Varför MP’s förslag om p-medels-subventioner är jävligt bra

Så. Miljöpartiet har kommit med ett utspel där de vill att alla tillgängliga p-medel för kvinnor* ska vara subventionerade upp till en ålder av 26 år. Jag har haft fullt upp med annat hela helgen och således inte följt med i hur diskussionerna gått, men jag har idag läst ett inlägg hos HEJ BLEKK där Michaela kritiserar förslaget och tycker att MP borde fokuserat på tre andra områden istället.

Nu har jag redan haft den här diskussionen med Michaela i slutna forum, så detta ska inte läsas som någon kritik av henne, men eftersom jag arbetar med de här frågorna nästan dagligen på RFSU kan det hända att jag har några perspektiv om kontexten för detta förslag med mig som allmänheten inte följt med i, och därför känner jag ändå att jag behöver skriva något om det här. Nota bene: jag skriver som privatperson och inte som representant för min arbetsgivare.

Låt mig börja med en personlig anekdot, från när jag var tonåring. En tjej jag känner, som vid tidpunkten var 13-14 år, skrev till mig i panik och undrade om hon hade kunnat bli gravid när hon nu hade haft sex med sin pojkvän. Jag svarade väl något förnumstigt om att det hade hon väl såklart kunnat bli om de inte skyddat sig, och rekommenderade henne att gå till ungdomsmottagningen och testa sig, samt överväga att skaffa skydd, eventuellt p-piller. Tjejen fnös åt mig. P-piller, inte fan hade hon råd med det. Vadå, svarade jag, det kostar ju bara 85 kronor för 3 månader. För det kostade det i mitt landsting. Men inte i hennes. I hennes kostade det 300 kronor för 3 månader, och det var inte pengar hon kunde hosta upp helt plötsligt utan att behöva förklara för sina föräldrar vad de pengarna skulle gå till.

Nu kanske 300 kronor inte låter som så himla mycket för er, men ponera att ni är 13-14 år och alla era pengar kommer från era föräldrars fickor. Då blir det plötsligt mycket pengar att skaffa. Som dessutom ska betalas var tredje månad.

Eller ponera att ni lever på existensminimum, ponera att ni har 2000 kronor (ändå högt draget) till mat och hygien varje månad. Då är 300 kronor plötsligt mer än 10% av det ni har att leva för.

Eller ponera att ni är där ni är precis nu, oavsett ekonomisk situation, och att ni kan välja mellan ett p-medel som kostar 100 kronor om året, eller 1200 kronor. Vilket väljer ni? När ni inte vet vad bieffekterna kommer vara för något av dem?

Såhär är kontexten: Landstingen har alltid varit fria att själva, på politisk nivå, bestämma vilka preventivmedel som ska subventioneras, och vilka som inte ska det, och upp till vilken ålder. Detta har medfört ENORMT stora skillnader gällande vilka p-medel som är direkt eller indirekt tillgängliga för kvinnor*, helt och hållet beroende på var i Sverige de bor.

Inte rättvist. Inte jämlikt.

Därför har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) kommit med en nationell rekommendation kring vilka p-medel för kvinnor som ska gå att få billigare, som de gärna vill att alla landsting tar efter. Och det har många gjort också.

Rekommendationen går ut på att de p-piller som ingår i högkostnadsskyddet, det vill säga de billigaste, ska subventioneras, ihop med p-spruta, p-stav och spiral. Exempelvis minipiller, som många unga kvinnor vill ha eftersom de inte innehåller lika höga doser av hormoner, ingår INTE och ges således bara subventionerade om det finns ”medicinska skäl”, tex blodproppar i familjen. Saker som INTE räknas som ”medicinska skäl” är ALLA VANLIGA BIEFFEKTER av p-medlet i fråga. Läs den meningen igen.

Liten lista på vanliga bieffekter av p-piller:

* Huvudvärk och migrän

* Nedstämdhet

* Bröstspänningar eller ömhet

* Viktuppgång eller vattenansamling i kroppen

* Minskad sexlust

* Illamående, kräkningar

* Allmän sjukdomskänsla

* Akne

* Oregelbundna blödningar

* Svampinfektion i underlivet

Saker som alltså INTE ses som giltiga skäl att få ett annat, icke-subventionerat, p-piller utskrivet.

