Äktenskap och bröllop och sånt
Oh vad jag gillar bloggutmaningar. Nu är det Fannys utmaning som är på tapeten, och jag hoppar in på tema nummer 3: Äktenskap/evig kärlek.
Jag har aldrig drömt om att bli gift. Jag lekte aldrig giftermål när jag var liten. Jag har aldrig haft några visioner om mitt ”drömbröllop”. Jag har aldrig suckat över bröllopsklänningar och undrat när jag skulle få ha en sådan på mig.
Kanske beror bristen på drömmar om äktenskap på det faktum att jag växte upp med en ensamstående mor. Kanske beror det på att jag bevistat ytterst få bröllop. (Fast jag var på ett med mamma när jag var liten, och när bruden kom in i lokalen viskade jag förklarande till sagda mor att ”Nu ska de leka Lucia”.)
Men låt inte detta få er att tro att jag är den sakliga sorten när det kommer till kärlek. Jag är en ytterst romantisk själ. Jag var barnet som svarade ”Kärlek!” när någon frågade mig vad det viktigaste i livet var, och jag är den vuxna som fortsätter att älska mina ex långt efter att det visat sig att förhållandet inte fungerat. ”Alla kärlekar är riktiga” minns jag att jag svarade på Lunarstorms lilla enkätfråga ”Vem var din första riktiga kärlek”. Japp, så gammal är jag att jag hade Lunarstorm.
För jag tror på evig kärlek. Jag vet bara inte om jag tror på att man kan provocera fram evig kärlek genom att lova bort den. Jag vet dessutom inte om jag tror på eviga förhållanden. Och därför tror jag lika mycket på separation som jag tror på kärleken. Det finns inte ”den enda rätta”. Det finns mängder med människor som vi kan bli lyckliga med. Så det finns ingen anledning att stanna i ett förhållande om det är dåligt, för det enda man gör då är att förhindra sig själv från att bli lycklig ihop med någon annan (eller några andra, för den delen, jag missade utmaningen på tema monogami/monoamori, men de betyder inte att jag inte kommer ihåg att det finns annat än tvåsamhet här i världen). Jag tror inte på äktenskapet som försegling och försäkring för evig kärlek, alls.
Och tänk att ändå gick jag och gifte mig med pompa och ståt och en egendesignad klänning på nyår för snart tre år sedan. Men fadern till mitt barn, dessutom. Hur heteronormativt som helst.
Ingen av oss är döpta eller medlem av någon religion, så vi var inte välkomna att gifta oss i en kyrka och därmed stå och lova en massa saker inför en gud som ingen av oss tror på. Tack och lov för det. Snacka om tomma löften.
Och i de löften som vi gav… lovades faktiskt ingenting. Vi lovade inte varandra att älska och hedra, vi lovade inte trohet, vi lovade inte någonting som eventuellt skulle kunna brytas.
Vad vi däremot gjorde var att deklarera vad vi ville, vad vi hoppades på inför framtiden, vad vi kände för varandra.
Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på dig.
Äktenskapet för mig är snarast en praktisk försäkring om att ifall något skulle hända någon av oss, så blir det inget krångel med testamenten och dylikt. Det är också en ekonomisk försäkring såtillvida att om den ena av oss väljer bort en möjlighet till inkomst för att den andre ska kunna fokusera på sin karriär för ett tag, så ska det inte gå ut över denne vid en eventuell skilsmässa.
Dessutom underlättar det verkligen det faktum att vi har två olika medborgarskap (Sverige/Danmark) och gärna vill ha möjligheten att flytta fram och tillbaka över landsgränserna utan att det ställer till mer problem än nödvändigt, rent byråkratiskt.
Och givetvis är det en ordentlig kärleksförklaring i form av ett sätt att göra förhållandet mer krångligt att ta sig ur. Ett slags ”nu jävlar satsar vi och ingen liten småsak kan få oss att dramatiskt smälla igen dörren och gå vår väg. Jag vill iallafall försöka leva med dig resten av mitt liv. Tamejtusan.”
Men tillbaka till bröllopet.
