Jag tänkte fortsätta på mitt självutnämnda quest att lyfta upp både positivt och negativt från det danska samhället och kanske främst från könsdebatten på andra sidan sundet (er andra sida då, för mig är det ju tvärtom) – om inte annat så för att nyansera bilden av DK bara en smula (alla ÄR inte Blachman, jag lovar).

I förrgår senast skrev jag ju om ”liten penis”-skämtet på dansk TV, lite innan det om slutshamingreklamen, och nån tid dessförinnan översatte jag artiklar från några före detta prostituerade samt en annan om Mandfjols.

Idag har turen kommit till Sanne Søndergaard, 33-årig standupare och feminist, som visade könshåret på framsidan av Politiken (ja, samma tidning som eventuellt gjorde penis-skämtet) och som nu har skrivit ett blogginlägg om det hela, som jag egenhändigt kommer översätta här under.

Personligen tycker jag att hon har många goda poänger, även om jag verkligen inte uppskattar shamandet (varför har vi inte ett ord för det på svenska?) av de kvinnor och män som väljer att avlägsna sina könshår och/eller operera sig. Det låter för mig som debatter vi hade i Swe för ett antal år sedan, innan den allmänna feministiska övertygelsen landade i att vi inte kommer någon vart genom att ställa upp (främst) kvinnor i ”goda, äkta och naturliga” samt ”slätrakade, opererade och rövknullade av normerna” – eftersom det helt enkelt inte är en rättvis uppdelning, människors val aldrig är så svartvita och det var väl ändå stigmatisering av hur vi väljer att skapa kvinnlighet som vi ville komma ifrån?

Med det sagt är det dock fortfarande aktuellt, kanske speciellt såhär i ”bikinitider”, att ta ställning till varför en väljer att avlägsna sitt kroppshår – eller snarare varför man inte låter bli? För om det fanns ett reellt val, om inget av alternativen var stigmatiserande eller ansågs underliga… ja, då skulle det ju inte vara något problem?

Nåväl. Jag finner det oerhört intressant att följa den danska debatten för tillfället, för att se var den landar.

Originalinlägget på Sannes blogg, solosanne.dk, finner ni HÄR.

DEN HÅRIGA FITTANS MANIFEST

Min fitta har varit ett samtalsämne den senaste veckan. Den var nämligen på framsidan av Politiken i tisdags (det kan du se här – om du törs!) Alltså, det var ju inte hela fittan som var framme, det var bara toppen av venusberget, en smula könsbehåring. (Faktiskt var det så lite fitta att min väninnas käraste utbrast ”Var det allt?” Som därefter fick min väninna att fråga om han verkligen önskade se mer av hennes väninnas fitta.)

Men det var också nog för en del. Politiken fick arga läsarbrev. Den bästa hamnade på baksidan av tidningen dagen efter, och jag citerar den här för det är helt enkelt så vackert: ”Jag vill klaga över Politikens framsida den 30:e april. Jag förväntar mig inte att få könshår kastat i ansiktet till min frukostmacka när jag vecklar ut tidningen. Och så fick man inte ens se hennes bröst.”

Det var till och med folk som avslutade sin prenumeration på Politiken. Bara på grund av 28 pubeshår! (Det är ett uppskattat antal, jag har faktiskt inte räknat dem).

De alltid tillgängliga plastpattarna

Nu var det inte som att jag någonsin tvivlade på att den där bilden var en skitbra idé, och hade jag tvivlat bekräftade reaktionerna mig enbart i att det var det riktiga att göra. Seriöst; i år 2013 finns det alltså vuxna människor – människor som är födda och uppvuxna i det här fantastiska humoristiska, frisinnade landet – som blir uppriktigt förargade över att de ser något av det allra mest naturliga.

Vi snackar också om människor som lever i den extremt pornificerade kultur vi alla ofrivilligt blivit en del av; människor som är vana vid – oavsett om de önskar det eller ej – att se främmande människors private parts i alla tänkbara och otänkbara situationer. Och ändå kan toppen av min fitta få dem att bli rasande. För den slags könsdelar har de inte bett om.

Så strunt i att man inte kan sätta på TV’n eller gå förbi en kiosk utan att få slätrakade skrev och plastpattar kastade i ansiktet, kompletta med come hither-blickar och silikonpumpade suga-kuk-läppar. Det är vi ju så vana vid. Photoshoppad plastikkirurgisk porr har nästan blivit vår kulturs white noise – något som konstant ligger under allt det andra och som man vant sig vid så till den grad att man inte ens registrerar det längre.

En Don Draper-Wannabe

Många debattörer påpekar det absurda i att vi trots det är mer blyga gällande nakenhet nu än vi varit på 40-50 år. Vi är tillbaka i gamla tiders ”usch nej och fy”-attityd gällande det kroppsliga: unga flickor vill inte duscha ihop efter gymnastiken, ingen ligger längre med bara bröst på stranden, och kvinnor som ammar blir utslängda från caféer.

