Artikel i hemlösas tidning ”Hus Forbi”
Jag brukar vara ganska dålig på att faktiskt läsa de där hemlöstidningarna som jag skrev om i förra inlägget. Jag är faktiskt ganska dålig på att läsa något som helst nu för tiden (förutom digitala texter, den här datorn har väl snart vuxit fast i knät på mig). Jag har 20 nummer av Fokus och 2 av Bang som ligger i hallen och gnager på mitt samvete. En vacker dag ska jag nog få tid. Så jag samlar dem på hög.
Men på framsidan av decembernumret av ”Hus Forbi” upptäckte jag plötsligt orden ”Kampen för likavärde – Ingen plats för männen i kris” (Ja, jag översätter fritt från danska här, det kommer kanske bli lite märkligt, ni får stå ut.)
Inne i tidningen finner jag således två sidor text, under rubriken Riktiga män klarar sina problem själva:
På manscentret i Köpenhamn dyker det varje dag upp män som har behov av hjälp. Några har träffat botten efter en hård skilsmässa, medan andra har levt med psykiskt och fysiskt våld. Gemensamt för dem är att de är helt vanliga män, som har behov av hjälp och rådgivning.
Men för många av männen har det varit en svår inre kamp för att över huvudtaget komma hit, berättar Marc Hinchley, som är centerledare och som varje dag ger rådgivning till män, som på det ena eller andra sättet hamnat i en kris. Centret har 160 aktiva besökare, och nio av dem bor på själva centret.
-Det är en del män som inte kommer hit, för många tycker att en kris är något man ska lösa själv. Det handlar om hur mannen ser sig själv. För att söka rådgivning betyder absolut inte att man kastar in handduken, men så är det många män som känner det, förklarar han.
Männens återhållsamhet handlar om våra traditionella könsroller. Här är kvinnorna det svaga könet, och män klarar själva av de problem de hamnar i.
En sociolog vid namn Rikke Plauborg från Statens Institut for Folkesundhed har utfört en undersökning baserad på intervjuer med män som upplevat partnervåld, och kan förklara vilka barriärer som hindrar männen från att söka hjälp.
-För många är en riktig man fortfarande en som varken blir slagen eller söker hjälp. Han klarar sakerna själv. Därför är många av männen rädda för att framstå som mindre maskulina genom att uppsöka ett kriscenter för män. De är rädda för att verka svaga, säger hon.
Och här kunde ju den kritiske hävda att retoriken i artikeln lägger skulden på männen för deras egen oförmåga att uppsöka hjälp, men fortsättningen på texten kommer glädja er:
-Traditionellt sett är det kvinnorna som varit i fokus när det talas om kriscenter och rådgivning. Därför är vårt samhälle först och främst anpassat till att hantera kvinnor i kris, och vi är inte vana att tala högt om män som hamnar i en situation de inte själva kan hantera, förklarar sociolog Ricke Plauborg.
-Flera av de män jag intervjuat upplever att systemet motarbetar dem, och att det inte är jämställt när det rör sig om föräldramyndighets- och umgängesfrågor. När de till exempel vänder sig till Statsforvaltningen upplever de att handläggarna automatiskt tar kvinnornas parti.
Det här har vi ju hört förr, i svenska forum. Så här kan det inte fortgå. Vid något tillfälle måste vi börja ta de här utsagorna på allvar, och det helst igår alltså.
-Många vi möter här har förlorat allt. De har kanske varit gifta i 10-12 år, och från det ena ögonblicket till det andra står de utan något alls: utan kontakt med barnen, utan tak över huvudet, och några har bara de kläder de går och står i. Allt det som de byggt upp genom ett helt liv är borta. Vad ska ske med mig nu, frågar de? Är det lönt att börja om? De känner att de fallit ner i ett djupt hål, som de inte kan se botten på. Det är fritt fall, och vi hjälper dem att stanna upp.
-Många fler män än kvinnor är i riskzonen för självmord efter en skilsmässa. Det beror bland annat på att kvinnor är bättre på att använda sitt nätverk för att lösa sina kriser. Det är männen dåliga på.
Men vad kan vi göra? Finns det något konkret sätt att arbeta på?
Mansforskaren Kenneth Reinicke från RUC forskar i könsroller, och han menar att krishjälpen till män måste vara mer proaktiv och uppsökande, än den är idag.