Det var ett riktigt drömbröllop. Det var bara inte min dröm. Det var min makes. Jag hade ju som deklarerat tidigare inga visioner om hur mitt eventuella bröllop skulle se ut, för min del hade vi lika gärna kunnat traska upp till rådhuset. Och just därför kunde jag lika gärna gå med på hans drömmar om ett prinsessbröllop. Varför inte liksom.
Dock var det en del saker jag var tvungen att motsätta mig. Exempelvis det där traditionella att mannen ska in under kvinnans kjolar och dra av en sån där… strumpbandsgrej med munnen. Nixenbixen. Eller det här med att bli bortgiven.
Här i Danmark, eller iallafall i de kretsar jag befinner mig i, är de lite mer… anglosaxiska i sina traditioner. Att bli eskorterad och bortgiven av sin far verkar vara mer regel än undantag, av vad jag har sett (vilket iof inte är mycket). Nu kom jag ju undan det problemet rätt enkelt eftersom min far dog ett par år tidigare, men varför skulle han ha någon rätt att ge bort mig? Honom träffade jag ju bara två gånger om året. Då hade det varit mer rimligt om min mor gick med mig nedför gången, men… jag hade vid denna tidpunkt bott hemifrån i nästan 10 år. Alltså. Ingen hade rätt att ”ge bort mig” förutom jag själv.
Så jag gick själv.
Med rökmaskin i foajén och allt.
Japp.
Lite drama får man väl för sjutton ha.
(Sedan uppstod en lite pinsam episod när jag väl hade kommit fram till altaret och alla stod upp och där stod jag också och njöt av synen av alla dessa människor som var där för vår skull och Nijas fick till sist väsa till mig genom mungipan att jag måste sätta mig först. Vilket jag gjorde illa kvickt. Men vad tusan vet jag liksom! Jag har väl aldrig gift mig förr!)
Och så lekte jag brud hela dagen och natten. Och hade fruktansvärt roligt. Och min make grät och grät och sa ”Jag är visst fasligt allergisk mot bröllop” och jag log och skrattade och grät en skätt jag också när han och hans band, senare på kvällen i festlokalen (dvs en teater där också min svärfar gifte sig på nyår 20 år tidigare) uppförde en sång som han hade skrivit till mig. Ja, det var hårdrock. Can you hear the violin hette den. En sten hade blivit rörd av det, jag lovar. En sten som uppskattar rockmusik, that is.
Och en av våra gäster hade tagit med sig en +1, en ung kvinna med snaggat hår och kostym. Och ute på balkongen, strax innan klockan slog tolv och hela Köpenhamn exploderade av fyrverkerier (det har sina klara fördelar att gifta sig på nyår) sa hon till mig att hon alltid brukar hata bröllop för att de är fulla av könsnormativt trams och sexistiska undertoner… men inte detta. Detta var annorlunda.
Och då kändes det som att det kanske var mitt drömbröllop också, ändå.
(Och senare på natten försvann min lillebror med den snaggade damen, men det är en helt annan historia).
14 Responses to Äktenskap och bröllop och sånt
Kommentera
Romabrevet 1:26-32
1 Korinthierbrevet 6:8-10
3 Mosebok 20:13
…varför den sista? Alltså, jag är med på de andra två, typ, men varför en text om att det är synd med homosexualitet?
Det är nog bara en sån störig rackare: Gal 5:2-12 är kanske något vederbörande borde betänka.
HAHA! Vilken touché!
Ja, jag tänker att ingen som vågar använda grymme Gud från Moseböckerna kan vara så dum att han gör detta oomskuren. Det vore ju att -som det heter- ”skita i det blå skåpet”. Blir det några fler teckningar?
Det kan du tro! Ny serie på väg upp senare ikväll.
Helt off topic, men något jag har funderat på: Vad pratar ni för språk hemma? Pratar du svenska med Vilde? Och vad pratar HAN med vem?
Jag pratar svenska, Nijas pratar danska, Vilde pratar danska för det mesta men har några svenska ord som han använder, och han förstår svenska och frågar ofta vad olika danska ord heter på svenska.
