sitt syfte? Om vi glömmer bort att ställa oss dessa frågor riskerar vi att glömma bort vikten av yttrandefrihet, och för att förvalta yttrandefriheten väl tror jag att det är viktigt att vi också vågar svara på frågorna och vågar diskutera hur vi tar gemensamt ansvar för vår frihet att yttra oss med sunt förnuft.

Eller för den delen som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park sa:

couldshould

För här är en ganska underlig sak med demokratin; den har inget inbyggt skydd mot att med demokratiska medel, som exempelvis yttrandefrihet, lyckas avskaffa sig själv. Det är faktiskt ett hot mot demokratin att inskränka yttrandefriheten, sägs det upprört, men till saken hör ju att om vad som helst tillåts sägas och göras systematiskt så kan DET lika gärna vara ett (i mina ögon mer reellt hot) mot sagda demokratiska system. Det, samt det faktum att demokrati vid vilken tidpunkt som helst kan övergå i The Tyranny of the Majority är eventuellt mina största invändningar mot demokrati överhuvudtaget. Men DET får man tamejtusan inte säga i det här jäkla landet!

Det är lite som att ju mer vi snackar om yttrandefriheten, ju mer slår vi fast att demokratin är cirka det enda vettiga sättet att organisera ett samhälle på, och därmed basta. Så fort någon ropar att man inte får röra yttrandefriheten pga ”hot mot demokratin” är jag typ såhär: ”Jaha? Och? Om demokratin inte kan tåla inskränkningar på yttrandefriheten med exempelvis motivering hämtad från ohIdon’tknow, de mänskliga rättigheterna eller allmän medmänsklig hållning eller så, så kanske KANSKE det kan vara så att demokratin så som den definieras idag inte är the allmighty shit of the world”.

Jag utgår nu ifrån att en icke oansenlig procent av er hunnit tänka ”VAFAN MENAR HON VILL HON HA DIKTATUR ELLER” (nej såklart inte, era tokstollar) alternativt något om att det är otroligt privilegierat av mig att sitta i ett demokratiskt samhälle och inte bara vara djupt och evigt tacksam över det för tänk på alla i världen som lever under odemokratiska förhållanden.

JA JA, det är givetvis privvat som fan, men det var väl nånstans så att vi ändå var överens om att man inte hela tiden kan peka någon annanstans i världen och säga ”BRYR DU DIG INTE OM HUR DE HAR DET DÄR ELLER?”.

Jo, det var vi visst överens om tror jag.

Tillbaka till yttrandefriheten och demokratin. För det första; det finns redan inskränkningar i yttrandefriheten inskriven i lagen, tex ”hets mot folkgrupp” och ”förtal” och säkert en drös till som jag inte kommer ihåg på rak arm. I Danmark är det rakt av förbjudet enligt lag med ”rasism”, men hur väl den lagen tillämpas kan jag inte svara på, det enda fall jag hört om där någon åkt dit på det var någon nazist som skrek n-ordet efter en afrikansk president som var här på besök. Vet iof inte om det hade kunnat fällas för något som helst i Sverige? Anyhow.

För det andra; Om vi via representativ demokrati får framröstat en majoritetsregering som faktiskt är EMOT det demokratiska systemet, vad händer då? En som kanske därefter avskaffar yttrandefriheten på riktigt, utan tanke på utsatta grupper? Vem säkrar minoriteternas villkor i ett samhälle där de som är i majoritet och således ofta normen är de som sitter på den faktiska demokratiska makten? Vad händer om människor som har en helt annan definition om vilka som är ”medborgare” och således får tillgång till påverkan av det demokratiska systemet kommer till makten?

För övrigt; hur vi definierar demokrati har ju skiftat synnerligen mycket under åren. I demokratins vagga var det ju bara män som ägde kapital av olika slag som fick rösta. Fett bra demokrati där. Och som vi alla vet är det ju inte ens hundra år sedan som kvinnor samt män som inte gjort värnplikt fick rösträtt. Demokratin är villkorad, även idag. Varför får inte barn rösta? Eller varför har inte föräldrar till omyndiga barn fler röstkort så de kan rösta å sina barns vägnar, för ett samhälle de vill skänka sina barn i framtiden? För att det vore oerhört underligt, förstås, men låt oss tänka fritt ett ögonblick. Varför går gränsen för att få vara med i det demokratiska systemet vid myndiga statsmedborgare? Varför inte vid folkbokföring i landet? Eller vistelse i landet?

