Nej nu får det vara nog på riktigt (farväl och tack för fisken)

Tidigare idag intervjuades jag för ett forskningsprojekt rörande psykisk hälsa (eller ohälsa) i prekariatet. Det var både spännande och intressant – och en rätt stor del terapeutiskt också. Jag fick bland annat frågan om vad som hjälpt mig att hålla modet uppe, trots att jag är 32 år med två universitetsexamina och massor av arbetslivserfarenhet men ändå aldrig haft en fast anställning.

Och jag svarade att bloggen varit en stor hjälp. Initialt, iallafall. När man står utanför den traditionella arbetsmarknaden, när man arbetar frilans och på uppdrag och med projekt och utan kontinuerlig kontakt med kollegor och chefer som kan bekräfta ens arbete, när man aldrig vet vad man ska få för inkomster nästa månad, och nästa, och nästa, då börjar man tappa greppet om vad det man kan och det man gör egentligen är värt. Om det ens är värt något. Om man ens är värd något.

Bloggen hjälpte mig hålla undan de känslorna. Jag fick positiva kommentarer på inlägg jag skrivit, jag fick en respons som sa mig att det jag gjorde var av värde, oavsett om jag hade en fast anställning eller ej, om jag fick betalt eller ej. Och jag fick ett sammanhang, ett som jag saknat sen jag flyttade till Köpenhamn. Jag lärde känna andra bloggare, vi träffades IRL och vi träffas hela tiden online fortfarande. Det är så jävla viktigt att känna att man ingår i ett sammanhang.

Men de senaste åren har jag fått ont i magen varje gång jag ser i min inkorg att jag fått en kommentar på bloggen. Inte för att innehållet brukar vara negativt – inte nu längre. Och inte för att det kommer speciellt många kommentarer längre. Men det var en period för två-tre år sedan när nästan varenda kommentar jag fick var negativ, och de positiva som brukade komma slutade dyka upp i samma takt, för mitt kommentarsfält hade blivit infekterat och ingen som kommenterade där gick säker. Den perioden gjorde något med mig. Det slutade vara roligt att blogga, för allt jag kunde tänka på var vad för slags negativ respons jag skulle få.

Jag har tagit bloggpauser för att komma över det, jag har blockat nästan alla som skrivit något negativt någonsin, jag har försökt släppa prestationerna, jag har krumbuktat och försökt med omvänd psykologi på mig själv, jag har försökt lägga ner men kommit tillbaka, jag har uppdaterat designen på sidan, jag har försökt pressa fram lite kreativitet och lust att skriva – men lusten är borta. Jag har inte lust att skriva offentligt längre. Att både leva i prekariatet och således inte få bekräftelse på sitt värde från varesig arbetsgivare eller lönsedel eller samhälle OCH driva en blogg och skriva saker och inte få bekräftelse därifrån heller – eller snarare, att få mer negativ bekräftelse än positiv – får mig helt enkelt att känna mig jävligt värdelös. Det är inte något trevlig känsla att gå runt med. Och jag har gjort det för länge nu (se bara vad jag skrev för två år sedan, nästan samma jävla sak) (Alltså verkligen, till och med en referens till Liftarens Guide till galaxen finns med).

Och jag fattade nu idag, under intervjun, varför jag inte bara slutat på riktigt långt tidigare, varför jag hängt kvar så jävla länge. Det handlar om sammanhanget och identiteten. Om jag inte är bloggare, vad är jag då? Vem är jag då? Och varifrån ska jag hämta min självkänsla?

Nu när jag kunde se det blev det genast lättare att göra slut på plågan. Bloggandet ger mig inget annat än ont i magen och den känslan kväver all entusiasm. Det känns som att jag inte har något att säga, men egentligen handlar det om att jag inte vill (vågar?) säga det, och riskera att få en jävla massa skit.

Så. Detta blir sista inlägget på den här bloggen. Jag kommer bygga om sidan så fort jag pallar med det, så det blir enkelt att hitta gamla populära inlägg och så, men så det framgår direkt att den här bloggen inte är aktuell längre. För att hindra mig själv från att hålla kvar tanken om att det skulle finnas en kommunikationskanal här.

Tack för den här tiden, hörni, ni som fortfarande hänger kvar och läser. It’s been fun. Iallafall i början.

Men nu är det dags för mig att hitta ett annat sammanhang.

