Category Archives: Kvinnlighet/Manlighet

Våldtäkt – men männen då?

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

pinterestpinterest

flattr this!

Hade jag inte redan tagit farväl av feminismen så hade det varit ikväll det hände

Okey. Jag är sur. Av en massa personliga anledningar (om någon har ett fett jobb åt mig tex så är jag tillgänglig från 1 juli, eventuellt tidigare) MEN också av mer diskurspolitiska anledningar.

Tex detta att min kollega på Rimligheten.se, Rasmus, skrev ett inlägg i en FB-grupp där trådstarten såg ut såhär:

Jag läste en post på reddit (länk i kommentarerna) om en man som våldtagits av en kvinna och upptäckt att ingen trott på honom eller alls brytt sig. Och jag kom att tänka på att relativt många av mina killkompisar också berättat att de utsatts för sexuella övergrepp av kvinnor (även om många inte kallat det för just det så är själva handlingarna de beskrivit sexuella övergrepp).
Hur bör man egentligen hantera situationen när man utsatts för något som väldigt många inte ens är beredda att erkänna att det de utsatts för ens existerar? Jag vill kunna vara där för mina vänner som har svårigheter, men jag vet liksom inte vad jag ska säga när det faktiskt verkar vara såpass hopplöst som de beskriver det..

Här har vi alltså en man som i ett forum som av många uppfattas som feministiskt (även om beskrivningen av gruppen aldrig nämner feminism, mind you) ber om hjälp med hur han ska kunna vara där för sina vänner som utsatts för övergrepp, men tycker det är svårt när det är så förbannat tabubelagt att ens tala om detta.

Och vad händer?

All hell breaks loose bara ett par kommentarer ner i tråden.

Varför?

Delvis pga ämnet, men mest pga att trådstarten startade med:

”CW: Våldtäkt. Separatistisk tråd. Jag skulle uppskatta ifall inga kvinnor kommenterade.”

HERREGUD EN TRÅD DÄR KVINNOR INTE FÅR KOMMENTERA! Detta är förmodligen det värsta som hänt sedan kvinnor inte fick rösta!!!

Förlåt min raljerande ton, eller nej, förlåt den inte, för det här är cirka det sjukaste jag varit med om.

Det första som händer är givetvis att folk går in i tråden och ifrågasätter varför den är mansseparatistisk.

”En mansseparstisktisk tråd i ett feministiskt forum? Det är viktigt att dettas tas upp men ändå. Detta är trots allt en grupp för kvinnor.”

Detta är trots allt en grupp för kvinnor.

Låt oss kolla vad det står i gruppbeskrivningen:

”Är genus och jämställdhet något som intresserar dig och som du tycker är viktigt? Då är det här gruppen för dig!

Tanken är att vi ska ha en plats där vi kan samla människor som brinner för samma sak, jämställdhet. Man brukar ju säga att ingen kan göra allt men alla kan göra något, tillsammans kan vi säkert åstadkomma betydligt mer än så. Sen kan det vara trevligt att kunna diskutera med och inspireras av andra smarta och trevliga människor på samma gång.

Här kan du diskutera eller samtala med andra (någorlunda) likasinnade, kanske tipsa om en bok, konstutställning eller bara diskutera en artikel som du tyckte var intressant, välkomna!”

Oj då. Inte ett ord om att detta är en grupp för kvinnor. Surt.

Sen kommer en jävla massa trams om att ”separatism” är för ”förtryckta grupper enbart” och att män därför inte kan be om separatistiska trådar eftersom det är respektlöst mot separatismens historia (?) och jävligt på alla sätt och dessutom kan män aldrig vara förtryckta, och ja ba ”Ursäkta? I vilken regelbok står det att separatism enbart är för förtryckta grupper OCH om någon grupp är förtryckt så är det väl våldtagna män?”

Jag lackar ur så jävla mycket på detta. Och tråden i fråga är kanske varje antifeminists våta dröm, på den nivå att jag misstänker att de ”feminister” som skriver i tråden är troll som bara vill ge någon antifeministisk blogg några feta screenshots. Men dessvärre är det nog inte så, dessvärre är det nog så att vissa av de här unga feministerna, liksom han den där unga antifeministen som häromsistens fick lov att publiceras på Nyheter24 om att feminismen gått för långt, faktiskt TROR att feminism handlar om kvinnor enbart.