Nu har jag, i mitt jobb, läst oerhört mycket om de politiska diskussionerna om den här subventionen. Exempelvis har jag suttit och läst milslånga protokoll där olika politiker argumenterat för och emot att gå på SKL’s rekommendation visavi att behålla sina egna bestämmelser, visavi att göra som tex Norrbotten där alla p-medel är tillgängliga helt gratis för alla under 26 (det vill säga samma som MP’s förslag) (med en minskning av aborter i åldersgruppen på hela 16% efter bara två år som resultat). Vissa argument är bättre än andra, men ett av de som jag stött på som verkligen gjort mig sur är det som löd ungefär som följer:

”Genom att enbart subventionera p-medel som ingår i högkostnadsskyddet (dvs är billiga) skapar vi ett ekonomiskt incitament för p-medelstillverkare att sänka priserna på sina produkter så de också får ingå där.”

Eller för att formulera om det: ”vi låter kvinnors valfrihet och hälsa stå tillbaka för att påverka läkemedelsföretag att sänka sina priser”.

Och nu är jag inte den som inte ställer mig skeptisk till läkemedelsföretagens prissättning – herregud, man vore ju naiv bortom förstånd om man inte trodde att vinstdrivande företag såklart försöker få maximal vinst ur sina produkter – MEN det KAN ju också vara så att det de facto kostar mer att producera p-medel som är mer skonsamma för kroppen och exempelvis innehåller mindre doser hormoner (exempelvis har det i år utkommit en så kallad ”minispiral” som verkar väldigt bra, men den ingår inte i skyddet och således kostar den en tusenlapp att sätta i, säkert ett rimligt alternativ för unga tjejer, speciellt de utan ekonomiska medel att befoga över).

De billiga p-piller som ingår i subventionen nu är nämligen de äldsta. Och det kanske de är av en anledning. Det kan ju hända att det finns en koppling mellan priset på gamla p-piller, utvecklade för länge sedan och tillbakabetalade för länge sen, och priset för nyutvecklade. Det kanske till och med är högst troligt.

Ingen som arbetar med de här frågorna, teoretiskt och politiskt, som jag, eller i praktiken, som barnmorskor och andra på ungdomsmottagningar och vårdcentraler, gillar SKL’s rekommendation, eftersom den de facto begränsar urvalet för kvinnor, och begränsar de som arbetar med de påverkade kvinnorna på så vis att de kan hamna i en situation där de efter individuell bedömning av kvinnan måste ge henne valet mellan ett dyrare medel som efter bedömning passar henne bäst, eller ett billigare som är ”det bästa av de billigare för just dig”.

Innan årsskiftet, när de flesta landsting ändrade sina subventionsregler efter SKL, gick ungefär hälften av alla kvinnor hos ungdomsmottagningarna på p-medel som nu faller utanför subventionen. Det betyder att denna hälft antingen måste byta till ett nytt, om de inte har råd att behålla sina gamla, eller betala mer. Det är en sak. En annan är att alla de nya unga kvinnor som skaffar p-medel förmodligen i mycket större utsträckning kommer välja ett billigt, även om det inte är det som barnmorskan skulle rekommendera. Och om hon sedan inte märker av bieffekter i allt för hög grad (vilket är jävligt svårt att avgöra när man börjar med p-piller i unga år med alla horminskiftningar som ändå sker i kroppen under den perioden, själv märkte jag tex inte att jag hade minskad sexlust innan jag slutade med mina), är chansen/risken jävligt stor att hon fortsätter med dessa även när de kostar mer igen, dvs efter 26 år.

Det vill säga; incitamentet för läkemedelsföretag att faktiskt försöka utveckla p-medel som är bättre, mer skonsamma och har färre bieffekter MINSKAS av den här subventionsordningen, om de inte samtidigt kan få ner priset såpass att det ingår i högkostnadsskyddet. BRA TÄNKT.

Summa summarum: visst kan man tycka att MP borde fokusera på ”något annat” – men det här är ingen oviktig fråga. Den handlar dels om klass, dels om hälsa, dels om att uppmuntra tillverkning av p-medel som inte är hormonellt slitsamma för kroppen, och dels om att upprätthålla en individfokuserad reproduktiv vård som ger möjlighet för varje enskild individ att få det preventivmedel som fungerar bäst för hen, oavsett anledning.

Därför: Go MP. Jag hoppas bara att många fler partier genast kommer med uttalanden om att de SJÄLVKLART också tycker att detta är en basal rättighet för kvinnor, i hela Sverige, och inte bara de som råkar bo i Norrbotten.