Varför inte tänka över andra system? Kanske tänka utanför den där lådan, tänka i termer av sociokrati kanske, eller något helt nytt? Ett styre som visserligen fortfarande kan vara demokratiskt på så vis att människor i landet får rösta om olika saker, men där tillgången till makt faktiskt begränsas av om den politik man vill föra bryter mot vad vi kallar grundläggande mänskliga rättigheter för ALLA? Humanismokrati? Nånting där det inte är majoriteten som bestämmer utan istället ett system där alla människors behov och perspektiv faktiskt på riktigt har lika höga röster? Jag bara brainstormar här.

Vad är min poäng ens? Säkert detta:

Det var då ett förbannat vurmande för demokratin nu plötsligt, som om den stod och föll med allas rätt att alltid få säga och uttrycka vilka saker som helst i yttrandefrihetens namn, oavsett om det kan anses gynnande för demokratin eller ej. Och speciellt rätten att få vara satiriskt rasistisk så länge det som sätts som motpol är typ terrorism. SOM OM DE TVÅ VAR MOTPOLER.

Och bara för att bevisa att jag på intet vis är emot satir har jag papercraftat ihop en jävla satirbild på ämnet:

Om alla nu ÄLSKAR demokrati så mycket, varför inte stå upp för demokratins faktiska förutsättningar för att faktiskt fortsätta existera, och stå upp för människors lika värde, istället för att ropa högt och lågt om yttrandefrihetens okränkbara värde?

That’s right, I said it.

P.S. Visste ni att Yttrandefrihetsgrundlagen inte tillkom i Sverige innan 1992? HUR KUNDE VI ENS HA DEMOKRATI INNAN DESS???. D.S.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Nytt år, nytt projekt: Rimligheten.se

KOLLA VAD JAG HAR GJORT! Startat upp gemensam blogg med några av de rimligaste skribenterna i hela bloggosfären ba’!

fbthumbfixer

 

Så jag kommer nog lägga de flesta av mina seriösa och politiska texter där borta, och den här bloggen kommer eventuellt innehålla mer raljerande rants samt såna där helt vanliga vardagsinlägg om typ mina ungar och alla andra saker jag håller på med just nu (tex startar ett aktiebolag, look at me bara värsta Blondinbella).

Spring genast iväg och läs på nya bloggen! Vi har fyra inlägg uppe redan, men ni kan ju med fördel börja HÄR.

Wohoo!

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Hej bloggen! Jag har hört att för varje negativ tanke man tänker ska man tänka minst tre positiva för att väga upp och hålla sig på rätt sida av… nånting spirituellt säkert, så enligt den modellen tänkte jag berätta om några hemskt positiva och härliga saker som jag upplevt idag! Häng med! It will be fun, they said!

Negativ sak 1: När jag vaknade i morse hade jag fått en artikel länkad till mig på min FB-vägg. Artikeln handlade om hur Venstre (Ca de danska Moderaterna om man ska våga sig på en översättning, låt er inte luras av namnet, de är blå som ett kungligt blodblad) officiellt uttalat sig om att de vill främja mer könsuppdelad undervisning i skolan.

-Lärarna ska kunna tillrättalägga undervisningen på ett sådan sätt at det tas hänsyn till både de superaktiva pojkarna och de tysta flickorna, om man ska tala lite i stereotyper, säger Karen Ellemann, som är folkeskoleordfører i Venstre.

Positiv sak 1: Jag hade fått artikeln länkad till mig av en blivande dansk lärare som jag haft många diskussioner med kring genus och kön och som aldrig tvekat i att ifrågasätta vikten av jämställdhet, ordet hen, och undrat om inte stereotyper egentligen kan vara något bra. Hen länkade den med orden ”åh gud…” vilket jag förstås inte kan annat än att tolka som att något jag sagt om detta med det destruktiva med att dela upp människor efter kön i tid och otid när det inte är relevant har gått hem. YEY!

Positiv sak 2: Socialistisk Folkeparti’s jämställdhetsordförande Özlem Cekic svarade och passade dessutom på att ge en liten känga åt den danska självgodheten i förhållande till ”andra kulturer” genom att säga:

”-Det är ett otroligt trist uttalande. Det är ju helt orimligt att vi ska hålla på och dela upp folk i kön. Till och med Turkiet har slutat med det! dundrar hon till Ekstra Bladet.”

Cekic är inte emot att dela upp klasserna för mer individuell undervisning. Könet ska bara inte spela någon roll, menar hon.