Jag tänker att vi som var feminister för 10 år sedan, har gjort ett JÄVLIGT dåligt jobb på att förklara vad feminism handlar om;

att se hela bilden, att se att genuskontraktet gäller alla kön, att det som är en fördel för det ena (binära) könet är en nackdel för det andra (enligt tvåkönsmodellen), att ”patriarkatet” inte innebär totalt förtryck av kvinnor men bygger på ett GENUSKONTRAKT som ger fördelar och nackdelar till båda könen, för annars hade det aldrig fortsatt existera.

Fråga mig gärna mer om genuskontraktet i kommentarerna om ni inte vet vad det innebär, jag ska försöka svara mer frekvent än jag gjort på senaste.

Jag tänker skriva detta jävligt enkelt nu, så alla fattar, och sedan vill jag aldrig mer behöva skriva ett inlägg som detta:

Jag skriver i caps så det verkligen går in.

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Men gud vad menar hon??? Jag menar detta:

 

När vi inte kan tala om män som offer för både mäns och kvinnors våld upprätthåller vi en uppdelning i kön där män är förövare och kvinnor är offer, när vi borde tala om ”de som blir utsatta” och ”de som brukar våld” istället. Vi gör alltså en uppdelning enligt kön som BEKRÄFTAR den patriakala uppdelningen och genussystemets isärhållande av könen.

Ja, män är de som enligt tillgänglig statistik begår mest våldsbrott. Men tänker vi ens på att män är de som enligt samma statistik också är de som blir utsatta för mest våld? Och tänker vi på de män som har blivit utsatta för tjatsex, alla gånger ett stånd har tagits som tecken på ”go for it”, alla gånger män blir våldtagna av andra män men inte ens kan formulera det för det är DEM så främmande att män kan bli våldtagna, och så vidare?

Nej. Och om man skulle ta den tråd jag just sett och bedöma feminismen efter den, så skulle jag som man aldrig någonsin komma tillbaka. Tvärtom skulle jag vara jävligt nöjd med att hitta ett ”jämställdistiskt” forum som tar mäns erfarenheter på allvar.

Ni unga arga feminister – jag tror inte ni har en jävla aning om vad ni håller på med. Och det säger jag i egenskap av 31 års levnad, en kandidatexamen i genusvetenskap, tusen år på internet och en position som gör att män vågar öppna upp sig för mig. Jag har i denna stund lika många män som kvinnor i min vänskapskrets som vågat erkänna för mig att de blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.

Och innan någon börjar gasta om att våldtäkter på män inte är ett strukturellt problem:

Ni har uppenbarligen ingen aning om vad ”strukturellt problem” betyder.

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Ett som grundar sig i patriarkatet. Och feminismen, om ni får bestämma. Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär.

Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Dumjävlar.

Over and out.

 

EDIT: Jag märker att folk undrar över detta med att avsäga sig feminismen. Det gjorde jag alltså redan i maj 2012.

pinterestpinterest

flattr this!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Hej bloggen! Jag har hört att för varje negativ tanke man tänker ska man tänka minst tre positiva för att väga upp och hålla sig på rätt sida av… nånting spirituellt säkert, så enligt den modellen tänkte jag berätta om några hemskt positiva och härliga saker som jag upplevt idag! Häng med! It will be fun, they said!

Negativ sak 1: När jag vaknade i morse hade jag fått en artikel länkad till mig på min FB-vägg. Artikeln handlade om hur Venstre (Ca de danska Moderaterna om man ska våga sig på en översättning, låt er inte luras av namnet, de är blå som ett kungligt blodblad) officiellt uttalat sig om att de vill främja mer könsuppdelad undervisning i skolan.

-Lärarna ska kunna tillrättalägga undervisningen på ett sådan sätt at det tas hänsyn till både de superaktiva pojkarna och de tysta flickorna, om man ska tala lite i stereotyper, säger Karen Ellemann, som är folkeskoleordfører i Venstre.

