Maria Sveland har, som ni alla noterat vid det här laget, skrivit en text i DN om hatet som gör henne politiskt deprimerad.

Det finns så många saker att säga om det här, och mycket av det har redan blivit sagt. Vissa nöjer sig med att konstatera att texten är bra, andra kallar den viktig, vissa en attack, och någon enstaka sätter fingret på det, i mina ögon, viktiga: kommer den här texten bidra till att minska hatet i samhället? Eller kommer den tvärtom öka polariseringen i debatten, har den grävt ytterligare några meter i avgrunden, har den gjort sitt för att fortsätta bygga på tankesättet som Sveland själv kritiserar, nämligen den dikotoma och uppenbarligen fullständigt ofrånkomliga uppdelningen i ”de” och ”vi”?

Sveland kallar Pelle Billing och Pär Ström för extremister. Jag ska inte haka upp mig på det, av två anledningar:

Eftersom jag på senare tid vägrar gå in på Genusnytt eftersom Ströms retorik är så fruktansvärt onödigt provocerande att det slår över i vansinnesrött bakom mina ögonglober, tänker jag lämna honom utanför det här. Jag minns fortfarande inlägget Ström skrev efter Utøya där han med fruktansvärt ful guilt-by-association frågade sig om det möjligtvis fanns ett samband mellan vansinnesdådet och genuspedagogik, så han får segla sin egen sjö, för han vann Godwin’s law-tävlingen långt före alla andra och är inte i position att klandra någon för att jämföra honom med Breivik.

Och eftersom jag som ni vet har en ongoing dialog med Pelle Billing och senast i måndags satt med honom och spelade in en videopod där vi diskuterar strukturer, jämställdhet, könsroller och objektifiering, så tänker jag lämna honom utanför det här också eftersom det helt enkelt inte är speciellt trovärdigt att reagera på att någon jag kallar vän blivit utpekad som något han inte är, och vill i den frågan bara understryka att en extremist inte är någon som är intresserad av dialog. Ni kan ju själva se första delen av podden på måndag och själva göra en bedömning av hur extrem han verkar.

Men vidare.

En extremist är, enligt min definition iallafall, någon som gjort sig en uppfattning av någon, något eller några och agerar efter den uppfattningen utan att tänka efter om det eventuellt finns andra sätt att hantera situationen på. En extremist är någon som inte kan se nyanser, som låter sig konsumeras av sin uppfattning kring vad eller vilka som är de onda utan att vara intresserad av att förstå andra sidans utgångspunkt.

Som de främlingsfientliga. Som de som hatar andra folkslag, andra religioner, andra kulturer, som anser att alla muslimer/judar/romer/valfri grupp är ett problem bara genom att existera, och speciellt här. Och som antifeministerna, de som anser att alla feminister är ansvariga för vad några feminister har sagt, som anklagar feminismen för allt dåligt i samhället, liksom de främlingsfientliga anklagar utlänningarna för landets undergång. Jag ger Sveland rätt, det är samma slags tankebanor.

Men det är också de samma som hon själv använder. Hon utmålar vissa människor som ett hot, klumpar ihop högerextrema terrorister med kristna abortmotståndare och bloggare inriktade på mansfrågor, och även om jag själv är både vänster, feminist och så mycket för fri abort det går att bli, är det i mina ögon inte ett speciellt bra sätt att argumentera på.

Jag blir fanimej politiskt deprimerad av det. Av att det ständigt måste vara ett krig. Av att hon tagit de här viktiga frågorna och ställt upp det som ett schackspel: Vi mot dem. Eller snarare de mot oss. De som vill oss ont. De som vill förstöra. Vilka de nu är. Är det Birro?

Sveland är rädd. Hon beskriver en fladdrande oro i magen, hon får oss att känna igen känslan, hon är duktig på vad hon gör. Maria är rädd. Borde jag också vara rädd? Borde jag också se ett samband mellan alla dessa komponenter som hon radat upp bredvid varandra som en armé?

Jag vägrar. Precis som jag försöker vägra att låta det faktum att vissa män våldtar få mig att misstro alla mäns intentioner, att ständigt gå runt och förhålla mig till en presumtiv våldtäkt.

Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens.

Att det finns mycket hat i vårt samhälle är inget nytt. Det är inget som plötsligt kommit. Det tar sig bara nya uttryck. Det har aldrig varit bättre förr. Det blir tvärtom bättre och bättre hela tiden. Det är givetvis fighter som måste tas, gång på gång på gång. Vi kan aldrig vara säkra på att det inte kommer en backlash. Så långt är jag med.

Men det var det här lilla med demokrati.

