kvinnor

Det här gamla om rösträtten

Vet ni vad jag saknar?

Jag saknar en heltäckande historiebeskrivning. Jag saknar en som inte beskriver å ena sidan ”historia” och å andra sidan ”kvinnohistoria”.

För som det är nu, som historien beskrivs nu, blir det ypperligt förvirrande och som upplagt för missförstånd.

För det är då verkligen en helt speciell sak att säga ”Kvinnor fick rösträtt år 1919″ och sedan förfasa sig över att det bara är 90 år sedan kvinnor fick rösta för första gången. Speciellt om man glömmer bort att upplysa om att rösträtt över huvud taget bara hade existerat i Sverige i 63 år vid den här tidpunkten. För när vi säger ”kvinnor fick inte rösträtt innan 1919″ och inte följer upp med mer kontext, implicerar vi att män åtnjöt denna rättighet för fulla muggar låååångt innan 1919.

Och så är ju inte fallet. Ingen hade rösträtt innan 1866 för det fanns ingenting att rösta på, systemet var inte uppbyggt på det viset. Arbetarklassens män hade inte heller någon rösträtt inan 1919. Det fanns en arbetarklassrörelse för rösträtt som agerade parallellt med kvinnorörelsen. Det är inga konstigheter egentligen. Det som är mest intressant är kanske varför de absolut skulle agera parallellt med varandra, och inte tillsammans.

Jag är ingen historiker, så någon som är det får hemskt gärna rätta mig här, men jag har fått uppfattningen av att det dessutom rörde sig om två parallella kvinnorörelser (i princip) vid sidan av arbetarrörelsen. Den ena bestående av borgarkvinnor som redan fick lov att rösta i kommunvalen men ville ha tillgång till andra kammaren också, och den andra bestående av arbetarklasskvinnor som egentligen hade varit engagerade i arbetarklassrörelsen men insett att männen där inte var intresserade av att lyfta frågan om kvinnors rösträtt. Och därför fick de starta sin egen rörelse.

I kommentarerna till ett tidigare inlägg diskuteras den här saken fortfarande, och jag hoppade minsann också med i leken. Men det var egentligen mest av gammal vana. För jag inbillar mig faktiskt att jag förstår vad det är som är så provocerande med den där jävla rösträtten.

För nutida män är det (igen, rätta mig om jag har fel, för nu talar jag över huvudet på er) det faktum att många inte ens är medvetna om eller inte vill erkänna att det bara var en mycket liten del välbärgade män som hade rösträtt under de första 64 åren och att den överväldigande majoriteten män fick slåss och kämpa lika mycket som kvinnorna för att få tillgång till sin. Plus det faktum att det efter första valet var ett glapp på två år där män faktiskt var könsrösträttsdiskriminerade om de vägrade att fullfölja sin lagstadgade värnplikt, innan den klausulen togs bort 1923.

Och för nutida kvinnor (ja gud ja, jag snackar över huvudet på er också, jämställt ska det vara) är det det lilla faktum att arbetarmän inte fick rösta i riksdagen på grund av att de inte hade pengar, medan kvinnor inte fick rösta – för att de var kvinnor. Kvinnorna hade ett annat utgångsläge, eftersom de slogs mot fördomar kring deras kön. Männen slogs mot fördomar kring deras klass.

Jag vet inte hur mycket folk överlag idag identifierar sig efter sin klass. Jag inbillar mig att det är ganska lite i förhållande till hur vi identifierar oss efter kön. Det är nog inte ett orimligt antagande att göra.

Och det är därför det känns så jävla hårt. Jag skiter i att snacka om andra kvinnor här nu, nu utgår jag enbart ifrån mig själv. Det känns hårt, för mig personligen, som kvinna, att läsa de argument som användes mot kvinnlig rösträtt. Trots att de sades för 100 år sedan. För de är riktade mot mitt kön, det kön som jag som ciskvinna inte har något intresse av att ändra på. Klass är föränderligt. Det kan gå hur fort som helst. Men kön?

Det är där det känns förjävligt att kvinnor inte fick rösträtt innan 1919. Inte för att ”alla män hade det”, utan för att ett kriterium för att överhuvudtaget få rösta var att ”vara man”.