Men jag tror egentligen inte att det handlar om blyghet. Det är inte där vi har gått i retromode. Jag tror mer det handlar om ett uttryck för perfektionism. En perfektionism vi inte har sett sedan 50-talet, när inget fick vara naturligt, oregerligt eller rakt av fult.

Bara se en film från 50-talet. Det mesta är filmat i studie, för att gatbilderna skulle se så fina ut som möjligt. Ingen grafitti, inget kastat avfall, inga hemlösa. Och Marilyn Monroe är stylad som en diva även om hon bara har gått omkring där hemma, till och med språket är rensat från svordomar, öh-anden och äkthet. Den gången skapade de en idealvärld inne i filmen. (Och det får en ju till att spekulera kring om det inte också är därför den mest populära tv-serien i dessa år, Mad Men, just utspelar sig i denna uppstyltade, konstgjorda tidsålder).

Nypuritanismens burka

Och så klipp fram till vår tid; nu gär vi detsamma. Vi gör det bara överallt där vi har minsta lilla redigeringsmöjlighet. På bilder, i TV, på film, i alla former av konst, i reklamer, på facebook – ja, till och med på våra egna kroppar som ska trimmas, opereras och pressas till att passa in i en perfekt illusion. Och om illusionen inte lyckas ska kroppen täckas.

Photoshop och plastikkirurgi är nypuritanismens burka. För du får gärna visa fram din kropp, så länge du bara gör det innanför de predefinierade ramar för vad somanses vackert i vår kultur. Vilket vill säga; utan allt naturligt och äkta.

Vi är mer rädda för ett par bröst som används till deras egentliga syfte – babymatsäck – än vi är för alla de plastbröst vi bombarderas med i alla medier. Mina könshår på framsidan av Politiken är mer förargliga än de ultrarakade barbiedocke-utgåvor som finns på framsidan av alla manstidningar.

Mera mig, mindre photoshop

Jag vill gärna understryka att jag inte har det minsta emot nakenhet – inte heller i porrversion. Men jag har ett problem med att det inte är äkta nakenhet vi ser.

Intressant nog snackade jag om detta med fotografen som tog fitt-fotot. Jag bad honom nämligen använda så lite photoshop som överhuvudtaget möjlig på bilden (och bara fixa ljusa och mörka nivåer och sånt där de ska göra). Men jag ville gärna att han lät bli att redigera mig, så jag skulle komma till att se så äkta ut som möjligt. När jag sa det skrattade han. Det hade han aldrig hört förr. Tvärtom ber de flesta idag om att få fixat både det ena och det andra i efterredigeringen; ta bort en finne här, avlägsna en dubbelhaka där.

Och jaja, jag har ju smink på. Så jag säger alltså inte att man ska gå runt och visa hela världen sin oredigerade ”fulhet”. Liksom jag också absolut förstår att vissa får utfört plastikoperationer för det ena och det andra om de inte känner sig tillfreds med det. Vi vill ju alla gärna framstå som så attraktiva som möjligt, och det är helt okey. Men detta att se attraktiv ut är ju många fler saker än vi får lov att se idag. Rynkor och former och oregerliga kroppshår kan vara superattraktiva. De vackraste människorna är ju just precis de som har ett ”knäck”. Allt det symmetriska, korrigerade perfekta är ju dötråkigt och mainstream.

Och allt det ville jag säga med min flashade fitta.

It’s a jungle down there

Nu har det ju tack och lov inte enbart varit negativ respons på bilderna. Faktiskt har det mesta varit utpräglat positivt, eftersom de flesta är förmodligen är rätt eniga med mig i att vi har gått allt för långt i den nypuritanska perfektheten. Att vi saknar något naturligt och äkta i gatubilden.

Jag har fått mails från många män och kvinnor som saknar könshåren. En kvinna skrev till mig att hennes 16-åriga dotter har haft det riktigt svårt eftersom hon just precis vill vara naturlig, och pressen på att se ”rätt” ut är enorm i den åldersgruppen. Och ja, pressen är stor, och den blir visserligen en smula mindre när man blir äldre. Till gengäld dyker det upp på de märkligaste platser.

Faktiskt var en av anledningarna till att jag beslutade mig för att göra den bilden till Politiken en upplevelse min väninna hade hos sin gynekolog. Hon skulle kollas för en knöl i skrevet (som lyckligtvis visade sig vara en godartad talgknopp), och den 50-åriga gynekologen såg surt på min väninnas helt vanliga buske och muttrade ”Jamen man kan ju inte se något som helst här nere”.