Positiv sak 1: Jag hade fått artikeln länkad till mig av en blivande dansk lärare som jag haft många diskussioner med kring genus och kön och som aldrig tvekat i att ifrågasätta vikten av jämställdhet, ordet hen, och undrat om inte stereotyper egentligen kan vara något bra. Hen länkade den med orden ”åh gud…” vilket jag förstås inte kan annat än att tolka som att något jag sagt om detta med det destruktiva med att dela upp människor efter kön i tid och otid när det inte är relevant har gått hem. YEY!

Positiv sak 2: Socialistisk Folkeparti’s jämställdhetsordförande Özlem Cekic svarade och passade dessutom på att ge en liten känga åt den danska självgodheten i förhållande till ”andra kulturer” genom att säga:

”-Det är ett otroligt trist uttalande. Det är ju helt orimligt att vi ska hålla på och dela upp folk i kön. Till och med Turkiet har slutat med det! dundrar hon till Ekstra Bladet.”

Cekic är inte emot att dela upp klasserna för mer individuell undervisning. Könet ska bara inte spela någon roll, menar hon.

-Varför skulle det barnen har mellan benen avgöra vilken undervisning de ska få? Det är det jag inte förstår. Varför är det alltid flickorna som anses tysta, och pojkarna som anses vilda? Det är de mest märkliga stereotyper att hålla fast i. Har Venstre verkligen inte kommit längre än så med sin syn på jämställdhet? frågar hon.

Jag ba: Özlem <3

Positiv sak 3: När jag läser kommentarerna till artiklarna är det helt fantastiskt att se att de allra flesta håller med om att Ellemanns och Venstres hållning är helt åt skogen! Vissa andra är förstås könsnazister som tycker att pojkar och flickor är helt diametrala motsatser som typ aldrig borde få vistas i samma rum och som dessutom (och rätt underligt) gör sitt bästa för att svartmåla Islam mitt i det hela (för ni vet, ingen fråga så långt bort från ämnet att man inte kan göra rasism av den). ROLIGT dock: fick se att Sverige i dessa antijämställdhetskretsar kallas för Svergistan! Jag tar det som en komplimang, så svensk jag är.

Men som sagt, mest av allt medhåll! Från danskar! Medhåll från danskar i jämställdhetsfrågor! Herregud detta känns oerhört stort för mig. Och roliga är de också:

”Fantastisk nyhet! Dock ser jag också gärna att barn med glasögon får extra undervisning i matematik och naturvetenskap, samt ett obligatoriskt medlemskap i den lokala schackklubben.”

Positiv sak 4: När Dansk Kvindesamfund rapporterade om saken på Facebook hade de varit listiga nog att gräva lite i arkiven och , när de allra första unga kvinnorna tog examen i Danmark efter att fått tillträde till gymnasiet tre år tidigare:

”Genom att ge flickor tillgång till skolan har allvaret i skolans arbete minskat. Några av våra bästa elever är visserligen flickor, men genomgående saknar flickor den rätta uppfattningen av begreppet Disciplin, oavsett om det kommer sig av att de i det hela taget är livligare än pojkarna, eller om det grundar sig i kvinnokönets allmänna förakt för regler.”.

Det är ju helt hysteriskt roligt! För bara 110 år sedan var det en självklarhet att flickor hade ett könsbaserat förakt för regler samt generellt var vildare än pojkar! SOM DET KAN GÅ men boys will be boys och så vidare ni vet, hohoho.

Nå, vidare med Negativ sak 2 och 3: Vi var på möte med äldsta barnets skolsyster idag, för att kolla ungens allmänna fysiska utveckling osv. Och där sitter vi i godan ro och pratar när hon plötsligt häver ur sig, mitt framför barnet, att ”pojkar bara slänger sina saker omkring sig ju”. Och när vi gick ifrån skolan gick vi förbi en affisch som danska ”Rädda Barnen” skickat ut, med en bild på en arg man med höjd näve och texten ”Får pappa ge dig en smäll?”

Positiv sak 5: Barnet ligger iallafall helt rätt till utvecklingsmässigt.

