Lördagskonst och hat
Ritade en svartvit Mucha-avatar till en Internetkamrat för några veckor sedan. Den kan ni ju titta på medan jag lördagsstädar och i pauserna roar mig med att föra protokoll över hur kön framställs och används och hur de kopplas till olika ord i spelet ”4 pics 1 word” på telefonen.
Tycker ni inte att det är så jävla intressant med konst (say whaaaat?) kan ni ju läsa min recension av Svelands ”Hatet” i Skånes Fria Tidning HÄR istället.
Trevlig helg!
Elantris (genusrecension)
Jag har tänkt mig att skapa en ny, eller ett par nya, kategorier här på bloggen. Det kommer inte riktigt komma igång innan september när jag (förhoppningsvis) har fått min examen och står till arbetsmarknadens förfogande, men jag kommer tjuvstarta nu.
Det är alltså kategorin ”genusrecensioner”.
Jag skrev en gång en recension av… en film… som jag inte minns namnet på nu Scott Pilgrim vs. The World var det visst, men poängen är att den FÖRSTA kommentar jag fick på den var ”Vafan, sluta fokusera på genus och all sån skit och se på vad filmen handlar om istället”.
Och jag ba’ va? Detta är ju en genusrecension?
Och saken är den att jag tror (vet) att det är många där ute som vill ha just genusrecensioner. Det finns många som inte vill ha det, och det är också helt okey. Men vi är alla ute efter väldigt specifika saker när vi letar efter underhållning. Vissa vill ha så mycket nakna bröst som möjligt. Det finns det också sidor som recenserar. Så detta kommer alltså bli en serie recensioner av böcker, teateruppsättningar, filmer, barnfilmer, böcker och barnböcker, med ensidigt fokus på genus. Och alla kommentarer i stil med ”sluta recensera genus” faller därmed på sin egen orimlighet. Hah!
Dagens recension: Elantris av Brandon Sanderson.
Format: Ljudbok.
Genre: Fantasy.
Huvudkaraktärer: 3, 1 kvinnlig, två manliga.
Huvudsakliga biroller: 2. Båda manliga.
Elantris handlar, jävligt kortfattat, om de tre karaktärerna Raoden, Sarene och Hrathen, som bor i en värld där religion spelar en enormt stor roll, och en viss härskare har utnämnt sig till ”Ruler of all creation”. Hrathen är hans präst, på uppdrag att omvända de två riken som fortfarande står emot hans världsherradöme, Sarene är en mycket politisk prinsessa från det ena av de två motståndsländerna, och Raoden är prins i det andra. Dessvärre vaknar Raoden en morgon och råkar vara död.
Jag tänker inte spoila mer än så, för historien är för intrikat att lyckas förklara på ett enkelt blogginlägg, och jag tänker bara säga att den är extremt väl värd att läsa, och att Brandon Sanderson är en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller fantasy. Det är också, som vanligt i hans böcker, en sensmoral kring vilka egenskaper som verkligen är värda något samt en underliggande raskonflikt som aldrig riktigt utspelar sig som man tror att den ska göra. Och dessutom är epilogen fullständigt proppad med löften om en uppföljare.
MEN.
Det är en del saker som irriterar mig. Som kvinnlig läsare.
För det första: man skulle ju kunna tro att i en stad som Elantris (dit alla som vaknar upp döda liksom Raoden förpassas) skulle det vara en ungefärlig grad av genomsnittsbefolkning, eftersom Sheod (ni får läsa boken) drabbar ALLA (i genomsnitt). Men icke. För där är en enorm brist på kvinnor. Jo jo, de finns med – men bara i bakgrunden och inte alls i lika stor mängd. Det finns en ordentligt presenterad Elantrian som är kvinna – och hennes största del i boken är att hon är – spoiler varning – mor. Och sedan är hon en bi-bi-karaktär. Hon är visserligen med till slutet, men hon är ändå bara det.
För det andra: Vi som läsare får berättat närmast hela den här historien ur ett manligt perspektiv. Och detta är inte bara en slags metaforisk retorik jag använder, nej nej. Författaren beskriver alla scener ur olika karaktärers Point Of View. Och de är allihopa män. Förutom den enda kvinnliga huvudkaraktären Sarene. Vi får se en hel del ur hennes perspektiv. Ur hennes perspektiv som extremt smart och välutbildad och strategiskt kompetent aristokrat – men tänk att det vi får veta mest om är om hennes komplex över att vara ”för lång”, över att vara ”för smart”, hennes känslor inför att vara ogift, hennes längtan efter kärlek och acceptans – som kvinna.
Dessa saker får vi INTE veta något om när det gäller Raoden eller Hrathan. Där får vi istället veta att de har fruktansvärda eller underbara minnen från sin barndom som, hör och häpna, INTE har att göra med deras kön. Plus en massa andra inre konflikter givetvis. Igen, könlösa sådana.
Männen förblir människor, kvinnor förblir kvinnor.
Med detta sagt tycker jag ändå att Sanderson uppvisar rätt mycket finess i förhållande till just kvinnors position i det (någorlunda) medeltida samhälle han bygger upp. Det är en del scener där det dras upp till ytan, sådana där ”vi lyssnar inte till kvinnor”-scener där vi allihop vet att det är just kvinnan som sitter på svaret. Och det är fint. Det är fint att utgå ifrån ett medeltida perspektiv när man skriver fantasy. Och det är underbart att vår kvinnliga huvudkaraktär skiter i det (till handling åtminstone) och gör det som känns rätt i hjärtat.
Men det är enerverande att det här att hennes eviga dröm om att bli gift är det mest återkommande scenariot i boken när det gäller hennes känsloliv. Visst har vi alla en dröm om att få bli älskade precis som vi är, men varför upplever inte exempelvis Hrathan de känslorna? Varför får vi inte beskrivit för oss HANS känslor av att vara ensam och utsatt i en position av präst?