Tänkte kanske ge mig på en kort presentation innan jag ger mig på kommentaren …
Började läsa din blogg för några dagar sedan, fick den rekommenderad från en god vän som har väldigt svårt för feministiska frågor, men tyckte om den här. Hittills så har det jag läst varit både intressant och tankeväckande, så keep up the good work! Själv bor jag i Kina och känner att det är så trevligt att internet finns så man kan läsa och påverka även från andra änden av Eurasien, även om det ibland kunde vara trevligare att vara i Sverige.
Så, om bröllop och sånt där. Jag har alltid sett framför mig att jag i slutänden gifter mig med någon jag älskar och skaffar familj och sånt där. Drömmen är väl att det är något som ska vara ”för evigt”, men sånt vet man ju aldrig. Ibland så känns det sådär heteronormativt och tvåsamt på ett kanske inte alltid positivt sätt, jag vill ju vara med och påverka och förändra världen. Föregå med gott exempel, att det går alldeles utmärkt att bryta mot normer, men ändå drömmer jag om det där med att gå ner för altargången i vit klänning. Klänning? Ja, en av de saker som det tar mig emot att erkänna att jag vill ha på mig när jag gifter mig. Använder annars (i princip) aldrig klänning eller kjol. Vit klänning? Symbol av oskuld? Får man skratta? Ja, på någon nivå är jag väldigt traditionsbunden. På en annan nivå vill jag gå emot alla normer bara för att visa att man kan. Det blir en jobbig balansgång det där, även om det i slutändan kanske är det bästa att bara bryta de normer man inte vill följa själv.
Vill kanske mest säga att beskrivningen av ditt bröllop som du ger här, visar än en gång att det är möjligt att kombinera traditioner, och få det man vill ut av det. Verkar som att du verkligen hade ett drömbröllop där, och ja, något sånt skulle jag absolut kunna tänka mig. Men ja, när den dagen kommer så vet jag att jag kommer angsta över att hitta den där balansgången mellan traditioner jag älskar och traditioner som jag borde gå emot.
Alltså, jag gillar verkligen det här med läsare som presenterar sig! Hej! Kul att du är här och att det redan känns som att vi känner varandra nu!
Det där med vit klänning känner jag verkligen igen mig i. Det går inte att se på bilderna, men den tonar ut i en mild grön längst ner (Lite som att jag just stigit ur en damm, på något vis), för jag kunde inte riktigt med att ha en helt vit klänning, just på grund av den där ”oskulds”-grejjen.
Men generellt tänker jag att så länge du kan acceptera traditionerna för vad de är – just traditioner – och du inte får en bitter smak i munnen av att tänka på dem, så kör på med allt vad du vill.
Oavsett vad du ”borde”.
Trevligt att läsa att det finns andra med liknande tankar om giftemål-det kunde lika gärna varit mina skäl till giftemål du skrev ner
Det blir nog ingen kyrka för oss heller, trots att vi båda officiellt hör dit, men det skulle som du också skrev kännas fel att lova nåt inför en gud vi inte tror på. Efternamns-grejen är mitt största dilemma kanske, han är enda barnet och det finns typ inga andra män kvar i släkten med det efternamnet som möjligen kunde föra namnet vidare…Men jag skulle gärna bryta mot normen och behålla mitt eget, men vad ska eventuella barn heta då?? Dubbel efternamn är inte ett alternativ.
Jag hade precis samma problem, jag ville inte alls göra mig av med mitt efternamn, och min man kände precis likadant. Dubbelefternamn får man inte ens ge sina barn längre, och dessutom har min make redan ett dubbelt, så det skulle bli väldigt långt.
Tills sist fick vi sätta oss ner och prata om vem av oss som tyckte det var viktigast att föra sitt efternamn vidare, och vi kunde enas om att det betydde mycket mer för honom än för mig, så nu heter han och vår son hans efternamn, och jag har behållit mitt.
Pingback: Äktenskapsinlägg.
Pingback: Vecka 6: Romantik när det verkligen räknas | One-way Communication