Och jag tänker börja med att leta efter det i SWTOR.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!

Därför har Hans Rosling rätt, okey?

Ni vet när det dyker upp en text i ens flöde, och den hävdar en viss sak, men texten som liksom ska argumentera för påståendet inte alls verkar hänga ihop med påståendet? Och man tänker ”Vafan, är det jag som är helt jävla dum i huvudet, eller har den här personen verkligen alla fel?”. Ni vet. Någon använder en självsäker retorik och påstår något, och bara genom den självsäkerheten får hen en att ifrågasätta vad man ens vet själv om frågan egentligen.

Well. Såna texter brukar ju bara länkas av människor som på grund av att de håller med om den känslomässiga argumentationen inte behagar bry sig om den fallerande logiska, så därför har den text jag nu tänker behandla inte haft någon större spridning i mitt oerhört PK flöde, men den dök ändå upp i en kommentar nånstans och nu kan jag inte släppa den. Kanske mest för att den publicerades i Dagens Samhälle. web change alert Och för att den är helt tokig.

För att slippa länka till den och ge klick tänker jag faktiskt citera den i sin helhet här, och hantera den bit för bit. Den är skriven av en person vid namn Egor Putilov, och han beskrivs som före detta asylhandläggare på migrationsverket samt frilansjournalist.

Håll till godo:

”Nu ska vi lyssna på vad en vetenskapsman har att säga”. Så presenterades Hans Rosling i måndagens Aktuellt. På senare tid har professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, blivit efterfrågad av medierna som expert på migration.

Hans karriär som migrationsexpert började först i sociala medier för att sedan kulminera på SVT där han oemotsagd fick sprida grova faktafel välsignad av sin professorstitel på bästa sändningstid.”

Vi väntar nu med spänning på vad det är för grova faktafel som ska presenteras, förstås.

Det är svårt för gemene medborgare att hänga med i svängarna i den komplexa migrationsdebatten, därför tilltalar Roslings sätt att förenkla komplicerade skeenden säkert många.

Är det verkligen så svårt? Speciellt sett utifrån Roslings sätt att förklara dem? Vi inväntar förstås förklaringen från Putilov kring detta. Notera nu retoriken i ”förenkla” dessa ”komplicerade” skeenden och håll fast i de uttalandena lite.

Dock gagnar det knappt någon om felaktiga påståenden blir utgångspunkten för debatten. Därför är det dags att reda ut några grundläggande saker.

Felaktiga påståenden och grova faktafel alltså. Herregud, vad ÄR det då som är så felaktigt! Snälla berätta! Låt oss reda ut några grundläggande saker! Igen, notera retoriken: det är felaktiga påståenden som inte gagnar någon. Vad vi förväntar oss nu är förstås ett ordentligt dissekerande av Roslings argumentation.

Grundbulten i Roslings teori om migrantkrisen är det så kallade transportöransvaret – en princip som enligt honom infördes av EU-kommissionen år 2001 och som innebär att flygbolag är skyldiga att betala höga straffavgifter om de transporterar migranter utan giltiga inresetillstånd till EU.

Ja..? Det infördes 2001, så det är väl inte så mycket något som är ”enligt Rosling” som något som faktiskt hände. Men det förstås, om man vill underminera någons trovärdighet går det förstås bra att skriva att det är ”enligt honom” och inte skriva att det faktiskt var så.

Således, om direktivet avskaffas kommer migranterna att kunna köpa billiga flygbiljetter och resa direkt till EU utan att använda sig av hänsynslösa människosmugglare.

Ja, exakt. Det är det som skulle hända. Människor skulle inte behöva betala allt de hade till människosmugglare utan faktiskt kunna resa både tryggt och billigt ifrån krigsdrabbade områden. Hur var det en dålig sak nu igen?

I själva verket tillämpas transportöransvaret över hela världen och har blivit en branschstandard. I Kanada, Australien och USA infördes principen på 1950-talet medan det i Europa skedde i slutet på 1980-talet.

Jaha, nähä, det svarade han inte på nej. Men ”i själva verket” har detta transportörskrav alltså funnits på andra platser i världen tidigare, men det var faktiskt först 2001 som det infördes i EU. Thus, Putilov försöker förvanska fakta till att passa hans argument. Och redan här är han alltså skyldig till att i princip ljuga genom sin retorik.