I slutet, låt mig inte förstöra något nu, när vi plötsligt får följa en manlig bi-bikaraktärs tankar, och han tänker på sin av skräck darrande fru – varför får vi inte följa henne istället? Varför ska hon tolkas genom hans ögon? Varför ska hennes goda egenskaper filtreras genom honom? Varför får vi inte vara inne i huvudet på en enda kvinnlig karaktär mer än Sarene i hela boken? Och varför handlar den delen så mycket om klänningar, smink och bekräftelsetörst, när Sanderson ändå ger henne den ynnesten att vara åtråvärd just på grund av att hon är kapabel? Kapabel att starta en hemlig undergroundrörelse och motivera folk till att följa med? Varför ska hon beskrivas som vacker varje gång en viss person ser på henne (ur hans POV) när han inte beskrivs utseendemässigt (ur hennes POV) mer än till sina själafyllda ögon och ett skevt leende?
Män beskrivs utifrån sina egenskaper, kvinnor utifrån sina yttre attribut. Kvinnor kan OCKSÅ beskrivas utifrån sina egenskaper, men fuck me om det inte måste slinka in ett ”and she was beautiful” mitt i det hela.
Och nånstans i slutet är det en man som tar av sig sina kläder (okey, rustning) intill bara skinnet inför en kvinna. Och jag satt där och väntade så mycket på en beskrivning av hennes lust gentemot honom – och den kom inte. Det hade, historiemässigt, inte varit helt okey om den kom – men jag som lyssnare, kvinnlig lyssnare, hade gärna hört mer om hans överkropp. Det måste jag säga. Jag hade också varit helt okey med att den kvinnliga karaktären objektifierade sina män lite mer. ”And he was beautiful”. Hur svårt är det att skriva egentligen?
Uppenbarligen väldigt svårt.
Brandon Sanderson, du skriver de bästa fantasyhistorier jag någonsin läst, men du måste komma ifrån känslan av att hela världen består av män, och att de kvinnor som ändå får plats är typ som män, fast med klänningar – och att det är det som gör dem åtråvärda – att de är som män. Att de uppvisar manliga egenskaper. Som… intelligens. Du vet vad jag snackar om.
Slut på recension.
Herregud. Jag längtar faktiskt tills min telefon börjar plinga om kommentarer. Gött!
Den sexuella evolutionen – del 1.
Jaha, mina damer och herrar och hennar. Nu har jag alltså läst ut den där boken, Den sexuella evolutionen. Dags för recension. Analys. Allmänt tyckande. Vad ni nu helst vill kalla det.
Låt mig börja med att erkänna detta: 5 av 6 kapitel är jätteintressanta, om en som läsare bara kommer ihåg att ta allt som presenteras som sanningar med en nypa salt. Vi kan ju faktiskt inte med säkerhet veta någonting om forntiden sexuella uttryck. Det är ju bara tolkningar av fynd. Hypoteser. Det är enbart i prologen och i kapitel sex samt efterordet, där Burenholt ger sig själv tillåtelse att tolka det moderna samhället i förhållande till den sexuella evolutionen som jag verkligen får svårt att acceptera den totala självklarhet och retoriskt extremt höga modalitet med vilken Burenholt levererar slutsatserna. Det finns annat som stör också, men utan dessa stycken hade den här boken fått tämligen höga poäng ändå, på grund av faktiskt mycket intressant ämne och tämligen saklig presentation. Och om man låter bli att läsa den som vore den akademiskt trovärdig.
(Parentes apropå det här med tolkningar, är det någon som vet hur i fridens namn de kommit fram till att människofiguren över båten på hällrisningar liknande den här:
…tolkas som en akrobat? För mig ser det ganska uppenbart ut som en skildring av en människa som föll överbord vid en resa, och det torde ju vara den absolut rimligaste förklaringen, så jag får ju nästan utgå ifrån att det suttit några fantastiskt smarta tydarforskare och haft riktigt mycket på fötterna innan de gjorde tolkningen ”Aha! Det är en akrobat!”. Någon som vet mer om detta? Upplys mig! Slut på parentes.)
Men tillbaka till boken. Antropologi och etnografiska studier intresserar mig något väldigt, och därför tyckte jag givetvis att det var högst intressant att läsa om det som i boken genomgående kallas ”traditionella samhällen”, vilket är ett begrepp som jag visserligen inte uppskattar speciellt mycket eftersom det implicerar en autenticitet, en brist på modern och ”obiologisk” västerländsk kultur, som används som ett delvis uttalat bevis för att detta är sättet vi ”bör” leva på – även om berättelserna om de ”traditionella” samhällena skiljer sig från varandra fruktansvärt mycket i förhållande till just deras diverse kultur och religion.
Men, jag vet vad ni alla väntar på så jag ska inte hålla er på halster längre: Hur förklaras det där uttalandet egentligen?
Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.
Svar: det gör det inte. Vi får aldrig se det. Han återkommer aldrig till den diskussionen, om det inte är meningen att vi ska läsa in den implicit i det här stycket:
Barn måste ha förebilder, en mamma och en pappa – pojkar måste få bli män och flickor måste få bli kvinnor om de sexuella hjärnsignalerna är i linje med kroppens fysiologi (s. 213).
Det är ju trevligt att han tycker att transsexuella ska få lov att bli något annat om det är det de vill, men detta är som sagt det enda jag lyckats hitta som skulle kunna ligga som belägg för att det är problematiskt för barn… vänta, om vadå? Om vi lyfter upp icke-reproduktiv sexualitet som norm? Här saknar jag så sannerligen också någonting som kan ligga till grund för det uttalandet, för ingenstans i boken har jag kunnat hitta något om vilka som vill lyfta just icke-reproduktiv sexualitet (vilket i sig själv är en märklig formulering med tanke på att nästan alla samlag vi har nu för tiden, även de heterosexuella, faktiskt inte har reproduktion som syfte) som norm (i detta fallet homosexualitet då).