Jag fick en seriös chock när jag hörde det. Den här damen tillhör alltså en generation som har sett buskar överallt under 70- och 80-talet, och som därutöver förmodligen spenderar det mesta av sina dagar på att fixa de problem som uppstår i samband med intimrakning (utslag, svamp, ingrodda hår osv). Ändå hade hon mage att låta som att min väninna hade något att skämmas över när hennes underliv gjorde undersökningen marginellt mer krävande än den skulle varit med någon av de patienter som ligger där med sina hårlösa kycklingfiléer.

Du föds, växer upp och så kommer det hår

Om min väninna hade varit lite mindre stark och inte hade varit trygg i sig själv och i sin kropp, skulle hon ju genast gått ner och beställt en tid för vaxning efter ett sådant påpekande. För det är en press att vara sig själv i en tid där det att vara sig själv blir ansett varande helt fel. Det vet jag från min egen fitta och mitt eget liv.

Jag har beslutat att jag inte vill låta mig dikteras – varken min personlighet eller min kropp – kring hur jag ska passa in. Och jag tänker inte heller iscensätta mig själv efter en förutbestämd kulturell formel för kvinnlighet – som enligt mig dessutm inte har speciellt mycket med kvinnlighet att göra.

Helt ärligt: om allt vad som definierar detta att vara kvinna är att lägga till något – stilettklackar, plastbröst, trevliga leenden (även när man är skitsur) – eller ta bort något – hår, självständighet och operfektheter – vad är vi då i oss själva?

Simone de Beavoir sade sina berömda ord ”man föds inte till kvinna, man blir det”. och hon menade just precis att kvinnlighet är ett kulturellt paket som vi blir pålagda – både kroppen och sinnet. Det gäller lyckligtvis mindre idag på det inre, men dessvärre mer på det yttre. Som vi kvinnor idag kompenserar för att vara hela människor – och inte bara en stöpformsutgåva av ”kvinnan” – genom att plåstra oss in i fysiska kvinnliga signaler.

Och nånstans gick den planen helt åt skogen, för de fysiska signalerna handlar inte längre bara om rodnande läppar och djupare urringning, utan blir också parad med den generella kulturella ångesten för att bli gammal, så allting ska fixas så man genom hela livet liknar en 17-åring.

Som ju också för kvinnor har den oturliga (men kanske önskade!?) biverkning att när man ser ut som en liten flicka också signalerar att man är alldeles ofarlig.

Jag vet att de flesta kvinnor som tar bort sitt könshår säger att de gör det för sin egen skull och inte för mannens. Och de påstår att man inte blir mindre kvinna av den anledningen. Jag undrar bara om man verkligen kan likna en 5-åring i fittan, en 15-åring i BH’n, en 25-åring i ansiktet – och därefter gå ut och uppföra sig som en 35-åring!?

Om du runkar till Lara Croft – vad så med mig?

Men det beslutet – att vara mitt naturliga jag på alla nivåer, kroppsliga såväl som själsliga – är ett beslut jag hela tiden måste leva med konsekvenserna av. Och jag förstår absolut om någon – särskilt unga kvinnor och flickor – har svårt för det ch bara anpassar sig.

Jag har då haft min portion män som ”diskret” har frågat mig om jag aldrig rakar mig. Och sett något slokörade ut över mitt ”nej aldrig”. För själva har de stått där med rakningsprickar runt hela snoppen – som jag personligen tycker är något av det mest osexiga som finns; allt näst efter det faktum att det saknas alla härliga, manliga hår!

Men det här måste vara ännu värre för kvinnor som är yngre än mig. Jag menar, alla män under 30 har väl fått hela sin sexualitet grundlagd på det här slätrakade plasticfantastic-universumet. Om att pojkar, när de börjar onanera, enbart gör det till de här retuscherade, semi-animerade kvinnorna, hur ska de någonsin kunna få den att stå ihop med en tvättäkta naturlig kvinna?

Och så blir jag bekymrad. Helt ner i min håriga fitta. Hur ska det mest naturliga i världen – sex – någonsin kunna fungera mellan människor som vägrar vara naturliga? Är vi oundvikligen på väg mot virtuellt reality-sex? Kommer vi framöver enbart kunna bli visuellt stimulerade av varandras avatarer? Och kommer våra fysiska utlösningar överlämnas till lite mer avancerade robotdammsugare?

Home of the brave, land of the free bush

Det är tur för mig och min rödhåriga fitta att män i min ålder (och särskilt de äldre) trots allt blev introducerade till nakna damer genom 80-talets Rapport-tidningar – fulla av stora naturliga buskar. Så kanske finns det fortfarande en del män i 30- och 40-års ålder som har bevarat den lusten och inte fullständigt låtit sig invaggas i vår kulturs absurda pubeshårskräck.

I vilket fall har jag bett Politikens fotograf att skriva ut en stor plansch till mig med bilden på min håriga fitta som ska hänga i min hall. Så de slätrakade killarna hädanefter direkt kan se vad de går in till. Och resten av mina besökande kan veta att här i huset är det alltså okey att bara vara den man är; naturliga oregerliga hår och känslor och alltihop.