Hans Rosling framställer transportöransvaret som en byråkratisk bagatell som hindrar att liv räddas. Egentligen är det en del av en mekanism som reglerar invandringen.

Fast, det är ju faktiskt det det är. Det ÄR en byråkratisk bagatell som hindrar att liv räddas, genom att den tvingar ut flyktingar på jävligt osäkra vägar för att ta sig till europa. Och nej, det är inte en mekanism som reglerar invandring, inte som Putilov försöker få det till, eftersom han menar att:

Att avskaffa transportöransvaret innebär fri invandring. Då kan vem som helst komma till EU utan inresetillstånd – det enda som skulle då krävas är en flygbiljett.

För nu blir det galet. ”Fri invandring” är inte alls vad det innebär. Eftersom fri invandring innebär:

  1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
  2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Och det är inte alls det vi pratar om här. Vi pratar om människors rätt att kunna ta sig till ett europeiskt land och där söka asyl (eller för den delen uppehållstillstånd) direkt i det land de vill till. Det innebär på inget vis att alla som tar sig hit har rätt att stanna kvar i landet de tagit sig till, om de inte uppfyller kraven för asylskäl eller andra skäl till att få uppehållstilstånd.

Anledningen till att migranterna tar farliga omvägar till EU är regleringen av invandringen – en princip som alla riksdagspartier inklusive de mest liberala V, MP och C har ställt sig bakom.

Det är ju inget bra argument, speciellt inte utan hänvisning till var och när detta har skett. Att diverse partier tycker det ena eller andra ger ju ingen given häst vid mun. Dessutom: ofta man får höra att V, MP och C är de mest liberala?? Jag ställer mig tveksam bara till det uttalandet, måste jag säga.

Huruvida fri invandring ska tillåtas eller ej är en diskussion som är välbehövlig.

Verkligen? Okey, kul att du tycker det, fast det är överhuvudtaget inte det någon har diskuterat här förutom du. Och inte ens du pratar om fri invandring, även om du låtsas som det.

Dock i intellektuell hederlighets namn ska den bredare publiken vara införstådd med att avskaffandet av transportöransvaret inte handlar om en mindre teknisk fråga, utan om fri invandring.

Eh nej, det har vi ju redan avhandlat, det handlar ju INTE om fri invandring, så det argumentet duger ju inte, speciellt inte med hänvisning till intellektuell hederlighet, min gode herre.

Hans Rosling påstår även att migranterna har rätt att komma in i EU när de har flyktingstatus. Det han inte nämner är att det är just det som de saknar.

JA precis. Nu äntligen något med lite substans. De saknar flyktingstatus eftersom flyktingstatus enbart kan ges av det land som en flykting söker asyl i, det vill säga ett land som de lyckats ta sig till trots transportörkravet. Det nämner han alltså, Rosling. Så spela inte dum nu, Putilov.

Flyktingstatus är mer ett juridiskt begrepp som definieras av Genevekonventionen i denna kontext än en figur i retoriken.

Enligt konventionen är det medlemsländernas migrationsmyndigheter som får erkänna flyktingstatus efter en prövning av skyddsskäl. Det betyder att för att få en sådan prövning ska de som söker asyl först infinna sig på en medlemsstats territorium – alltså inne i EU. Inga flyktingar får sin status per automatik.

Det var ju för fasiken det jag just sa! Alltså; en flykting kan inte få flyktingstatus innan flyktingen nått det land hen vill söka asyl i, och utan lagliga vägar att ta sig in i Europa kan det ALDRIG SKE att de får flyktingstatus om de inte PÅ OLAGLIG VÄG och på jävla dödliga plastbåtar på medelhavet lyckas ta sig hit. Vi har alltså här ett moment 22 som är precis det som Hans Rosling sagt att vi måste motverka, för att flyktingar ska slippa drunkna då de inte har några lagliga vägar in i länder som de kan få flyktingstatus i.

Roslings förmåga att underhålla publiken med utvalda och smått chockerande statistiska uppgifter imponerar – men för en seriös debatt om flyktingkrisen krävs inte bara gripande retorik utan även grundläggande kunskaper i ämnet.

Eh ja. Ska du inte ta och skaffa lite såna grundläggande kunskaper, tycker du? Pga det verkar verkligen inte som att du vet vad du pratar om, eller vad Rosling pratar om, när du beter dig på det här viset, Putilov.