Eller det förstås. Det skrivs om en del ”traditionella” samhällen där homosexuella handlingar faktiskt är norm, som exempelvis i fallen med så kallade manshus där unga pojkar får bo och bli inseminerade med sperma oralt och analt av äldre män i flera år för att de ska bli ”riktiga män” – även bland de som sedan skaffar barn på heterosexuellt vis. Men det spelar uppenbarligen ingen roll, för eftersom homosexualitet, enligt Burenhult iallafall, absolut är medfödd och beror på hormonpåverkan i livmodern och inte kan alterneras i efterhand så gör det ingenting om unga män exempelvis onanerar i grupp:
Vi påminner oss söderhavsexemplet där traditionellt pojkarna under uppväxten onanerade tillsammans i grupp under många år och där vi också mötte en förhållandevis stor andel män med manliga preferenser. Att grupponani bland pojkar skulle leda till ökad andel homosexuella motsägs dock av studier som visar att pojkar som deltagit i sådan under uppväxten ytterst sällan blir homosexuella – homosexualitet kan däremot påvisas i många fall bland pojkar som aldrig deltagit (EBE-studien) (s. 200).
Så om nu homosexualitet är medfött och inget annat, vari ligger problematiken med att göra icke-reproduktiv sexualitet till norm? Det finns en extrem mängd saker som är norm utan att det för den sakens skull innebär att andra alternativa praktiker inte samtidigt kan vara det. Heterosexuella och monosexuella handlingar är exempelvis norm båda två. Det är ju ingen som hävdar att bara för att det är norm med onani så skulle det vara problematiskt för evolutionen? Dessutom, heterosexualitet är norm idag – och se, ändå finns det homosexuella! Så även OM vi skulle ha homosexualitet som norm skulle heterosexuella människor ändå ligga med varandra och skaffa barn. Jag ser helt enkelt inte problemet.
Och jag blir förvirrad. För samtidigt som Burenhult skarpt kritiserar den kristna missionsandan som förtryckte sexualiteten och fördömde alla sexuella handlingar som inte kunde leda till barn inom äktenskapet, så formulerar han sig ändå på ett sådant vis, att vi ska akta oss för att normalisera icke-reproducerande sexualitet, redan i förordet?
Vidare noterade jag att att när det i texten står ”homosexualitet” så betyder detta nästan enbart sex mellan män. Jag uppfattade inte riktigt den snärten innan det faktiskt explicit stod ”lesbiska och homosexuella handlingar”, men då trillade polletten ner. Senare står det också ”homosexualitet mellan kvinnor”, men det är uppenbart att det är, here it comes, mannen som är norm i Burenholts definition av homosexualitet.
Ytterligare en sak jag reagerade på var det ständiga beskrivandet av den manliga sexualiteten som den aktiva och kvinnans som passiv, i formuleringar som genomgående antyder att det är mannen som har sex med kvinnan, inte att en kvinna har sex med en man och mer sällan, men det förekommer, att de har sex tillsammans, speciellt i de kapitel som rör just tolkningar av existerande illustrationer och historier från forna dagar:
Kungen hade då inför inför hela församlingen samlag med fruktbarhetsgudinnan, personifierad av höga prästinnor (s. 113).
…
Fig. 15. Hällristning från Ti-n-Lalan i Fezzan, Libyen, föreställande en antropomorf gestalt med en enorm penis, hund- eller schakalhuvud och svans, som har samlag med en kvinna (s. 75).
…
Den döde hövdingen beledsagades in i döden i sitt vikingaskepp av en av sina trälkvinnor, som frivilligt valt att följa honom. Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket hade sex män samlag med henne, varefter hon placerades vid sidan av sin döde härskare (s. 132).
Alternativa sätt att tolka/beskriva dessa på skulle ju kunna vara ”Kungen och fruktbarhetsgudinnan hade därefter samlag inför hela församlingen”, ”Hällristning föreställande en kvinna som har samlag med en antropomorf” samt ”Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket fick hon sex män till sitt förfogande, att förlusta sig med innan hon placerades vid sidan av sin döde härskare”. I’m just saying.
Och detta skulle ju kunna tolkas som att jag enbart har något emot hur bristen på sexuell agens hos kvinnorna reproduceras åter en gång, men som vi alla vet har normer alltid en baksida, även de som vid första anblick verkar övervägande positiva (som exempelvis manlig sexuell agens på bekostnad av den kvinnliga), vilket vi kan se på beskrivningen av en illustration av en man som eventuellt blir våldtagen av en kvinna:
Men Taylor menar att kvisten faktiskt döljer mannens ansikte så att han inte kan se vem han har samlag med och det faktum att han är fullt påklädd, med endast penisen exponerad i kvinnans vulva, visar snarare att bilden föreställer en kvinnlig våldtäkt.
För det första: ”kvinnlig våldtäkt”? Verkligen? Hade det inte räckt att skriva ”våldtäkt”? Och fortfarande, trots att indikationen är att det kan handla om en våldtäkt, beskrivs scenen inte med orden ”så att han inte kan se vem som har samlag med honom”. Det är fortfarande han som har samlag, det är han som är aktiv. Och inte nog med detta: det fullständigt orealistiska i att en kvinna skulle kunna våldta en man visar sig ytterligare i tolkningarna kring vad detta motiv skulle kunna ha fyllt för syfte:
Taylors tolkning är att konstnären till scenen antingen vill åskådliggöra den manliga rädslan för kvinnlig makt, alternativt visar kvinnliga fantasier kring makt, dominans och kontroll (s. 123).
Ja, för det är ju fullkomligt orimligt att det faktiskt skulle kunna vara en illustration av något som faktiskt hänt, dvs att en kvinna har våldtagit en man? Kom och säg till mig att ett kritiskt genusperspektiv som kan hjälpa forskare att tänka outside sin lilla stereptypbox inte är relevant, gör det bara.
Ja just det, det säger han ju, Burenhult. Han kritiserar genusvetenskapen å det grövsta. Men nu är det här inlägget redan för långt, så jag får be att återkomma med del 2 senare och avslutar det här med en liten undran över det här uttalandet kring den kvinnliga fysiologin:
På motsvarande sätt kommer barnen, på grund av att ammande kvinnor inte är fertila, att i traditionella samhällen födas med 3-4 års mellanrum – precis som schimpanser och gorillor, vilket är det optimala för barnens överlevnad och det som vi är biologiskt anpassade till under evolutionen (s. 207).
