Via en feministisk maillista fick jag precis ett mail angående termen ”Mäns våld mot kvinnor”. Författaren till mailet ifrågasatte om den termen verkligen är den bästa, om inte ”våld i nära relationer” hade kunnat fungera istället, eller om vi borde försöka oss på att skapa en helt ny rubricering som inte är så exkluderande, och som dessutom inte ställer kvinnor och män emot varandra.

Ingen har svarat än (förutom en infiltrerande antifeminist som, istället för att glädjas över att det även i de feministiska cirklarna diskuteras kring de här begreppen, istället kände ett behov av att skriva något provocerande om att vissa kvinnor saknar impulskontroll och att han blev slagen i nacken av en tjej sist han var ute på krogen), men det var nog till att få mig att reflektera lite kring när det egentligen är dags att avskaffa begrepp.

För att kunna se och uppmärksamma ett strukturellt problem måste vi också kunna benämna det. Vid något tillfälle har det varit mycket relevant att prata om ”mäns våld mot kvinnor”, för att belysa att det också finns i den massan som  begreppet ”våld” består av.

Nu är jag ingen expert på våld, men jag tycker mig minnas att det stora problemet med just ”mäns våld mot kvinnor” var att det osynliggjordes på grund av att det för det mesta skedde inom hemmets fyra väggar, till skillnad från ”mäns våld mot män” som återfinns på mer offentliga platser. Och jag förstår poängen med att lyfta upp det, det gör jag verkligen. För kan vi inte prata om det kan vi inte heller förstå det.

Men är det fortfarande relevant att hålla fast vid det nu? Begreppet har ju redan problematiserats och kritiserats ett antal gånger för att det exkluderar våld inom samkönade relationer, samt ignorerar det faktum att kvinnor också slår män i nära relationer.

Ett annat problem som jag kan se med begreppet är att eftersom det inte finns en motsvarighet, eftersom det inte talas om ”kvinnors våld mot män” som ett strukturellt problem, så kan det framstå som att det sanktionerar just våldsamma handlingar från kvinnors håll. Som att kvinnors våld ”inte är så farligt” och därför inte värt att lyfta upp över huvud taget.

Nu kanske någon vill protestera och säga att män som slår kvinnor slår ur överläge både fysiskt och strukturellt, eftersom hotet om det manliga våldet i sig själv fungerar som en förtryckande mekanism, samt att kvinnor ofta har en mer utsatt position i parrelationer gällande inkomst, egendom och beroende. Det kan så vara. Men det betyder inte att en kvinna som slår inte också slår ur en överordnad position, just eftersom hennes våld inte anses allvarligt av samhället och för att ett slag tillbaka inte kommer klassas som självförsvar av just den anledningen.

Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att ”man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade? Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män? För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på ”män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?

Det kanske inte är läge att plocka bort ”mäns våld mot kvinnor” från agendan riktigt än, det finns mycket kvar att diskutera, men det är sannerligen på tiden att vi problematiserar ”kvinnors våld mot män” också. För det finns ingenting som säger att det skulle vara mindre strukturellt betingat än det motsatta, och män och kvinnor kan faktiskt vara offer och förövare samtidigt.

Ett förtryck slår inte ut ett annat.

Och våld är aldrig okey, oavsett vem som slår.