Att bilda sig en uppfattning om migrationssystemet genom hans föreläsningar är som att utbilda sig till läkare genom att lyssna på en pratradio.

Nej, att bilda sig en uppfattning utifrån vad DU säger, Putilov, är som att lyssna på ett fyllo på krogen och gå hem lika full och tänka ”det var fan bra sagt, det tror jag på”. Och sen vakna upp på morgonen, fortfarande full, och tänka ”jag förstod inte ett ord av vad han sa men han verkade övertygande så jag tänker dela hans tweet med resten av världen nu”.

Dessvärre verkar det som Centerns partiledare Annie Lööf gjort just det när hon i veckan meddelade att hon vill se över reglerna för transportöransvar.

Har Annie Lööf gjort något jag eventuellt gillar? Wow. Det här var faktiskt helt chockerande nyheter för mig.

Det är djupt problematiskt när politiken börjar bygga på felaktiga premisser uppsatta av en showman.

Jag vet alltså fortfarande inte vad det är för felaktiga premisser och grova felaktigheter som Putilov syftar till här, och då har jag ju ändå gått igenom den här texten rätt grundligt nu. Och jag förstår den inte. För vad den i verkligheten säger är ju att Hans Rosling har rätt, men det verkar Putilov inte ens veta själv?

Så kontentan blir väl helt enkelt detta, antar jag:

rosling

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!

JAG FUCKING KLARA’T!

JAG HAR JUST ÖVERLEVT DE VÄRSTA VECKORNA NÅGONSIN och dessutom, hoppas jag fan verkligen, med gott resultat.

Recap: Sist jag skrev personligt här på bloggen var det 5 dagar innan skolstart på Masterprogrammet i Media- och Kommunikation. This will be so awesooooome tänkte jag och var nöjd och belåten. Tills tre dagar senare när CSN behagade upplysa mig om att jag saknade 10 poäng innan jag kunde få studiemedel.

Fuck.

Anledningen till att jag saknade dem var för att sist jag försökte plugga, för två år sedan, då mastern i Global Politics, hade jag precis fött Alve typ 5 dagar tidigare och tänkte att det kommer ju gå skitbra detta, föda barn och plugga samtidigt har jag ju gjort förr, det här kommer gå som smort.

Men det visade sig att Alve var lite av en annan sort än Vilde, och jag hamnade bara längre och längre efter i pluggandet, och efter bara någon månad var jag tvungen att hoppa av.

MEN eftersom CSN redan hade betalat ut två månaders studiemedel så tyckte de nu då att jag behövde ta igen 10 poäng innan de vill bevilja mig något nytt. Och att nyss ha fött barn räknades absolut inte som förmildrande omständighet.

Fuck fuck fuck tänkte jag och började desperat leta efter någon distansutbildning som jag kunde läsa parallellt med mastern för att snabbt som ögat få ihop de här poängen, för mastern var nämligen så listigt uppbyggd att det först kom två 2,5-poängskurser och sedan en 10-poängs, så om jag bara läste den skulle det alltså dröja till januari innan jag hade mina poäng.

Så hittade jag en kurs med sen öppen anmälan på 7,5 poäng , Svenska I: text och tal. Jag ba why not. Ansökte, kom in en vecka senare. Och man hade ju kunnat tänka sig att det skulle vara piece of cake MEN det var så sjukt många moment! Så många olika text- och taluppgifter som skulle utföras och lämnas in nästan dagligen – samtidigt som masterprogrammet inte håller speciellt lågt tempo heller, och på andra delkursen nu skulle vi skriva ett tämligen stort grupparbete dessutom.

Så de senaste två veckorna har jag gått upp mellan 4 och 5 på morgonen för att få ett försprång på dagen, pluggat, gjort frukost och matpaket till ungarna, vinkat av dem, fortsatt plugga, hämtat ungarna vid 16:30, lagat mat och pluggat samtidigt (om ni undrar var Nijas är i allt detta så jobbar han också 200% under den här perioden nu för att jag ju inte har någon inkomst), nattat barnen, förhoppningsvis inte somnat själv, gått upp och pluggat lite mer, stapplat i säng, och upprepat.