Alltså, ursäkta mig, men bullshit. Jag helammade i sex månader och fick ägglossning efter 9 veckor post-förlossning. Att amning innebär ett skydd mot graviditet är helt enkelt inte sant. Det kan dröja innan ägglossningen återkommer, absolut, men att med den sortens säkerhet påstå att ammande kvinnor inte är fertila tyder enbart på okunskap. Jag är ledsen, men det gör det.
Dessutom är jag rätt säker på att jag sett en dokumentär om att kvinnor i ”traditionella” samhällen helt enkelt vägrar ha sex inom tre år efter förlossning just för att de vet att det är för besvärligt att bära runt på ett spädbarn medan de är gravida. Jag får googla det där lite och plocka upp det i nästa inlägg.
To be continued…
Den sexuella evolutionen alltså
Okey. Detta hände:
En av mina gamla RFSU-kollegor skrev en statusuppdatering om en bok hen hade fått skickad till sig på grund av sin expertis på området.
Detta tog jag omedelbart som ett godkännande av bokens kvalitet, och utan vidare källkritik eller läsning av recensioner eller ens kontroll kring om uppdateringen ifråga innehöll någonslags ironisk ton, beställde jag hem den med tre enkla klick, med motiveringen ”Jag behöver lite läsning bara för min egen avkopplings skull, och inte för att det är studielitteratur”. Ni vet, som man skämmer bort sig ibland.
Och i morse började jag således läsa den här:
Den sexuella evolutionen – Evolutionära perspektiv på människans sexualitet och könsroller.
Det var… inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara, om vi säger så. Jag är inte riktigt klar än. Ni får vänta tills imorgon för en utförligare reflektion.
Men tills dess kan ni ju tugga lite på den här formuleringen från sidan 33:
Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.
Fortsättning följer.
Fantasy, sex och kön
Jag älskar fantasy. Jag har spelat rollspel sedan jag var ung tonåring, läst Isfolket sedan jag var tolv, och det måste sägas – det är något med svärd och magi som attraherar mig, så är det bara. Eventuellt är det inte en slump att han som senare blev min make råkade lära känna mig under en filminspelning där han spenderade hela dagarna i ringbrynja, svingandes ett svärd. Who knows.
Men. Det är en himla massa fantasy som INTE attraherar mig. Och det är nästan all litterär fantasy jag stött på. Med några undantag. Så dessa undantag ska jag nu dela med er.
Ni kommer älska dessa böcker om ni liksom jag irriterar er gruvligt på följande 4 saker som en mängd fantasyförfattare inte verkar kunna hålla sig borta ifrån:
1. Författarens hybris över den fantastiska värld hen skapat. Att utförligt förklara hur just den här världen fungerar. Jag hatar det! Sluta! Sluta skriva ”Hon var ute i skogen och plockade blad för i hennes by liksom i alla andra var det schamanens förstfödda som skulle göra det. En schaman hade till uppgift att skydda folket i byn mot bla bla blaaaa”. Seriöst! Det här är dålig berättarkonst! Läsaren vet att det är fantasy hen läser, du behöver verkligen inte skriva det på näsan på oss, att det fungerar på ett annat sätt. Bara servera det, vi köper det. Servera det som en del av läsarperspektivet inbakat i karaktärernas upplevelser, alltså, hur svårt ska det vara?
2. För mycket sex. Ja, det här kan komma som en överraskning från någon som läst Isfolket (hö hö hö) upprepade gånger, men jag menar det. Sex i böcker och sex i film som inte för historien framåt är bara onödigt onanimaterial. Jag vill inte få min asfeta fantasyhistoria förstörd genom att läsa om en massa ovidkommande knull. Ge sexet lite mening så köper jag det, men sexbeskrivningar bara för att? Inte i fantasy, tack så mycket. Då läser jag något annat, om det är det jag är ute efter.
3. Sex som maktmedel. Ja guuud vad det irriterar mig. Ja ja ja, det är någon slags medeltidsvärld med lite magi och konstiga varelser, men bara för att det är medeltid behöver det inte betyda att man som fantasyförfattare absolut på alla villkor måste beskriva kvinnor som att deras bästa resurs är fittan och män som att deras största hjärnkapacitet sitter i kuken. Så fruktansvärt tröttsamt. Fantasilöst, faktiskt. Håll det borta från mig.
4. Upprepandet av gamla IRL-könsroller. Kom igen, här sitter en person och skriver en bok om en fantasyvärld, en värld där precis vad som helst kan ske, och så väljer personen i fråga att bara upprepa gamla tråkiga stereotyper? What’s up? Testa något annat! Vad tror ni, att vi som gillar att läsa om orcher och drakar och svärd inte kan identifiera oss med er värld om det inte är så att vi kan applicera gamla könsnormer på historien? Tss. Jag känner mig fanimej kränkt som läsare.
Så, mina tre bästa fantasytips med motivering:
1. Mistborn-trilogin av Brandon Sanderson. Det är inga orcher. Det är mycket bättre än så. Historien är så fruktansvärt bra och slutar så fruktansvärt epic så att jag, som lyssnade på den på ljudbok (rekommenderas! Så jävla bra uppläsare! På engelska, that is) var tvungen att lägga mig i sängen och gråta mig igenom den sista timmen.
Men det som är bäst, i förhållande till ovan stående kriterium, är att huvudpersonen är en tjej, visserligen i en värld mestadels (nästan uteslutande) bestående av män, och trots att (eller tack vare?) det är en man som skrivit den uppvisar den en helt fantastisk känsla för ”den performativa kvinnligheten”. Vin, som huvudkaraktären heter, (obs, varning för nån liten spoiler här) är tvungen att lära sig alla ”kvinnliga” saker som förväntas av henne om hon ska kunna ta sig in i de sammanhang hon vill, men det är inte det hon vinner på. Hon träffar visserligen en man, men han är också annorlunda. Och han blir inte kär i henne för att hon är ”kvinnlig” utan för att hon är – hon. Det vill säga fucking awesome!
