Könsfientligheten och Vetenskapen
Eftersom jag skickade in mitt examensarbete i tisdags har jag givetvis firat detta genom att spendera dagen dels med att vara på diverse möten med arbetsförmedlingen, och dels med att läsa vetenskapliga artiklar om studier på mansfientlighet och jämställdhet.
Studien heter Bad but Bold: Ambivalent Attitudes Toward Men Predict Gender Inequality in 16 Nations, och är utförd av Peter Glick, professor i Psykologi vid Lawrence University i Appleton, Wisconsin, samt 15 andra forskare, och är mycket mycket intressant.
Jag ska försöka förklara vad den handlar om utan att göra det allt för komplicerat, vilket kommer innebära en förenkling av de vetenskapliga processerna, så ni som har lite större insyn i hur sociala studier utförs och tycker att det jag beskriver låter märkligt får gärna fråga om ytterligare detaljer, som exempelvis korrigering av siffror i förhållande till den ena eller andra aspekten, eller liknande relevanta spörsmål.
Studien involverar 8360 medverkande i 16 länder, som via enkäter fått svara på hur mycket eller hur lite de instämmer med uttalanden om kön, utformade enligt 4 kategorier:
1. Hostility towards Men (Min översättning: mansfientlighet)
2. Hostile sexism (towards women) (Kvinnofientlighet)
3. Benevolence towards Men (Mansvänlighet)
4. Benevolent sexism (towards women) (Kvinnovänlighet)
Jag antar att minst hälften av er läsare liksom jag redan nu har reagerat på att de använder ordet ”sexism” enbart när det är riktat mot kvinnor och inte mot män? Min tolkning efter att ha läst texten är att detta är en studie som bygger vidare på samband och resultat från ett stort antal tidigare studier, och att de första studierna handlade om just sexism mot kvinnor, vilket givit upphov till ett visst akademiskt begrepp som inte går att applicera lika lättvindigt på de resultat som senare framkommit å männens sida. Jag vet inte om det är så, jag uppskattar inte användningen av ordet, men jag tänker acceptera att det används i ett sammanhang där jag inte känner till hela kontexten och låta det stanna vid det. För nu.
För att förklara de ovan stående begreppen lite: Mansfientligheten och Mansvänligheten som undersöks är baserad på traditionella könsroller, det vill säga gamla stereotyper och fördomar om män som grupp, samt essentialistiska tankar om att dessa egenskaper är medfödda och biologiskt könsbundna.
I den mansfientliga kategorin karaktäriseras män till exempel som kontrollerande, nedlåtande, troliga att utföra sexuella ofredanden samt aggressiva. I den mansvänliga beskrivs de istället som exempelvis beskyddare och försörjare. Genom att komma med påståenden som ”Män är aggressiva” och låta människor svara på om de instämmer eller inte har forskarna således kunnat sammanställa hur mansfientliga olika nationer är.
För sakens skull ska nämnas att i den kvinnovänliga kategorin uppmuntras och uppskattas kvinnor som lever upp till den traditionella kvinnorollen, som exempelvis hemmafruar och goda mödrar, och i den kvinnofientliga uttrycks förbittring över kvinnor som inte lever upp till eller rakt av avvisar den traditionella kvinnorollen, som feminister eller förförerskor/gold diggers. Notera att det inte bara är mäns uppfattning om kvinnor och vice versa som undersökts, kvinnors förhållningssätt till kvinnor och mäns till män är också med.
(Anledningen till dessa kategoriers uppkomst finns beskriven utförligare i artikeln Hostility Towards Men and the Perceived Stability of Male Dominance, för den som kanske tror att det är godtyckliga kategoriseringar. Det är det inte, de är baserade på undersökningar och resultat de också.
Dock att jag saknar den kategori som undersöker människors inställning till män som bryter mot normerna. Jag har inte hittat någon förklaring till det än, men jag fortsätter läsa fler artiklar.)
Men vidare.
Resultatet från enkäterna har forskarna sedan jämfört med de olika nationernas GEM (Gender Empowerment Measure) och GDI (Gender Development Index), och funnit ett samband mellan låga värden på jämställdhetsskalan och höga värden i förhållande till hur mycket mansfientlighet både männen och kvinnorna i länderna uttrycker.