EDIT: Sådär en halvtimme senare kom jag på att jag inte alls bemött argument om att p-piller är något som kvinnor ”förväntas ta” och att det finns hormonfria preparat osv – så här enkelt är det: vissa mår dåligt av att tillsätta hormoner, andra mår bra. Kvinnor med endometrios exempelvis kan få väldigt stor hjälp av vissa sorters p-piller – det hjälper förstås inte på själva endometriosen, MEN det kan åtminstone göra att det går att leva med den. Andra, som har stora PMS-problem, kan också hjälpas av p-piller. Så hur mycket vi än gärna vill gå mot ett så ”hormonfritt” samhälle som möjligt kan vi inte börja stigmatisera användandet av p-piller, för för vissa är det ett verkligt fungerande preventivmedel, för andra är det något som gör att livet går att leva med, för andra är det skit – och det är just därför, för att ge alla kvinnor bäst möjliga utgångspunkt för att välja sitt preventivmedel utifrån sina egna förutsättningar, som gratis p-medel till alla är inte bara rimligt men nödvändigt, för att behålla kvinnors rätt att kontrollera sin egen reproduktion. Med eller utan fast partner.

 

*med kvinnor menas här personer med reproduktionsorgan som enligt den binära könsuppdelningen kopplas till kategorin ”kvinnor”, även om könsidentiteten hos dessa kan variera, eftersom det är dessa kroppar som påverkas av förslaget. 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Så himla typiskt barn

Nå. Semester kom i vägen för mitt återfunna bloggande, men nu är även den slut så here we go again.

Jag har haft anledning att tänka rätt mycket på mina barn de senaste veckorna. Av den enkla anledningen att de blivit så förbannat stora, var och en på sitt sätt. Den stora börjar i nollan på tisdag, och har varit på fritids sedan i måndags. Herregud. Och den lilla började inskolningen hos sin ”dagbarnvårdare” som jag förstått är den mer moderna benämningen på ”dagmamma”, i måndags. Iof heter det ”dagpleje” alltså ”dagvård” på danska så det är ju inte särskilt långt ifrån.

Men nu när den yngsta har börjat utvecklas från att vara ett tämligen menlöst spädbarn, som spädbarn ju är, till att uppfylla alla de där stegen på utvecklingstrappan som barn ju ska, så kan jag se sådana otroliga skillnader mellan dem. På alla sätt. Om jag trodde att det andra skulle följa i samma fotspår som det första så trodde jag definitivt fel.

Jag ska inte nämna några specifika personlighetsdrag här, av integritetsmässiga skäl, men som personer är de väldigt olika, om man jämför hur den stora var i den lillas ålder. Och utvecklingsmässigt är de närmast motsatser; det den stora kunde i den här åldern kan den lilla inte alls förstå, men det den lilla kan nu lärde sig den stora först flera månader senare.

Och detta är ju väldigt roligt för oss som känner båda barnen. Att kunna jämföra på det här viset och förundras lite smått över att två helsyskon kan vara så olika.

Men de som inte känner båda barnen. Eller som inte har följt med i den storas yngsta år. De kommer med väldigt underliga uttalanden. Om att det är ”typiskt pojkar” att göra ditt eller datt.

Det kanske är nu jag ska poängtera för er som inte följer mig så noga att båda mina barn (tills vidare) kategoriseras som pojkar.

Och jag tänker på hur det hade låtit om den ena av dem tolkats som flicka. Hur mycket ”ja där ser man vad olika flickor och pojkar är” jag hade fått höra på grund av att mina två barn, dessa syskon, som personer, är väldigt olika varandra?

Jag tänker på hur man ALLTID kan välja ut vissa specifika egenskaper och drag och utvecklingsfaser och välja att fokusera på dem och förstärka dem utifrån en jämförelse med någon annan av ett annat kön. Att om man tar två grupper och jämför dem, oavsett vilka grupper det är, så kommer man nästan ALLTID få ett överslag av det ena eller det andra som man kan se som någon slags generellt resultat, hur liten skillnaden än är.

Nu har båda mina söner fått höra att deras totalt motsatta sätt att vara på är ”typiskt pojkar”, av människor som inte känner dem båda men som väljer att se dem i förhållande till en (fiktiv) kategori av ”flickor”. Det tycker jag är fruktansvärt intressant. Också i förhållande till alla de kommentarer jag fått genom åren av föräldrar som motsätter sig detta med genus och annat könsneutralt trams och låt nu pojkar och flickor vara pojkar och flickor, som påpekat att ”JAG har alltså en flicka och en pojke och DE är minsann varandras motsatser och DET ÄR NATURENS GÅNG och försök du säga till mig att det inte är skillnad på kvinnor och män redan i barnaåren!”.