Och det är inte en enda sexscen med i hela trilogin. Det är inga beskrivningar av kroppar. Det är den enda raden ”he looked at her naked chest”, men ingenting om hennes bröststorlek eller hur brösten såg ut eller hur det fick honom att känna. Bara det. Han kollade på hennes bara överkropp. Nog så. Jag älskar det. Det är inte kroppar man älskar, det är allt annat.
LÄS DEN. Och när ni gjort det förstår ni varför jag avslutar min biografi här på bloggen med ”Long live the lord Ruler”.
Och sen när ni läst den:
2. The Way of Kings, också av Brandon Sanderson.
Här är det verkligen en annan värld vi snackar om. Ja, det är feodalt, förstås, men det är så mycket mer än det. Det är raskrig, det är kulturchock, det är förståelse för andra kulturer – och blind oförståelse. Och så är det det där med könen.
För här gör Sanderson något helt tvärt emot det han gjorde i Mistborn, där han lät det kvinnliga och det manliga främst vara en del av överklassens spel. Här är det på riktigt. Men olika. Kvinnor får aldrig visa sin vänstra hand för någon och bär därmed alltid en handske på den handen, kvinnor och män äter olika saker, inte av fri vilja utan för att det helt enkelt finns mansmat och kvinnomat och de är olika, kvinnor får läsa böcker, det får inte män. De får helt enkelt inte öppna en bok, så de är beroende av kvinnorna för att få information om historia, vetenskap, och så vidare.
Männen för sig dock i de andra regionerna, de får vara kungar, de får ha arméer, de får slåss och vinna ära och pengar och makt. Det är en extremt könsuppdelad värld som aldrig ifrågasätts av karaktärerna i boken – men som ändå får en att ifrågasätta det ”naturliga” i vår egen världs könsuppdelning. Kanske just för att alla i boken köper den rakt av när det verkar så absurt för oss att män inte ska äta sylt för att det är ”kvinnomat”?
Och igen. Inget onödigt sex. Inget frossande i kvinnliga eller manliga kroppsliga attribut. När folk ligger med varandra är det för att de känner attraktion, de känner den, inne i sig själva, och den är inte direkt kopplad till en annan persons fysiska företrädanden.
3. The Lies of Locke Lamora och Red Seas under Red Skies av Scott Lynch. The gentlemen bastards.
Det här är verkligen ett par annorlunda historier i jämförelse med de ovanstående som är rätt mörka och dystra. Här är det Robin Hood-bedragare som inte drar sig för att utmana de största fiskarna på duell! Det är inga kvinnliga huvudkaraktärer, men det gör fanimej inte nånting alls, för de manliga är så vansinnigt komplexa och underbara så det behövs inte. Det går bra, även för en feminist, att identifiera sig med dessa. Och kanske just för att de inte beskrivs som att de tänker med kuken?
I första boken (för det är en serie, de efterkommande har bara inte kommit ut än), är det lite si och så med kvinnotänket. Det är lite hö-hö om prostituerade och så vidare. Men, eventuellt kom författaren att tänka på just detta, så har han iallafall skrivit en en rätt cool sidohistoria om hur de prostituerade i staden skapade sin egen ”fackförening” och vägrade ta skit av någon mer, oavsett hur mycket pengar de var villiga att betala. Ett drömscenario, förstås, där ingen måste knulla för pengar för att de inte har någon annan utväg, men ett scenario så gott som något i en fantasyvärld.
I andra boken däremot dyker det upp lite mer roliga grejjer, som gör just det där som jag alltid hoppas att fantasyböcker ska göra, nämligen utmana våra egna föreställningar och hur löst tagna ur luften de kan vara. Exempelvis får Locke Lamora höra ungefär detta när han ska fylla en båt med pirater: ”Eh!? Har du ingen kvinna med på båten? En båt utan minst en kvinna går under, det vet ju alla! Oookey, the Gods are NOT going to be happy about this…”
Och nej, det handlar inte om att männen på båten ska ha något att knulla.
Så. Mina tre fantasytips för ikväll. Lyssna gärna på dem på ljudbok, de är rätt bra inspelade alltså. Men ta dem då i ordningen 1. Way of Kings, 2. Mistborn (och sedan när ni slutat gråta) 3. Locke Lamora.
(Btw så skylles alla stavfel samt det faktum att jag inte bloggat på vadå, 4 dagar? att min mac har dött (efter 15 månader!?) och jag nu lyckats återuppliva min asgamla PC vars tangentbord jag inte alls är van vid.) (Så vet ni).
My Little Pony
Nu är de äntligen här! My Little Pony 3G 4G! TV-serien som tagit USA med storm – nu dubbade till svenska! (Ja okey, de har varit här en stund, jag är bara lite sent på bollen.)
Jag vet allt vad ni tänker. Ni tänker på glittriga manborstar och cupcakes. Och det kan ni väl få tänka, för det finns det nämligen också plats för i tredje fjärde generationens Ponyville. Men först och främst finns det plats för, håll andan nu, tjejkaraktärer som har andra egenskaper än att vara tjejer!!!
Så jävla uppfriskande.
Okey, jag ska vara den första att säga att det inte är någon jämn könsfördelning i MLP. Det var det inte bland leksakerna heller. Det gick kanske 1 killhäst på 10 tjejhästar, max, och det är likadant i serien. Farmhästen Applejack har en storebror. Och ibland ser man herrhästar gå omkring på gatorna och dra vagnar. För de är starkare. de får göra grovarbetet, tydligen. Ja, nä, nje, det är kanske inte världens mest jämställda bild av ett samhälle. Men vet ni vad? Det struntar jag i!
För i förhållande till den enorma mängd barnprogram där huvudpersonerna är killar, alla skurkar är killar, alla goda är killar, precis alla är killar förutom en eller ett par tjejer som är… tjejer… och typ… säger ”fy” alternativt ”tihi” eller kommer med bullar, så är det här ett sjujävla bra komplement.