Länder med mindre jämställdhet – länder där båda könen uttrycker mer negativa åsikter om män. Och om kvinnor, för den delen, för ju högre mansfientlighet, ju högre kvinnofientlighet. Men mansfientligheten är alltid högre. Från båda håll. (Igen, kom ihåg att ”mansfientlighet” betyder ”tror att män essentiellt innehar egenskaper som är negativa”).
Dessutom visar resultat från andra undersökningar att kvinnor värderas högre än män – överallt – i förhållande till hur trevliga de kvinnliga egenskaperna anses vara. Män värderas å andra sidan högre när det kommer till status och respekt – men de förlorar i trevlighetspoäng. Vi gillar kvinnor – och respekterar män. För att hårddra det en smula. Kvinnor tenderar dessutom att värdera kvinnor högre än män, vilket skulle kunna förklaras med in-group-preference, men män tenderar också att värdera kvinnor högre än sig själva, vilket är synnerligen intressant. Det verkar som att inte ens män gillar könstraditionella män? Det kanske är värt att dra ner på sina mer älskvärda egenskaper för att leva upp till de mer negativa mansrollsbeteendena – eftersom de trots negativa konnotationer ändå är sammankopplade med status och makt?
Enligt den andra studien jag refererade till ovan framstår det även som att just specifikt mansfientligheten kan ha en påverkan på samhällens vilja att förändras och bli mer jämställt. När ett samhälle gång på gång återupprepar att män är mer aggressiva, är mer konkurrensinriktade, är mer våldsamma, och människor accepterar detta som ett biologiskt och essentialistiskt faktum, cementerar det samtidigt en attityd av att förändring är omöjlig, eftersom det är ”den naturliga ordningen”.
Samma attityd kring förändring verkar å andra sidan inte appliceras på liknande utsagor kring kvinnors ”naturliga” plats – eventuellt för att dessa attityder är främst funna i länder med låg jämställdhet. Varför skulle kvinnornas roll i samhället framstå som ett hot mot förändring om de inte innehar någon politisk makt?
Kontentan med allt detta är kanske egentligen bara såhär: i länder med konservativ syn på kön, i både negativ och positiv utsträckning, är jämställdheten låg. Om detta beror på att människor utvecklar och bibehåller negativa bilder av kön på grund av ett ojämställt system, eller om de behåller systemet på grund av de negativa bilderna, är ju givetvis svårt att säga. Speciellt som vi inte har undersökningar över tid, som kartlägger förändring i attityd i länder som genomgått en strukturell förändring. Än.
Det som jag tar mest fasta på är dock det där om att möjliggöra förändring genom hur vi talar om sakerna.
Jag menar att vi inte kommit så långt med jämställdhetstänket som vi inbillar oss här i Norden. Jag har haft mina genusglasögon på länge nog för att ha hunnit putsa dem ett antal gånger. Mycket av det som skrivs om män och kvinnor i medier etcetera är inte ett uttryck för ett konstruktivt och produktivt förhållningssätt till kön. Att säga ”Det är män som våldtar” är måhända sant i de flesta fall – men hur relevant är det egentligen att påvisa det uppenbara gång på gång? Är det inte mer intressant att tala om förändringarna? Att säga ”Feminister tycker/är/tänker/säger [insert valfritt negativt ord]” är inte ett uttryck för en progressiv utveckling i jämställdhetsarbetet – det är att uttrycka Hostile Sexism (towards women who do not agree to the traditional gender roles). Det är att gå ett steg tillbaka.
Att påtala orättvisa förhållanden utan att prata om lösningarna, utan att diskutera hur vi kan komma vidare, utan att problematisera mer än att skylla på en eller annan, må det vara ”patriarkatet” eller ”statsfeminismen”, är i mina ögon kontraproduktivt. Då skapar vi inte förändring – då reproducerar vi bara världen som den (eventuellt) ser ut en gång till.
Visst måste vi kunna tala om orättvisor. Men vi måste göra det på rätt sätt. Utan att slå fast att den ena eller andra sortens människor är si eller så. Mansfientlighet (men are bad) och kvinnofientlighet (women refusing traditional genderroles (typ feminister) are bad) föder varandra. Ju högre värde på den ena skalan, ju högre på den andra. Sambanden är tydliga.