Men ta mig jävla tusan, i onsdags hade vi skickat in grupparbetet och i fredags hade vi presentation på det som gick över förväntan, och de sista fem texterna på svenskakursen som skulle in fredag kl 17 var inlämnade klockan 15 redan. Och nu är jag KLAR med dubbelplugg! Hoppas jag. Under förutsättning att jag blir godkänd då men det utgår jag ändå ifrån.

DESSUTOM!!!!

Har vi äntligen lyckats flytta in i lägenheten! Den är inte helt klar än men det skiter vi i. Och det är helt underbart. Den har blivit helt underbar. Från ett jäkla renoveringsprojekt till en dröm. Se bara:

lägenheten_före

Kök före.

IMG_6494

Kök efter.

OMG där bor jag.

Resten av lägenheten får ni se en vacker dag när vi typ fått upp gardiner och sånt.

NU! Ska jag vila. Hela helgen. Pga har feber men har ignorerat det i flera dagar nu på grund av skolan. Vilken lyx! Att ha tid att vara sjuk. :)

 

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!

Om tjocka barn (och varför problemet är smala barns föräldrar)

Okey, jag har inte ens tid med det här inlägget men jag hoppas att de som jag ska möta om ett par timmar har förståelse.

Jag fick via en grupp jag uppenbarligen är med i på FB som heter något om ”ren mat i skolan” en artikel in i mitt flöde som heter ”Feta barn är ett större problem än de magra”. Den presenteras såhär:

Här kommer en politiskt inkorrekt krönika mitt emellan fredagsmys och lördagsgodis.

Jahahahahaaaaa då, det är ju på sitt sätt intressant att skribenten VET att detta är på något plan inkorrekt att prata om, men vet ni, det är knappast någon jävla skräll och hon behöver inte på något vis bygga upp det mot någon ”politisk korrekthet” för vad hon säger är faktiskt bara det helt vardagliga normativa sättet att se på överviktiga på: som ett problem.

På stranden i sommar har jag sett alldeles för många barn med övervikt. Alltifrån knubbiga till feta.

Utseendet spelar i sig ingen roll, eller borde inte göra det, även om den grymma sanningen är en annan; dessa barn riskerar att bli retade. Det verkliga problemet är dock hälsan. Det är farligt att vara överviktig. Särskilt att bli det redan i unga år.

Om detta borde vi tala mer. Inte mindre.

Det är faktiskt inte farligt att vara överviktig. Det är faktiskt BÄTTRE att vara överviktig om vi ska se till livslängd osv. Jag vet inte varför det fortfarande är en grej detta. Varför tycker smala personer att det är ok att skriva en jävla krönika om hur synd det är om barn som är överviktiga pga de kan bli retade (när kommer krönikan om att det fanimej inte är ok att reta överviktiga barn? Hmmmm?) och pga hälsa – som inte ens stämmer?

Det vi måste lägga mer fokus på är hur vi matar barn rätt. Föder dem i stället för göder dem. Sam­hället, genom BVC och skolhälsovård, måste utbilda mer kring kost och motion. Skolidrotten måste få ännu större plats. Inte minst med tanke på att mat och vikt blivit en klassfråga.

Men alla föräldrar måste också inse, och ta, sitt ­ansvar.

Ooooooch i samma sekund som klassfrågan faktiskt dök upp (skräll!!) så sköts den samtidigt ner. ”Mat och vikt” är givetvis en klassfråga, men om man inte tänker ta den tanken bara ETT steg längre, och komma ihåg att barnen ju faktiskt bara är barn av sin klass, så blir det JÄVLIGT underligt att i nästa andetag prata om föräldrars ansvar.

Vilka föräldrar är det som ska ta ansvar exakt? De som jobbar dubbla skift och nästan inte ens hinner se sina barn och tar till enkla matlösningar som hel- eller halvfabrikat eller (gud bevare oss) hämtmat för att ens hinna säga hej till sina barn en gång om dagen?

Nej du, Jennifer Wegerup, eller vem som helst som känner behovet av att skriva något om hur hemskt synd det är om tjocka barn: Ni vet faktiskt inte riktigt vad ni pratar om. Ni ser tjocka barn på stranden och ni tycker synd om dem – och det är NI som genom att göra det är med till att (åter)skapa en bild av den sunda människan som en som är smal.

NI säger ”stackars tjocka barn” utan att överhuvudtaget tänka på att genom att ni säger så, så reproducerar ni idéen om att det är dåligt att inte vara smal. Vilket det ju bevisligen inte är såatteeeee kan vi komma vidare?