Så. Nä. MLP är inte en jämställd serie på det viset. Men vet ni vad det är? En serie som för en gångs skull ger unga pojkar möjligheten att identifiera sig med tjejkaraktärer. Och det hade inte varit möjligt med fler manliga ponies. Och tydligen fungerar det alldeles utmärkt! Min vän Purre, som var den som tjatade mina öron blodiga om att jag borde se MLP, är en stolt Brony, ett uttryck som uppstod bland manliga vuxna fans av serien. Hallå! Vuxna män som är fans av MLP! Förstår ni vad coolt det här är? Och för att göra saken ännu bättre är bakgrundshistorien uppenbarligen som följer, enligt Wiki iallafall:
När TV-serien kom ut i Oktober 2010 började den följas av ett antal besökare på 4chans sektion för tecknat och animerat, främst män mellan 13 och 28 år. Forum-besökarna tänkte till en början se på serien för att kunna håna den, men överraskades att den var både välproducerad och underhållande. Följarantalet växte, och efter ett tag anammades smeknamnet ”Brony”, en kombination av orden ”bro” och ”pony”. Ett vanligt missförstånd är att gruppen och dess namn endast täcker män, när serien har många kvinnliga fans också.
Den som står bakom tredje fjärde generationens MLP är Lauren Faust, som tidigare gjort exempelvis Power Puff Pinglorna (varav jag har en som avatar på Familjeliv, bara en sån sak) och som nu är igång med ett projekt som heter Super Best Friends Forever där karaktärerna är en drös av de traditionella kvinnliga superhjältarna i ny tappning. Gud vad jag längtar tills det kommer ut. Lauren, I love you.
Men! En recension är på sin plats:
Twighlight Sparkle
MLP är en serie om vänskap i första hand och att gå sin egen väg och utnyttja sina egna talanger i andra hand. Moralen i varje avsnitt sammanfattas snyggt av att Twilight Sparkle ska rapportera till Princess Celestia om vad hon lärt sig om vänskap, ett ständigt pågående studieprojekt. För Twilight är nämligen den smarta studerande och magikunniga bokhästen och är den som vi följer från början och som knyter ihop serien. Hon bor i ett bibliotek. Bara en sån sak.
Pinkie Pie
Sedan har vi Pinkie Pie, partyhästen, som är en smula knäpp (eh, inte bara en smula föresten), men genuint snäll, optimistisk och fruktansvärt engagerad i precis allt. Hon sjunger ofta. Och hoppar omkring. Och är helt fantastiskt rolig.
Applejack
Vidare med Applejack, som bor på en äppelfarm och är en hårt arbetande ponny. Stark, ärlig, ställer alltid upp, en smula tjurig, väldigt envis och överhuvudtaget inte intresserad av traditionella tjejgrejjer som kläder och riffraff, som exempelvis Rarity är.
Rarity
Rarity är den vackra ladyn. Hon designar kläder och har en egen butik och hatar att bli smutsig. Men låt er inte luras av det, för hon är också smart, varm och kan verkligen klara sig själv ur knipor (vilket jag just såg i avsnitt 1:19). Och när hon drömmer om att få gå på The Grand Galloping Gala och alla beundrar hennes skönhet säger hon ”Yes, I made it myself, thank you!”. Stolthet över att kunna skapa en vacker klänning, det är minsann inte att förakta!
Rainbow Dash
Sedan har vi Rainbow Dash, den hetsiga pegasusen som drömmer om att få flyga med The Wonderbolts, de snabbast flygande hästarna i landet! En smula korttänkt men väldigt modig, och också väldigt rolig!
Fluttershy
Och sist men inte minst den fantastiskt blyga Fluttershy, som är underbar med djur, tillbakadragen, tystlåten, men som står upp för sina vänner när det gäller, och har överraskande nog blivit något av min personliga favorit.
Jag gillar det. Jag gillar att det finns så många egenskaper representerade och att fåfänga också får vara med. Det här är liksom genustänkande på sitt bästa: ALLA sorters intressen och talanger är okey, även de traditionellt kvinnliga. Här är det ingen som värderar eller gör skillnad eller försöker avgöra vilket som är bäst.
Sen är musiken helt fantastisk också. Det sjungs inte i varje avsnitt, men när det gör det, då jäklar. Lyssna på den här tillexempel:
Så alltså! Vad väntar ni på? Om ni helst vill se det på originalspråk: iväg till youtube och googla ”MLP friendship is magic” och börja absolut med season 1 episode 1, annars går ni miste om ett fruktansvärt bra intro.
Har ni barn? Som inte kan engelska? Jamen youtube ändå och skriv sedan ”mlp vänskap är magisk ”. Tadaa!
Gör det gör det gör det! Ge det en chans!
Jag lovar att be personligen om ursäkt till alla som kollat första två avsnitten och tycker att det är skräp.
(Fat chance).
Snabbrecension (genusversionen)
Storyline: Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend’s seven evil exes in order to win her heart.
Ganska underhållande, och ett spännande berättarspråk. Till en början.
Bjöd på tämligen många ”Men haha, vafan är det som händer nu?”. Till en början.
Och sen blev det mest tjatigt. Mycket moral.
Också mycket dubbelmoral.
Man får exempelvis inte slå tjejer. Pilgrim vägrar slåss med tjejer. ”I can’t fight a girl. Girls are… soft.” Filmen tar ett otroooooligt stort avstånd mot våld mot kvinnor. Nej, jag menar förstås mäns våld mot kvinnor. Kvinnor får gärna slå andra kvinnor. (Missförstå mig rätt, jag är emot allt våld IRL, men om man ser en film vars historia liksom bygger på våld är det svårt att inte bli irriterad över könsrelevansen. Det är fiction, för fan! Släpp det!) När en man sparkar en kvinna nedför en trappa visar filmens avståndstagande sig i att tv-spelstext med ordet ”BAD!” dyker upp i rutan. Två gånger. Jamen okey, vi fattar. Dock är det inga som helst problem att kvinnor slår män. Såklart. Och den enda kvinnliga fienden besegras på ett sexrelaterat sätt, såklart.
I övrigt inget sex, mycket snack om att inte ha sex istället, men det hindrar dem inte från att ändå ha med en förspelsscen där Pilgrim ligger nedbäddad under täcket och Ramona står på alla fyra i sängen endast iklädd underkläder och kysser honom. Fullständigt onödig scen på alla sätt och vis, historiemässigt. Men att det faktiskt var den enda exponerande scenen är tråkigt nog ett plus. Hm.