Positiv sak 6: Maken blev sur och klottrade ”Eller mamma” på affischen, vilket var en helt rimlig och bra reaktion. För om man har lite koll på sin statistik vet man att kvinnor, som står för tämligen få av våldsbrotten generellt, är väldigt högt representerade i just fall av barnmisshandel, där de står för ca 40%. Av det som anmäls, alltså.

Positiv sak 7: Vi fick nog. Detta i kombination med föräldramötet som jag rapporterade om tidigare och en massa andra småsaker som var och en inte är så farliga men som tillsammans blir en jävla flod av könsstereotypt crap som pressas ner i halsen på ungarna på den där skolan, marscherade vi iväg till rektorns kontor för att boka ett möte om detta.

Positiv sak 8: Hoppas jag kunna rapportera om imorgon när vi haft sagda möte.

Okey. Jag kom inte upp i 9 positiva saker som det skulle krävts för att motverka de 3 negativa. Men det var ett gott försök iallafall.

Ni får en bonus-negativ sak på köpet: När vi såg den där affischen med den våldsamma pappan så tänkte vi båda att det kanske inte är så farligt, det ser ju ut som att det här är en kampanj av något slag, det finns kanske andra affischer som uppmärksammar att inte heller mammor får använda våld mot sina barn, även om de inte satt upp någon sådan precis här i entrén där alla barn och föräldrar passerar dagligen.

När vi gick in i korridoren till rektorns rum såg vi att vi hade rätt, det var en kampanj, och mammor fanns också representerade.

Dock att den representationen inte gjorde speciellt mycket för att motverka några stereotyper om våldsamma män och allt för nyfikna kvinnor:

bild (1)

 

pinterestpinterest

flattr this!

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det ”kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): ”Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att ”Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade ”Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. :)

4. Det danska barnprogrammet ”Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette ”Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa ”Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex ”Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i ”vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla ”roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba ”Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! ”Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” ”OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” ”….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt ”All of me”, speciellt biten där han sjunger

”How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

pinterestpinterest

flattr this!

Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

Jag har upplevt en väldig massa i kölvattnet av Emma Watsons tal som lanserade kampanjen He for She. Jag har upplevt en hel massa (vita straighta cis) män som plötsligt erkänner sig som feminister, som säger ”det här, det är jag med på”. Män av alla möjliga variationer; män som är uttalade antifeminister, män som tycker sig vara jämställda, män som motsätter sig socialt genus, män som är feminister, män som ser genus som den största variablen gällande ojämlikhet, män som har ett välgenomtänkt intersektionellt perspektiv, män som aldrig ens ifrågasatt könsnormer. Oerhört många män av olika skolor. Som har blivit mycket berörda av detta.

Och jag har också upplevt oerhört mycket kritik gentemot Watson, i inomfeministiska kretsar, att hon är en vit ung smal snygg rik framgångsrik kändiskvinna (och förmodligen cis också vad vi vet men låt oss inte spekulera för mycket i människors könsidentitet) som står som frontfigur för en kampanj som i sitt grundläggande utförande är transexkluderande och där intersektionella perspektiv inte får plats.

Jag får verkligen hålla med om att Watson inte har sagt något speciellt ”groundbreaking”. Men. Hon har sagt något som har rört många människor, som har fått dem intresserade av jämställdhetsdiskursen.

Och det i sig självt är något att fira. Utan att börja kritisera allt för hårt. Alltså.

Jag blev i kväll påmind om att det just nu, fortfarande idag 2014, finns människor, unga nya människor inte såna där gamla stofiler, vi snackar födda efter 1995, som på riktigt tror att man kan göra en pojke till bög genom att låta honom ha klänning på. Hallå. Alltså. Detta tror folk. Nya unga folk. I don’t even.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att transrörelsen fått flyt, att den har fått en plats inom feminismen och inom jämställdhetsbegreppet. Tro inget annat. Det är fanimej på tiden. Och jag lyfter alltid cisnormer och transperspektiv när jag föreläser för även om de som lyssnar aldrig hört det förr kommer de kanske reflektera en extra gång nästa gång de hör om det.