Ska vi snacka om att det är synd om tjocka barn för att de blir mobbade så ska vi ta ett snack med alla smala barn om hur deras jävla kroppsform som de aldrig bett om inte gör dem bättre än någon annan.

Och SÅ kommer vi över det problemet.

Och ja, det är fanimej föräldrarnas ansvar.

Föräldrarna till de smala barnen, that is.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!

Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

Aha! Så kom det äntligen, ett inlägg med en riktig rubrik. Ni som eventuellt trodde att min nedräkning (uppräkning?) hade något större syfte, jag är ledsen att göra er besvikna, det var helt enkelt bara mitt eget sätt att kolla hur många intetsägande inlägg jag behövde skriva innan någon slags inspiration slog till igen och jag faktiskt hade lust att skriva något med lite substans. Det hände nu!

I slutet av mitt förra inlägg skrev jag om hur man som förälder får dras med det dåliga samvetet varje gång man låter sina barn sitta vid en skärm, om den så är en TV, dator, iPad eller telefon. Och hur jag kunde konstatera att efter att ha låtit Vilde se på youtube (det började med ett stort intresse för Nightmare before Christmas-musiken, gick över till Portal/Nightmare before Christmas-mixups, och vidare till youtubers som spelade Portal (vilket vi också spelade hemma tillsammans vid den här tidpunkten) och sedan vidare till youtubers som spelar allt möjligt) så kan han nu förstå och snacka tämligen avancerad engelska fast han just börjat ettan. STOR fördel.

Men har jag märkt av något negativt av hans iPadande? Ja, det har jag väl. Frågan är väl dock om det verkligen ÄR negativt eller bara något jag UPPFATTAR som negativt eftersom jag fått veta att det är dåligt att barn har för mycket ”skärmtid”?

Kan han sitta hela dagen med iPaden om vi inte säger till honom att göra något annat? Ja absolut. Om det inte finns något annat att göra. Om det inte finns exempelvis pennor och papper eller utklädningskläder eller kinetic sand eller något annat kreativt i närheten som han kan använda för att få utlopp för alla de idéer och alla de tankar han får av det han ser på. Om det FINNS det däremot så går det ju knappt en timme innan han går bort från vilken skärm det nu än är och hittar på något annat, nyss inspirerat av vad han sett. Eller för den delen kommer och sliter i oss vuxna om att vi ska se ett eller annat han nyss sett som var roligt, för han vill gärna dela det med oss. Om vi då har tid eller ej att ta del av det är ju förstås en annan sak. (Vi försöker ta oss tid alltid).

Det är iallafall varken asocialt eller dåligt för kreativiteten att ha tillgång till en iPad, som jag ser det.

Kan jag själv sitta en hel dag framför datorn utan att skänka det en tanke ens? Ja gud ja. Kunde jag (innan jag fick barn) spendera helgerna liggandes i soffan och tittandes på film, gärna ätandes hämtmat? Plöjer jag fortfarande serier på netflix så fort jag får tillfälle (när barnen sover alltså)? Ja herrejösses. Ser jag det som ett speciellt stort problem? Nej, inte riktigt. Jag är ju vuxen och kan hantera det gudbevars.

Men BARN. Barn är ju så himla oansvariga, och om de sitter vid en skärm är det förstås inte för att det faktiskt GER dem något av värde, det är bara fullständigt värdelöst tidsfördriv (opium för ungar!) som liksom visuellt mögel äter upp all deras fantasi och kreativitet.

Eller inte.

Idag sprang jag över en artikel av Elza Dunkels, lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, vid namn Därför är paddan inte skadlig för ditt barn. Citat:

– Som föräldrar är vi ofta känslostyrda och vi människor har överlag svårt att relatera till nya saker i samhället. Att använda digitala verktyg till barnen för att underlätta vardagen ses av många som skamligt, fortsätter Elza.

Elza gör en tillbakablick och påminner vilken skepsis, på samma sätt som surfplattan, även boken och tv:n möttes av när de var nya i samhället.

– Vi romantiserar gärna kring vår egen barndom och sätter upp den som ett ideal. Jag menar, varför skulle det till exempel vara mer kreativt att leka med kottar än att använda en Ipad?