-Varför skulle det barnen har mellan benen avgöra vilken undervisning de ska få? Det är det jag inte förstår. Varför är det alltid flickorna som anses tysta, och pojkarna som anses vilda? Det är de mest märkliga stereotyper att hålla fast i. Har Venstre verkligen inte kommit längre än så med sin syn på jämställdhet? frågar hon.

Jag ba: Özlem <3

Positiv sak 3: När jag läser kommentarerna till artiklarna är det helt fantastiskt att se att de allra flesta håller med om att Ellemanns och Venstres hållning är helt åt skogen! Vissa andra är förstås könsnazister som tycker att pojkar och flickor är helt diametrala motsatser som typ aldrig borde få vistas i samma rum och som dessutom (och rätt underligt) gör sitt bästa för att svartmåla Islam mitt i det hela (för ni vet, ingen fråga så långt bort från ämnet att man inte kan göra rasism av den). ROLIGT dock: fick se att Sverige i dessa antijämställdhetskretsar kallas för Svergistan! Jag tar det som en komplimang, så svensk jag är.

Men som sagt, mest av allt medhåll! Från danskar! Medhåll från danskar i jämställdhetsfrågor! Herregud detta känns oerhört stort för mig. Och roliga är de också:

”Fantastisk nyhet! Dock ser jag också gärna att barn med glasögon får extra undervisning i matematik och naturvetenskap, samt ett obligatoriskt medlemskap i den lokala schackklubben.”

Positiv sak 4: När Dansk Kvindesamfund rapporterade om saken på Facebook hade de varit listiga nog att gräva lite i arkiven och hittat uttalanden från hur det lät från skolornas sida 1906, när de allra första unga kvinnorna tog examen i Danmark efter att fått tillträde till gymnasiet tre år tidigare:

”Genom att ge flickor tillgång till skolan har allvaret i skolans arbete minskat. Några av våra bästa elever är visserligen flickor, men genomgående saknar flickor den rätta uppfattningen av begreppet Disciplin, oavsett om det kommer sig av att de i det hela taget är livligare än pojkarna, eller om det grundar sig i kvinnokönets allmänna förakt för regler.”.

Det är ju helt hysteriskt roligt! För bara 110 år sedan var det en självklarhet att flickor hade ett könsbaserat förakt för regler samt generellt var vildare än pojkar! SOM DET KAN GÅ men boys will be boys och så vidare ni vet, hohoho.

Nå, vidare med Negativ sak 2 och 3: Vi var på möte med äldsta barnets skolsyster idag, för att kolla ungens allmänna fysiska utveckling osv. Och där sitter vi i godan ro och pratar när hon plötsligt häver ur sig, mitt framför barnet, att ”pojkar bara slänger sina saker omkring sig ju”. Och när vi gick ifrån skolan gick vi förbi en affisch som danska ”Rädda Barnen” skickat ut, med en bild på en arg man med höjd näve och texten ”Får pappa ge dig en smäll?”

Positiv sak 5: Barnet ligger iallafall helt rätt till utvecklingsmässigt.

Positiv sak 6: Maken blev sur och klottrade ”Eller mamma” på affischen, vilket var en helt rimlig och bra reaktion. För om man har lite koll på sin statistik vet man att kvinnor, som står för tämligen få av våldsbrotten generellt, är väldigt högt representerade i just fall av barnmisshandel, där de står för ca 40%. Av det som anmäls, alltså.

Positiv sak 7: Vi fick nog. Detta i kombination med föräldramötet som jag rapporterade om tidigare och en massa andra småsaker som var och en inte är så farliga men som tillsammans blir en jävla flod av könsstereotypt crap som pressas ner i halsen på ungarna på den där skolan, marscherade vi iväg till rektorns kontor för att boka ett möte om detta.

Positiv sak 8: Hoppas jag kunna rapportera om imorgon när vi haft sagda möte.

Okey. Jag kom inte upp i 9 positiva saker som det skulle krävts för att motverka de 3 negativa. Men det var ett gott försök iallafall.

Ni får en bonus-negativ sak på köpet: När vi såg den där affischen med den våldsamma pappan så tänkte vi båda att det kanske inte är så farligt, det ser ju ut som att det här är en kampanj av något slag, det finns kanske andra affischer som uppmärksammar att inte heller mammor får använda våld mot sina barn, även om de inte satt upp någon sådan precis här i entrén där alla barn och föräldrar passerar dagligen.

När vi gick in i korridoren till rektorns rum såg vi att vi hade rätt, det var en kampanj, och mammor fanns också representerade.

Dock att den representationen inte gjorde speciellt mycket för att motverka några stereotyper om våldsamma män och allt för nyfikna kvinnor:

bild (1)

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!