Och jag tänker: klart det är skillnad på era barn, oavsett vilket kön de har. Klart de är egna personer. Klart att alla flickor inte är likadana, klart att alla pojkar är olika. Och klart de är olika varandra.

Och jag tänker: kan vi inte låta bli att jämföra utifrån de kategorierna? Kan vi inte låta bli att dra slutsatsen att bara för att vi tar en flicka och en pojke och ställer dem bredvid varandra och de är olika varandra så är det på grund av deras kön? Kan vi låta bli att ta en av mina söner och säga att delar av hans personlighet är ”typiskt pojkar” när hans bror är raka motsatsen? Och kan vi låta bli att göra exakt samma sak men gällande andra egenskaper med den andra sonen? Kan vi låta bli att säga att de är typiska vadsomhelst?

Kanske är de bara helt unika individer som inte lämpar sig att jämföras men som förtjänar att ses för vad de är?

Bara en tanke, alltså.

ungarOlika som bär.

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om ”medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.

Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.

Jag kan inte förstå det.

Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.

Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!

Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.

Vem fan vet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de ”förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet ”humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för ”yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.

Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?

Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?

Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.

Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

”This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som ”din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av ”women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter ”goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som ”goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika ”goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste ”BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten ”om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med ”radiance pad for teens” och ”freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring har varit uppe till debatt igen, den här gången i ett antal debattartiklar i ETC. Först ut var Delad föräldraförsäkring – en katastrof för de förtryckta, som svar på den kom Klassöverskridande feminism att dela på föräldraförsäkringen, och efter den Delad föräldraförsäkring inte alltid bäst för barnen, och nu senast Individualiserad föräldraförsäkring slår mot kvinnorna i Dagens Arena.

(Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag i detta inlägg helt medvetet och en smula skamset utgår ifrån heterosexuella, tvåsamma och biologiska föräldrarelationer, eftersom det är utifrån det perspektivet diskussionen främst förs, det vill säga ”hur kan vi få ett jämställt föräldraledighetsuttag mellan män och kvinnor?”. Jag utvecklar dock gärna resonemang ur andra perspektiv i kommentarerna eller i senare inlägg).

Jag kan ju börja med att klargöra att jag är för individualiserad föräldrapeng, men inte alls stöder de förslag som hittills presenterats gällande en förändring åt det hållet. För förändringen det talas om utgår ifrån vissa premisser och perspektiv som jag anser vara alldeles för förenklade. Dessutom andas hela diskussionen av ett nedvärderande av de så kallade ”mjuka” värdena, och ibland undrar jag om folk fortfarande minns vad det var vi gärna ville uppnå med individualiserad föräldraförsäkring?

Jag tänker att vi måste gå tillbaka till just den sista frågan, eftersom statistisk jämställdhet i sig självt knappast kan vara slutmålet. Vad är egentligen problemet med att mammor idag tar ut lite mer än tre fjärdedelar av all föräldraledighet?

För kvinnor är problemet ekonomiskt och karriärsmässigt. Kvinnor ses som en riskgrupp att anställa i barnafödande ålder då statistiken trots allt talar sitt tydliga språk. Kvinnor är borta längre tid från arbetsmarknaden när de fått barn och halkar efter lönemässigt. Män däremot tenderar att arbeta MER när de fått barn. Utifrån den förkunskapen – vem skulle du anställa?

För män är problemet relationsmässigt och för den delen hälsomässigt. Det ger ju sig självt att ju mer tid du spenderar med dina barn, ju bättre relation får du till dem. I den tredje länkade artikeln ovan kan vi även läsa att ”den svenska utredningen Män och jämställdhet säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet”. 

För barnen är fördelen givetvis att de får tillgång till fler trygga relationer med vuxna, och jag tycker mig ha läst en väldig massa undersökningar kring hur viktigt det är för barn att ha närvarande pappor i sin uppväxt.

Så. Fina fördelar med jämställt uttag av föräldraledigheten, alltså. Om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet i förbindelse med barns ankomst till familjen ökar kvinnors status på arbetsmarknaden då den inte behöver jämföras med mäns i den här frågan, män får bättre relationer med sina barn och förbättrar sin hälsa, och barnen får bättre förutsättningar generellt med fler vuxenmöjligheter att ty sig till. Vi kan ju också ponera att mammor som generellt har det största ansvaret för hemsfären blir mindre stressade om det ansvaret fördelas, och åt andra hållet, att pappor som generellt står för huvudförsörjningen också blir mindre stressade om de och mammorna delar på den ekonomiska bördan.

