Vet ni vad jag saknar?

Jag saknar en heltäckande historiebeskrivning. Jag saknar en som inte beskriver å ena sidan ”historia” och å andra sidan ”kvinnohistoria”.

För som det är nu, som historien beskrivs nu, blir det ypperligt förvirrande och som upplagt för missförstånd.

För det är då verkligen en helt speciell sak att säga ”Kvinnor fick rösträtt år 1919″ och sedan förfasa sig över att det bara är 90 år sedan kvinnor fick rösta för första gången. Speciellt om man glömmer bort att upplysa om att rösträtt över huvud taget bara hade existerat i Sverige i 63 år vid den här tidpunkten. För när vi säger ”kvinnor fick inte rösträtt innan 1919″ och inte följer upp med mer kontext, implicerar vi att män åtnjöt denna rättighet för fulla muggar låååångt innan 1919.

Och så är ju inte fallet. Ingen hade rösträtt innan 1866 för det fanns ingenting att rösta på, systemet var inte uppbyggt på det viset. Arbetarklassens män hade inte heller någon rösträtt inan 1919. Det fanns en arbetarklassrörelse för rösträtt som agerade parallellt med kvinnorörelsen. Det är inga konstigheter egentligen. Det som är mest intressant är kanske varför de absolut skulle agera parallellt med varandra, och inte tillsammans.

Jag är ingen historiker, så någon som är det får hemskt gärna rätta mig här, men jag har fått uppfattningen av att det dessutom rörde sig om två parallella kvinnorörelser (i princip) vid sidan av arbetarrörelsen. Den ena bestående av borgarkvinnor som redan fick lov att rösta i kommunvalen men ville ha tillgång till andra kammaren också, och den andra bestående av arbetarklasskvinnor som egentligen hade varit engagerade i arbetarklassrörelsen men insett att männen där inte var intresserade av att lyfta frågan om kvinnors rösträtt. Och därför fick de starta sin egen rörelse.

I kommentarerna till ett tidigare inlägg diskuteras den här saken fortfarande, och jag hoppade minsann också med i leken. Men det var egentligen mest av gammal vana. För jag inbillar mig faktiskt att jag förstår vad det är som är så provocerande med den där jävla rösträtten.

För nutida män är det (igen, rätta mig om jag har fel, för nu talar jag över huvudet på er) det faktum att många inte ens är medvetna om eller inte vill erkänna att det bara var en mycket liten del välbärgade män som hade rösträtt under de första 64 åren och att den överväldigande majoriteten män fick slåss och kämpa lika mycket som kvinnorna för att få tillgång till sin. Plus det faktum att det efter första valet var ett glapp på två år där män faktiskt var könsrösträttsdiskriminerade om de vägrade att fullfölja sin lagstadgade värnplikt, innan den klausulen togs bort 1923.

Och för nutida kvinnor (ja gud ja, jag snackar över huvudet på er också, jämställt ska det vara) är det det lilla faktum att arbetarmän inte fick rösta i riksdagen på grund av att de inte hade pengar, medan kvinnor inte fick rösta – för att de var kvinnor. Kvinnorna hade ett annat utgångsläge, eftersom de slogs mot fördomar kring deras kön. Männen slogs mot fördomar kring deras klass.

Jag vet inte hur mycket folk överlag idag identifierar sig efter sin klass. Jag inbillar mig att det är ganska lite i förhållande till hur vi identifierar oss efter kön. Det är nog inte ett orimligt antagande att göra.

Och det är därför det känns så jävla hårt. Jag skiter i att snacka om andra kvinnor här nu, nu utgår jag enbart ifrån mig själv. Det känns hårt, för mig personligen, som kvinna, att läsa de argument som användes mot kvinnlig rösträtt. Trots att de sades för 100 år sedan. För de är riktade mot mitt kön, det kön som jag som ciskvinna inte har något intresse av att ändra på. Klass är föränderligt. Det kan gå hur fort som helst. Men kön?

Det är där det känns förjävligt att kvinnor inte fick rösträtt innan 1919. Inte för att ”alla män hade det”, utan för att ett kriterium för att överhuvudtaget få rösta var att ”vara man”.

Jag kan absolut se ett problem i att det under ”viktiga årtal” står 1919 med stora röda bokstäver för att markera att det var då kvinnor fick rösträtt, eftersom det ger en mycket ensidig och dåligt belyst bild av historien. Jag önskar att det istället gick att skriva om klass- och könsförtryck genom tiderna utan att det ena ska vägas mot det andra. Utan att vi behöver diskutera vilket som var värst. För oavsett hur illa det var för arbetarklassmännen så är det ändå kvinnorna jag identifierar mig med. Och då vill jag gärna få lov att säga att jag tycker att det är förjävligt att kvinnlig rösträtt motarbetades med argumentet ”kvinnor bör hålla sig i hemmet och överlåta samhällsansvaret åt männen” utan att det per automatik betyder att jag tror att männen fick rösträtt på en räkmacka.

Jag är bara ledsen som fan över att kvinnor per se ansågs vara så dåligt funtade att de inte kunde anförtros ett politiskt ansvar enbart baserat på deras kön. Det har inget med männens kamp att göra. Det är min helt egna. Den jag upplever som kvinna. Ett historiskt förakt som är svårt att skaka av sig.

Nå. Vad säger ni? Jag har feber så jag lär ju ha missat hur många poänger som helst i det här inlägget. Bygg på! Kvinnor, känner ni igen er eller är jag ensam om det här? Män, vad är det jag missar av era upplevelser? Och hur i hela fridens namn bygger vi en historieberättelse som INTE genast handlar om det ena eller det andra könet?