Vi måste börja producera mer positiva bilder. Det måste vara slut på de negativa någon gång. Ni vet det gamla uttrycket ”Har man inget gott att säga gör man bäst i att inte säga något alls”?
Det kanske kunna skulle vara en sak att tänka på. Eller iallafall ”Har man inte ens ett förslag på förändring så kanske man inte ska öppna munnen riktigt än”.
Detta var alltså mitt förslag på förändring. Vad föreslår ni?
34 Responses to Könsfientligheten och Vetenskapen
Kommentera
Tack för bra sammanfattning av forskningsrapporten. Jag tycker resultaten verkar logiska.
Dock vill jag göra en viktig distinktion. Nämligen att det inte är likhetstecken mellan ”women refusing traditional gender roles” och ”feminists”. Det är två grupper som förvisso överlappar, men som till stor del även är skilda grupper.
Jag gillar att människor är fria i sina könsroller och själva designar sina liv. Dvs jag vill inte låsa endera könet i något roll. Däremot är jag djupt kritisk mot svensk radikalfeminism som i drygt två decennier pumpat ut mansfientliga budskap i media och i jämställdhetspolitiken.
Så distinktionen mellan att vara progressiv och att vara radikalfeminist är monumental. Och vad jag förstår är det progressivitet som mäts i studien och inte radikalfeminism.
Rent allmänt så är ett vanligt missförstånd i jämställdhetsdebatten att antingen är man (radikal)feminist och progressiv, eller så är man bakåtsträvare. Men jag hävdar att icke-radikala feminister och allmänt progressiva personer har en hel del gemensamt, på samma vis som att konservativa och radikalfeminister har en hel del gemensamt. De sistnämnda har en väldig stereotyp och låst syn på könen, medan de förstnämnda vill frigöra individen att leva sitt eget liv.
Det är intressant det du säger, och jag ska skriva en uppföljning på just detta när jag hunnit läsa (läs: haft råd att köpa) den studie som Glick refererar till där det undersökts hur mansfientliga uttalat feministiska gender studies-studenter är i förhållande till andra sorters studenter – och resultatet är att de uttalat feministiska är mycket mer välvilligt inställda till män som grupp än de icke-feministiska.
Det ska vara ”vanliga” feminister i så fall. Jag kan vara fördomsfull, men jag har svårt att se att radikalfeminister har en generellt positivare syn på män än icke-feminister.
Jag har inte svårt att förstå varken att du tänker så, eller att resultatet från den studien visade på det motsatta. Det är ju ofta de genusintresserade, vilka ofta kallar sig feminister, som påtalar könsproblematik. Jag tänker mig att ”de andra”, om du ursäktar mitt uttryck, helt enkelt inte talar om sin syn på män och manlighet lika högt och ofta – men att de trots detta har en mycket klar bild av hur män ”är”.
I den ena studien togs det upp ett intressant exempel på när ”hostility towards men” används till synes positivt, trots att det är negativa saker som sägs:
Dee Snider från Twisted Sister uttalade sig angående att Arnold Schwartznegger stod anklagad för sexuella trakasserier av kvinnor, och det gjorde han på följande sätt: ”It’s a fact, men are dogs”.
Helt klart mansfientligt sagt.
Sen tänker jag också att det någonstans här ligger en skillnad mellan ”likartsfeminister” och ”särartsfeminister”, där de bägge kan få plats under paraplybegreppet ”radikalfeminism”. Självklart är det så att särartsfeminister (den sort som tror att män är från mars och kvinnor är från venus) kommer uttrycka sig negativt om män generellt och göra konnotationer till biologism. Men feminismen styr faktiskt inte media. Det är lögn. Eller en myt kanske, för att använda ett mer igenkännande begrepp. Det finns feminister – och så finns det de som bara anammar en attityd, ett bildspråk, en rubriksättning – som de vet går hem men de fattar inte varför, för de är inte feminister. Media kör skoningslöst efter medialogik. Det som säljer säljer. Våldtäkt på mycket unga kvinnor säljer. Vem köper? Statistiken säger svenska män över 45 år. Varför är de så intresserade av att läsa om övergrepp på kvinnor?