MEN. Är lösningen verkligen en tvångsuppdelning av föräldraledigheten? Och hur påverkas föräldrarnas förhållande när de inte kan anpassa vården av barnen utifrån sina egna förutsättningar? Ursäkta om jag låter som en blandning mellan en liberal och en kristdemokrat här, men ska vi verkligen bortse från ojämställdhet på microplan för att ordna jämställdhet på macronivå, och var kommer familjens samlade välmående in i bilden? Ska vi verkligen tvinga fram statistisk balans på bekostnad av just individer och för den delen familjer vars valmöjligheter från början är ytterst begränsade? ”En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den” skriver S-kvinnorna i den andra länkade artiklen ovan. Men dessvärre – jo. Det blir det. 

Låt mig förklara vad jag menar.

De flesta relationer, oavsett om de är samkönade eller olikkönade eller okönade, är ojämställda på något sätt, och vissa mer än andra. Dessa ojämställdheter kan grundas i en massa olika saker; ålder, inkomst, anställning, utbildningsnivåer, klassbakgrund, funktionalitet, och så vidare. Det finns i princip inga relationer alls där alla inblandade sitter på lika mycket kapital, varken ekonomiskt eller symboliskt, och därmed heller inte några relationer där allas autonomitet och rörelsefrihet är jämställt fördelad.

Att i det läget gå in och påstå att en ”individualisering” av föräldraförsäkringen skulle öka jämställdheten är främst sant i statistiken (om ens där) och för de som redan lever i tämligen jämställda förhållanden (utifrån ovanstående variabler), till exempel den icke-prekära medelklassen. Och jag envisas med att sätta ”individualisering” inom citationstecken eftersom det här förslaget hittills nästan alltid formulerats som att de nuvarande 480 tillgängliga dagarna ska delas rakt av mellan vårdnadshavarna och således ge varje förälder för lite dagar för att kunna sköta vården av barnet individuellt, eftersom 8 månader, som blir vad varje förälder får, är 4 månader för lite för att barnet ens ska kunna få börja på dagis.

Och ja, man kan förstås reglera hur tidigt barn får börja på dagis. Här i Danmark får de börja när de är ett halvår. Men är DET absolut den bästa lösningen, verkligen? Att tvinga föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill dela lika att lämna bort barnet till tredjeperson innan det ens kan krypa? Inget ont om tidig förskoleverksamhet, men det var ju det där med nedvärderandet av familjesfären.

Och för alla de som exempelvis är studenter, nystartade småföretagare, frilansare, arbetslösa, outbildade, timvikarier, och så vidare – alla de som inte har någon fast anställning att få ”ledigt” ifrån eller gå tillbaka till senare (prekariatet, alltså), kan individualiserad föräldraförsäkring innebära att den ojämställda relationen blir ÄNNU mer ojämställd, när studier måste avbrytas, kundrelationer går åt helvete, och tillfälliga och otrygga jobb som inte innebär någon som helst fördel karriärmässigt måste införskaffas för att upprätthålla en levnadsstandard som håller familjen en hårsmån ifrån socialtjänsten.

Hela diskussionen, liksom alla andra politiska diskussioner, blir dessvärre medelklassiga när medelklassen förnöjt tittar på sig själva och sina jämställda förutsättningar och menar att ALLA kan göra som de, om de nu bara slutade vara så himla traditionellt könsbundna. Utgångspunkten blir så väsande falsk när vi pratar om att det inte är många tusenlappar som faller bort om just dessa tusenlappar är vad som håller familjens metaforiska näsa över vattnet.

Jag tänker inte ens gå in på alla argument om förlossningskomplikationer och amning och hur vansinnigt rasande jag blir över alla debattörer som hurtfriskt påpekar att man inte BEHÖVER amma, eller att den icke-ammande partnern bara kan ta med barnet till den ammandes arbetsplats (som om alla hade ett jobb eller ens rimligt avstånd till arbetet, låt mig fnysa föraktfullt över den naiviteten).

Jag tänker dock, som en parentes närmast, påpeka att hela debatten verkar utgå ifrån premissen att alla föräldrar får gemensam vårdnad per automatik, och att enskild vårdnad enbart kan ges via tingsrätt (men att detta däremot tydligen är gjort i en handvändning om nu den ena vårnadshavaren av olika anledningar inte är lämpad att vara hemma ensam med en spädis, det finns tusen anledningar till det).