Det här att om tillräckligt många människor tycker samma sak så kommer de få makt. Och givetvis ser jag ett problem i det faktum att främlingsfientliga partier får folkets stöd i våra grannländer och i våra egna. Men jag vägrar tro att det är för att folk generellt är dumma i huvudet. Problemet ligger på ett annat plan. Om SD för en politik som människor känner att de brinner för – är det då en fråga om att människor generellt är idioter, eller om att de känner att någon faktiskt tar deras oro på allvar? Att de upplever ett problem som ingen annan lyfter upp? Det är väl självklart att vi måste förhålla oss till hatets existens. För hatet existerar inte i ett vacuum där vi kan lägga på ett lock och låtsas att det inte finns. Det finns – och av en anledning. Kanske inte av en bra anledning, men ändock en anledning. Och det bör vi ta på allvar.

Jag gillar inte när politiker spelar på människors rädslor och fördomar för att vinna röster. Det gör jag verkligen inte. Jag tror att kunskap är det viktigaste. Och med kunskap menar jag inte enbart ”sanningen”. Jag menar kunskap kring hur människor upplever sina liv. Och kunskap kan exempelvis fås genom att fråga sig ”varför”. För det räcker inte att konstatera att ”så är det”.

Varför vinner främlingsfientliga partier så stora framgångar för tillfället? Är det för att 1. ”främlingar” är ett hot, 2. ”främlingar” upplevs som ett hot bara för att de kommer från en annan kultur, eller 3. ”främlingar” upplevs som ett hot för att de är överrepresenterade i brottsstatistik på grund av helt andra anledningar än att de är ”främlingar”, exempelvis klasskillnader, utanförskap, fördomar, rasism och förutfattade meningar som håller dem utanför arbetsmarknaden?

Om vi ponerar att jag har rätt och det är alternativ nummer 3 som gäller, så fungerar det inte att bara säga att de som är främlingsfientliga är idioter. Det som krävs är 1. att vi aktivt arbetar med att motverka de anledningar som gör att ”främlingar” är överrepresenterade i statistiken, 2. att vi aktivt pratar om att det är så, att det finns ett problem och att vi arbetar på att lösa det (om inte annat så för de marginaliserades skull), och 3. att vi inte viftar bort de oroligas rädsla med att de är ”främlingsfientliga” utan faktiskt också intresserar oss för varför de upplever situationen som de gör.

Och visst, bland dem kommer vi hitta riktiga idioter. De som bara hatar för hatandets skull. De behöver eventuellt få snacka med någon om sitt inre, men de allra flesta, är jag övertygad om, kommer enbart reagera positivt på att de alls blir hörda. För de vill inte hata. Det är det få som vill. De vill bara skydda sig själva. Och de vill veta att någon tar dem på allvar, liksom vi allihop vill.

Jag förstår Maria Svelands bultande hjärta. Jag känner det själv. Men inte på grund av att det finns ”onda” i världen. Utan på grund av att det verkar som att vi människor aldrig kommer kunna mötas. Vi kommer tydligen aldrig kunna prata med varandra, för vi har fullt upp att vara rädda för varandra, rädda för vad ”de andra” kan ta från oss, arga på varandra, arga för att ingen verkar fatta ett jävla dugg av vad vi snackar om. Ledsna. För att de vi vill ska lyssna inte gör det.

Maria Sveland är en ypperlig skribent och författare. Det är inte det att jag har något emot henne. Alls. Tvärtom.

Men att slå tillbaka rädsla med mera rädsla är inte vad jag vill ha av den feministiska retoriken. Jag vill ha mer. Jag vill ha ifrågasättanden. För genom att bara rabbla upp en utvald mängd fenomen som egentligen inte har med varandra att göra och försöka knyta ihop det till en egen väv av världen… tja. Vad ska jag säga. Det är exakt samma sak som Ström gör när han anklagar feminismen för än det ena och än det andra utan självreflektion och utan att fråga sig vart de här uttrycken härstammar ifrån. Utan att försöka förstå vad det handlar om.

Och så är vi lika långt.

Så kommer vi aldrig någonstans.

Sveland applåderas i mina feministiska kretsar och bespottas i mina feminismkritiska. Ingenting har hänt. Allt är som vanligt. Avgrunden är om möjligt ännu djupare. Och i nästa vecka kommer jag som feminist behöva försvara Svelands uttalanden gång på gång på gång.

Och det som faktiskt är viktigt att prata om, det vill säga varför vi har en hatisk och fientligt stämning i samhället… det blev än en gång överskuggat av magkänslor och fingerpekande.

Det är ju som fördömt, alltså.

 

 

Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.

Stoltenberg, efter Utøya