Det finns så många frågor, men frågan blir felställd från början om vi utgår ifrån att ”feminismen” ”pumpat ut” ”sitt mansfientliga budskap” i 20 år. De som kritiserar män (de könstraditionella människorna) och de som kritiserar mansrollen (de lite mer ändå progressiva människorna som ogillar mansfientlighet) är inte samma personer.
Det handlar förstås väldigt mycket om hur man definierar mansfientlighet. Jag har en betydligt större respekt för särartsfeminister än likhetsfeminister. Särartsfeminister är inte lika besatta av ”patriarkatet” och främlingsfientliga mot mansrollen, utan de har lättare att acceptera det faktum att män har mer testosteron och att det ger vissa bieffekter (samt fördelar förstås), vilket inte alls är lika provokativt som att som att bygga upp en konspirationsteori om att maskulina män paktar ihop sig och systematiskt förtrycker kvinnor. Hade jag kallat mig feminist hade jag antingen kallat mig särartsfeminist eller liberalfeminist, de är överlägset mina favoritfeminismer. I min definition är alltså bara likhetsfeminismen en slags radikalfeminism. Ett exempel är att nästan varje gång (vad jag upplevt) en radikalfeminist basunerar ut att män är kontrollfreaks, män utövar härskarteknik, män våldtar, män misshandlar, men are bad, så handlar det inte om hur män är biologiskt betingade, utan om mansrollen. Den enda radikalfeministen jag kommer på som på allvar menade att män föds onda och att manliga feminister därmed är nyttiga idioter är Valerie Solanas, medan övriga SCUM-feminister menar att detta bara är bildligt talat och att det i själva verket handlar om mansrollen. Jag tror att det ibland kan uppfattas misandriskt att prata om mäns biologiska brister i och med att rasbiologin handlat om ”rasers” biologiska egenskaper i syfte att bedriva etnisk rensning eller kolonisera, men det är faktiskt större skillnad på män och kvinnor än på olika ”raser”.
Viktigt är dock att inte glömma bort att könsrollerna också finns och utvecklas, men man kan inte ha en övertro på dem, utan man måste någonstans acceptera att de härstammar från biologisk grund, och det enda som är viktigt är att de inte får ta överhanden, utan att man problematiserar dem i den mån som är realistisk. Det jag gillar med särartsfeminismen är att den fokuserar mycket på att förbättra traditionellt feminina kvinnors villkor, exempelvis löner i kvinnodominerade branscher. En annan bra utgångspunkt är utomparlamentariska metoder, alltså opolitiska, exempelvis att påverka genom debatt och analys. Då kommer vi in lite på anarkafeminism, men vi ska inte gå så långt att vi kommer fram till att anarki är lösningen. Kanske räcker det då med liberalfeminism som exempelvis vågar fokusera på U-länder och hederskulturer eller nöjer sig med att ifrågasätta olika uppfostran för pojkar och flickor men ändå inte går så långt som kontrollerande genuspedagogik.
I övrigt förstår jag inte riktigt vad du menar med att, ja…mediefeminister inte är riktiga feminister? Du menar alltså att de bara leker feminister eftersom feminismen blivit alltmer PK? Och med mediefeminism menar jag inte att rapportera mycket om våldtäkter, utan dels rena kvinnovinklingar (göra genusfrågor av allting, formulera sig medvetet) och kanske ännu mer kultursidorna där Pelle Billing jämförs med Breivik, SCUM-manifestet lovordas, den som inte stödjer Fi hycklar om jämställdheten och en himla massa problematiserande av mansrollen.
Passar även på att berätta att min definition av statsfeminism är när radikalfeminismen får genomslag i såväl politiken som i offentlig eller privat sektor och alla feminister förväntas bevisa att de lever upp till radikalfeminismens kriterier av en sann feminist. Jag tror att det i stort kan ligga till grund för alla fördomar mot feminister i allmänhet, att radikalfeministerna har fått alldeles för mycket att säga till om och lyckats toppstyra kvinnorörelsen med järnhand. Jag har länge längtat efter en internfeministisk revolution så att liberalfeminister och särartsfeminister får mer att säga till om.
Ursäkta det långa svaret.
Anarki ftw!