FEL. Automatisk gemensam vårdnad får enbart par som är gifta. När det gäller ogifta par är det den födande kvinnan som ensam bestämmer om den andra föräldern ska få vårdnad eller ej.  Att införa en individualisering som, om man vänder på retoriken, innebär att kvinnors rätt till föräldraledighet minskas med 6 månader, ger verkligen incitament för fler kvinnor att välja att behålla vårdnaden själv – med eller utan partnerns godkännande.

Och låt oss hålla fast i den omvända retoriken för ett ögonblick: för individualiserad föräldraförsäkring framställs ofta som en feministisk metod för att närmast tvinga fram jämställdhet. Men det är precis här som föraktet för de traditionella kvinnliga sfärerna kommer in. För det kan talas om att ”tvinga pappor att ta sitt ansvar”, men samtidigt tvingar man således kvinnor ut på (en jävligt otrygg) arbetsmarknad, eftersom den offentliga sfären tydligen är så mycket viktigare än den privata, och det pratas inte alls om just detta; att kvinnor blir ifråntagna ett halvår av sina barns liv. Visserligen för männens skull, men vi kommer återkomma till det där med föräldraskap på andra förälderns bekostnad.

Och i samband med det hittar vi en ytterligare falsk premiss – den att pappor inte vill vara hemma med sina barn utan hellre vill arbeta. KAN det eventuellt tänkas att pappor faktiskt gärna vill vara hemma med barnen – men inte på bekostnad av mammornas tid hemma? Kan det tänkas att pappor generellt är rätt schyssta typer som tycker att mammor förtjänar ett år hemma med barnet efter att ha varit igenom graviditeter och förlossningar med allt vad det innebär? Skulle vi i samma veva kunna tänka oss att också MAMMOR tycker att de förtjänar att vara hemma ett år med barnet efter graviditet och förlossning?

Och skulle vi nu, därifrån, kunna tänka utanför boxen för en gångs skull? För visst, vi kan försöka tvinga folk att dela lika på föräldraledigheten för att få ett snyggt snitt i statistiken. Men det var något om morötter och piskor också, om att skapa jämställda förutsättningar snarare än tvång. Så istället för att fokusera på att dela den tillgängliga föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna och således tvinga familjer till ännu mer stressigt pusslande för att få småbarnstiden att fungera, kanske vi ska börja utgå ifrån att familjer gärna VILL ta hand om varandra, och i de fall de av någon anledning INTE vill, kan, eller har råd, åtminstone tänka oss en lösning som inte drabbar den förälder vars barns andra vårdnadshavare inte tar ut sin del av ledigheten?

Jag är, som jag skrev i början, helt för individualiserad föräldraledighet. Det vill säga att alla vårdnadshavare får 480 dagar var att ta ut ihop med sina barn OCH ihop med sin partner, INTE på bekostnad av den andra förälderns barntid. Den här idéen om att barnet bara ska få vara med en av sina föräldrar i taget är ju ingen naturlag precis. Ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och tillsammans vara hemma hela första året, att ta hand om varandra och familjesfären (uppvärdera den!), att dela ansvaret för hemmet och relationerna PÅ RIKTIGT och inte var och en för sig. Eller för den delen; ge föräldrarna möjligheten att dela upp dessa dagar mellan sig och under längre tid om man exempelvis inte vill lämna sitt barn till förskola innan det fyller två.

Det skulle innebära att nyblivna föräldrar av alla kön erbjuds möjligheten att vara hemma med barnen utan att det ska vara på bekostnad av den andres tid. Det innebär att de normativa föreställningarna om pappor som inte är hemma med barnen kommer skakas i sina grundvalar, för både männen själva och arbetsmarknadens ovilja att se män som primärföräldrar – för plötsligt kommer det finnas ett generöst erbjudande, inte ett tvång, om att få vara ledig med barnet och mamman, som alla kan ta eller låta bli bäst de vill. Och då kommer det inte finnas någon som helst anledning för varken samhället eller föräldrarna att utgå ifrån att mamman är primärförälder utifrån biologiska anledningar såsom amning och förlossning och att hon således ska ha ensamrätt på den första tiden med barnet – för det kommer inte finnas några hinder för papporna att vara hemma IHOP med henne. Det kommer kanske till och med (förhoppningsvis!) bli en jäkla självklarhet att man som nybakade föräldrar, oavsett kön, tar ett år ledigt och fokuserar på det viktiga; att få den här nya situationen, med den här nya människan, att bli så bra som möjligt.