Jag kan absolut se ett problem i att det under ”viktiga årtal” står 1919 med stora röda bokstäver för att markera att det var då kvinnor fick rösträtt, eftersom det ger en mycket ensidig och dåligt belyst bild av historien. Jag önskar att det istället gick att skriva om klass- och könsförtryck genom tiderna utan att det ena ska vägas mot det andra. Utan att vi behöver diskutera vilket som var värst. För oavsett hur illa det var för arbetarklassmännen så är det ändå kvinnorna jag identifierar mig med. Och då vill jag gärna få lov att säga att jag tycker att det är förjävligt att kvinnlig rösträtt motarbetades med argumentet ”kvinnor bör hålla sig i hemmet och överlåta samhällsansvaret åt männen” utan att det per automatik betyder att jag tror att männen fick rösträtt på en räkmacka.

Jag är bara ledsen som fan över att kvinnor per se ansågs vara så dåligt funtade att de inte kunde anförtros ett politiskt ansvar enbart baserat på deras kön. Det har inget med männens kamp att göra. Det är min helt egna. Den jag upplever som kvinna. Ett historiskt förakt som är svårt att skaka av sig.

 

Nå. Vad säger ni? Jag har feber så jag lär ju ha missat hur många poänger som helst i det här inlägget. Bygg på! Kvinnor, känner ni igen er eller är jag ensam om det här? Män, vad är det jag missar av era upplevelser? Och hur i hela fridens namn bygger vi en historieberättelse som INTE genast handlar om det ena eller det andra könet?

Ett (av många) samtal med en hemlös

Jag åker fruktansvärt mycket tåg. Över Öresund.

Jag bor nämligen i utkanten av Köpenhamn, och pluggar/jobbar/jobbar ideellt i Malmö.

Detta innebär att jag flera gånger i veckan står på Köpenhamns Hovedbangård och inväntar diverse försenade tåg åt det ena eller andra hållet, och ofta dessutom på kvällstid.

På Hovedbangården vistas även en ansenlig mängd hemlösa.
Den absoluta majoriteten av dessa är män. Jag har träffat bara två hemlösa kvinnor. Den ena var en äldre, väderbiten människa som höll samman med en ännu äldre och mer väderbiten och fruktansvärt full man som hon försökte hålla reda på. Den andra var en ung och tämligen vacker blond kvinna med en stor svart hund. Den yngre såg jag vid ett tillfälle på ett tåg, när en berusad man på ett väldigt närgånget sätt försökte övertyga henne om att hon kunde få sova hemma hos honom istället för att samla in pengar till en plats på ett härbärge. ”Tack för erbjudandet, men det vågar jag helt enkelt inte” svarade kvinnan om och om igen, med mer och mer desperat röst. När hon till slut fick mannen att gå sin väg gick hon skakigt vidare genom tåget för att tigga pengar till sovplats.

Jag gav henne allt jag hade på mig.
Jag brukar annars försöka fördela mina småpengar så de räcker till alla som ber om dem.

Men det var inte alls det jag skulle prata om.

Jag har blivit litegrann bundis med de hemlösa på stationen, och också han som står utanför min lokala IRMA-butik och säljer hemlösas tidning. Även när jag inte har pengar på mig, vilket jag försöker ha, bemödar jag mig med att möta hans blick, le, och säga hej och hej då. Jag inbillar mig att det betyder något, men vad fan vet jag.

Idag träffade jag dock på en helt ny person. På ett helt makalöst sätt.

Där stod jag på perrongen, lyssnandes på Pearl Jam, diggandes litegrann, när in i mitt synfält träder en dansande man i smutsiga kläder och med den ena framtanden utslagen.

Jag började skratta och tog av hörlurarna för att höra om han vill mig något.

”Du lyssnar på musiken, och jag dansar!” säger mannen till mig. Jag tar på hörlurarna igen, diggar med, och ser hur mannen utför en himla kreativ och yvig dans framför mig. Märkligt nog stämde rörelserna förvånansvärt bra in på musiken.

När låten var klar tog jag av hörlurarna igen. Han sa att det var en svensk dans. Jag sa att jag var svensk och givetvis kände mycket väl till den där dansen. Självklart.

Han hade aldrig varit i Köpenhamn förr, skulle till Nörreport och undrade vilket tåg han skulle åka med. Samma som jag, svarade jag, och så gick vi tillsammans på tåget.

Väl där inne berättade han att han egentligen var naturdoktor ”precis som farsan var”. Och att hemligheten i att vara pigg och glad ligger i att äta stark mat. Om man äter stark mat, sa mannen, så får man humor! Svenskar är så stela och behöver alkohol för att ha roligt, men tänk om de bara visste att allt de behövde var att våga äta lite utländsk mat! Helst från Asien. Inte för att han själv åt stark mat. Men han hade gjort det när han var liten, och det satt i fortfarande! Stark mat fungerar rätt mycket som (viskande) coke.

Jag får väl tro honom på hans ord.