-Vi ska uppfordra män att tala mer om sina personliga problem. För att tala om sårbarhet, förlust, förödmjukelser, och att erkänna och acceptera behovet av hjälp, är inte lätt. Många vill närmast hellre skjuta sig själva än be om hjälp, säger han och understryker att det inte ska vara en könstävling om vem som ska ha mest hjälp. Poängen är att män och kvinnor har helt olika behov.
I slutet av artikeln kan jag läsa att det finns 10 kriscenter för män utspridda över Danmark. Hur många finns det i Sverige? Finns det ens några i Sverige? Jag tror aldrig jag hört om några, men å andra sidan tillhör jag ju inte gruppen som de vänder sig till, så jag kan förstås ha missat det av den anledningen.
Men 10 kriscenter verkar inte vara nog i DK. Varje vecka måste Köpenhamns kriscenter avvisa tre män för att de helt enkelt inte har kapacitet att hjälpa fler. I Fredericia har de varit tvungna att avvisa 23 män under 2011.
Det finns uppenbarligen ett behov. Och med tanke på att det fortfarande är många män som aldrig ens försöker närma sig ett kriscenter, och att eventuellt ännu fler inte ens känner till att den möjligheten till hjälp finns, går det ju bara att spekulera i hur många som går runt utan att få den hjälp de har behov av.
Låt oss ta det här på allvar. Och komma ihåg det Kenneth Reinicke sa: det ska inte vara en tävling mellan könen om vem som ska ha mest hjälp.
Uppdatering: Ja, det visar sig att jag drabbats selektiv perception: Det finns 19 kriscentrum för män i Sverige. (Tack för tipset, Eric).
Snabbrecension (genusversionen)

Storyline: Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend’s seven evil exes in order to win her heart.
Ganska underhållande, och ett spännande berättarspråk. Till en början.
Bjöd på tämligen många ”Men haha, vafan är det som händer nu?”. Till en början.
Och sen blev det mest tjatigt. Mycket moral.
Också mycket dubbelmoral.
Man får exempelvis inte slå tjejer. Pilgrim vägrar slåss med tjejer. ”I can’t fight a girl. Girls are… soft.” Filmen tar ett otroooooligt stort avstånd mot våld mot kvinnor. Nej, jag menar förstås mäns våld mot kvinnor. Kvinnor får gärna slå andra kvinnor. (Missförstå mig rätt, jag är emot allt våld IRL, men om man ser en film vars historia liksom bygger på våld är det svårt att inte bli irriterad över könsrelevansen. Det är fiction, för fan! Släpp det!) När en man sparkar en kvinna nedför en trappa visar filmens avståndstagande sig i att tv-spelstext med ordet ”BAD!” dyker upp i rutan. Två gånger. Jamen okey, vi fattar. Dock är det inga som helst problem att kvinnor slår män. Såklart. Och den enda kvinnliga fienden besegras på ett sexrelaterat sätt, såklart.
I övrigt inget sex, mycket snack om att inte ha sex istället, men det hindrar dem inte från att ändå ha med en förspelsscen där Pilgrim ligger nedbäddad under täcket och Ramona står på alla fyra i sängen endast iklädd underkläder och kysser honom. Fullständigt onödig scen på alla sätt och vis, historiemässigt. Men att det faktiskt var den enda exponerande scenen är tråkigt nog ett plus. Hm.
Det är en bög med också. Han är verkligen bög. Det är det enda han är. Allt han tänker på är att knulla killar. Såklart. Så som bögar generellt är. Kuktokiga. Och så får han agera Pilgrims samvete också. Och vara en skvallertant. Jamen såklart.
Den klarar sig igenom Bechdeltestet med nöd och näppe tack vare den här konversationen:
Knifes: Vad var det du hette?
Kim: Kim.
Knifes: Och du spelar trummor?
Kim: Ja.
Knifes: Cool.
Betyg: Goda intentioner men ack så fel det kan bli ändå. Fast veganen var rolig. Där skrattade jag faktiskt högt. Också plus för att alla var sådär halvsnyggfula. Inga perfekta modeller här inte, varken bland tjejerna eller killarna. Coola namn också, sånt där gillar jag. Snyggt berättarspråk som sagt, även om charmen försvann ungefär två tredjedelar in. Och om det fanns en metafor nånstans i relation till alla de här dörrarna som dök upp i tomma intet hela tiden så kändes den ändå lite malplacerad i just den här filmen.
Men! Nijas somnade inte förens de sista fem minuterna och den hade ett tempo som gjorde att 1 timme och 47 minuter faktiskt inte kändes som speciellt lång tid. Och jag skrattade faktiskt.
Ah. Den kan väl få en trea då.