Att bara ens tala om mansrollEN indikerar att det inte är någonting annat än en schablon man talar om. Män är inte lika. Män är enormt olika. Precis som kvinnor. Just detta försvinner när man börjar tala om abstrakta begrepp som mansrollEN.
Det gör att all kritik av mansrollEN (varför ses förresten inte samma kritik av kvinnorollEN?) inte blir något annat än schabloniserad mansfientlighet.
Fast ”mansroll” är ju inte samma sak som ”man”. Påståendet att det bara finns en mansroll betyder inte att alla män är lika, utan bara att alla män uppmanas att vara det.
Kvinnorollen säger att kvinnors främsta uppgift är att sköta hemmet. Har du verkligen aldrig sett kritik mot detta?
Jag har sedan jag fått dyka djupare i metod nog alltid känt att forskningsmetodik, trots alla sina fördelar samtidigt ibland biter sig självt i svansen. Genom att söka signifikanta skillnader, får vi hela tiden veta vart vi skiljer oss åt, både män och kvinnor. Ingen forskare skulle få några större anslag om forskningsresultatet aldrig blir signifikant(dvs aldrig finner ett resultat). Ramverket tvingar forskare att dra slutsatser om just SKILLNADER. När rapporten når allmänheten uppfattas den i sin tur som en allmän nu gällande sanning, (Här är forskningen väldigt otydlig med att resultatet många gånger, kanske i de flesta fall inte ens går att generalisera till vårt samhälle, för den är tagen ur en helt annan kontext). Därför tror jag allmänheten ständigt får höra, män våldtar mer, kvinnor gör si, män gör så. Jag saknar någonstans mer förklaring vad enskilda studier betyder. Ex, Det kanske finns en signifikant skillnad, men inom kategori kön så kanske överlappar kategorierna varann såpas mycket att det inte är ens intressant för en person på individnivå. Jag tror detta är ett forskningsdilemma. Snarare än att upplysa så reproducerar forskningmetodik och hur den presenteras utåt, många förutfattade föreställningar, grovt förenklat. Jag har dock ingen lösning på det men det bör nog funderas över.
Du har absolut en poäng, men det är inte så mycket forskningsmetodik som publicerings(metodik?) – dvs. det är vetenskapliga tidskrifter som väljer att enbart publicera studier med ”resultat” (som de kallar det när man hittar signifikanta skillnader). Och det är absolut ett helvete för vetenskapen (generelt, undantag finns) att man bara får se studierna som ger resultat – men aldrig veta hur många studier på samma ämne som INTE vissat något resultat. Om man fickveta att ”fler män än kvinnor är X” för 100 studier visar på det kan man lätt bli impad men om man sedan fick reda på att 1000000 studier av samma slag inte visar på denna skillnad så…
Jag tycker det är väldigt problematiskt att hälften av kategorierna klassas som ”benevolent”, när de är negativa fördomar allihopa: jag skulle iallafall inte vilja att någon kom och kallade mig våldsverkare, beskyddare, hemmafru eller golddigger. Om författarna väljer ett språk som antyder att jag borde bli glad över hälften av dessa tillmälen så ger det knappast ett vetenskapligt intryck.
Du får gärna utveckla följande: ”Dessutom visar resultat från andra undersökningar att kvinnor värderas högre än män – överallt – i förhållande till hur trevliga de kvinnliga egenskaperna anses vara. Män värderas å andra sidan högre när det kommer till status och respekt – men de förlorar i trevlighetspoäng.”
Är resultatet alltså att folk anser att det är trevligt med hemmafruar och golddiggers, men respektabelt med våldsverkare och beskyddare? Eller hade de andra undersökningarna andra kategorier?
Uutrycken ”Hostile” och ”Benevolent” används utifrån hur testpersoner har graderat stereotyper utifrån positiva eller negativa konnotationer av orden. Det är, som jag påpekar i texten, inte odtyckliga kategorier, de är baserade på andra studier som visat resultat och sammanhang i förhållande till vilka ord och begrepp som anses positiva och negativa.
Dock, i ett jämställt samhälle är graden av instämmande med alla fyra kategorierna mycket mindre än i ett ojämställt. Så det är ju skitbra att du inte gillar någon av dem.