Nörreport ligger inte långt från Hovedbangården, så han skulle av strax igen, men innan han gick lutade han sig fram och sa

”Hoppas du inte blir sur nu, men… alla tror att man blir så glad av att ha sex. Men det blir man inte! Man blir trött och apatisk! Mycket bättre att inte ha sex. Då får man energi!” 

Och så försvann han ut genom dörrarna.

Strax därefter kom en av mina andra hemlösa bundisar och frågade om jag ville köpa en tidning idag.

Det ville jag.

Trots att jag redan har fyra decembernummer hemma.

Det kanske gör skillnad. Men vad fan vet jag.

Dagens tips! Eller muskler = styrka = självklart?

Om ni har tio minuter till övers såhär på en tisdagkväll tycker jag att ni allihop ska se den här episoden av Sport Science, där de kollar om det verkligen är så att män, med sina 10-20% mer muskelmassa, slår hårdare än kvinnor?

Spoiler: Självklart inte. Hur hårt vi slår handlar visserligen om att ha funktionella muskler, men hur mycket muskelmassa vi har är inte alls lika viktigt som teknik och snabbhet. Force = Mass x Acceleration.

Såatteeee, ska vi ha mixed-gender-boxning nån himla gång eller?

 

”Mäns våld mot kvinnor”

Via en feministisk maillista fick jag precis ett mail angående termen ”Mäns våld mot kvinnor”. Författaren till mailet ifrågasatte om den termen verkligen är den bästa, om inte ”våld i nära relationer” hade kunnat fungera istället, eller om vi borde försöka oss på att skapa en helt ny rubricering som inte är så exkluderande, och som dessutom inte ställer kvinnor och män emot varandra.

Ingen har svarat än (förutom en infiltrerande antifeminist som, istället för att glädjas över att det även i de feministiska cirklarna diskuteras kring de här begreppen, istället kände ett behov av att skriva något provocerande om att vissa kvinnor saknar impulskontroll och att han blev slagen i nacken av en tjej sist han var ute på krogen), men det var nog till att få mig att reflektera lite kring när det egentligen är dags att avskaffa begrepp.

För att kunna se och uppmärksamma ett strukturellt problem måste vi också kunna benämna det. Vid något tillfälle har det varit mycket relevant att prata om ”mäns våld mot kvinnor”, för att belysa att det också finns i den massan som  begreppet ”våld” består av.

Nu är jag ingen expert på våld, men jag tycker mig minnas att det stora problemet med just ”mäns våld mot kvinnor” var att det osynliggjordes på grund av att det för det mesta skedde inom hemmets fyra väggar, till skillnad från ”mäns våld mot män” som återfinns på mer offentliga platser. Och jag förstår poängen med att lyfta upp det, det gör jag verkligen. För kan vi inte prata om det kan vi inte heller förstå det.

Men är det fortfarande relevant att hålla fast vid det nu? Begreppet har ju redan problematiserats och kritiserats ett antal gånger för att det exkluderar våld inom samkönade relationer, samt ignorerar det faktum att kvinnor också slår män i nära relationer.

Ett annat problem som jag kan se med begreppet är att eftersom det inte finns en motsvarighet, eftersom det inte talas om ”kvinnors våld mot män” som ett strukturellt problem, så kan det framstå som att det sanktionerar just våldsamma handlingar från kvinnors håll. Som att kvinnors våld ”inte är så farligt” och därför inte värt att lyfta upp över huvud taget.

Nu kanske någon vill protestera och säga att män som slår kvinnor slår ur överläge både fysiskt och strukturellt, eftersom hotet om det manliga våldet i sig själv fungerar som en förtryckande mekanism, samt att kvinnor ofta har en mer utsatt position i parrelationer gällande inkomst, egendom och beroende. Det kan så vara. Men det betyder inte att en kvinna som slår inte också slår ur en överordnad position, just eftersom hennes våld inte anses allvarligt av samhället och för att ett slag tillbaka inte kommer klassas som självförsvar av just den anledningen.

Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att ”man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade? Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män? För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på ”män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?

Det kanske inte är läge att plocka bort ”mäns våld mot kvinnor” från agendan riktigt än, det finns mycket kvar att diskutera, men det är sannerligen på tiden att vi problematiserar ”kvinnors våld mot män” också. För det finns ingenting som säger att det skulle vara mindre strukturellt betingat än det motsatta, och män och kvinnor kan faktiskt vara offer och förövare samtidigt.

Ett förtryck slår inte ut ett annat.

Och våld är aldrig okey, oavsett vem som slår.


SÖK

ARKIV


KATEGORIER

HANNAH-CHATT