Men de allra flesta människor har fortfarande inget som helst begrepp om kön och genus och könsidentitet utöver det de blev lärda när de var 3 år, det vill säga ”det finns pojkar och så finns det flickor, punkt slut”. Herregud, till och med många som ÄR upplysta om att de binära könen är en förenkling av begreppet ”kön” som är utan dess like, vet inte ens själva om ”cis” är en förkortning eller om det kanske är latin (det ÄR latin och betyder ”på samma sida”, vilket syftar till att din könsidentitet stämmer överens med de fysiska könsdelarna samt ditt juridiska kön och ibland även vilket könsuttryck du har, FYI).

FOLK VET GENERELLT INGENTING om de här sakerna. Och speciellt inte folk som lever upp till normerna, exempelvis cispersoner och heterosexuella. För de har ALDRIG varit tvungna att tänka över den saken, försöka relatera till den. YOU KNOW NOTHING JOHN SNOW. De tror på riktigt att man kan göra sina barn till homosexuella om man inte uppfostrar dem enligt rådande könsnormer. Fatta den saken.

Så nånstans här måste vi börja fundera över vilka det är vi vill försöka nå egentligen. De som redan har en förförståelse för problematiken och förmodligen redan är involverade, eller de som inte engagerat sig alls eftersom de aldrig fattat varför den här diskursen är för dem?

Och det är frustrerande att behöva tänka så, att tänka på att inkludera de vi traditionellt sett ser som överpriviligierade. Ja absolut. Men exempelvis cismän uppgår ändå till en rätt stor del av befolkningen (låt oss chansa på 45% utifrån vad jag förstått är rimliga uppskattningar) och vad i hela fridens namn är det för en jämställdhetsrörelse som inte ens lyckas inkludera den stora procenten? Om vi inte ens lyckas få med oss cismännen, hur inkluderande för transpersoner och andra som faller utanför rådande normer kan den rörelsen egentligen vara? Vill vi ha med ALLA eller vill vi bara ha med några på den här båten? Vill vi vara underdogs, eller vill vi på riktigt reformera samhället? VILL VI HA JÄMSTÄLLDHET eller vill vi bara slåss?

För om vi bara vill slåss är jag game. Men jag tror inte det förändrar ett jävla skit.

Jag ser ett inlägg delas på FB. Det heter Why I’m Not Really Here For Emma Watson’s Feminism Speech At the U.N.” och är absolut läsvärt. Men. Det inlägget pratar om att ”män” tjänar på ojämställdhet, och brister något väldigt i sin klassanalys. För det är ”inte alla män” som tjänar på det. De som Watson talar om i sitt tal är inte de som sitter på toppositioner på diverse stora företag. Att det mest är män som sitter på all den där makten betyder inte att ”män” som grupp sitter på en massa makt. Jo, de är överrepresenterade i toppen, visst. Men den toppen är så jävla liten att det nästan inte ens är värt att nämna (speciellt inte utan klassanalys). 

Vi kan inte ha en rörelse som hävdar sig vara för jämställdhet om samma rörelse inte inser att det binära uppdelandet av män och kvinnor, så som det görs när det talas om att ”män” sitter på makten, är en jävligt stor del av problemet, och att den brister så sjukt i sin syn på klass. Om vi säger att ”män” har den största makten bortser vi från alla män som inte har den makten över huvud taget och ignorerar arbetarklassmän, prekariatets män, män som lever i omständigheter där de med alla medel måste försörja en familj utan någon som helst möjlighet att göra det, och så vidare. 

Var lämnar vi de männen då?

Könsrollerna, uppdelningen av män och kvinnor i binära och dikotoma förhållanden till varandra, kan vi aldrig aldrig någonsin komma ifrån, om vi inte själva slutar dela upp dem på det viset. Och, vet ni, vi kan aldrig ha en jämställdhetsrörelse som aktivt exkluderar cismän och andra som inte ens har den blekaste aning om att kön och könsidentiteter är mycket mer flytande än vad de fått lära sig. Det går bara inte. Vi måste inkludera även de som inte har en aning, göra dem intresserade, få dem att förstå att detta rör OSS ALLA, oavsett kön eller könsidentitet. Och de kommer bara fler och fler, för varje år. Unga, nya människor, som inte ens fått grundläggande sexualundervisning i skolan, och som nu ska förhålla sig till abstrakta begrepp som ”cis” och ”trans” och som tycker att det är väl ändå rätt gött att kunna kamma in fördelarna det ger av att leva upp till normerna.