Fråga två: Nej, det är en annan studie som inte har med golddiggers att göra, en där människor har fått kategoriera egenskaper efter hur trevliga de är och sedan en annan för att se vilka ord som kopplas till män och vilka som kopplas till kvinnor. Lite förenklat, hoppas du förstår.
Men även om man vetenskapligt bevisat att folk anser att det är en komplimang att kalla någon för en ”beskyddare” eller ”hemmafru”, så är det inte vetenskapligt att benämna dessa tillmälen som positiva. Det är närmare bestämt en högst ovetenskapligt ståndpunkt att mänskliga åsikter är samma sak som objektiva fakta.
Jag håller inte med om att det skulle vara visat att det är bra för jämställdheten att jag inte vill tillskrivas någon av egenskaperna: allt som visats är väl att samhällen där dessa fördomar råder är mindre jämställda, men det säger ju inget om vilka preferenser folk bör ha? Ett samhälle där fördomen att män är intelligenta råder, är säkert också mindre jämställt, men det betyder väl inte att man bör undvika att betraktas som intelligent?
Vilket är tur för min del, för jag skulle inte ha något emot att kvinnor ansåg att jag var söt och hade sexiga bröst etc, och jämställdheten skulle knappast gynnas om kvinnor i allmänhet hade fördomen att män i allmänhet var söta och hade sexiga bröst (eller iallafall skulle inte jämställdheten gynnas om kvinnor ansåg att dessa var mäns viktigaste egenskaper).
Du läser ordet ”positiv” i fel kontext nu. Det är inte en subjektiv uppfattning från forskarnas sida, eller en ståndpunkt att dessa skulle vara bättre ön de ”negativa”. Det är helt enkelt bara ord som beskriver hur begreppen uppfattas.
Dessutom är det som sagt jag som förenklat språket. De beskriver det hela mycket mer komplicerat än som ”positiva” och ”negativa” stereotyper.
Det är fortfarande inte god vetenskap att återskapa folks fördomar. Självklart bör forskarna inte på något sätt förneka att folk anser det önskvärt att vara en beskyddare om det nu är visat att folk anser det, men kategorierna bör fortfarande kallas A, B, C och D eller liknande.
Men det är väl inte du som hittat på kategorinamnet ”benevolent”, utan det är väl det ord som användes i forskningen?
Men om man ska forska på attityder så måste väl hostile attitudes och benevolent attitudes vara rimligare begrepp att använda än A och B? Vars innehålla man ÄNDÅ måste förklara med värdeladdade ord.
Grupperna A och B kan ju förklaras med:
”Grupp A innehåller påståenden där män beskrivs som exempelvis kontrollerande, nedlåtande, troliga att utföra sexuella ofredanden eller aggressiva.
Grupp B innehåller påståenden där män beskrivs som exempelvis beskyddare och försörjare.
Enligt studie X så anser Y% av befolkningen att egenskaperna i grupp A är positiva egenskaper Z% anser att egenskaperna i grupp B är positiva egenskaper.”
Sedan är det ju förstås JAG som tycker att det är bra att du inte gillar kategorierna.
Fast nu tror jag du går för långt, du måste skillja mellan deskriptiva och preskriptiva begrepp – dvs att något är deskriptivt (dvs. beskriver) positivt säger bara ”folk tycker det här är postivt” men säger inget om det ÄR postitivt – det är först när man preskriptivt (dvs. säger så här ska du vara) säger att vissa egenkaper är positiva som det leder till det problem du framställer. Jag håller dock med om att väldigt få personer (även inom vetenskapen) verkar förstå den skillnaden – men den är avgörande för hur ska man annars kunna säga att majoriteten av alla svenskar tycker ditten är positivt om man med det ochså måste mena att ditten ÄR postivt (?)…
Precis som du själv påpekar, Hanna, så är det synd att studien missar kategorin män som bryter mot de manliga könsnormerna. Det känns som en ganska stor blind fläck i sammanhanget. Om jag läser dig rätt så jämför studien negativa och positiva attityder gentemot traditionellt manliga män med negativa attityder gentemot kvinnor som bryter mot sina könsroller, och positiva gentemot kvinnor som lever upp till sina könsroller.
Jag tycker ändå att Trevlighetspoängen är en intressant aspekt. Det är inte oviktigt för hur man trivs med sig själv.