Det är en bög med också. Han är verkligen bög. Det är det enda han är. Allt han tänker på är att knulla killar. Såklart. Så som bögar generellt är. Kuktokiga. Och så får han agera Pilgrims samvete också. Och vara en skvallertant. Jamen såklart.
Den klarar sig igenom Bechdeltestet med nöd och näppe tack vare den här konversationen:
Knifes: Vad var det du hette?
Kim: Kim.
Knifes: Och du spelar trummor?
Kim: Ja.
Knifes: Cool.
Betyg: Goda intentioner men ack så fel det kan bli ändå. Fast veganen var rolig. Där skrattade jag faktiskt högt. Också plus för att alla var sådär halvsnyggfula. Inga perfekta modeller här inte, varken bland tjejerna eller killarna. Coola namn också, sånt där gillar jag. Snyggt berättarspråk som sagt, även om charmen försvann ungefär två tredjedelar in. Och om det fanns en metafor nånstans i relation till alla de här dörrarna som dök upp i tomma intet hela tiden så kändes den ändå lite malplacerad i just den här filmen.
Men! Nijas somnade inte förens de sista fem minuterna och den hade ett tempo som gjorde att 1 timme och 47 minuter faktiskt inte kändes som speciellt lång tid. Och jag skrattade faktiskt.
Ah. Den kan väl få en trea då.
Lite om Tudors och sex
Tudors säsong 4.
Alltså. Jag vet inte hur det gick till egentligen back in the days, och vem fan vet det egentligen, men känns det inte liiiite otrovärdigt att manusförfattarna och regissören och alla andra ansvariga väljer att visa upp Henry’s giftermål med 17-åriga Catherine (om hon nu var 17 år, det är iallafall så de väljer att porträttera henne i serien) på det här viset:
1. Kungen gifter sig med en väldigt sexig och blond 17-åring.
2. Han får jättemycket sex av sin unga fru. Hon fullkomligt älskar sex och tar väldigt sexiga initiativ hela tiden. Rosenblad i sängen och dockteater om oralsex. Ingen blygsamhet här minsann.
3. Kungen är väldigt sexuellt tillfredsställd och skryter massor om hur mycket sex han får och hans hälsa förbättras avsevärt, men han är ändå fullständigt övertygad om att 17-åringen var oskuld när de gifte sig.
4. Det framkommer att 17-åringen haft sex förr.
5. Kungen blir alldeles tokig av avund, trots att han just varit iväg och knullat sin ex-fru som han dessutom inte ville ligga med när de var gifta för hon var för ful (Bra idé att välja otroligt vackra Joss Stone till den rollen) och för osexig/osäker – just för att hon faktiskt till skillnad från den nya frun var oskuld.
6. Kungen väljer att avrätta sin nya fru.
7. Han väljer också att avrätta mannen som legat med henne tidigare för att han hade ”fördärvat henne” för kungen.
Jamen kom igen nu. Det är ju fullständigt ologiskt. Kungjäveln borde ha tackat honom, borde han. ”Tack, min gode man, för att du uppenbarligen lyckats inviga min unga hustru i den sinnliga kärlekens mysterier så finkänsligt och med så mycket kreativitet att jag nu kan luta mig tillbaka och bli förförd varenda kväll! I hereby create you Lord.”
Jag veeeeet att den allmänna drömmen för män är en 17-årig blond oskuld som är en sexgudinna by nature, men ärligt talat. Kan inte de snubbarna skriva manus till ”Boat trip 5″ istället och låta en annars jävligt bra serie vara i fred? Måste de absolut applicera sina egna fantasier på en tämligen historiskt trofast berättelse? På wiki står det iallafall inget om något sex alls. Jo lite, det står ”Under denna tid vidtogs vissa förberedelser för en kröning av Katarina, vilket kan tolkas som att de hade ett äktenskapligt samliv och att Henrik ville att Katarina skulle krönas i samband med en förväntad graviditet.” Wow. Mycket att bygga en bild av ett äktenskap som närmast enbart består av sex på. Speciellt som Henry egentligen var både gammal, väldigt fet och hade ett gruvligt bensår. Han var nog jävligt pepp på att knulla mest hela tiden.
*surar*
Nej, nu får jag dra igång mitt manusförfattande igen. Filmbranschen vet uppenbarligen inte vad de håller på med.
See you in Hollywood, bitches.
(Sitter för övrigt på balkongen och skriver detta. Det bästa med den här balkongen är att man lyckas snappa upp lösryckta meningar från folk som går eller cyklar förbi nedanför. Just nu tillexempel cyklade det förbi ett par människor varav den ena sa ”…det tyckte jag faktiskt var ett ganska taskigt sätt av henne att säga att jag kommer för fort på.”
Kan man ropa tillbaka folk nere på gatan och be om hela historien?)
Skoluppgift 2: Litterärt reportage.
I somras anhölls 11 personer i USA, misstänkta för att under mycket lång tid ha utfört spionarbete i landet för Rysslands räkning. Känslorna var upprörda, Ryssland nekade till allt och den försiktigt goda relationen de båda länderna emellan fick sig en törn. Som på beställning kommer nu spionfilmen Salt, där huvudpersonen, givetvis anställd hos CIA, anklagas för att vara en rysk så kallad sleeping spy. Det är vansinnigt aktuellt. Det är som upplagt för ytterligare debatt. Dessvärre kommer de politiska aspekterna fullständigt i skymundan, till fördel för en mycket mer sensationell nyhet: Huvudrollen var ursprungligen skriven för en man – men det är en kvinna som spelar den.
I originalmanuset hette huvudkaraktären Edwin A. Salt och Tom Cruise var klar att skriva på kontraktet för att gestalta honom. Sedan hände något. Ryktet säger att Cruise plötsligt ansåg att Edwin A. Salt var alltför lik hans roll som Ethan Hunt i Mission Impossible-filmerna och därför tackade nej. Ett annat rykte hävdar dock istället att Cruise krävde 20 miljoner dollar i lön, vilket producenterna tyckte var lite väl saftigt och kickade honom. Oavsett vilket hamnade rollen till slut hos en annan av Hollywoods actionvana skådespelare, nämligen Angelina Jolie, och huvudkaraktären bytte snabbt namn till Evelyn.