Vi måste fånga upp dem.

Vi måste tänka såhär: VAD VILL VI UPPNÅ. Och. VAD ÄR BÄSTA STRATEGIN.

För oss som varit i den här diskursen i 10-20 år eller mer är det förstås extremt banalt, att ens tala om kön och implicerad etnicitet och/eller kultur och klass, på det vis som Watson gör. Men för alla som INTE varit det, för alla unga, för alla som följer normerna, för alla som aldrig behövt bemöda sig med att tänka i de här termerna någonsin förut, är Watsons tal och inställning precis rätt. Det handlar om målgrupp. Målgruppen som Watson riktar sig till är cismän. Och hon lyckas bra också.

Och det ska vi ta emot med glädje. Ja, ur ett normkritiskt perspektiv är det för jävligt att folk lyssnar mer på en vit ung ciskvinna som är känd genom filmer som inte ens klarar Bechdeltestet en del av dem, än vad de gör på människor med mycket mer erfarenhet och kunskap och utbildning och så vidare. Ja. Men sådan är nu medialogiken. Så är det. Vi kan snacka om hur vi förändrar den senare. Men just nu handlar det om att få människor, män, cismän, med på båten. Och det är essentiellt för jämställdheten, och för det framtida gemensamma byggandet av en jämlik värld.

Folk vet ingenting. De vet ingenting. Generellt. Och det är okey. Vi kan inte förvänta oss att alla ska ha 90 poäng i genusvetenskap och ytterligare 90 i intersektionell analys. Det går bara inte. Så därför är det på vårt ansvar, vi som vet lite mer, att lyckas förklara varför det är viktigt att bry sig om jämställdhet ur folks egna perspektiv. Och det handlar inte om att ge vika angående transpersoners rättigheter, absolut inte. Det handlar om att bjuda in människor i det första steget (som vi tog för många år sedan) och välkomna dem där.

Cismän kommer aldrig någonsin vilja gå med på att de är priviligierade när de inte känner sig som det, när den kapitalistiska ”arbetslinjen” gjort det klart för dem att de inte är värda mer än vad som står på deras lönespecifikation. MEN och alltså för helvete MEN män drabbas ju också av den här jävla skiten, av uppdelningen i binära kön. Där det ena är ”manligt” och det andra är ”kvinnligt”. Och ju mer vi talar om ”män” ju djupare gräver vi gropen som heter ”kvinnor”.

Vi kan aldrig ALDRIG skapa en transinkluderande värld om vi inte inser att även cismän lider under normerna och således lyckas förmedla att de skulle må så mycket bättre om de också var med och lite snabbare än nu jobbade för en jämställd värld där kön inte spelar någon roll. Vi kan inte snacka om att män ska ”ge upp privilegier” för de tycker att de har fått dem fair and square i ett samhälle som värderar kvinnor lägre, alternativt tycker inte att de fått några av dessa privilegier alls någonsin. Vad ska de göra exakt när de blir erbjudna en hög position? Ifrågasätta anställningsbeslutet? Det fungerar inte så och det vet vi. Vi vet att det här är strukturellt. Den enskilda mannen kan inte dömas för något som helst som han inte gjort med avsikt. Han kan inte dömas för att leva i samma system som vi gör.

Jag jublar således också över Watsons tal. För hon poängterar exakt samma sak som jag gör när jag är ute och föreläser:

Jämställdhet är inte en kvinnofråga.

Hur många gånger ska jag behöva säga detta innan det blir sanning?

pinterestpinterest

flattr this!

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra ”nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

”Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet ”flickor” eller ens det könsneutrala ”barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant ”inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa ”Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till ”Ja, eller bara säga ”barnen” istället för ”drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler ”barn” och lite färre ”pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

”…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet ”pojkar” ur gruppen ”barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som ”mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant ”Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och ”rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara ”typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att ”Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga ”Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper ”en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

”Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

”Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är ”för flickor” och ”för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag ”Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några ”hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, ”flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger ”ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga ”Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba ”Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt ”hen” och ”norm” och ”könsroller”.

Vet ni vad?

pinterestpinterest

flattr this!