Man kan ju fundera på varför (det är intresant) – kan det vara i still med homosexuel = manligt, som länge var uppfatningen – män bryter inte mot rollen (den är ju bäst) kvinnor där emot kan ju inte vilja vara ”slavar” så det kan ju somliga ha svårt att anpassa sig till (och jag valde ‘slav’ ovan med flit då jag kom att tänka på dysaesthesia aethiopis – dvs den ”psykiska sjukdom” som drabbade negerslavarna som gjorde att de inte ville arbeta för sin ägare (ehum…))
Himla bra artikel. Tankarna flyger runt i huvudet nar jag läser. En tanke som kommer upp efter en stunds funderande (över varför dessa uppfattningar finns) är att femininismen (om jag nu får använda detta ord på din blogg=) säkerligen uppkom ur en rättfärdig vrede över ett stort antal orättvisor.
Kvinnor skulle ha samma rättigheter som män. Problemet idag är kanske att debatten förs i samma invanda hjulspår. Argument framförs utifrån ett rättvisepatos, men det är inte längre det som är kärnfrågan. (Kan någon komma på en OTVETYDIG orättvisa idag som bottnar i kön). För övrigt finns det sannolikt mer förfördelade grupper i samhället än bildade kvinnor ur medelklassen. Den svenska befolkningsmajoriteten idag upprörs inte lika mycket över rättvist antal kvinnor i bolagsstyrelser som dåtida orättvisor som rösträtt, möjlighet till utbildning eller arvsrätt. Det är dessutom betydligt lättare att raljera över dessa förtvivlade försök att göra allt i livet rättvist.
Däremot visar din artikel på att problemet snarare är våra ingrodda föreställningar kring hur den ena halvan av jordens befolkning skall vara jämfört med den andra halvan. En närmast absurd idé och försök att kategorisera vår verklighet. Resultatet blir dock allt annat än absurd. Det skapar en massa vrede och upprördhet hos både män och kvinnor. Män vill också bli gillade (att de får viss grad av respekt är ju liksom en självklarhet). Kvinnor får beröm och uppskattning (om de är vackra alldeles speciellt mycket), men det vill också bli respekterade och lyssnade på med aktning (utan att först behöva bevisa att de förtjänar det).
Nästa steg är alltså att släppa frågorna kring vad som är rättvist, och titta på könsrollerna. Tyvärr frammanar kanske inte det lika stor frenesi och vitalitet i de stora befolkningslagren. En rejäl orättvisa väcker ju närmast en reflexmässig vrede, men att driva genusfrågor utifrån rättvisesynpunkt är i mitt tycke en återvändsgränd, då det inte övertygar motståndaren utan snarare eldar upp den. Det gäller båda sidor.
”… och försök att kategorisera vår verklighet.”
Hur ska vi göra annars?
Naturligtvis fungerar det mänskliga psyket på det viset. Vi vill finna mönster och sammanhang. Det är ett ekonomiskt sätt att förstå omvärlden, lite tankemöda ger snabb förståelse, som oftast är tillräcklig (när vi skall handla eller hitta i en ny stad etc.). Dock blir förståelsen ganska schematisk.
Problemet är att det ger stor felmarginal. Skillnaden mellan att kategorisera och dela upp människor i stereotypa klichéer är väl närmast semantiskt. Jag gjorde en liten snabb Googlesökning på orden ”kategorier utifrån utmärkande drag” och fick inte helt oväntat träffar på allt från sjukdomsdiagnoser och genusforskning till rasism och integration.
Vad skall vi då göra istället. Ja inte vet jag, men det kan ju vara bra att vara uppmärksam på att inom gruppen är skillnaderna ofta större än mellan grupperna. Ta tex gruppen invandrare (ännu ett flummigt begrepp). Vad har en Silvia Bernadotte gemensamt med en Naeng Ning (båda är kärleksinvandrare kanske=).
Låter som ett sunt svar
Jag håller i stort sett med om vad du skriver, men vad det gäller den nordiska jämställdhetsdebatten så tycker jag att du missar några saker.
Pratet om män som våldtar handlar om att försöka koppla våldtäkt till den manliga könsrollen, trots att andelen män som våldtar är mycket liten. Det är också en del i att försöka lägga skulden för våldtäkterna på män som grupp eller att försöka komma åt problemet med våldtäkter genom att attackera/klämma åt män som grupp.