Och kanske kommer inte alla pappor ta ut allting med detsamma. Men de kanske kommer gå ner i arbetstid under det första året iallafall. Uttaget av pappors ledighet kommer iallafall öka, och förmodligen mer och mer för varje år – och det var väl det vi ville? Och kanske kommer vissa inte kunna ta ut något, eftersom den ekonomiska situationen eller andra omständigheter inte tillåter det. Men då kommer iallafall den andra föräldern fortfarande ha sina 480 dagar till att säkra barnets omvårdnad med. Bägge föräldrarnas individuella autonomi förstärks således, och ojämlika maktbalanser inom relationen kommer kanske inte absolut förbättras, men de kommer iallafall inte försämras för de med minst makt att styra över sina liv.

Man kan ju också tänka sig att en förälder som på liv och död inte vill/kan/bör ta ut sina dagar kan skriva över dem till någon annan närstående, så den hemmavarande föräldern ändå slipper vara ensam. Eller för all del, möjligheten att skriva över dagar till en annan, tredje, närstående borde finnas oavsett om båda föräldrarna tar ut ledighet.

Dyrt, säger ni?

Ja, kanske det. Om man bara räknar i reda pengar från staten. Det är ju nämligen en jäkligt billig deal för dem just nu att den med generellt lägst inkomst är den som tar ut föräldrapengarna.

Men vi kan ju tänka på detta också:

1. Kostnader för förskola kommer minska om barnen är hemma längre.
2. Med två föräldrar hemma minskar risken för oupptäckt förlossningsdepression och andra psykiatriska sviter i en omvälvande tid.
3. Man kunde ju iallafall tänka sig att viss arbetslöshet skulle minska eftersom fler vikarier kommer behövas.
4. Relationen mellan föräldrarna kommer förmodligen ha större chans att överleva, och färre separationer ske.
5. Sedan var det det där med att barn klarar sig bättre i livet med fler närvarande vuxna också.

Jag kan inte göra en exakt (eller ens ytlig) kostnadskalkyl för ekonomiska fördelar med familjers större välbefinnande i småbarnsåren, men jag skulle gissa på att de inte är helt obetydliga. Och även om de var det – skulle det inte vara en rimlig budgetprioritering oavsett? Hur värderar vi livskvalitet egentligen?

Jämställdhet i praktiken är så väldigt mycket svårare än jämställdhet i teorin. Visst kan det låta fint och bra att dela föräldraförsäkringen rakt av och på så vis ”tvinga” pappor att ta sitt ”faderliga ansvar”. Kvotering löser ju alla problem – i statistiken iallafall. Men om man på allvar vill att föräldrar ska ta jämställt ansvar för barnen kanske vi hellre ska kolla på hur vi kan underlätta för familjer att vara tillsammans i omvårdnaden, snarare än att genast börja tänka på hur vi kan tvinga folk att uppfylla statistiska jämställdhetmål.

(Eller, ni vet, vi kan ju också skippa hela skiten och bara införa medborgarlön. Det kan ju också fungera).

(Det är fan inte lätt att vara frihetlig socialist i den här debatten, ska ni veta).

NOTE: Enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, oerhört konstruktivt kritiska eller håller förbaskat god ton, och/eller är av sådan art att jag får lust att svara på dem. Jag kommer dock ha något högre toleransnivå för diskussion nu, eftersom detta är ett typiskt debattämne. Om det inte absolut är svar från mig ni vill ha går det dessutom utmärkt att diskutera inlägget med andra på Facebook.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!

Alfons Åberg och de ständigt återkommande dumma pojkarna

Joakim Lamotte har skrivit ett inlägg om när han och hans inte ens 4 år gamla dotter var på bio och såg Alfons Åberg, inklusive historien ”Alfons och Milla”, vars hela storyplot lite snabbt sammanfattat går ut på att pojkar inte leker med flickor för flickor är flickiga och gör flickiga töntiga saker som sina läxor och vara svaga och fåfänga. ”Alfons leker inte med flickor – såklart!”.

Men Milla är inte ”som flickor”. Hon gråter inte för småsaker och annat ”tjejigt”, Milla är skoj hon. Och när de andra pojkarna retar Alfons för att han leker med tjejer (med en släng av heteronormativa insinuationer om kärleksrelation) blir han först ledsen, men försvarar sig sedan genom att säga:

”Det där? Det är väl ingen tjej, precis. Det är ju Milla!”

