Det här är danska Socialdemokraternas nya ligestillingsordfører, Rasmus Horn Langhoff:

Han är alltså den som kommer driva frågan om 12 veckors öronmärkt föräldraledighet för pappor, som inte kommer kunna övertas av mamman. Tidigare var det 4 veckor som var öronmärkt till fadern, men den borgerliga regeringen sänkte den perioden till 2 veckor någon gång under de senaste 10 åren. Och nu är ”upp till ytterligare 10 veckor vikta åt pappan” ett av socialdemokraternas vallöften.

Igår såg jag Langhoff i en tv-sänd radiodebatt med den förra regeringens ordförande (om jag förstod det hela rätt), där de diskuterade fördelar och nackdelar med förslaget.

Venstres representant, en muslimsk kvinna (eftersom kön och religionstillhörighet nu är så fruktansvärt intressant), tyckte som alla andra liberala att staten inte ska lägga sig i och försöka bestämma över de enskilda familjernas livsplanering. Familjerna ska själva få bestämma och komma överens om vem som ska vara hemma och hur länge, och det är översitteri och föraktfullt av vänsterblocket att hävda att familjerna inte kan lämnas med det ansvaret. Det system som finns är bra, hävdade hon, och det finns ingenting som hindrar mannen från att bara ta dagar av kvinnan, så det här är ett icke-problem som inte behöver fixas.

Varpå Langhoff, denna underbara människa, svarade (ungefär, fritt översatt av mig): ”Jag vägrar att tro att pappor inte vill vara hemma med sina barn mer än vad de är idag. Om du säger att det inte finns några formella hinder för män att få vara hemma mer med sina barn än vad de är, så säger du att män helt enkelt inte är intresserade av att vara det. Och det vägrar jag tro på.”

Och jag håller med honom. Är det något som är föraktfullt i den här debatten så är det människor som påstår att pappor inte vill vara hemma med sina barn. Mansförakt och misandri, om jag får lov att svänga mig med lite vanliga begrepp som återfinns på andra internetforum. Och bara det faktum att två veckor öronmärks åt pappan och resterande dagar per automatik går till mamman placerar mannen i ett underläge redan från början, där han med hatten i handen måste be sin partner om lov att få den ekonomiska ersättning som ger honom möjlighet att anknyta till sitt eget barn.

Jag menar egentligen inte att det bästa är att ge tre månader till pappan som han måste ta ut för annars fryser de inne. Det bästa skulle vara att ge mamman och pappan hälften av dagarna var, och om de sedan kommer överens om att de vill bygga upp sin föräldraledighet på ett annat vis måste de aktivt gå in och flytta över dagar. Men utgångspunkten borde vara jämställd. Lika för lika. Föräldraskap är föräldraskap. Och jag tror att det skickar viktiga signaler om ersättningssystemet utgår ifrån att båda föräldrarna vill och kommer ta ut lika mycket ledighet, även om de sedan väljer att inte göra så.

Och om inte annat kommer föräldrar vara tvungna att diskutera de här sakerna på ett helt annat sätt. De kommer behöva planera sitt nya föräldraskap på ett medvetet sätt. Jag misstänker nämligen att den diskussionen sällan kommer upp, och att många mammor utgår ifrån att hon, om hon vill, har rätt att behålla alla sina dagar oavsett om pappan vill ha några eller ej. Och att många pappor aldrig hittar möjligheten att ta upp frågan om att han faktiskt också gärna vill få lov att vara hemma och anknyta.

Det är klart att familjer ska ha möjlighet att styra själva hur de ska lägga upp det. De som faktiskt inte har den ekonomiska möjligheten att låta pappan vara hemma, exempelvis om mamman är arbetslös eller studerande, ska inte straffas med frysta ersättningsdagar.

Men ge alla föräldrar lika stor bit av föräldradagskakan, och låt dem sedan göra upp om fördelningen själva. Visa att pappor anses vara lika viktiga för barnen som mammor. Skicka ut rätt signaler.

Det är viktigt att pappor inte reduceras till sekundärföräldrar. För pappor är lika primära som mammor, och det är min fasta övertygelse.