Uttryck som att ”feminister är” t.ex. mansfientliga handlar dels om att en mycket större andel av feminister är t.ex. särarts- och radikalfeminister än andelen män som är t.ex. våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare. Det handlar också om att feminist är en självvald identifiering med en ideologisk övertygelse, det är inte ekvivalent med progressiv, eller jämställd syn på kön eller något liknande och definitivt inte detsamma som kvinna.
Dvs att kritisera en grupp för något som en majoritet eller i alla fall en stor del av gruppen gör är relevant för debatten, däremot är det inte relevant att kritisera för det som en minoritet eller enstaka individer gör. Man bör också vara försiktig med kritik som bygger på grupperingar som individen inte själv kan påverka eftersom det lätt leder till polarisering snarare än förändring.
Att följa en mansroll är ju lika självvalt som att vara feminist. Så om man kan ägna sig åt guilt by association mot folk som valt sin grupp (men inte de som föddes in i den), så går det väl lika bra att guilt-by-association:a alla som följer en mansroll som det är att guilt-by-association:a alla som kallar sig feminister?
”Män som grupp” förutsätts följa ”mansrollen” och det gäller oftast även enskilda män i de här sammanhangen, det är inte precis så att någon undersöker hur mycket en man följer ”mansrollen” innan skuldbeläggningen börjar.
Det är inte ens så att speciellt många bryr sig om att undersöka hur mycket ”män som grupp” följer ”mansrollen” de försöker klistra på dem, vilket blir speciellt uppenbart när någon försöker påstå att sådant som t.ex. våldtäkt är en del i mansrollen.
I övrigt så fungerar ditt resonemang, men då får man samtidigt komma ihåg att detsamma gäller även kvinnorollen i det läget, vilket ger en del intressanta effekter på den eller de feministiska problemformuleringen/-arna.
Jag är nödgad att hålla med: ofta är beklagan över ”mansrollen” bara en förtäckt ilska mot män. På ungefär samma sätt som många ”islamkritiker” inte egentligen bryr sig om religionen islam.
Pingback: Mansfientlighet? « Tysta tankar
Två frågor;
1. Urval; 8360 medverkande i 16 länder – hur var fördelningen mellan de 16 länderna? (522,5 är lite lågt urval ändå)
2. Hur mätte man ”mindre jämnställt land”?
Är det bara jag, men är inte definitionen på sexism lite underlig? De (eller är det du) definierar mansfientlighet som men are bad och kvinnofientlighet som women refusing traditional genderroles (typ feminister) are bad. Varför denna underliga uppdelning? Är det inte sexism att vara fientlig mot kvinnor som uppfyller den traditionella könrollen?
Annars håller jag med om att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt reproducera en massa schabloner baserat på kön och att beskylla detta på abstrakta saker som patriarkatet. Bättre då att konkretisera sig och ge förslag på genomförbara lösningar.
Tyvärr vill jag påstå att det är just feminismen som ligger bakom den ökande mansfientligheten. Det är feminismen som bedrivit ett veritabelt krig mot män och som baserat på förljugna schablonbilder utmålat män som onda och dåliga.
Detta har i sin tur nu lett till en motreaktion, vilket är självklart då allt fler män upptäckt att jämställdheten minskar och att män systematiskt nedvärderas och motarbetas från samhällets sida. Intressant att detta stöds i undersökningen, att i länder med mindre jämställdhet så beskrivs män på ett negativt sätt.
Jag tror du blir lite förvillad av kategoriernas namn.
Det handlar inte om positiva eller negativa inställningar till kvinnor och män, utan det man mätt är fyra olika typer av fördomar:
Fördom 1: Män är våldsverkare.
Fördom 2: Män är beskyddare.
Fördom 3: Kvinnor är golddiggers.
Fördom 4: Kvinnor är hemmafruar.
Att 2 och 4 ges namnet ”benevolent” beror på att folk som har dessa fördomar själva anser att de är goda egenskaper.
Och så har man konstaterat att i länder med färre fördomar, så råder högre jämställdhet. Om du gör gällande att ”feminister” sprider den första fördomen, så har du dock rätt i att detta riskerar att leda till att jämställdheten minskar.