I biografens tämligen folktomma lounge ligger gratis filmtidningar på borden mellan värmeljus och kvarglömda pappmuggar. Filmen Salt får hela tre glansiga sidor och texten fokuserar främst på två saker; 1. Att Angelina Jolie är sexig, och 2. Att valet av en kvinnlig protagonist istället för en manlig krävde att manus skrevs om ordentligt. Regissörens kommentar är att en kvinna på flykt stöter på andra problem än en man i samma situation. Klockan närmar sig föreställning.
Det luktar svagt av kaffe i salongen. Det är kanske 20 personer här, alla ljud bärs tydligt fram genom den stora rymden över våra huvuden. Samtal förs lågmält, ingen prasslar, vi visar varandra respekt. Det är onsdag. Ljuset slocknar, samtalen tystnar, filmen startar.
60 sekunder in i filmen. Angelina Jolie är avsexualiserad. Och detta trots att premisserna är de allra sämsta. Jolie ligger fastbunden på ett rått golv, enbart iklädd underkläder, och får en vattenslang nerpressad i halsen av ett gäng stora, farliga män som ruvar över henne – förutsättningar som ger starka sexuella associationer enbart utifrån sitt eget symbolvärde. Men det blir inte sexuellt. Kameran vägrar att se henne med en voyeuristisk blick. Det blir inga glidningar längs hennes kropp, inga indiskreta vinklar. Istället är det obehagligt. Som det ska vara.
Det går att göra en tämligen kort men tydlig lista över de kvinnlighetsrelaterade ändringar som blivit tillskrivna efter att hjälten genomgått sitt könsskifte och som går att upptäcka enbart genom att se på filmen. Att Salts medarbetare skämtsamt kallar henne för Mata Hari. Att hon kastar sina trosor över en övervakningskamera. Att hon använder ett mensskydd för att förbinda sina sår. Och den lilla extra scenen där hon sparkar av sig sina högklackade skor innan hon flyr vidare genom trapphuset. Men fler än så? Nja, inte direkt. Det är faktiskt snyggt gjort, det här. Nytänkande, nästan. Speciellt det där med bindan.
När filmer utspelar sig i miljöer som primärt klassas som ”männens värld”, verkar det ofta inte finnas någon anledning att ha med kvinnor överhuvudtaget. I filmen The men who stare at goats finns det en (1) kvinna med. Och hon har inga repliker. Jo, genom en telefon där man hör en röst men inte ser henne. Och det är trovärdigt, även om det är tråkigt. För vi är vana att se homogent manliga kulturer på filmduken. Men i en film där själva hjälten är en kvinna i en traditionellt manlig miljö, blir det orealistiskt om det inte finns några andra kvinnor med. Således är könskvoteringen i Salt bättre än den brukar vara i sedvanliga actionfilmer, och det finns damer bland de militära samt i de högsta hemligaste församlingarna. Ett gott försök till mångfald är i alla fall att föredra framför blind exkludering.
Filmen går vidare. När Salt fortfarande var en man skulle han haft både fru och barn. Jolie får enbart en äkta man. Konceptet är egentligen uppfriskande. Den clichéartade tendensen att dela upp kvinnor i Horor och Madonnor a.k.a Mödrar är bruten. Inget sex, inga barn, bara hon. Och hennes man. Men det finns givetvis smolk i den glädjebägaren också. Jolie berättar i en intervju att det skulle verka orealistiskt och bli svårt för publiken att relatera till att en kvinna som har ett barn väljer att lämna barnet hemma hos fadern medan hon själv är ute på våldsamma äventyr. Att en man skulle lämna sin fru och sitt barn för att göra detsamma är däremot inga problem.
Vidare fanns det i originalmanuset en scen där den manlige Salt räddar sin fru. När de bytte kön på Salt valde regissören att stryka den scenen helt, eftersom han ansåg att Salt’s äkta hälft blev, citat, ”kastrerad” av att räddas av en kvinna.
I den närmast tomma salongen hörs några frammumlade protester tydligt. Vissa i publiken är kritiska till att den tunna Jolie utan problem spöar upp, skjuter, hotar och dödar man efter man. Det är sällan man hör invändningar mot realismen i actionfilmer. Det anses normalt inte konstigt att hjälten kan klara sig igenom flera timmars våld, explosioner och farliga bilfärder utan att pådra sig mer än några köttsår och en bruten näsa. Men nu är det en kvinna som gör det och då blir det genast verklighetsfrämmande.
När ljuset slutligen tänds och den fåtaliga publiken strosar ut ur salongen, efterlämnandes läskburkar och godispåsar vid sina platser trots de strategiskt utplacerade papperskorgarna, är det ändå en förnöjd stämning. Det var en bra film. Det är upplagt för en uppföljare. Det förekommer ganska få fördomsfulla referenser till vad som är manligt visavi kvinnligt, trots att omtalet indikerat mycket större fokus på könsskillnaderna. Faktiskt bryter filmen mot flera normativa föreställningar.
Man kan fråga sig hur det gått till när en regissör som oroar sig för att en av birollerna ska framstå som omanlig om han räddas av en kvinna ändå lyckas göra en normbrytande film. Det känns som om fotografen gjort ett bildmanus utifrån en manlig huvudkaraktär och sedan envist vägrat förändra sitt bildspråk trots den kvinnliga kroppen i bilden. Om Tom Cruise hade spelat Salt hade detta bara blivit en i mängden av de många actionfilmer som Hollywood pumpar ut varje år. Nu blir agent Salt istället en av ikonerna för den föränderliga kvinnligheten.
Film
Världens minst engagerade filmrecension, coming up.
Har just sett ”No country for old men”.
Och tycker att ryktet skriver checkar som filmen inte kan casha.
Bara för att man vägrar ha någon bakgrundsmusik betyder inte det att filmen per automatik är ”konst” och därför inte behöver ha något budskap.
Betyg: Icke underhållande.
/HL