Kontenta: att vara tjej är inget man ÄR, det är något man GÖR genom att bete sig på ett visst (feminint kodat och således dåligt) sätt. Men om man låter bli att göra en tjej av sig själv genom att exempelvis gråta så kan man få lov att bli accepterad av killarna.

Hepp.

Som varande cis-kvinna och född i början av 80-talet har jag förstås vuxit upp och identifierat mig med Milla i Alfons Åberg och Pippi Långstrump och Mia i Madicken och alla andra (orimligt ofta rödhåriga) tjejer som inte beter sig enligt mallen för hur flickor ”är”. Inklusive min egen mor, för den sakens skull. Det är visst ingen slump att jag färgar mina blonda lockar röda. Inte heller är det någon slump att jag inte kan räkna antalet gånger olika män och pojkar med beundran i rösten sagt något i stil med ”Du är ju inte en sån där tjejig tjej”.

Jo men tack, hörni. Känns ju skönt att få bekräftelse på att det jag har lärt mig genom hela uppväxten, dvs ”se ut som en tjej men var som en kille” och strategin ”internalisera föraktet mot allt som räknas som tjejigt” fungerade för att få er acceptans.

Men NEVERMIND för nu är jag vuxen och har egna barn, och dessa råkar kategoriseras som pojkar. Men jag kommer med allt jag förmår försöka förhindra dem att se på Alfons och Milla och en massa andra barnprogram som å ena sidan förstärker föraktet mot så kallade ”tjejiga” saker och begränsar barn av alla kön som måste förhålla sig till den här tvåkönsuppdelningen, och å andra sidan förstärker en negativ stereotyp av pojkar som ”de elaka”.

För så här är det: jag kan ta snacket med mina söner. Jag kan prata med dem om att pojkarna i Alfons som retas för att han leker med tjejer är elaka och inskränkta och förmodligen aldrig ens testat att leka med tjejer. Jag kan prata med dem om att när Oscar i Vildes favoritbok ”Oscar og Olivia og sørøverjagten” (2014) kallar det ”tösepjat” (tjejtrams) att lillasyster vill ha med sina röda prinsesseskor när de ska leka undervattensskattjakt så är det ju rätt fånigt gjort av honom, dels för att han förstås kan göra sin syster ledsen men också för att det ju är skorna som gör att de får skatten i slutet. Inte för att Oskar ger henne någon cred för detta. Istället himlar han med ögonen åt både henne och den piratbläckfisk som alltid önskat sig ett par prinsesseskor och styr ubåten vidare. Jag kan prata med mina barn om dessa och tusen andra filmer, böcker och framställningar som de kommer falla över. Och jag gör det också.

tösepjat

Men jag är så innerligt trött på att behöva upprepa ”ja, det var visst lite dumt sagt/gjort av pojken/pojkarna”. Herregud, måste barnlitteraturen vara full av så mycket dumma pojkar? Ska det vara så innerligt svårt att skapa pojkkaraktärer som INTE är oempatiska, korttänkta och ibland öppet elaka, ska det vara så svårt att skriva historier som INTE har en slentrianmässig släng av ”pojkar ska ta avstånd från flickor och flickighet” alternativt en slags sensmoralisk ”se vad dumma pojkar är som (exempelvis) säger såna där saker om flickor”?

Jag fattar att Gunilla Bergström skrev Alfons och Milla med ett i grunden positivt budskap, att man ska strunta i fördomar och andra människors idéer om vilka man bör leka med. Men det slår fel, på så många sätt, när ”tjejighet” ändå framställs som något negativt och Milla som det icke-tjejiga undantaget, och pojkarnas utsagor om hur flickor ”är” således får stå oemotsagt, och när pojkar igen framställs som de brötiga och tykna och taskiga.

Barn härmar, efterliknar, lär sig att man kan bete sig på olika sätt genom att notera hur beteenden framställs. Det är inte pedagogiskt att visa hur man INTE ska bete sig. Det bästa sättet att förklara för barn att kön inte spelar någon roll på är att skapa historier där kön de facto inte spelar någon roll.

De andra diskussionerna kan vi vuxna föra med varandra.

För jag vill faktiskt aldrig mer behöva ”ta snacket” med mina söner om varför pojkar i barnlitteraturen är så jädra dumma.

Note: enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, konstruktiva alternativt sådana som jag orkar svara på. Övriga kommentarer hänvisas till Facebook där jag har en högre toleransnivå.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

flattr this!