JA! Precis så! Varför i fridens namn skulle det vara mer kreativt att leka med jävla okreativa kottar? Blir man MER kreativ ju sämre leksaker man har att leka med? Bara för att VI (vuxna, äldre, föräldrar, whatever) inte hade lika awesome leksaker när vi var små behöver väl inte det betyda att det är sämre med… bättre?

Och ja, såklart, som med allting ska det förstås hanteras med måtta. Jag tror att även kottar kan vara ”skadliga för kreativiteten” om ungarna tex bara får leka med kottar och bara leker att de är urtråkiga kossor som går på en äng hela dagarna och man ba ”Men vafan lek något roligare unge” och ungen ba ”Men vafan morsan det är KOTTAR hur jävla roligt tror du ens det kan bli med fucking kottar?” (ja, denna hypotetiska unge svär, och har förstås INGEN koppling till mina verkliga barn *harkel*).

När jag var liten var det böcker som gällde. Ja jävlar vad jag läste böcker. Min morsa ba ”Men Hannah kan du inte lägga ifrån dig boken när vi äter middag åtminstone” och jag ba ”Men vafan morsan! Varför ens??”. För jag kunde inte förstå det. Där var jag igång med att leva mig in i en historia som var tusen gånger mer intressant än att äta middag, och så måste jag pausa detta för att prata om vad jag typ gjort i skolan den dagen? Helt ointressant i jämförelse!

Man kan säga att jag har full förståelse för mina egna och andras barn som tycker att det är roligare att spela något eller titta på något på en iPad än vad det är att vara med AFK. Som vuxen och förälder kan jag dock också se det symboliskt viktiga i att sitta och ha ett snack om hur det var i skolan över middagen, och jag hävdar också att barnen ska lägga bort alla manicklar när vi ska äta (och förstår deras sura ”menååååå” när de gör det).

Men iallafall. När jag delade artikeln på FB blev jag tillfrågad av en gammal barndomskamrat som nyligen själv fått sitt första barn om vad jag såg för fördelar med att låta barnen använda iPad. Mitt svar var ”lugn och ro i en annars ganska stressig vardag”. Och då menar jag inte lugn och ro för oss föräldrar, utan lugn och ro för barnen (även om det ena ofta leder till det andra, dvs tex möjligheten att i lugn och ro städa upp i köket utan att det samtidigt blir lika kaos i vardagsrummet).

Det är, i min uppfattning, ett oerhört fokus på barns utveckling hela tiden. Den ska liksom PRESSAS fram. Barnen ska stimuleras, de ska aktiveras, de ska sjunga sånger, de ska lära sig räkna, dagis heter förskola för det handlar inte om ett ställe där barnen bara ska lattja omkring hela dagarna utan de ska LÄRA sig olika saker hela tiden och de ska vara ute och de ska springa omkring och spela olika spel och ha gruppsamtal om mobbing när de är tre år gamla och gud vet vad (såklart jättebra saker alltihop).

Därefter ska de helst lära sig ett instrument, gå på någon slags sport, umgås med kompisar utanför skoltid och förutom det även uppfostras av stressade föräldrar (gå dit, kom hit, sitt där, ta på dina skor, ät mat, sluta söla, kryp ut därifrån, ta av dina skor, gör ditt, gör datt). Tro fan att ungar också behöver ”slänga upp fötterna” mot slutet av dagen. Se på ett roligt klipp på youtube och skita i resten.

Precis som vi vuxna gör när ungarna väl sover.

Jag tycker faktiskt är det är konstigt att vi vuxna inte har mer fokus på ungars avslappning. Att vi inte har tid att slappa med dem är ju en sak – hur fan ska man ha den tiden ens i det här samhället när man ska åka direkt från jobbet och hämta barnen och sedan handla och laga mat och äta mat och sen är ju dagen slut typ – men att vi inte har mer förståelse för deras behov att slappna av på egen hand?

Varför ser vi inte barnens stund vid skärmen, vilken skärm det ens kan tänkas vara, som deras ”soffatid” som de kan ha väldigt stort behov av efter en dag i skolan/förskolan? Jag hör många föräldrar klaga på att deras barn inte vill berätta om vad de gjort under dagen i skolan och tro fan det? De är trötta, de vill ha mat och chilla en stund, inte bli förhörda kring vad de gjort den här dagen som de just lämnat bakom sig? Om det är något speciellt (Vilde tog tillexempel rekord i häcklöpning häromdagen) så kommer de alltså berätta det helt självmant. Våra behov av att veta vad ungarna gör om dagarna kanske inte alls passar ihop med barnens behov av att få lämna den dagen till det förflutna?

