Oh vad jag gillar bloggutmaningar. Nu är det Fannys utmaning som är på tapeten, och jag hoppar in på tema nummer 3: Äktenskap/evig kärlek.

Jag har aldrig drömt om att bli gift. Jag lekte aldrig giftermål när jag var liten. Jag har aldrig haft några visioner om mitt ”drömbröllop”. Jag har aldrig suckat över bröllopsklänningar och undrat när jag skulle få ha en sådan på mig.

Kanske beror bristen på drömmar om äktenskap på det faktum att jag växte upp med en ensamstående mor. Kanske beror det på att jag bevistat ytterst få bröllop. (Fast jag var på ett med mamma när jag var liten, och när bruden kom in i lokalen viskade jag förklarande till sagda mor att ”Nu ska de leka Lucia”.)

Men låt inte detta få er att tro att jag är den sakliga sorten när det kommer till kärlek. Jag är en ytterst romantisk själ. Jag var barnet som svarade ”Kärlek!” när någon frågade mig vad det viktigaste i livet var, och jag är den vuxna som fortsätter att älska mina ex långt efter att det visat sig att förhållandet inte fungerat. ”Alla kärlekar är riktiga” minns jag att jag svarade på Lunarstorms lilla enkätfråga ”Vem var din första riktiga kärlek”. Japp, så gammal är jag att jag hade Lunarstorm.

För jag tror på evig kärlek. Jag vet bara inte om jag tror på att man kan provocera fram evig kärlek genom att lova bort den. Jag vet dessutom inte om jag tror på eviga förhållanden. Och därför tror jag lika mycket på separation som jag tror på kärleken. Det finns inte ”den enda rätta”. Det finns mängder med människor som vi kan bli lyckliga med. Så det finns ingen anledning att stanna i ett förhållande om det är dåligt, för det enda man gör då är att förhindra sig själv från att bli lycklig ihop med någon annan (eller några andra, för den delen, jag missade utmaningen på tema monogami/monoamori, men de betyder inte att jag inte kommer ihåg att det finns annat än tvåsamhet här i världen). Jag tror inte på äktenskapet som försegling och försäkring för evig kärlek, alls.

Och tänk att ändå gick jag och gifte mig med pompa och ståt och en egendesignad klänning på nyår för snart tre år sedan. Men fadern till mitt barn, dessutom. Hur heteronormativt som helst.

Ingen av oss är döpta eller medlem av någon religion, så vi var inte välkomna att gifta oss i en kyrka och därmed stå och lova en massa saker inför en gud som ingen av oss tror på. Tack och lov för det. Snacka om tomma löften.

Och i de löften som vi gav… lovades faktiskt ingenting. Vi lovade inte varandra att älska och hedra, vi lovade inte trohet, vi lovade inte någonting som eventuellt skulle kunna brytas.

Vad vi däremot gjorde var att deklarera vad vi ville, vad vi hoppades på inför framtiden, vad vi kände för varandra.

Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på dig. 

Äktenskapet för mig är snarast en praktisk försäkring om att ifall något skulle hända någon av oss, så blir det inget krångel med testamenten och dylikt. Det är också en ekonomisk försäkring såtillvida att om den ena av oss väljer bort en möjlighet till inkomst för att den andre ska kunna fokusera på sin karriär för ett tag, så ska det inte gå ut över denne vid en eventuell skilsmässa.

Dessutom underlättar det verkligen det faktum att vi har två olika medborgarskap (Sverige/Danmark) och gärna vill ha möjligheten att flytta fram och tillbaka över landsgränserna utan att det ställer till mer problem än nödvändigt, rent byråkratiskt.

Och givetvis är det en ordentlig kärleksförklaring i form av ett sätt att göra förhållandet mer krångligt att ta sig ur. Ett slags ”nu jävlar satsar vi och ingen liten småsak kan få oss att dramatiskt smälla igen dörren och gå vår väg. Jag vill iallafall försöka leva med dig resten av mitt liv. Tamejtusan.”

Men tillbaka till bröllopet.

Det var ett riktigt drömbröllop. Det var bara inte min dröm. Det var min makes. Jag hade ju som deklarerat tidigare inga visioner om hur mitt eventuella bröllop skulle se ut, för min del hade vi lika gärna kunnat traska upp till rådhuset. Och just därför kunde jag lika gärna gå med på hans drömmar om ett prinsessbröllop. Varför inte liksom.

Dock var det en del saker jag var tvungen att motsätta mig. Exempelvis det där traditionella att mannen ska in under kvinnans kjolar och dra av en sån där… strumpbandsgrej med munnen. Nixenbixen. Eller det här med att bli bortgiven.

Här i Danmark, eller iallafall i de kretsar jag befinner mig i, är de lite mer… anglosaxiska i sina traditioner. Att bli eskorterad och bortgiven av sin far verkar vara mer regel än undantag, av vad jag har sett (vilket iof inte är mycket). Nu kom jag ju undan det problemet rätt enkelt eftersom min far dog ett par år tidigare, men varför skulle han ha någon rätt att ge bort mig? Honom träffade jag ju bara två gånger om året. Då hade det varit mer rimligt om min mor gick med mig nedför gången, men… jag hade vid denna tidpunkt bott hemifrån i nästan 10 år. Alltså. Ingen hade rätt att ”ge bort mig” förutom jag själv.

 

Så jag gick själv.

Med rökmaskin i foajén och allt.

Japp.

Lite drama får man väl för sjutton ha.

(Sedan uppstod en lite pinsam episod när jag väl hade kommit fram till altaret och alla stod upp och där stod jag också och njöt av synen av alla dessa människor som var där för vår skull och Nijas fick till sist väsa till mig genom mungipan att jag måste sätta mig först. Vilket jag gjorde illa kvickt. Men vad tusan vet jag liksom! Jag har väl aldrig gift mig förr!) 

Och så lekte jag brud hela dagen och natten. Och hade fruktansvärt roligt. Och min make grät och grät och sa ”Jag är visst fasligt allergisk mot bröllop” och jag log och skrattade och grät en skätt jag också när han och hans band, senare på kvällen i festlokalen (dvs en teater där också min svärfar gifte sig på nyår 20 år tidigare) uppförde en sång som han hade skrivit till mig. Ja, det var hårdrock. Can you hear the violin hette den. En sten hade blivit rörd av det, jag lovar. En sten som uppskattar rockmusik, that is.

Och en av våra gäster hade tagit med sig en +1, en ung kvinna med snaggat hår och kostym. Och ute på balkongen, strax innan klockan slog tolv och hela Köpenhamn exploderade av fyrverkerier (det har sina klara fördelar att gifta sig på nyår) sa hon till mig att hon alltid brukar hata bröllop för att de är fulla av könsnormativt trams och sexistiska undertoner… men inte detta. Detta var annorlunda.

Och då kändes det som att det kanske var mitt drömbröllop också, ändå.

(Och senare på natten försvann min lillebror med den snaggade damen, men det är en helt annan historia).