Senare idag, efter att jag delat den första artikeln, sprang jag på EN TILL text av Elza Dunkels, vid namn Om nyttan med att ha tråkigt 1. Och den satte verkligen fart på mina tankar för detta är något jag hört oerhört mycket sedan jag fick barn: att barn skulle må bra av att ha tråkigt?

Citat:

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

Okey. Jag förstår faktiskt tanken med att säga till barn att det är okey att ha tråkigt ibland. Jag har sagt det till Vilde själv flera gånger när han har velat ha sin iPad igen för att ”han har tråkigt”. Men då handlar det ju inte om att jag vill att han ska ha tråkigt, jag vill ju att han ska hitta på NÅGOT ANNAT att göra än att bara direkt tänka ”nu vill jag ha iPaden” när han inte är direkt underhållen.

Så på så vis tycker jag att det är okey att säga att barnen ska ha tråkigt. Så länge det faktiskt finns något annat de kan sysselsätta sig med. Som helst är bättre än kottar. Men att ha tråkigt för tråkighetens skull? Att förgås av frustrationen av att inte ha någonting att göra? Seriöst, det vill väl ingen vuxen människa som haft tråkigt en längre stund pådyvla sina barn?

Vad tänker ni? Är det nyttigt för barn att ha tråkigt bara för tråkighetens skull? Är det på alla vis dåligt att låta barnen slappa framför en skärm istället för att ha aktiv familjestund varje dag efter skolan? Ska barn inte också få slappna av? På vilka sätt får era barn slappna av utan er och utan skärm? Och är det inte så att vi av någon anledning tycker, nu, vi i min generation, att det är något helt underbart med böcker, och att vi tycker att barnen borde bläddra i böcker precis hela tiden? Det vill säga det som barn förr i tiden blev tillsagda att inte spendera för mycket tid på för det var dåligt för allt möjligt, exempelvis ögonen?

Bring your thoughts!

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!

Fem

Om fem dagar börjar jag plugga igen. Masterprogrammet i Collaborative Media på Malmö Högskola.

Och det kommer bli helt jävla fantastiskt.

Sist jag försökte plugga, den gången Masterprogrammet i Global Politics, gick det en smula åt skogen eftersom jag födde barn bara ett par dagar innan första kursen började (grattis till Alve som fyllde två år igår, för övrigt), och även om det gick helt fint att föda Vilde i slutet av en termin Genusvetenskap 2008 så var det visst inte HELT samma sak att påbörja ett helt nytt program som att bara fortsätta på det man redan pluggat ett tag.

Men nu är det nya tag som gäller. Och det var ju den här masterutbildningen jag väntade på hela tiden.

När jag tänker tillbaka på de senaste typ 10 åren så inser jag ju med väldigt stor klarhet att jag alltid mått som bäst när jag har pluggat. ”Hitta något du älskar att göra och se sedan till att göra dig en karriär av det” säger de ju, de hurtfriska entreprenörerna.

Fint. Då tänker jag bara fortsätta plugga resten av livet. Det vill säga; min nya (eller snarare nygamla) plan är att bli forskare.

Lika bra när arbetsmarknaden ser ut som den gör ändå, kanske.

Vilde, vars nya plan är att bli youtubare när han blir stor (samt bagare och uppfinnare), tycker att jag ska forska på YouTube.

Ja varför inte egentligen.

Apropå det: som förälder har man ju alltid det där dåliga samvetet över att man inte umgås tillräckligt mycket med sina barn, och den där känslan av att man borde skämmas så fort man går med på att låta ungarna se på TV/se en film/se på YouTube.

Well. Nu är Vilde 7 år och talar tämligen avancerad engelska på en nivå av en dansk 15-åring och alla som hör det är extremt imponerade och kommer fram till oss och frågar var han har lärt sig det någonstans, har vi kanske engelsk släkt?

Förnöjsamheten jag känner då över att kunna svara ”Det har han lärt sig från YouTube” når inga gränser.

Tack för det, PewDiePie och JackSepticEye. It’s just fab.

facebooktwitterpinterestmailfacebooktwitterpinterestmail

Flattr this!